Var är vargen du trodde var död?

Det var runt 1980 som jag gick på ett gymnasium i Karlstad och vi hade aulaskrivning i svenska. Jag fick några ämnen att välja, och plockade ”Vargar i Värmland, för och emot”. Jag hade inte tänkt mycket på frågan tidigare, men blev nu, med en tickande väggklocka över mig, tvingad att fundera ända ut i hörnen på vad jag tyckte, och vad andra kunde tänkas tycka, och sedan bygga upp en argumentation.

Då hade de funnits ganska kort tid, men vållat stor debatt i lokalpressen, främst från ilskna nordvärmlänningar som tyckte di där i Stôckhôlm skulle låta bli att ha åsikter.

Idag är jag själv nollåtta, och sannolikheten att en varg letar sig in på min förortstomt lär vara mikroskopisk, så ur det nordvärmländska perspektivet ska jag bara hålla klaffen.

Men det gör jag inte. Jag har fortfarande ungefär den uppfattning som etablerade sig där i aulan för trettio år sedan:

Vi människor har erövrat världen från djuren, och då måste vi ta ansvar för allt som lever. Att vårda kan ibland betyda att döda, men då ska det till mycket starka skäl. Mycket därför är jag vegetarian.

All retorik som bygger på jägarnas motiv och huruvida de är onda eller goda människor är helt ovidkommande. Det som spelar roll är enbart om dödandet är motiverat ur någon synvinkel – vargstammens egna framtid, människans säkerhet, andra djurs överlevnad.

Jag har letat igenom nätet, men inte hittat något faktiskt argument för varför det skulle vara så. Denna analys verkar jag dela med de flesta andra svenska medborgarna. Är det så komplicerat att förklara för oss lekmän att det inte går? Eller är det så att det inte egentligen finns någon konkret anledning till dödandet, men de som råkar ha varit remissinstans har lyckats dupera politikerna att tro att detta är rätt bara för att de är auktoriteter?

”Jag kan inte berätta varför, men jag har den här långa meritlistan och det har inte du, så du måste tro mig!”

Bara sluta med jakten nu, snälla.

SvD, SvD, AB, AB, DN

”Calle gör fel, så det så!”

Jag har absolut ingen kunskap om ambassader. Det vet jag om, så därför uttalar jag mig inte om huruvida det är rätt eller fel att lägga ner ambassaden i Hanoi.

Däremot reagerar jag starkt på tramsandet från den grupp Vietnamanknutna svenskar som går ut och kritiserar Bildt och regeringen för nedläggningen.

Bakgrunden är enkel: Regeringen ville lägga trehundra miljoner mer på regeringskansliet än vad man fick igenom, eftersom V, MP, S och SD gick ihop.

Då måste regeringen spara, och har då valt att bland annat lägga ner denna ambassad.

De Vietnamanknutna svenskarna gick då ut och förklarade att det var ett trist beslut, och det är bra. Sådant ska fram. Jag läste den artikeln med intresse, och lärde mig ett och annat.

Då svarade Carl Bildt att han höll med, men att detta är det bästa han kunde göra av situationen, samt en känga till oppositionen.

Men då kommer en ny artikel från Vietnamgänget, med rubriken ”Oansvarigt använda utrikespolitik som slagträ”, där författarna skriver:

  • ”Motsättningar hör till det politiska spelet och är viktigt för den demokratiska processen. Dock skall detta spel skötas i riksdagen.”
  • ”Sverige har en tradition att inte låta inrikespolitiska frågor påverka de internationella relationerna. Varför frångår Bildt denna viktiga princip?”
  • ”Sveriges utrikespolitiska anseende kan fortfarande räddas om Carl Bildt kan lyfta sig över den politiska ankdammen och verka för, som han själv skriver, ett Sverige som är mer – inte mindre – närvarande runt om i världen.”


