Muslimsk, samordnad attack på Lucia?

wp_20161223_20_10_15_proI USA finns en utdragen gnälldebatt från Fox News, som även plockats upp av Trump, som heter ”War on Christmas”. Kampanjen riktar sig mot sekulära, som ju ofta säger ”Happy Holidays” istället för ”Merry Christmas” till okända, eftersom det är hyfs att inte anta att alla firar just jul. I åratal har detta malt på varje år i december, och utgångspunkten är att om vi inte ser upp kommer de, dvs ateister, judar, muslimer och andra, att förändra samhället bort från hur just de själva vill ha det.

I Sverige anses julen stå under attack från invandrare och batikhäxor. För några år sedan var det disneydockan, sedan den påstått förbjudna pepparkaksgubben i lussetåget, förra året var det en svart lucia, och nu ska, via närmast terrorliknande metoder, de skolor och förskolor som ens kan misstänkas inte fira lucia med föräldrar närvarande hatas, hotas, hånas och hetsas mot. Jag kan tänka mig att många rektorer är livrädda när de ser hur deras kollegor runtom i landet behandlas.

Men det är ju inte egentligen så att lamotte-svansen och andra hatare egentligen bryr sig om hur en viss skola deras egna barn inte går på firar jul.

Det underliggande budskapet är att muslimer kommer hit och kräver stopp för lucior och tomtar, och vi är mesiga och lägger oss platt. De antas hata Sverige och svenska traditioner, och de vill helst svepa in oss alla i burkor istället för lusselinnen.

Nej, Lamotte skrev inte att det var muslimers fel rakt ut, men han slängde in teorin som ett hatköttben i texten, och svansen högg på det.

Under alla år mina sju barn gått i skolan har det mig veterligt bara funnits ett barn i deras klass/förskolegrupp som inte varit med i luciafirandet, och det var, som jag tidigare skrivit, en pursvensk jehovasvittneflicka. Alla mina barns muslimska kompisar har deltagit. Fråga vilken muslim du vill i Sverige – det är mycket få som inte ger sina barn julklappar eller har gran. Det finns ingen muslimsk, samordnad attack på vårt julfirande. Den myten måste stoppas, för den är inte bara osann utan även rasistisk.

Tänk dig om budskapet istället varit ”judar försöker stoppa lucia”, så hör du hur nära 30-talsretoriken Lamotte med flera ligger.

”Hur kunde det hända?” var frågan vi alla ställde oss efter andra världskriget. Jo, för att anständigt folk tittade bort när judehatet spreds.

Nu måste anständigt folk sätta ner en tydlig fot mot attackerna på Sveriges muslimer och myten att de försöker stjäla vår jul.

Julen tillhör oss alla. Den är vår egendom att fira som vi själva väljer. Vår upplevelse förstörs inte av att andra runtomkring oss firar på andra sätt.

Dagens fråga:
Finns det någon i min läsekrets som varit med om någon muslim som krävt någon sorts stopp för luciafirande någonstans?

GAL-TAN förvirrar

generic-mirrorJag är inte så jätteförtjust i GAL-TAN-skalan. Den har sina poänger, men som någon sa: Det blir lite OND-GOD över det, där alla coola, öppna människor hamnar i GAL.

Grön borde inte vara en egen inriktning. Din åsikt om huruvida vi behöver göra mer för miljön borde inte vara avhängig av hur du i övrigt vill inrätta samhället, utan av huruvida de åtgärder som genomförs är försvarbara vis-à-vis deras kostnad.

Det man möjligen kan ställa mot varandra är Alternativ och Traditionell. Hur snabba vi är att hoppa på det som är nytt och förkasta det som varit. Och jag skojade till det igår genom att skriva ”jag är konservativ av hävd”, men det är för mig uppenbart att vi behöver vara rotade i våra traditioner och vår gemensamma historia för att kunna öppna våra hjärtan och släppa in andra människor och lära nytt, men det betyder inte att vi ska stå still och trampa när förändring är befogad.

