Så här ser resplanerna ut nu, inför researchen för nästa upplaga av Upptäcka franska vingårdar.
Månadsarkiv: juni 2014
Myten om nationalsången på skolavslutningar
Facebook-grupper med nationalsångstema.
Jag minns när jag först läste påståendet om att i Sverige får man inte längre sjunga nationalsången på skolavslutningen av hänsyn till invandrarna. Jag tror det var 2009 eller 2010, och det var i en kommentarskolumn, förmodligen på Aftonbladet.
Jag svarade direkt att ”men vi har ju aldrig sjungit den på skolavslutningar”, men den andre parten var tvärsäker. Så jag ringde min mormor, som var född 1915 och gick i sockenskola i Brattfors i Värmland, och hon sa ”näe men vi sjöng ju Den blomstertid … nationalsången har jag aldrig sjungit”.
Men efter det fick på något sätt påståendet fötter. Det ploppade upp i kommentarsfält än här och än där, såsom konstruktioner gör när de börjat sprida sig i nationalistiska fora och därifrån förmedlas av ivriga och arga kommentatörer, och nu har vandringssägnen om den strukna nationalsången vandrat vidare, ganska långt utanför sina ursprungliga skapare.
Jag brukar ta diskussionen. Jag brukar säga att det kan säkert finnas lokala undantag, men sången har aldrig haft spridning i Sverige som skolavslutningssång. Motparten brukar då bli förvirrad, för det är självklart inte helt enkelt att minnas visrepertoaren från nio enstaka tillfällen som ägde rum för 20, 30, 40 år sedan. En del uttrycker att de är osäkra. Andra förmedlar tvärsäkerhet. Jag tror inte de i regel ljuger medvetet, men om man är så upprörd över ett fenomen att man går med i en grupp för att motverka det är det kanske inte helt lätt att erkänna för sig själv att man kan ha haft fel från början.
Eftersom det aldrig går att leda i bevis vad som egentligen hände i skolor i mitten av förra seklet är det bättre att gå den andra vägen, dvs att resonera kring sannolikheten att den skulle ha sjungits vid fler än enstaka tillfällen.
Svenska skolavslutningar ägde rum i kyrkan, förmodligen för att det var den enda lokal som kunde rymma hela socknen. I kyrkor sjunger man psalmer, och inte nationalsånger.
Du gamla du fria är inte formellt en nationalsång, utan en visa som diktades så sent som i mitten av 1800-talet, och det dröjde in i början av 1900-talet innan den överhuvudtaget fick spridning utanför överklassen.
Den fanns med i den gamla skolboken ”Nu ska vi sjunga” från mitten av nittonhundratalet. Men den som styrde skolavslutningens visor var inte läraren, utan prosten, och han hittade sina sånger i psalmboken.
Så om vi konkluderar att det definitivt inte var tradition i sockenskolorna fram till åtminstone 50-talet, och att det faktiskt inte går att hitta något enda exempel på en rektor som säger ”vi hade en tradition att sjunga nationalsången, men jag tog bort den för att inte förolämpa invandrare”, tycker jag det går att med rätt stor säkerhet säga:
Detta är en vandringssägen av så stora mått att den lyckats inplantera minnen av allsångssjungande som med stor sannolikhet aldrig ägt rum hos rätt många människor.
Så varför orkar jag då skriva ett helt blogginlägg om detta?
Jo, för att skrönan är en del av den nationalistiska propagandan att visa att Vårt Sverige är under attack. Våra traditioner tas ifrån oss, och vi kuvar oss under aggressiva invandrare, främst muslimer, som kommer hit och lever på bidrag och har som yttersta mål att tvinga oss alla att bära burka och be till Allah.
Det kan tyckas vara en struntfråga, men det är ändå viktigt att slå hål på den.
Det är så vi stoppar stolligheterna. Bit för bit.
Sverigedemokraternas hjälporganisation
Sverigedemokraterna har fått för sig att det går att hjälpa trehundra flyktingar ”på plats” för samma pris som en flykting i Sverige.
”På plats” behöver förstås definieras. Det betyder inte ”i deras hemland”, eftersom de flytt därifrån, utan det betyder ”i ett flyktingläger i ett land som ligger nära”.
Så hur har de då kommit fram till att det kostar en krona att få det trehundra kronor ger i Sverige?
Ja, det verkar som om de räknar de bidrag som behövs för att trehundra personer som bor i skjul ska få mat varje dag, och jämför det med kostnaden för en person som bor i flyktingförläggning.
Det finns mycket att anföra mot detta, förstås. En flykting i Sverige har ett hopp om en framtid, arbete och egen försörjning. Ett flyktingbarn i Sverige får gå i skola, och så småningom skapa ett liv.
En flykting i ett skjul i ett läger med hundratusentals andra flyktingar har ingen väg ut, så länge inte situationen i hemlandet förbättras.