Det finns generellt två sätt att kritisera ett beslut på:

  1. Man förklarar att beslutet är olyckligt och varför, och stannar där.
  2. Man förklarar att beslutet är fel, och förklarar hur ett ”rätt” beslut ser ut.

Det bästa i det här fallet hade varit att hålla sig till 1, eftersom artikelförfattarna inte rimligtvis har kompetens nog att klura ut hur ett ”rätt” beslut skulle se ut. Eftersom regeringen inte på någon fläck är ansvarig för riksdagens besparingsbeslut, och eftersom kritiken riktas mot Bildt och regeringen, behöver författarna, för att kunna hävda att regeringen gör fel, förklara var pengarna ska tas istället.

Om man vill hävda att hela besparingen är fel får man istället kritisera riksdagen istället för regeringen, som ju representerar de fyra partier som INTE ville spara 300 miljoner.

När man nu inte gör det blir hela artikeln bara gnällig och tramsig, i nivå med ”du är dum, pilutta dig!”.

SvD, SvD

Calle och matematiken

Efter att Carl Hamilton gett sig in i snåriga funderingar kring ränteavdragens vara eller icke vara vill jag bara påminna om hur det gick förra gången han gav sig på detta med räknandet.

Avdragen är skillnaden mellan hus och inte hus för många unga småbarnsföräldrar.

Skär man i dem kommer oftast bara vi över 40 att ha råd.

Äntligen

Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell skrev tydligen på Twitter: ”Är det nu man får säga ’vad var det jag sa?’ #äntligen”.

Ja det är väl bara att gratulera!

SvD, SvD, SvD

Assange and who is the hero

I cannot grasp the mindset of people that call themselves freedom fighters, and then hack the website of a defense attourney whose job is to ensure that two women who claim to have been raped are treated in accordance with the law in their country.

I obviously have no clue as to whether Assange actually committed those crimes. However, if both he and a woman had alcohol, it could well be that he thinks she was OK with what happened while she actually wasn’t. Since there are two women, who didn’t even know eachother, who tell the same story, I can understand that the attourney wants to at least interrogate him.

The Swedish legal system is not perfect, but it is completely separated from the Swedish government, and hence untouchable by political interests. Hence, there is no way the US governement could ever influence the minds of the handful of people who are working this case – especially since Sweden is one of the least corrupt countries in the world.

So what does that make all these people that are shouting, hacking and accusing our legal system?

Pro-rape? Or at least against a legal system where women that claim to be raped are taken seriously? Or is that just in case the said rapist is famous? Are they pro-famous-people-being-above-the-law? Anti-democrats? Or are they just downright stupid?

The difference between terrorists and real freedom fighters is actually quite thin.

It’s all about the nobility of the cause.

AB, SvD, SvD, DN, Exp, SvD

Spelet om Väljarna: regelboken

Jag har tänkt skriva detta inlägg länge. Jag har läst många spaltmeter sossesönderfallsanalyser, och känner, säkert som många andra, att alla missar Den Stora Poängen. För mig är poängen att jakten på väljarna är ett strategispel, med ganska enkla regler.

Så  här kommer de i alla fall – mina två cent, faktiskt helt fria från sakfrågetyckande – bara en ren strategianalys.

Utgångspunkt: Svenska folket tycker inte så olika som folk vill tro. Jag har insett det många gånger när jag diskuterar med folk som hela sitt liv röstat helt annorlunda än jag, men ändå, om man bara skrapar lite på ytan, tycker ungefär samma sak. Vi vill ha lagom höga skatter, och lagom generösa bidrag, och definitionen av lagom skiljer sig inte så mycket åt.

Vi behöver, för min analys, sortera bort alla frågor som inte är ekonomiska. Skola, migration, privatiseringsprinciper och miljö bildar egna axlar som vi tillfälligt bortser från, för faktum är att nästan alla frågor som spelar roll för den stora massan faktiskt är ekonomiska.