Sedan buntar man ihop Liberal med Libertarian. Men Libertarian innebär i princip inget socialt kontrakt alls, och står i stora delar i stark motsats till Liberal. Ingen ska tas om hand. Total frihet för den starke. Få i Sverige vill dit.

Image may contain: 1 person, textI TAN får man dras med Auktoritär och Nationalist. Dvs Hitlers och Stalins värderingar. Ein Volk, ein Reich, ein Führer. Själv tycker jag det finns få om någon fördel med nationalismen. Den stänger in, hindrar, skrämmer, gör oss trångsynta och misstänksamma och till slut hatiska, och får oss att tro att ett rådhustorn är en ”fet ottomansk minaret”. Men det betyder inte att man inte kan gilla nationalsången och folkdräkter.

Vår politiska inställning är ju beroende av var landet ifråga befinner sig. I Sverige är jag tryggt ekonomiskpolitiskt till höger, men vi har en av världens högsta skatter. Jag står självklart bakom vård och skola för alla och för att människor inte ska falla igenom och fara illa. De politiker som beskrivs som ultrasocialister i amerikansk politik vill det Moderaterna vill i Sverige. Sanders, Ocasio-Cortez, Warren kämpar för sjukvård för alla, fria universitet, studielån, fungerande infrastruktur och äldrevård. Hur man man inte stå upp för det? Så i USA skulle jag hamnar rätt långt till vänster och rätt högt upp på GAL-TAN-skalan. Jag tycker deras konservativa är i bästa fall fel ute och i värsta fall synnerligen obehagliga i sin ultrareligiositet och sin dubbelmoral.

Jag vet inte om vi behöver fler beteckningar eller andra beteckningar. Vi behöver nog bara fler ord när vi beskriver oss själva.

Rösta rätt idag

generic-stopSer nu i mitt flöde av trevliga människor jag samlat på mig under mina år i kampen mot främlingsfientlighet, muslimhat och övrig rasism att om man röstar ner Ulf Kristersson idag har man besegrat fascismen.

Öh. Tänk att det var så lätt hela tiden. Då hade vi ju inte behövt jobba tillsammans för att skriva ihop alla dessa hundratals eller tusentals artiklar om faktafel, trender, statistik, regerlverk med mera. Det fanns ju ingen anledning att driva opinion. Det var ju bara att alla partier grötar ihop sig i en sjuklöver och utser SD som huvudmotståndare. Det är ju så populism dör, eller hur? Genom att man oavbrutet pratar om populistiska partier och försöker kleta dem på varandra i månader och håller Sverige gisslan under tiden?

Här är min analys för idag:

SD är inte en idé. Det är en konsekvens av en trend som sprider sig genom västvärlden. Åsikterna är äldre och större än partiet, och partiet är bara en ventil. Vi måste bekämpa åsikterna genom fakta och motargument. Det kommer inte att gå fort eller att gå över. Det kommer att pågå långt efter att vi förmultnat, så vi måste fostra våra barn att ta över efter oss.

Men omröstningen idag handlar inte om SD eller inte SD. Den handlar om Alliansen vs. inte Alliansen och om att värna Sveriges hela politiska landskap för kommande decennier. SD har funnits i riksdagen i åtta år. Visst har de påverkat genom att stödja båda regeringarnas propositioner i en majoritet av fallen, men inte när det gäller migrationspolitiken, och det finns ingen anledning att de ska göra det framöver heller.

Det enda min partiledare säger sig vilja, och han har inte givit någon anledning till någon att misstro detta, är att driva allianspolitik, och så får övriga partier rösta som de vill. Han har lovat att inte förhandla med SD. Och då måste det gälla.

Skulle det löftet brytas har Annie och Jan alla möjligheter att lägga ett misstroendevotum och avsätta honom. Man tar ingen risk genom att låta honom försöka.

Jag ser att Jimmie Åkesson insinuerar att han fått garantier under bordet, men han har två skäl att hävda det. Det ena är att försvara beslutet att rösta på Kristersson inför sina egna, och det andra är att hans största dröm är att slå in en kil i Alliansen. Han behöver ju inte direkt anstränga sig, kan vi konstatera.

