Inlägget om frågorna som splittrar SD igår har nu lästs av nästan tusen personer, och det känns förstås meningsfullt att det blev så spritt.

Mitt engagemang mot nationalism började för fyra år sedan, när jag läste ”Jag är inte rabiat, jag äter pizza” av Niklas Orrenius. Även där lyfte han bland annat problemet med att SD aldrig fick adekvata frågor, utan behandlades som ”de där vi ska tiga ihjäl”. Tiger gör vi väl inte längre, men bristen på relevant granskning fortsätter, och den både gynnar och skadar SD, men framförallt skadar den demokratin, när väljarna inte får veta vad SD egentligen står för.

Förutom rätt många positiva reaktioner igår fick jag intressant feedback. En vän påpekade att ekonomisk höger-vänster-politik är en skiljelinje. Det är förstås sant. Tidiga sverigedemokrater var till stor del gammelmoderater, medan de som kommer nu till viss del gör det från typiska S-grupper.

Det går förstås att prata marginalskatter, pensionärsskatt, dagisgrupper, höjd akassa och borttagen ”stupstock” även med SD. Problemet är att SDs universallösning är stängda gränser, och när vi fått det på plats har alla råd med precis allt. Nonsens för de flesta av oss, men SDs anhängare köper detta med hull och hår. De behöver alltså inte göra de svåra val alla andra partier ålägger sig själva.

Man kan också ta upp andra frågor, men jag ser inte, baserat på inlägg i sociala medier, att den typiske nationalisten bryr sig särskilt mycket om vare sig miljöfrågor, vinster i välfärden eller förbifart Stockholm. Stärkt försvar är viktigt för en del nationalister, och övriga bryr sig inte.

Jag fick också lite oväntat kommentarer från nationalister på både Twitter, här och annorstädes. Mestadels trevliga kommentarer, ska tilläggas, och det uppskattas. Grovt kan sägas att detta framfördes:

1. Bra frågor. Varför ställs inte såna här frågor till alla?
2. Dåliga frågor. Du vet inte vad du pratar om. Faktafel! (Utan att precisera.)
3. Är det så här lite är det ju jättebra.

Nu är det ju ingen större mening att säga ”faktafel”, när det jag främst framför är att här finns de områden som är eller kan bli infekterade, så peta runt lite här, så har ni snart ett litet inbördeskrig mellan de mycket olika grupper som numera ryms under SDs paraply. Detta har inte särskilt mycket med ”fakta” att göra, utan är till större delen min subjektiva uppfattning, som man kan hålla med om eller låta bli.

Däremot blev jag lite ställd av den flera gånger framförda uppfattningen att det är ”lite” som skiljer SDs anhängare åt. Jag hade inte gjort den bedömningen själv, så jag fick fundera lite. Är det mycket eller lite? Pja. Det är ju inte antalet frågor som spelar roll egentligen. Det kan räcka med en enda fråga för att helt klyva ett parti.

Ett exempel är tvångssteriliseringen av transpersoner. Denna fråga är så självklar och dessutom mikroskopiskt liten för de allra, allra flesta av oss, men den trasade under en tid sönder det synnerligen etablerade partiet KD. Jag vet inte säkert, men jag gissar att en del av de mest besvikna gick till SD. Jag tog också upp HBTQ-frågor som centrala i gårdagens lista. Nu finns inte just frågan om tvångssterilisering på bordet längre, men det dyker hela tiden upp nya frågor, och SDs olika falanger av troende och icke troende är klart splittrade.

Ett annat exempel är vinster i välfärden, som Löfvén nu tampas med. Vad han än gör kommer han att förlora väljare. Det är inte en liten fråga, men det är ändå bara en fråga. Jag tror utan att veta att den skadat S mer än alla andra tillsammans.

Sammanfattningsvis: När man ska granska ett parti bör man ha fokus på vilka samhällsgrupper som röstar på det, och sedan se ”vilka frågor försöker partiledningen släta över för att få dessa att samsas?”. Gör man det hamnar man ungefär där jag skrev igår.

Slutligen vill jag tacka alla som spred listan. Även om ingen politiker eller journalist plockar upp den i sin helhet hoppas jag att med så många läsare har tankar väckts, och kanske får vi en fördjupning av granskningen av SD.