Det går förstås att argumentera runt här. För den som ser varje flykting som kommer till Sverige som en evig snyltare och potentiell våldtäktsman, som förstör vårt land och våra barns framtid medan den äter våra gamlas mat, är det fel med varje individ som sätter sin fot innanför våra gränser – i synnerhet om de är muslimer.
En grupp sverigedemokrater har nu beslutat sig för att sätta handling bakom orden, och skapa en egen hjälporganisation. Den har till syfte att ”hjälpa flyktingar på plats”, vilket nog ska läsas som ”hjälpa flyktingar i deras grannländer så att de stannar där och ger f-n i att komma hit”, men jag tycker ju att man behöver ju inte ifrågasätta motiven om resultatet är gott, så jag kollade upp sidan.
Och arbetet är i en start-up-fas. Man har uppenbarligen inte gjort något än, men det finns lite planer. Samtliga handlar om Nepal, av någon anledning. Man pratar om att rensa sopor i Kathmandu, och funderar över läkarhjälp till fattiga.
Gott och bra, men var det inte flyktingar som skulle hjälpas? De där trehundra syrierna och somalierna, som skulle stanna i Libanon och Kenya?
Nåja. Man kanske inte har kommit dit. Det är OK.
Men efter att ha läst följande svavelosande facebook-inlägg från hjälporganisationens ordförande, som svar på Erik Ullenhags upprop mot islamofobi, kan man konstatera att de saknar i alla fall inte svansföring.
Det känns ju onekligen lite som om svenska nationalister donerat pengar i decennier, och hjälpt hundratusentals flyende, medan alla vi andra suttit på våra rumpor och bara låtsats bry oss.
Det är kanske lite stora ord för någon som precis börjat fundera på att hjälpa till i tredje världen.
Man kan nästan få för sig att skrytet utåt är viktigare än resultatet. *Host*
Döm själv:
Erik Ullenhag! Du är en skam för din nation. Du är en skam för demokratin. Du är en skam för sanning och utveckling.
Du vurmar för en ökenideologi och uppträder som kvinnoförtryckarnas beskyddare, medan du själva avhumaniserar stora grupper av européer och även dem bland ditt eget folk som tillåter sig att tycke annorlunda än dig själv.
Du ställer upp på scen dag efter dag och utbasunerar din egen godhet, som du låter andra betala över skatten. Du letar det onda överallt medan du snyftar för folk från andra länder, som du bara har mött på TV skärmen.
Jag är bland annat Sverigedemokrat för att jag insett att din och dina gelikars ”godhet” är falsk och endast påför människor mer lidande.
Där du älskar att skryta av du hjälper en, där hjälper vi 300 eller fler! Där du vurmar för de unga starka män som tar sig hit på eget bevåg via smugglare och falska pass och betalar förmögenheter för detta, hjälper vi människor på plats som varken kan eller vill ta sig hit.
Om du menar det är allas lika värde, att det är att vara god att ge de starka allt och glömma de mest utsatta, och att vi är främlingsfientliga som har andra och mer effektiva idéer om hur vi skall stå upp för de utsatta och hur vi gärna vill att samhället skall se ut i framtiden – då är det för att du saknar såväl insikt som kompetens.
Då är du en skam som minister i ett av världens äldsta demokratier! Stop ögonblickligt ditt korståg mot annorlunda tänkande innan någon far illa!
Flaggbränning och Muhammedkarikatyrer
Det är skillnad på vad man får göra enligt lag och vad som är allmän hyfs och hänsyn.
Jag har inte mycket till övers för Muhammed-karikatyrerna. De fyller så uppenbart bara ett enda syfte, och det är att reta människor genom att förstöra något som är viktigt för dem. Attacken resulterar i att de mest lågutbildade och fanatiska utsätter den som triggat dem för oursäktliga hot och angrepp. Men den har också till följd att även de som är sekulariserade och normalt inte särskilt troende känner sig kränkta och illa till mods – just på grund av syftet. Människor som varit muslimer och nu egentligen är mer eller mindre ateister känner sig också angripna. De bryr sig inte om den religiösa aspekten, men de inser att det underliggande syftet är att förnedra, och sedan glatt hånskratta åt de uppretade, när de likt en förvirrad Don Quijote går till motatack.
Nej, Vilks, jag vill inte förbjuda någonting. Jag respekterar det fria ordet. Du har rätt att sprida dina alster. Du har rätt till juridiskt skydd mot dem som vill dig illa. Du har rätt att se dem som förföljer dig bli fängslade, och du har rätt att tycka att du är en martyr för det fria ordet.
Det hade varit en sorts skillnad om du givit dig på en rad olika parter, såsom makthavare, kristna och skåningar, och muslimerna bara varit en del i en arsenal av påhopp. Då kan jag se en poäng i att inte en grupp ska vara fredad.