Jag känner många trevliga sossar. Men i min politiska karta är M och S huvudmotståndare, och det finns en sund och välbehövlig dragkamp mellan klassisk höger och vänster som gör att vi gör varandra bättre. Vi ska inte ge upp den i panik och sätta oss i varandras knän och sedan är det alla mot Jimmie, som kan klä sig i offerkofta och framstå som enda alternativ till allt någon kan tänkas vara missnöjd med.

Jag vill ärligt talat hellre se en ren sosseregering än en alliansregering ihop med MP, av de skäl jag just nämnt.

Jag hoppas alla tar sitt förnuft till fånga och inte ger Åkesson makten att bestämma mer än han redan gör. Jag hoppas C och L antingen röstar igenom Kristersson idag eller också låter man Löfvén regera och bedriver stark opposition.

Det största hotet mot Sverige är att vänster-höger-konflikten suddas ut, för det ger verklig grogrund till nyfascismen.

Konflikten som behövs

escherSå jag har aldrig tyckt illa om sossar. Mina äldre generationer var i huvudsak hårt kämpande arbetare, som med halvtomma magar och plågade av tandvärk levde ut sina korta liv i dragiga torp, precis som de flesta av er andra etniska svenskars förfäder. Min mormors far var snickare och syndikalist och kämpade för fackföreningar, för Konsums etablering och för att åldringar och barnhusbarn skulle ha en värdig tillvaro – tills han blev moderat resten av sitt nittioåriga liv. Fortfarande rakryggat solidarisk med lidande och behövande. Det finns ingen motsägelse mellan de värderingarna och M.

Jag har alltid varit moderat, men jag har också alltid känt en djup respekt för det goda arbetarrörelsen tillfört Sverige.

Min uppfattning är att det är just konflikten mellan Moderaterna och Socialdemokraterna som gjort Sverige till ett så fantastiskt land. Den dragkamp som präglat det senaste seklet, där partiledarna utmanat varandra och gjort varandra bättre är en av anledningarna till att vårt välstånd, för den har hållit populismen borta. Det faktum att jag röstat M hela livet innebär inte att jag inte uppskattar S. Jag håller bara inte med i sak, för det mesta.

Anledningen till att jag inte vill att S och M ska samlingsregera ihop är egentligen inte meningsskiljaktigheter. Jag tror man skulle kunna fixa till en sorts förvaltande politik. Det finns tillräckligt med överlapp för att åstadkomma kompromisser.

Anledningen är att då skulle kampen vara över. Motståndarna blir kära i varandra, gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar? Nope. Demokrati kräver konflikt och visioner och debatter och kamp. Och när S och M inte längre är polerna politiken kretsar runt kommer missnöjda väljare att dra sig till flankerna. S och M kommer att urvattnas. Och Sverige kommer att ha åtta eller fler småpartier och hela Sveriges politiska karta kommer att ritas om till nästa val.

Det är därför jag är så stark motståndare till ett långtgående etablerat samarbete mellan de båda stora partierna. Många stora och goda reformer har man signerat ihop, och så kan det fortsätta föralldel, men om vi ger upp idag och låter SD bli huvudmotståndare till de partier de hånfullt kallar ”sjuklövern” har vi givit dem mer makt än någonsin.

Jag förstår alla vänner som vill att vi ska skapa en sorts storkoalition för att säkerställa att SDs röster inte räknas alls, men jag ser att det kommer att leda till raka motsatsen.

Det är därför jag vill att deras röster ska räknas, men de ska inte förhandlas med. Dvs de kan inte påverka, men välja. Och om priset är att de sänker regeringen varje år denna mandatperiod genom att rösta på det icke regerande alternativets budgetmotion – ja, då kanske vi får ta det. Men påståendet att de LOVAT sänka varje regering tills någon pratar med dem som nu sprids av många stämmer inte. De har sagt att de KAN göra det. Det är inte alls samma sak. Det är faktiskt svårt för SD att sänka en Alliansregering. För att så ska ske måste de antingen aktivt rösta på en S-motion, eller också måste alla de rödgröna lägga en gemensam motion och SD lägga ner sina röster.