Därmed kan man ganska enkelt introducera en normalfördelad kurva av åsikter, här knyckt från Wikipedia, som ser ut så här:

-3σ: Alla människor har samma inkomst oavsett hur mycket eller lite de jobbar. Löner konfiskeras och delas ut jämnt. Inget ägande finns.

-2σ: Megahöga skatter, och minimalt privat ägande. Alla företag är statliga.

-1σ: Ganska höga skatter och ersättningsnivåer, men företag finns och får blomstra.

0: Det lönar sig att arbeta, men vi tar hand om dem som behöver stöd. Sjukvård och skolor finansieras av samhället, men privata alternativ ska finnas.

1σ: Skatterna är ganska låga, ersättningsnivåerna också, men vård, skola och omsorg finansieras solidariskt.

2σ: Skatterna är riktigt låga, och människor får ta egna försäkringar för att bekosta sin sjukvård. Vi har visserligen fria skolor, men kvaliteten är lägre för den som inte betalar.

3σ: Total kapitalism där skatter finns till bara för att finansiera polis- och rättsväsen.

Det är dessa 68.2% i mitten som är Svensson.

Idén är att när du som spelare definierar din politik måste du välja att lägga dig någonstans längs skalan. Du kan då bara fånga in sisådär ½σ – resten kommer att tycka att du ligger för långt åt höger eller vänster. I praktiken innebär det att du mutar in ett spann för dig själv.

Några grundläggande regler i Spelet om Väljarna:

  • Du kan muta in ett spann där någon annan befinner sig, och då vinner den som har störst förtroendekapital.
  • Oinmutade intervall går till hälften till det närmaste intervallet, till hälften till soffan.
  • Om du skaffar en block-kompis kan ni gemensamt muta in 1σ, så länge den är sammanhängande. Om du skaffar en block-kompis som inte placerat sig intill dig, kommer väljarna att automatiskt förutsätta att du avser att ligga mer åt dennes hållet än du själv säger att du gör. Skaffar du fler än en block-kompis spelar det ingen roll för området – ni kan ändå aldrig muta in mer än 1σ, men det är en fördel att gå ihop för att kunna fokusera på Den Egentliga Fienden.
  • Genom att vara otydlig kan du muta in ett större intervall än du har rätt till, men om du fortfarande är otydlig på Valdagen blir du straffad med lågt förtroende, och kommer att förlora i alla lägen där du överlappar din motståndare. Därför kan det vara bra att vara otydlig i början av spelet, så att man kan se hur vindarna blåser, för att sedan fokusera bättre.

Så enkla är reglerna. Bara att muta och köra.

Sedan vet vi hur det gick. Mona och Miljöpartiet skapade en enhet som låg strax till vänster om mitten: -0,75σ till 0,25σ. Den överlappade till viss del alliansen, som även den låg ungefär från -0,25σ till 0,75σ. Det betydde att i intervallet -0,25σ till 0,25σ skulle man bli tvungen att konkurrera med förtroende, men sossarna räknade med att det skulle fixa sig, eftersom folk var så sura för försäkringskassestrulet.

Till höger om alliansen finns ingen (kom nu inte och säg att Sverigedemokraterna är högerextrema – i den ekonomiska politiken har de precis prickat mittstrecket), och det gör att Alliansen också får väljare som ligger till höger om -0,75σ, även om några väljer soffan.

Till vänster om sossarna finns förstås Vänstern, någonstans runt -2,5σ. De skulle fånga in de vänstraste väljarna, och sedan snällt supporta S+MP efter valet, var tanken, men så blev det ju inte. Istället blev det en rödgrön allians, som dessutom inte riktigt ville berätta ganska mycket. Till exempel hur det skulle bli med föräldraförsäkringen, Afghanistan, och förmögenhetsskatten som visserligen inte skulle omfatta villor, men Ohly lämnade ändå dörren på glänt. ”Här har vi kommit överens om ditt, men jag tänker fortsätta kämpa för datt”, sa han stup i kvarten. Det gav en känsla av att det egentliga intervallet var väldans osäkert, och att det låg ganska långt från den trevliga mitt där vi alla flockas.

