Så det framstår alltmer tydligt att Netanyahu, de tokkristna apokalypssionisterna och övriga stridstuppar slog en lov runt Trump, och säkerställde att han inte lyssnade på alla mesiga fredsduvor. Jag kan tänka mig hur det lät. Det skulle gå fort och lätt och sedan skulle han bli ihågkommen förevigt som den starke ledaren som bytte regim i Iran och dessutom räddade världen undan en garanterad atombomb.
Och Trump är gammal. Och gaggig. Jag säger inte det för att jag inte gillar honom. Lyssna på nittonhundratalsklipp av honom. Han är fortfarande en a-hole, men han pratar i hela meningar, håller tråden, börjar inte weave:a runt om guldgardiner och ballrooms.
Och nu har han inte bara insett att det blev tossigt – många hånar honom dessutom för att Netanyahu försökt blåsa precis varenda president sedan Clinton och Trump var den första att gå på den lätta. Typ.
Så vad göra? Hans geggiga hjärna berättar för honom att han har pratat med en före detta president. En han faktiskt gillar. Och han sa ”jag önskar att jag gjort det du gjorde!”.
Men liksom. Det finns bara fyra. Och Clinton, Bush, Obama och Biden har garanterat att det inte var de. Alla hatar honom. Inte en chans att de bara ringer upp och säger ”jag önskar jag hade gjort det!”.
Så egentligen är väl inte en liten lögn bland alla andra hundratusentals en big deal, men det visar var hans fokus är. Han får absolut inte framstå som svag och lättlurad.
Och hans ego är det största hindret för fred på den sidan Atlanten.
På andra sidan finns en decimerad grupp fjärdehandsval som försöker organisera sig med en förmodligen skadad ledare och som också klamrar sig fast vid prestige. De behöver visa sitt splittrade folk att de fortfarande styr, och några eftergifter finns inte på kartan.
Detta känns som Vietnam. Överlägsen militär som borde vinna i en tillfällig punktinsats, men vad betyder ”vinna”? Många år av gerillakrigsföring i ett land som är bortaplan för den överlägsna styrkan och vinsten blir till sand.
Så vi har en Gaggig Trump, ständigt berusade krigshökarna Hegseth och Graham, Mike ”They can take it all” Huckabee och en Netanyahu som ser sin dröm uppfyllas.
Vinnaren är … Putin. Han får sälja sin olja igen. Ingen orkar vända blicken mot Ukraina.
Och förlorarna är flickorna i Iran, tusentals döda, lemlästade och bostadslösa libaneser, och det palestinska folket som mördas och fördrivs dagligen sedan snart 70 år.
”Jag sa ju det! Jag sa att NATO inte skulle hjälpa oss när vi behöver hjälp! Femtielva kvadriljoner har vi lagt på NATO! Och de kan inte göra detta lilla!”
Men det är förstås ingen liten sak att gå in i ett krig, och göra alla det egna landets invånare till måltavlor. Som våra europeiska ledare säger: Han frågade inte ens.
Surast är han på Keir Starmer. ”Han säger att han måste fråga sitt team! Varför då?! Han är ju premiärminister, så han kan bestämma själv!”
Trump är snart 80 och har inte fattat skillnaden mellan en parlamentarisk demokrati och en republik.
De håller fortfarande på och ”utreder” attacken mot flickskolan i Minab, vilket förstås är direkt trams. De vet att de är ansvariga, och rimligtvis är orsaken ”bad intelligence”. Och sånt händer. Då tar man ansvar och ber om ursäkt. Obamas försvarsministrar läxades upp av kongressen när strikes gick fel i Afghanistan. Jag kan dock inte riktigt se framför mig Hegseth yttra orden ”vi beklagar”.
Lyckligast av alla är Lindsey Graham. Full som ett ägg ringer han in till talk shows varje kväll och rantar om hur fantastisk Trump är. Och när man har stridshökarna Graham och Ted Cruz på sin sida gör man förmodligen något totalt fel.
De tuffa tuffingarna har tagit sig vatten över huvudet, och för varje dag som går blir det tydligt att Mellanösterns folk igen får betala för västerländska gubbstruttars nonchalanta macho-egon.
Trotz allt 