Jag är inte heller emot en ”mittenregering” med C, L, S och MP för att jag tror den skulle åstadkomma Sveriges undergång. Jag är säker på att vi överlever en sådan, även om jag förstås föredrar en regering med Moderaterna i.

Jag är emot mittenregeringar och samlingsregeringar för vad de gör mot Sveriges politiska karta långsiktigt. För att då står Sverige utan stark opposition. För att i nästa val kommer populister och extrema att vara starkare än någonsin.

Vi behöver ändra våra grundlagar så att det blir lättare att regera i minoritet. Regeringsalternativ borde ställas mot varandra precis som budgetmotioner mot varandra och budgetpropositionen. Då får extrempartierna välja, men kan inte kräva motprestationer.

Då fungerar demokratin.

Vi behöver prata med SD

generic-likavärdeSå jag pratar med Sverigedemokrater. Jag känner flera stycken. Några som jag är säker på, andra som jag starkt misstänker.

Och de är faktiskt trevliga. Jag vill säga det, för en gång skrev jag i en artikel att så sällan är fallet, och orden lyftes till ingressen av tidningen ifråga, och det kändes lite trist påhoppigt. Naturligtvis är inte alla inskränkta deplorables. Men de som hör av sig till mig är i regel rätt aggressiva. De som skriver i grupper är det också.

Partiets främsta företrädare, partiets politik och partiets motioner står för nyfascism, främlingsfientlighet, och då främst muslimhat och hat mot folk från Mellanöstern och Afrika, och för slutenhet. Man sprider förvrängd statistik för att sätta skräck i människor och man har en absurd fixering vid vem som får räkna sig som svensk. Dessutom hatar man feminister och vill inte sällan peta tillbaka kvinnor till en underordnad position, och ungefär hälften tycker illa om HBTQ-personer eller står åtminstone inte upp för gruppens rättigheter.

Det är detta som är anledningen till att de vi valt att företräda oss absolut inte ska förhandla med Sverigedemokraterna. Om vi haft direktdemokrati och röstat om varje förslag hade man kunnat göra det, men vi som röstat fram representanter till Riksdagen ska kunna känna oss säkra på att de inte ger efter i frågor som kan dra ner vårt land i en brun sörja.

Vi som tagit ställning mot SD uttrycker oss oftast tyvärr alltför flummigt.

”Vi ska inte prata med SD” låter som om man är rädd för oliktänkande. Ordet som bör användas är ”förhandla”, inte ”prata”. Vi ”pratar” med alla. Vi ”regeringsförhandlar” eller ”budgetförhandlar” inte med SD. Eftersom detta är en tid för regeringsförhandling avstår våra högsta företrädare från att även prata med dem, så att det är klart att inga förhandlingar pågår.

Men vi andra kan förstås prata med sverigedemokrater. Vi BÖR prata med sverigedemokrater. Prat är bra.

”SD är odemokratiska och rasistiska.” Ja, det kan man säga, och ja, det kan man leda i bevis om man börjar med en definition och sedan driver den tesen med olika exempel i en akademisk övning. Jag har själv gjort det på min blogg av och till. Men orden är svepande och möts snabbt med lika svepande påståenden som ”ja men vi vill bara ta emot färre invandrare”, och så blir det rundgång där man pratar förbi varandra.

Jag vill att vi pratar mer och framförallt lyssnar mer. På Facebook, i fikarum, i klubben och i mataffären.

Det är knepigt. Ofta går diskussionerna så här:

”Jag röstar SD på grund av kriminaliteten.”
”Vilken kriminalitet syftar du på?”
”Invandrarna.”
”OK, men kan du precisera vilken kriminalitet som oroar dig?”
”Dödsskjutningarna.”
”Jaha, det är förstås illa. Men du vet att det inte dör fler idag totalt sett än det gjort under tidigare år? Risken att du eller någon du känner blir dödad är alltså inte större än för tio eller tjugo år sedan.”
”Ha! Lev du i din bubbla! Läser du inte tidningarna?!”

Ungefär.

Men jag brukar tänka att för varje människa jag misslyckas med att nå lär jag mig något inför nästa samtal.