Den där känslan av att konstiga ting skulle kunna hända – kanske inte direkt efter valet – men så småningom, för fyra år är en lång tid, fanns där under hela valrörelsen – känslan av att antingen driver svensk skatte- och bidragspolitik mycket längre till vänster än de låtsas om, eller också kommer de att bli megaosams – ungefär som regeringen Fälldin.

Vad man alltså gjorde enligt  min spelmetafor var att man i ord mutade in ett område som låg ganska rätt, strax till vänster om mitten, men väljarna trodde inte riktigt på det, och uppfattade området som långt längre till vänster och dessutom med en stor grad av osäkerhet, dvs lågt förtroende. Så i denna min förenklade värld kan vi konstatera att Alliansen vann dels på walk-over i mitten, och dels på att de rödgröna diskvalificerade sig själva som förtroendeingivande.

Idag hörs många som säger ”vi ska inte till höger eller vänster utan framåt”, eller ”vi måste våga gå åt vänster”.

Om det första vill jag bara säga att någon gång måste politik bli konkret, och vi kan inte ha både höga bidragsnivåer och låga skatter. Det går inte att låta bli att ordna in sig i denna bild. Att låtsas att man inte behöver välja mellan höger och vänster är verkligen att lura sig själv.

Till den som tycker socialdemokratin ska gå till vänster: Titta på kurvan en gång till. Det är inte lätt att konkurrera i mitten, och stå och upprepa i stort sett samma förslag som Alliansen har med bara en liten personlig touch, men till vänster finns det helt enkelt inte tillräckligt mycket folk.

Sedan finns min personliga favorit bland alla råd till socialdemokraternas hjälp: ”Vi måste bli bättre på att sätta dagordningen”.

Vad man egentligen säger är att folk vet inte vad de vill, utan behöver få det förklarat för sig.

Men på allvar.

I princip alla jag känner delar upp sakfrågor i två bitar: dem de bryr sig om, och dem de inte bryr sig om, för många till exempel Turkiets inträde i EU.

I de frågor vi bryr oss har vi redan en åsikt. Vi vet vad vi tycker.

Politikers jobb är inte att tala om för oss vad vi ska tycka, utan att förstå vad vi vill och implementera det.

När jag läser Mona Sahlins tal tänker jag bara stackars människa.

Hon ville ligga precis i mitten, förmodligen för att hon verkligen också tycker som Svensson.

Sedan tvingades hon driva en politik hon till nästan femtio procent inte verkar ha trott på alls, samtidigt som hon tvingades prata illa om politik hon inte tyckte var särskilt dålig.

Det kommer inte att hända med till exempel Veronika Palm som ledare – jo, jag har läst hennes blogg. Hon och Ohly kommer att vara överens från början.

Och vad händer då i mitten? Jo, Alliansen vinner fler röster, men de som är missnöjda med Alliansen kommer att gå till outsidern Jimmie, som delvis får fritt spelrum.

Det är bättre för hela Sverige att alla trängs ungefär i mitten än att de lämnar fältet fritt till SD, påstår jag.

SvD, SvD, AB, DN, AB, AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD

Tänk på procenten

Hur står det till med mattekunskaperna, Calle Hamilton?

”Endast 22 procent av dem som idag arbetar röstade nämligen på Socialdemokraterna i 2010 års val. Övriga nio procent av partiets väljare var pensionärer och transfereringsmottagare. ”

Övriga nio procent alltså.

Av partiets väljare, dessutom.

Jo man förstår ju hur han tänkt. 31-9=22. Typ.

Hej och hå.

SDs kinaschackbräde

Jag såg inte riksdagsdebatten, men jag har läst om replikskiftena i svenskan, AB och DN, och trots att man ivrigt rapporterar att nu minsann fick Jimmie Åkesson på pälsen verkar  ändå de etablerade partierna än en gång ha misslyckats med att verkligen möta de ihåliga SD-argument som så många svenskar dessvärre köpt.