Men så är det inte. Du håller dig till en och endast en grupp.
En verklig konstnär ser att det är en skillnad i att provocera med risken att någon blir kränkt, och att bara kränka för att jävlas med redan utsatta. Anser jag. En verklig konstnär låter konsten visa vägen – inte den politiska övertygelsen.
Så för mig är du en patetisk hatare som gjort dig ett namn på att kränka utsatta människor. Inget annat.
Nu har, med en sorts karmatisk elegans, raka motsatsen inträffat, i form av flaggbränning.
Det går att på punkt för punkt dra paralleller mellan karikatyrerna och flaggbränningen.
Syftet är att mobba och trakassera. Syftet är att skapa en känsla av utsatthet hos motparten – i detta fall de svenskar som verkligen älskar sitt land.
Syftet är att säga: ”Du är inte värd respekt. Du förtjänar att bli spottad på!”
Många nationalister är rasister, men långt ifrån alla. En del bara älskar våra traditioner, och där ingår flaggan. Just kärleken till vårt land är den positiva delen av nationalismen. Uteslutandet av dem som inte stammar härifrån är den negativa. Att ifrågasätta uteslutandet är alltid rätt, men att ge sig på deras kärlek är lågt och ruttet.
Jag som definitivt inte är nationalist blir, liksom de sekulariserade muslimerna, ändå förbannad över påhoppen på mitt lands främsta symbol. Inte så mycket att jag hade orkat göra något åt det dock, för man kan välja att skita i dem. Men likväl blir jag lack.
Och precis som Muhammedkarikatyrerna skapar flaggbränningen ökade spänningar, och en ökad polarisering.
Nationalisterna får nu rätt i sak. Alla är ute efter dem. Syftet är att ta ifrån dem det de håller kärt.
Och precis som med karikatyrerna går de argaste fundamentalisterna till motattack, med dödshot och hela paketet.
De som tillhör flaggbrännarna och de som tillhör karikatyrälskarna är naturligt nog helt oförstående till den andra partens rätt att vara förbannad. De går snarare igång på den. Motpartens ilska är ju målet.
Men vi som inte är förblindade av hat och avsky måste inse att detta i grunden är exakt samma fenomen, och att bristande respekt aldrig kan skapa något gott och hållbart.
Vägen mot ett bättre samhälle måste gå genom förståelse och respekt.
Tolerans och civilkurage
Tolerans är lätt. Det definieras smidigt som ”vad andra behöver visa mig”.
När andra inte respekterar mig, mina åsikter eller min livsstil är de ”intoleranta”.
Samma sak gäller när andra inte respekterar människor jag av olika skäl uppskattar.
SD består idag av ett ganska polerat skal. Man vill kraftigt begränsa flyktingmottagningen och minska biståndet. Man vill också motverka arbetskraftsinvandringen, och förutöver det finns bara lite allmänna floskler om att motverka att svenska traditioner förstörs av invandringen.
Inget av detta är rasistiskt.
Den här filmen är inspelad av en sverigedemokrat som gick i SDUs tåg i Malmö. Det händer inget. Han har bara filmat upplevelsen. Och den är på ett bisarrt sätt sevärd. Det är ur det perspektivet jag verkligen förstår hur hatet utifrån paradoxalt nog svetsar dem samman.
Och anledningen är ganska enkel: Det finns en rad olika definitioner av vad SD är. Varje anhängare applicerar sin tolkning, och blir förtvivlade eller förbannade över omvärldens brist på förståelse för deras val.
I en grupp för sverigedemokrater lägger en kvinna upp en bild på ett armband, med texten ”SD mot rasism”. Ett tio-femtontal kvinnor skriver i kommentarerna under att ”den vill jag ha!”. Ett par karlar muttrar något surt om att rasism minsann är ett tramsigt begrepp på ett ickefenomen, men ingen svarar dem.
En pappa lägger upp en bild på sina asiatiska adoptivbarn. Hjärtan och ”o så söta” under. Precis som överallt annars. Ingen skriver något rasistiskt.
I samma grupp lägger också många upp berättelser om hur deras omgivning tar avstånd från dem. De tappar vänner och släkt genom sitt val att gå ut med att de är SD. En del vågar inte säga något, berättar de. Och de förstår verkligen inte varför. De vill ju bara minska invandringen. Inget mer. Omvärldens beteende beskrivs som en brist på läsning av partiprogrammet. Vi övriga svenskar är förvridna av hat och försöker inte ens förstå. Det finns en del invandrare i grupperna, som välkomnas med ”tänk om alla var som du”.
Avståndstagandet tär på dem i början. Hatet, sabotagen mot deras möten och våldet däremot gör dem trotsigt stridslystna, och får dem att känna samhörighet. Och så småningom blir de luttrade, och även avståndstagandet blir en trigger för deras ”vi mot dem”-känsla. Vill vi inte ha med dem att göra så fine. De behöver inte oss heller.