Så jag vill slå ett slag för detta med samtal med SD. Vi behöver fler. Många fler. Hela tiden.

Låt detta bli mandatperioden när vi alla pratar med SD.

Utom våra partiledare.

C och L: Stanna i Alliansen!

generic-bridge2010 fick inte Reinfeldt den majoritet man haft i fyra år. SD blev vågmästare. Reinfeldt höll tal på valnatten: ”vi regerar vidare!” Han la sedan till att man skulle söka stöd hos i huvudsak MP. Maria Wetterstrand blev rasande och talade om att det skulle aldrig ske. ”Jag blev så provocerad”, minns jag att hon använde som förklaring senare. Men ilskan la sig, och Reinfeldt II samarbetade med MP och S av och till, och ibland struntade man i det om SD var på Alliansens sida. Från vänstersidan hördes oavbrutet varianter på ”i nio fall av tio röstar SD med Alliansen”, som någon sorts ganska ologiskt bevis på ”ondska genom åsiktsöverlapp”.

Regeringen Reinfeldt avgick på valnatten 2014, och det retade många moderater. Men det många missar är att han hade sagt att han skulle göra det under hela valrörelsen. Det var en taktik för att få borgerliga väljare att inse att det var dåligt att välja SD om man ville ha moderat politik, eftersom han bara skulle fortsätta regera om Alliansen blev det största alternativet. Det var en taktik som mycket väl hade kunnat fungera. Men när den inte gjorde det blev han förstås tvungen att lämna över – annars hade han ju ljugit. För mig är det logiskt. Man kan inte säga ”om du inte röstar på oss kommer vi att avgå” och sedan inte stå för det.

Regeringen Löfvén har kunnat regera ifred för att Alliansen ansett att ordning och reda är viktigare än ministerposter och att styra över budgeten. Man har valt att inte bråka, på gott och ont. Istället har man fått igenom sin politik med motioner. Det stör många, men det är en inställning som ändå har en inneboende logik.

Många DÖ-hatare har glömt att utan DÖ hade det blivit extraval. Och det är verkligen ingen drömlösning. Det kostar i alla ändar. Dels i faktiska utgifter, men det är också påfrestande för landets ekonomi, för vår export, för vår valuta och allt annat som är avhängigt av en fungerande parlamentarisk situation. Och garanterat hade ingenting förändrats. Extravalet var bara ett utfall av Löfvénsk grinighet med en touch av hämnd för att man lagt en budgetmotion som vunnit. Jag delar förstås bedömningen att Anderssons budgetar varit skadliga för Sverige, men ett extraval hade också varit det.

SD har röstat för Löfvénregeringens propositioner i runt 75 procent av fallen, och vänstersidan verkar nu ha glömt att det betyder”ondska genom åsiktsöverlapp”.

Men drömmen om extravalet som lösningen på alla problem har nu återuppstått – märkligt nog på vänstersidan, som ju har minst att vinna på ett sådant. ”Nu måste talmannen skynda på så vi kan ha vårt extraval”, men det enda som möjligen kan ändra sig är att Alliansen blir större än de rödgröna. Annars kommer situationen vara densamma. Tre block, och inget har majoritet.

Folk har inte ångrat sig.

Det för mig mest svårbegripliga är den nya inställning hos C och L som säger att det är helt omöjligt att regera i minoritet.

Det har det inte varit de tidigare åtta åren. Så vilken är skillnaden?

Jag har frågat och frågat och jag får inga svar som hänger ihop logiskt.

Det vanligast är:

”Vi är mindre än de rödgröna. Så vi skulle vara beroende av SDs aktiva stöd om det blir en omröstning där blocken står emot varandra.”

Ja. Men skillnaden är bara symbolisk, eftersom SD aldrig lägger ner sina röster. Det är klart att det är irriterande och sårande för självkänslan att behöva partiets stöd. Men det förändrar inget i sak. Går de emot förlorar man. Så har det varit i åtta år. Man måste ha med dem på banan om man inte får med S.

Men plötsligt är det helt omöjligt att regera i minoritet utan totala garantier från motståndarsidan om evig trohet.