Att de fortfarande är så illa pålästa är trist i sig. Det finns så mycket hos SD att vara verkligt kritisk mot, och värst är enligt min mening antiislamismen, som går som en röd tråd genom alla anföranden, och om det har jag tjatat mycket på denna blogg, och en annan fråga jag ältat är:

Varför måste debatt – även på riksdagsnivå – vara så fluffig och bubblig?

Högern är ondskefull och egoistisk, vänstern är verklighetsfrånvänd och kubavänlig och sverigedemokraterna är rasister.

En del ur den sverigedemokratiska repertoaren är dock svår att möta, men inte desto mindre viktig, och det är bilden av Det Ändliga Samhället.

Ni vet, det där samhället är som ett kinaschackbräde. Tänk er att alla hål är jobb. Alla kulor är människor. Vi är fler kulor än hål, alltså är människor arbetslösa. Tar man in ännu fler kulor på spelplanen blir dessa oundvikligen också arbetslösa, eller också tar de ett hål från en svensk kula som i gengäld ”hänvisas till passivitet och utanförskap”, som det numera heter.

På samma sätt finns en viss, oföränderlig summa pengar att dela ut, och blir vi fler människor blir det färre pengar till alla.

Det svåra är att förstå hur dynamisk en befolkning är. Det enda som är ändligt är de fasta naturtillgångarna, som järn och åkermark. Allt annat vitaliseras av att få in nya människor – i lagom mängd.

Det internationella exportföretag där jag jobbar skulle knappast existera utan den stora mängd icke-svenskar som jobbar i Sverige, och den stora mängd svenskar som flyttat till kontor i andra länder. Tillsammans drar vi in pengar från hela världen till Sverige.

Mina och många andras förfäder var valloner och hade med sig kunskap om både järnhantering och urmakeri till Värmland och Bergslagen.

Nya svenskar gör Sverige starkare, men det gäller förstås inte alla nya svenskar, och inte hela tiden. Därav ordet ”lagom”.

Så vad är då en lagom mängd? Ja det vet inte jag, men det gör knappast Jimmie Åkesson heller – hans enda svar är ”stopp stopp stopp inga fler”.

Vi ska ta in flyktingar och deras och andra svenskars makar och minderåriga barn av humanitära skäl, och övriga invandrare för att bland annat utveckla svensk industri, klara vården och omsorgen, skapa nya företag och därmed höja livskvaliteten hos oss alla – så enkelt är det.

De som har makten över utredningsverktygen, dvs politiker, journalister och universitetsanställda forskare, behöver förklara varför vi behöver arbetskraftsinvandring trots arbetslöshet, och hur stor invandring som är ”lagom”.

Sveriges befolkning behöver förstå att kinaschackbrädet växer ju fler vi blir, och att invandring i sig inte är ett hot mot minskad arbetslöshet.

Människor behöver känna att det finns en tanke och en plan. Riksdagsdebatten kanske inte är rätt forum att utveckla detta, men då får man hitta detta forum.

AB, AB, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN

Mutat, Simple Stupid

Jag har läst många kommentarer om Arkelstens och Sahlins förehavanden, och förvånas, fast jag inte borde det, över hur vimsig diskussionen är. Dessutom är det så lätt att låta den politiska färgen på parterna vs. ens egna åsikter spegla vad man tycker även i denna sakfråga.

”Keep It Simple Stupid” är en bra regel när man bestämmer sig för vad man ska tycka, påstår jag. Där ingår att lägga alla värderingar åt sidan utom dem som gäller sakfrågan.

Vad är då sakfrågan? Jo: Mutor eller icke mutor.

Notera nu att jag beskriver de moraliska aspekterna – de legala har redan hanterats/hanteras av åklagare. Något kan vara moraliskt fel, men ändå inte olagligt. Därför pratar jag inte om mutbrott, utan mutor.

