Striden för Sverige

KanonJag brukar ju diskutera främlingsfientlighet där jag kommer åt. Har blivit bannad från flera nationalistiska fora.

Men för att skriva Cuprum, där flera personer väljer nationalismen för att de står utanför samhället, går jag mycket längre i min research.

Och det är plågsamt med allt raseri, från ”vanliga” människor. Föräldrar. Svenssons, med jobb och bra liv. Samma felaktiga eller grovt förvrängda fakta upprepas gång på gång. De hejar på varandra och klappar varandra virtuellt på axeln. De där politiskt korrekta kulturmänniskorna fattar inte. Men Jimmie. Han vet. Han ska fixa.

Att vistas i hatet är som att stå längst bak i ett Ku Klux Klan-möte och inte kunna säga något. Bara observera. Orden tränger under skinnet som fula maskar, och jag kan inte ens riva tillbaka.

Vi pratar om SD som ska hållas utanför politiken och om procent hit och dit, och missar den verkliga tragedin och faran. Det finns ett gräsrotsuppror som bubblar under ytan, långt från Stockholmsförorterna där de säger sig veta hur det är. Det handlar om hundratusentals människor, som precis som i Tyskland på 30-talet drivs av sådant hat att de är beredda att följa den ledare som ställer upp för dem, mot muslimer, flyktingar, utlänningar, färgade. Mot ”dom”.

Skillnaden är att i Tyskland var det nöd, folk var lågutbildade och antisemitismen och rasismen ännu inte ifrågasatt. I Sverige är vi rika. Vi har det hur bra som helst. Och vi är skolade i tolerans. Men det hjälper inte.

Hatet sprider sig som ett vinterkräksjukevirus. De hatande organiserar sig. De är på marsch framåt, och i deras förvridna medvetande slåss de för Sverige. För vår frihet, som en ädel motståndsrörelse.

Och medan vi kulturhäxor i Stockholm funderar över huruvida det är rätt eller fel att samarbeta med SD för att hindra brytpunktshöjningen organiserar de sig. De rustar sig.

Människor som uppfattar att de slåss för sin frihet mot ett korrupt samhälle där demokratin inte fungerar är farliga.

Det handlar inte om valet 2014. Det är större än så.

Jag är rädd.

Cuprum

RyggarNär jag som bäst snusar på nytryckta Upptäcka franska vingårdar – för jo, nya böcker som plockas direkt ur kartongerna doftar – vill jag också berätta att jag befinner mig mentalt mitt i nästa spänningsroman.

Den kommer ut i vår.

Den skrivs nu.

Cuprum.

Upptäcka franska vingårdar

Upptäcka franska vingårdarUpptäcka franska vingårdar, reseguiden för alla som vill åka på vingårdsäventyr i Frankrike, levererades äntligen från tryckeriet igår.

Det har varit en lång resa, bokstavligt och bildligt, med många turer mellan korrläsare, sättare och författare.

Men nu är den här, och den blev ännu bättre än vi hoppats! 144 sidor, tryckt på fotopapper och noggrant inbunden. Vi ville att den ska vara både användbar och vacker, och jag tycker vi lyckats.

Den kostar 150 kr inkl frakt att beställa direkt från tryckeriet. Skicka ett email till books [at] upptackavingardar.com, så kommer boken med en räkning.

Värmländsk bokmässa och Bergvik

Med böckerna på Värmländsk bokmässa. Jag är egentligen ännu gladare än jag ser ut.

Med böckerna på Värmländsk bokmässa.

Jag hade hoppats på en bra start för Janus fjärde ansikte , men hade aldrig vågat tro att jag under två helger, nästan utan marknadsföring och innan releasefesten, skulle få ett sådant varmt mottagande i Karlstad – först i Bergvik, och sedan på Värmländsk bokmässa.

Men vi värmlänningar är lokalpatrioter, och när jag berättade för bokbordsbesökare att den utspelar sig i Karlstad och Paris blev beskedet: ”Jag tar den!”

Ibland: ”Förresten jag tar två!”

Även Ferrum och Truls och Trilla i Skattkistelandet åkte med i inköpen.

Det var riktigt kul att träffa så många inspirerande människor, och det på hemmaplan!

Bubbelskrift

PortOavsett vad jag ska skriva – bok, blogginlägg eller rapport – skriver jag alltid klart i ett svep, så långt möjligt.

Jo. Man kan inte skriva en faktabok med en massa research från pärm till pärm oavbrutet, men då bryter jag ut kapitlen istället, så att jag får en naturlig början och slut för varje skrivarstund. När jag börjat med respektive del tillåter jag inga avbrott förrän jag är i mål.

Det är svårare med romaner. Men jag bygger hela synopsisen, filar på den, gör den forskning jag vet att jag behöver, och sedan sätter jag mig. Jag skriver dygnet runt i en dryg vecka, och gör bara uppehåll för att sova. Jag äter vid datorn.

Jag vet att många, kanske de flesta, författare skriver någon timme om dagen, men det skulle jag aldrig klara. Jag kan inte förflytta mig mellan scenerna så fort. Jag måste vara i handlingen och känna det karaktärerna känner – annars blir det inte rätt.

Jag behöver min bubbla. När jag gått ut ur den och läser vad jag skrivit undrar jag ofta var allt kom ifrån. Det är ibland som att läsa något någon annan skrivit. Jag blir därför min egen första lektör, när jag som mitt vanliga jag sätter mig och granskar vad mitt alter ego skrivit.

Å andra sidan behöver jag sällan stryka i mina manus. Fylla ut behövs – särskilt med beskrivningar, och formulera om – absolut, och det massor – men inte ta bort. Bubbelskrivaren visste vad som behövde hända.