Ingen behöver tveka om var jag står när det gäller SD. Jag har skrivit något hundratal artiklar och blogginlägg om dem i snart tio år, och säkert tusentals facebookinlägg där jag diskuterat partiets politik. Jag är livrädd för nyfascismen i Sverige och jag tycker hjärtligt illa om de värderingar partiet står för. Men jag är också pragmatisk.

Vi ska inte regeringsförhandla med dem. Vi ska inte budgetförhandla. Vi ska absolut inte politikutveckla med dem. Det har alla allianspartier lovat väljarna, och det var ett villkor för min röst och för många andras. Vi vill vara säkra på att våra partier bedriver en politik som inte påverkas av främlingsfientlighet och isolationism.

Men att ta emot deras passiva stöd, dvs en röst utan föregående förhandling, måste vara acceptabelt. Det skadar inte Sverige på någon fläck om SD röstar på Alliansens budget eller på andra motioner. Så SD har sagt att de inte kommer att släppa fram en Alliansregering utan förhandlingar. Well. Om Löfvéns budget fallit lär Löfvén släppa fram Alliansen. Allt annat vore fånigt. Och gör han inte det har Sverige i alla fall fått en borgerlig budget. Att få igenom en sund budget är enligt min uppfattning viktigare än att få regera. Låt honom då sitta kvar och tjura i sin övergångsregering, och bedriv politik i Riksdagen istället. Ekonomin är för många det viktigaste skälet att rösta borgerligt, och partierna sviker väljarna om man inte ens försöker lägga en budget.

Och det är också viktigt att SD får vara med och välja politikinriktning. Jag tyckte inte det förr när de var mindre, men nu när de växer både i LO-led och moderatled behöver de tvingas bekänna färg. De kan rösta ner alla regeringar och få hurrarop från sina väljare, men när de sätts i en situation där de måste välja mellan en vänsterbudget och en Alliansbudget kommer en stor del av deras kår att surna oavsett val.

Jag är glad att M nu tänker lägga en budget. Jag hoppas hela Alliansen hänger på.

In all fairness måste förstås övergångsregeringen också få lägga en riktig budget som motsvarar deras politik, så att väljarna ser skillnaden, och inte bara en tjänstemannabudget.

Sedan gör riksdagen sitt jobb och väljer i enlighet med vad ledamöterna uppfattar att deras väljare vill.

Och så har demokratin fungerat, och Alliansen består.

Vi måste öppna våra hjärtan igen

generic-time-registrationSå jag tänkte fortsätta prata lite om Utlänningslagen. Jag har benat rätt mycket om Sveriges regelverk för migration under ett antal år på grund av mitt skrivande.

Det fanns länge vad jag skulle kalla ”en myt” om att Sverige hade extremt mycket generösare regler än övriga länder vad gällde asyl. Det var aldrig sant. Vi var lite generösare än EUs regler stipulerade på några punkter, men i övrigt hade vi samma lagar. Och detta är viktigt, för det här med ”vi ska inte ha generösare regler än alla andra” har blivit ett axiom. Det går nästan inte att säga emot, för alla är så övertygade om att så var fallet.

De områden där vi var ”snällare” än vi behövde var dessutom inte alls unika för Sverige. Många andra länder hade ungefär samma regelsystem. Få av de ursprungliga EU-länderna låg på lägstanivån.

”Men varför kom då så många fler till Sverige än till alla andra länder?! Om vi hade samma regler?”

De flesta kom inte till Sverige utan till Tyskland. Men visst var vi andrahandsvalet, och i de få undersökningar som gjorts där man frågat asylinvandrare varför de valde Sverige har det oftast handlat om att man haft släkt här, eller att man hört att Sverige var ett bra land, eller att smugglarna hade en etablerad väg hit.

Dessa regler var det som gick utöver EUs:
1. Lagen om synnerligen/särskilt ömmande omständigheter, som gav möjlighet till ungefär 1600 personer om året (2014 och 2015) att få stanna i Sverige fast de saknade asylskäl.
2. Regler runt PUT vs. TUT. Vi var lite snabbare med PUT än många andra länder.
3. Rätten för särskilt skyddsbehövande att ta hit sin familj. Den gäller enligt EUs regler enbart för dem som är konventionsflyktingar, men vi, likt många andra länder, tyckte att det borde vara lika för alla.