Vårt avståndstagande blir ett bevis på att vi inte förstår. Vi är lurade in i en falsk bild av SD av våldsvänstern, och ingen går att lita på längre. Reinfeldt och Ullenhag är lika hatade som Gudrun Schyman och tidigare Mona Sahlin.
Men i samma grupp läggs lika ofta upp inlägg där framförallt muslimer och afrikaner hånas och hatas. Tiggare kallas för ”pack”. Muslimer är alla islamister som slår sina fruar och våldtar svenska kvinnor.
”Åk till baka skaffa en större lerhydda.”, ”Skicka hem ”Tältpacket” till stampat jordgolv”, ”Djur !”, ”Jag kräks!!!”, ”Fan kasta en handgranat fast bäst är ju att skicka hem dem i de tomma bananbåtarna igen”, ”Är det inget ZOO som kan ta emot dom ??”, ”Dags att dom använder skydd eller så kan vi införa något stopp Max 2/barn per babian??”.
Och nu händer det som är typiskt för Sverigedemokraterna. Det som skiljer dessa gulliga, kakbakande kvinnor från oss övriga gulliga, surdegsbakande kvinnor: Ingen reagerar. Ingen kommenterar. Ingen tar ställning. Det är knäpptyst. Ibland finns något enstaka undantag, föralldel, som säger ifrån, men det är mycket sällsynt. Och undantagen är konsekvent äldre män – aldrig kvinnor.
Det är som en tyst överenskommelse: Ni som vill skriva rasistisk hatpropaganda får göra det så länge ni inte använder n-orden. Vi som vill att SD ska vara en plats där alla är gulliga och uppskattar de goda invandrarna och bara vill minska antalet som kommer framgent skriver våra egna inlägg.
Så skapas ett tyst kontrakt som medger samexistens. Hatarna kommenterar inte icke-hatarna och vice versa.
Kvinnorna som vill bära SD mot rasism-armband blundar helt för den öppna rasismen i inläggen över och under sina egna. Det är som om den inte fanns.
Det verkligt problematiska sker när banden mellan dem som är icke-rasister sedan gradvis brister till oss ickenationalister, och de gradvis påverkas av hatpropagandan, där alla invandrare får bidrag medan svenskar svälter, alla våldtäktsmän är muslimer och där svenskar utmålas som offer som trängs undan av en invällande flyktingström. SD blir som en sekt. Toleransen mot intoleransen ökar, därför att ingen säger emot den. Bilden av ett Sverige i fritt fall får stå oemotsagd.
Så vad är egentligen tolerans?
Ja, det är grumligt att definiera. Man behöver ställa sig utanför sig själv och reflektera en stund. Jag tror alla mår bra av det. Vad är tolerans? Vad är civilkurage? När och hur ska vi sätta ner våra fötter?
Civilkurage är motsatsen till tolerans. Civilkurage är när man är intolerant på ett bra sätt.
Det är enligt mig tolerans att respektera andras rätt att ha åsikter och att framföra dem utan vuvuzelor. Det är civilkurage att säga ifrån mot sådant som är intolerant:
- När människor hånas och hatas för sitt ursprung eller sin religion
- När människor inte får framföra sina åsikter utan att riskera våld
- När människor inte får framföra sina åsikter utan att deras möten saboteras
Det är civilkurage, eller i alla fall OK, att gå på ett SD-möte och tyst vända ryggen mot Jimmie Åkesson.
Det är OK att känna att man inte vill ha någon som är nationalist i sin vänkrets. Vänner som inte ger något kan vara bättre att koppla bort. Det är också OK att behålla dem.
Det är enligt min mening rätt att inte låta våra unga ska utsättas för hatpropaganda, genom att säga nej till besök i skolorna. Det är rätt att den som hetsar mot folkgrupper tystas, lagförs och döms. Jag står bakom vår lagstiftning. Det finns gränser för yttrandefriheten. Men den gränsen går inte vid ”vi ska begränsa flyktingmottagandet”. Jag vill inte begränsa mängden flyktingar som får uppehållstillstånd i Sverige, men jag måste acceptera att andra vill det, och jag måste låta dem framföra sina argument.
Idag är det Sveriges nationaldag. Istället för att berätta hur den ska firas skriver många nationalister om de attacker de förväntar sig. ”Idag är dagen när flaggor kommer att brännas!” och ”Idag är dagen när vi som firar kommer att kallas för rasister!”.
Nej det är det inte!, hoppas jag.
Idag är förhoppningsvis dagen när toleransen blommar. Idag är dagen när vi som står för tolerans visar vilket Sverige vi vill ha.
Glad nationaldag!
Helena Trotzenfeldt 