Den stora skillnaden mellan blocken är egentligen ganska enkel att beskriva. Jag är bara förvånad att ingen journalist gör det.

Båda blocken vill ”skapa jobb”. Det finns ett begränsat antal sätt att göra det på.

Båda blocken vill på olika sätt stimulera till nyanställningar, via praktikplatser (vänsterblocket) eller främst lärlingsplatser (högerblocket), samt olika varianter av riktade, sänkta arbetgivaravgifter. Båda vill sätta arbetslösa i utbildning.

Skillnaden ligger i resten.

Alliansen vill skapa tillväxt och generera anställningsincitament med hjälp av skattesänkningar.

• Fördelar: När befolkningen får mer pengar att spendera går företagen bättre. När skatten är låg blir det lönsamt även att ta låglönejobb, eftersom man ändå får mer i plånboken än när man är arbetslös. Då får företag råd att expandera och greppa även efter de mindre lönsamma eller riskabla sektorerna. Blir det sedan högkonjunktur stiger lönern automatiskt, och marknaden blir liksom självreglerande.
• Nackdelar: Om man ser en skattesänkning som en investering är det långt ifrån varenda krona som skapar jobb. Det är mao dålig utdelning per peng.

De Rödgröna vill att pengarna ska gå direkt till kommuner och landsting, så att de kan anställa fler. Dessutom finns De Gröna Jobben (som ingen säkert vet vad det är, men som verkar vara rälsbyggen, vinkraftverksbygge och forskning).

• Fördelar: Varje krona går direkt till lön åt någon människa som slipper vara arbetslös. Dessutom finns nästan ingen bortre gräns för hur många händer du kan stoppa in i vård, skola och omsorg (fortfarande osäker på det där med grönjobberiet, men det går säkert åt folk där också). Kvaliteten i välfärden ökar och arbetslösheten sjunker rekordsnabbt.
• Nackdelar: Tillväxten får ingen direkt skjuts – snarare tvärtom. Vi har redan idag arbetskraftsbrist i delar av Sverige, och när företagen ska konkurrera med en växande offentlig sektor om anställda är risken stor att de i många fall blir utan arbetskraft, samtidigt som det kanske är arbetslöshet i Munkfors och Haparanda. Man kan liksom inte kicka ut folk bara för att det råkar bli högkonjunktur (vilket de flesta är överens om kommer att inträffa närsomhelst nu). Den offentliga sektorn ska dessutom bäras upp av ett näringsliv där allt färre jobbar.

Detta är den stora skillnaden. Båda vägarna har plus och minus – vi måste var och en bestämma vilket vi tror är den bästa vägen framåt, och sedan rösta därefter.

Den som står till höger om dig kommer att hävda att du inte riktigt har förstått komplexa, ekonomiska sammanhang, och den som står till vänster att du är hjärtlös, egoistisk och ondskefull, men sådant är bara trams. Inga sammanhang är så komplexa att de inte går att förklara, och det är inte hjärtlöst att vilja betala mindre i skatt.

I val ska man optimera på sunt förnuft, påstår jag.

SvD, SvD, AB, AB, SvD

Alltid när jag läser att politiker från ena blocket ”kräver besked” av det andra blocket blir jag liksom trött. Politiker ska inte kräva av varandra – väljare kräver. Det är ungefär som att höra Konsum säga ”vi kräver att ICA säljer pannbiff”.

I egenskap av väljare reagerade jag dock på Monas Sahlins kommentar till den uteblivna föräldraförsäkringsreformen.

Journalisten: ”Trots att alla tre partierna har partiprogram på kvoterad förälraförsäkring finns det inte med. Betyder det att det inte kommer under mandatperioden?”

Mona: ”Det som står i plattformen är det som gäller. Står det inte där är det inte med.”

Jaha. Nähä.

Journalisten försöker igen: ”Betyder det att det inte blir någon uppdelning under mandatperioden?”

Mona: ”Det står inte med. Läs, får du se.”

Och där gav han upp. Synd, tänkte jag då.

Motsatsen till raka rör måste ju vara böjda rör, eller hur?

Uppdatering: ”Det vi sagt är att det står varje parti fritt att driva den här frågan på egen hand. Det är den deal vi har, säger Maria Wetterstrand.”

Jag vill bara kommentera en detalj i de rödgrönas manifest, eftersom jag nu hört dem prata maxtaxa i diverse nyhetssändningar hela kvällen.

En sänkning av maxtaxan hjälper inte de fattiga, ensamstående mammorna. För att komma upp i maxtaxa måste hushållet nämligen tjäna närmare 50,000. En sänkning av maxtaxan är därför ett sätt att ge sammanboende medelklasspar med barn mer pengar.

Det kanske är bra – jag hör själv till den kategorin – men det ska tas för vad det är. Dagis och fritids är redan tokbilligt, påstår jag.

Man betalar nätt och jämnt för maten de äter.