Så när vi temporärt tog bort lagen om synnerligen/särskilt ömmande omständigheter gjorde vi det svårt för barn som Denis att stanna.

Det mest förvånande med de sista dagarnas diskussioner har varit att alla är förvånade. Vi visste ju att detta skulle hända. Man kan inte ha ”strama” regler för asylmottagning utan att människor far illa då och då.

Betyder det att jag, i strid med mitt parti, propagerar för en återgång till de gamla reglerna?

Nope. Det är visserligen en myt att de allvarligt påverkade hur många människor som valde Sverige (iaf enligt all information jag har – vore intressant att se en undersökning runt detta), men det betyder inte att de var perfekta.

Men det vi har idag fungerar inte. Sverige behöver en diskussion om vilka som ska få leva i Sverige som inte baserar sig på det polariserade ”flyktingstopp” vs. ”alla det är synd om ska få stanna”, utan där vi alla lär oss se nyanser. Asylinvandring kostar. Vi ska lägga pengarna där de gör nytta.

Men vi måste också öppna våra hjärtan för dem som lider.

Läs mer

Ett halvsekel åt fel håll?

Dr. Christine Blasie-Ford är lika gammal som jag, född 1966. Det spelar viss roll, för det betyder att vi på något sätt levt parallella liv. Vietnamkriget, Nixons fall, ungefär samma frisyr med utsvängd lugg formad av locktång, 70-talets skarpa färger och mönster övergavs för mesig pastell, kalla krigets slut, Clinton och Monica Lewinsky, vår första mobiltelefon när vi var närmare 30, Internets erövring av världen, och slutligen #metoo – allt har färgat oss i samma åldrar.

Vi har sett synen på kvinnor och övergrepp förändras under våra liv. Ett halvsekel av världshändelser har format oss.

Jag hade samma känsla när jag läste om Elisabeth Fritzl.

De är mina medsystrar i tiden.

Igår lyssnade jag live på Blasie Fords berättelse om vad hon varit med om sommaren 1982 via youtube. Det finns inte skuggan av tvivel hos mig att hon upplevt det hon berättade om. Jag kände hennes förtvivlan och skräck när hon återupplevde sitt livs värsta stund som en kall knut i magen och jag beundrade hennes mod.

Samtidigt forsade kommentarerna vid sidan av clippet i en rasande takt. De var surrealistiska, och de flesta präglades av ett absurt ursinne och en vilja att kränka, skada, krossa kvinnan som redan var så plågad. Krokodil-emojis för att håna hennes tårar. Pistoler, massor av pistoler.

För när alla i hela världen kan skriva precis vad de vill blir det så. Att se hennes torterade ansikte och samtidigt läsa främmande människors nakna hat gjorde mig uppriktigt rädd.

Jag vill så gärna tro att mina döttrar och min sondotter lever i en bättre värld än vi gjorde. Att nu är en tid där offer för sexuellt våld kan vara trygga, kan berätta och bli hörda och att vi går framåt för varje år.

Men idag undrar jag om det inte är tvärtom.

Har vi i själva verket gått bakåt sedan 80-talet?

Potentiella våldtäktsmäns rätt att besluta över kvinnors kroppar

Jag vaknar tidigt varje morgon och lyssnar igenom amerikanska nyheter medan jag spelar Brick pop. För det mesta handlar det antingen om the Mueller Probe eller om något moget och genomtänkt som presidenten twittrat.

Men de senaste veckorna har fokus varit Brett Kavanaugh, domaren som skulle lyftas till Supreme courten, där en kvinna, professor i psykologi, nu mycket motvilligt dykt upp och berättat om ett våldtäktsförsök när hon var femton och han var sjutton.

Det finns många perspektiv runt detta.

– Politiska konsekvenser, där republikanerna har 52 senatorer plus vice-presidenten och bara två av dem därför kan rösta emot, och det faktum att man verkligen vill få en konservativ person konfirmerad innan valen om några veckor.