Detta är åt helvete fel!

FakeJag går inte på offerjournalistik.

Jag läser tårdrypande berättelser och tänker iskallt ”hur ser andra sidan ut då”? Och går det att hitta andra sidan kämpar jag tills jag gör det. Jag skriver sedan inlägg och kommentarer som får andra kommentatörer att skrika att jag saknar empati. Och jag sträcker på mig och känner att empatin, den sparar jag åt dem som inte skarvar. Ibland är det säkert orättvist av mig, men jag är ganska rabiat när det gäller undanhållande eller förvrängande av fakta.

Just nu läser jag Hanne Kjöllers bok En halv sanning är en hel lögn. Jag nickar och håller med och tänker äntligen! Någon som känner som jag!

Det vill alltså extremt mycket till innan jag plockar upp offerjournalistiska fall och säger: ”Detta är åt helvete!”

Jag har ägnat en stor del av mitt yrkesliv åt frågor runt personlig integritet. Jag har forskat, varit krav- och strategiansvarig, skrivit två romaner och en faktabok, och föreläst i akademiska fora över hela världen. Jag vet att det där med registrering är svårt. Det känns så oskyldigt, och det blir så lätt fel. Datat finns där – så varför inte spara det lite? Fånga det i flykten? Sätta ihop det på nya, spännande sätt, när man ändå kan? Det den registrerade inte vet har den inte ont av.

Jag förstår att sånt kan hända. Jag känner igen mekanismerna.

Men det finns ingen ursäkt och inget försvar för att ostraffade vuxna och barn ska registreras enbart på grund av etniskt ursprung. Det har inget med brottsbekämpning att göra, utan är ren rasism. Den sortens rasism som säger: ”du är genetiskt betingad att växa upp och bli en brottsling”.

Romregistret går att till någon del förklara med att ”det blev så”. Det går att förklara, men inte acceptera.

Men när polis efter polis fortfarande ställer sig upp och fortsätter försvara, bortförklara och vräka sig i självempati av typen ”ingen förstår oss” är gränsen nådd för vad som ens går att förklara.

Jag vet att majoriteten av alla poliser är omtänksamma människor som valt sitt yrke för att de vill väl och rätt. Såväl de som alla de romer och eventuella andra som drabbats förtjänar att inte bara registret utan hela den uppenbara rasism och brist på respekt för våra lagar som tydligen förekommer bland dem vi satt att värna om vårt rättsväsende rensas ut en gång för alla. Den måste dras fram i ljuset och synas tills den spricker.

Vi måste gemensamt säga:

Detta är åt helvete fel!

Världspremiär för Janus fjärde ansikte

Janus fjärde ansikteSpänningsromanen Janus fjärde ansikte har världspremiär i Karlstad, staden där den utspelar sig, den 24-27 oktober.

Vi ses på Coop Forum i Bergviks köpcenter!

  • Torsdag 15-17
  • Fredag 15-17
  • Lördag 13-16
  • Söndag 13-16

Välkomna!

Kvinnor och skuld

skuggaJag läser Martins polisblogg, och känner med analysen.

Jag brukar inte ropa på lagändringar i första taget, men det är mycket viktigt att försöka ta reda på om den omformulering från ”hjälplöst tillstånd” till ”särskilt utsatt situation” som gäller från 1 juli hade räckt till fällande dom. Om inte måste något göras.

Är dock tveksam till en samtyckesparagraf. Två vuxna människor på samma nivå, dvs ingen är ung, berusad, rädd eller liknande, ska inte behöva skriva kontrakt på väg till sängkammaren.

Att unga tjejer som drabbas främst har sig själva att skylla verkar vara djupt rotat i det mänskliga medvetandet, och de hårdaste domarna kommer ofta från andra kvinnor. Jag läser uttalandena från de andra tjejerna i slutet av artikeln nedan, och känner på något sätt igen dem från min egen tonårstid. Så pratar vi om varandra, vi tjejer. Så etiketterar vi varandra.

”Den där, hon är ett jävla luder. Vet vad hon gjorde i fredags?”

Jag skriver mycket om den sortens skuld i Ferrum. Jag är inte riktigt säker på varför. Det var inte en del av min synopsis – inte planerat. Det bara kom, när jag målade porträttet av Kajsa-Stina.

Det behövde vara med.

Bokmässan och Värmland

Det har varit fyra ganska stressiga dagar på bokmässan i Göteborg.

En höjdpunkt var scenen i Värmlandsmontern.

Både Ferrum och Janus fjärde ansikte, och även Truls och Trilla i Skattkistelandet, har ett Värmlandsperspektiv, och mycket inspiration kommer från min mormor, Brita Bylock, som lämnade vår värld förra året. Hon brukade berätta om uppväxten i Brattfors, och det har fått den bygden att kännas som hemma, trots att jag inte varit där särskilt mycket.

helena_henrik

Extra kul är att Henrik Thorson, som presenterade mig, på bilden, tittade på Ferrums omslag och gissade att det var Brattfors. Det är egentligen Edsbro utanför Norrtälje, men det är förstås Brattfors och Nykroppa jag hade i bakhuvudet när jag skrev boken.

Jag ser nu fram emot mycket Karlstad. Först tioårsjubileet av Bergviks köpcentrum sista helgen i oktober, och sedan Värmländsk bokmässa helgen därpå.

VärmlandspresentTill höger den vackra present jag fick efter föredraget.

Bokmässan och recension av Ferrum

Första dagen på bokmässan har gått i ett. Det är kul att träffa läsare, författare, några trevliga vänner och släktingar och andra intresserade. Och så fick jag träffa härliga författaren till många äventyrsböcker Kim Kimselius, samma dag som hon publicerade sin recension av Ferrum.