SvD, SvD, AB, AB, AB

Att hon måste ”jobba hårdare” – indirekt ”sluta lata sig” – var säkert precis vad Mona ville höra från en företrädare som redan tidigare uttalat för alla som vill höra på att hennes starka sida inte är ”att tänka”.

”Hurra för Göran!” lär hon ha tänkt när hon såg kommentaren.

Jag är ju inte Monas största fan, som bekant.

Ändå finns anledning till lite saklig eftertanke.

Huvudkritiken mot Mona Sahlins strategiska insats är ofta samarbetet med V och MP, och hur det gick till. Låt oss minnas lite.

Först var S ensamma, med två potentiella stödpartier. Det skulle ha kunnat fortsätta så – S har varit stödda av åtminstone V(pk) i alla sina regeringar utom en sedan historiens början. Grejen är att då fanns inget borgerligt alternativ. Jo, visst gick man ihop på högerhalvan även på 70, 80 och 90-talen, men inte så sammansvetsat som idag. Anledningen till att S klarade sig med stödparti var, påstår jag, att motståndarsidan inte kunde skjuta sönder politiska förslag med att säga ”och hur ska ni få igenom detta när V(pk) är emot”, eftersom man själva hade motsvarande problem med varandra. Kompisskapet gick helt enkelt inte på djupet. Politik handlar liksom sport inte om att vara perfekt, utan om att vara bättre än motståndarna – i det här fallet att ha bättre laganda.

Ett annat problem med att stå själv är att man blir attackerad från alla håll i debatten. Om fyra allianspartier + V + MP kritiserar alla ens förslag låter de ju liksom betydligt kassare än om bara allianspartierna gör det medan de andra partiledarna står och nickar och säger uppmuntrande, vänliga komplimanger.

Sedan vet vi hur det gick – hon hoppade över V, gick bara till MP, och fick massor av skäll. Varför? Det var lite skolklass över det hela: Mona och Maria låter Lars stå ensam utan lekkamrat, fy vad elakt!

Faktum är att V sakpolitiskt är ensamma på vänsterkanten. De har en lång rad idéer som inget annat parti – framför allt inte två partier som behöver sina mittenväljare – klarar av att stå för.

Jag tror Mona ville fokusera på en ny kompis i sänder, och med flit lät Lasse vänta. Genom den gesten tänkte hon sig vinna tid att bygga relation till MP, och dessutom göra V lite mörare och ödmjukare.

Kanske hoppades hon att de skulle vara ointresserade av att regera och nöja sig med att stödja, som förr. Vi ska minnas att S var stora i opinionsmätningarna. Det skulle ha kunnat räckt med MP för att nå majoritet över Alliansen så att V kunnat stödja passivt genom att bara lägga ner röster när man inte gillade deras förslag.

Rävsax, kan man säga. Hon hade flera val att göra, som alla på något sätt skulle leda till tappade röster. Jag är inte säker på att hon gjort så fel som hon får skäll för.

Oavsett hur hårt hon jobbar.

DN, SvD, SvD

Jag försöker förstå dagens SIFO (SvD, AB, DN). Nyss var det nästan jämnt, nu skiljer över sju procentenheter. Såvida det inte är helfel på mätningarna har onekligen något märkligt hänt.

Saxat ur analysen:

• ”Allianspartierna har stärkt sin position bland kvinnor. Nu säger hälften av kvinnorna att de tänker rösta borgerligt”
• ”det är en signifikant nedgång för Miljöpartiet jämfört med den första mätningen i augusti”
• ”MP:s starka ställning i Stockholm verkar försvagas. Andelen osäkra storstadsväljare har också ökat”

Det betyder rimligtvis att de storstadskvinnor som tidigare valt Maria Wetterstrand nu ändrat sig och blivit alliansröstare. På ett sätt är det tänkbart, eftersom kvinnor normalt ligger till vänster om män, och eftersom storstadsbor normalt ligger till höger om… *host* icke-storstadsbor.

Men det jag inte får in i mitt huvud är vad dessa kvinnor i storstäderna som väljer mellan MP och Moderaterna egentligen tycker. Oavsett valvindar måste man ju ha en ideologisk åsiktsuppsättning som är någorlunda konstant, och MP och allianspartierna är ju så olika – i alla fall som jag ser det.

Så jag blundar och försöker se henne framför mig. Hon, den genomsnittliga, som nu styr om valresultatet.

30 år, bor i Stockholm, jobbar på ett försäkringsbolag (vet inte var jag fick det ifrån), tränar på gym, har ingen bil, åker tunnelbana och buss till jobbet och går powerwalks runt Stockholms parker när det är fint väder. Kattinnehavare. Nej förresten, stryk katten. En sambo eller särbo som är moderat.

Hon tyckte förut att det var en bra idé att rösta på Miljöpartiet, men nu sedan någon vecka tillbaka är hon liksom sambon moderat, eller kanske centerpartist.

Vad fick henne att ändra sig?

SvD, SvD