För att något ska vara en muta måste det finnas en möjlighet att A får något av B, som gör att det sedan finns en förväntan från B att få något tillbaka från A. Men det räcker inte i sig, för det är så vanlig handel går till. Det måste finnas en faktor som gör att påverkan är olämplig, till exempel att A är myndighetsutövare, företagare eller anställd med viss makt över B genom sitt jobb, och som får något som privatperson.

Ja. Skulle detta i sig vara mutbrott blir det extremt svårt. Inga fler gratismiddagar för konsultköpare, och inga fler Eurobonuspoäng för någon som reser i jobbet. Mmm just det.

Men vi skulle ju hålla det Simple Stupid, så låt oss lämna gränsdragningarna och titta på Arkelsten.

Fick hon något som privatperson? Mja. Eftersom resan var tråkig, enligt åklagaren, och eftersom hon rimligtvis kunnat åka inom ramen av sitt uppdrag även utan Shells pengar, till exempel genom att partiet betalat, är det knappast så att hon privat fått något alls. Ska detta vara en muta är det snarare partiet Moderaterna som tjänat något och inte Arkelsten själv.

Alla vi som reser hela tiden i jobbet vet att det knappast är en privat förmån att lämna familjen för att sätta sig på ett flyg, bo på ett hotell, och gå på en konferens, även om det kanske låter glassigt för den som sällan kommer iväg. Det är något man gör för att man behöver, varken mer eller mindre.

Är det då mutor att Mona Sahlin fick gratisbiljetter?

Bara om hon i sin yrkesroll kan förväntas göra något för de ideella föreningar som bjöd in henne. Men min gissning är att det de ville att hon skulle göra var att sitta där och ge lite höjdarglans åt tillställningen, och det är väl ändå rätt harmlöst.

Var det rätt att ge sonen biljetter? Pja. Att ta med en kollega hade varit snyggare, men det är ingen stor grej.

Det finns egentligen bara ett stort fel i hela historien: Att Mona Sahlin lät sig ryckas med i drevet och hötte med ett fett, moraliskt pekfinger åt Arkelsten, samtidigt som hon framhävde sin egen förträfflighet.

Det hade varit korkat av vem som helst, men av en med Monas historia var det som att höra Charlie Sheen sjunga ”Jag har aldrig vart på snusen”.

AB, AB, AB, SvD, DN, Carl Bildt, SvD

Love, peace and understanding

För många år sedan sa en kvinna jag kände om politikerna:

”Jag förstår inte varför de ska bråka om allt hela tiden. Tänk om de bara kunde sätta sig ner och ta det som är bäst i varje parti och bestämma att det ska gälla istället!”

Hela poängen är ju just att de INTE kommer överens. Svenska folket tycker olika, och när det blir för stora överlapp mellan de befintliga partiernas åsikter skapas utrymme för missnöjespartier.

Breda lösningar är bra i frågor som inte ligger på en vänster-höger-skala, och som tjänar på att ligga fast under en längre tid, som t ex pensionerna. Att just Afghanistanstyrkornas framtid skulle vara en fråga som måste lösas brett är däremot inte självklart. Det är snarare en konsekvens av att vi har en minoritetsregering.

Jag blir lite paff när Ohly står där och säger ”Många afghanska kvinnor dör när de föder barn. Samtidigt betalar vi pengar till majorer istället för barnmorskor”, som om valet stod mellan att vara elak och kriga och att vara snäll och ta hand om barnaföderskorna. Om Ohly gör bedömningen att det går att skicka dit barnmorskor istället för soldater lär han få förklara hur han kommit fram till att barnmorskornas och folkets säkerhet ska garanteras. Genom att krama talibanerna? Sjunga ”we shall overcome”? Love, peace and understanding?

Ändå är det bra att Ohly hoppat av samarbetet. Det är bra att han står utanför och skäller.

Hur skulle det vara annars, om Sveriges enda oppositionsparti var SD?

AB, SvD, DN, AB, SvD, AB