– Vem ska man tro? Hur sannolik måste hennes berättelse vara för att senatorerna ska säga nej? I en domstol måste hennes berättelse bevisas ”beyond reasonable doubt”, men här räcker det kanske med 50/50.

– Vad händer med kvinnor som berättar? Media återberättar oavbrutet om Anita Hill – kvinnan som på nästan exakt samma sätt berättade om sexuella trakasserier 1991 – och hur extremt illa hon blev behandlad av dåtidens senatorer, vilket resulterade i att massor av kvinnor valdes till både senaten och kongressen året efter. Clarence Thomas blev dock konfirmerad.

– Hur många både där och här tror att det är svartmuskiga män som kommer utifrån som kvinnor behöver försvaras mot, medan övergrepp, särskilt de orapporterade, sker från alla kategorier. Det har jag själv berättat om i flera år, och det har #metoo visat, men i många fall hjälper det inte. I USA vill vissa tro att bara latinamerikaner är våldtäktsmän, här vill man tro att bara afghaner och afrikaner är det.

– Det absurda systemet i USA, där justices väljs for life. Och har därmed möjlighet att styra vilka lagar som ska få gälla i kanske trettio år. De är bara nio, och Kavanaugh skulle kunna bli den utslagsröst som river upp Roe v. Wade, beslutet som gör det olagligt för en stat att förbjuda abort. I alla andra demokratier är rätten till abort något som bestäms av de folkvalda, men i USA avgörs den så här: ”En person ville göra abort, fick inte det, stämde staten, supreme courten beslutade att ge henne rätt 5 mot 4 på grund av hur de tolkar 250-åriga dokument som inte kan ändras, därmed får alla andra kvinnor rätt att göra abort, men om en president väljer en domare som inte tycker den rätten ska vara kvar och senaten godkänner den domaren och den domaren därmed skiftar balansen får kvinnor inte längre göra abort”. Detta i sig är så bisarrt att det förtjänar att diskuteras på längden och tvären.

Men det som gör mig allra mest ledsen i denna soppa är hur vissa människor, både män och kvinnor, beter sig. Vad de säger. Hur de tänker. Allt från ”boys will be boys” och varför ska ett fjuttigt våldtäktsförsök i det förflytna förstöra en mans chanser att få styra över kvinnors rätt till abort och mycket annat i trettio år? Sedan alla de som svärtar henne med konspirationsteorier. Dessutom går en vän till honom ut i Twitter och media, där Fox News snabbt hakar på, och sprider det uppenbart falska påståendet att en helt annan man, en lärare, skulle vara skyldig. Med namn och bild.

Jag pratar nu inte om dem som inte vill döma honom ohörd, utan om dem som hånar och trakasserar henne och om dem som säger att det inte spelar någon roll vad hon säger, för lite våldtäktsförsök får man väl tåla.

Republikanen och kongressledamoten Ralph Norman tyckte det var läge att skämta. ”Did you hear about this? Ruth Bader Ginsburg came out saying she was groped by Abraham Lincoln.”

Och så har vi denna tweet från President Pussygrabber, som ju skryter med att han brukar gå in och kolla på femtonåriga modeller när de byter om:

”as bad as she says”, skriver han.

”as bad as she says”.

Och håren i nacken krullar sig på mig.

Detta handlar inte om män vs. kvinnor.

De finns gott om män som klarar att empatisera med kvinnor, det finns män som själva varit utsatta för sexuella övergrepp och våldtäkter, och det finns kvinnor som ivrigt hetsar mot andra kvinnor som träder fram.

Det handlar om offer för sexuella övergrepp och människor med empati och rättspatos som kan sätta sig in i hur det är att leva ett liv med en fruktansvärd upplevelse i bagaget vs. förövare och deras försvarare.

Det handlar om rätt vs. fel.

En dag kommer våra barnbarnsbarn att läsa om den här tiden i historieböckerna.

På vilken sida av historien vill du vara?

Arpi, Elmi och det etniska kriget

escherJag skrev ett Facebookinlägg där jag bland annat anklagade Ivar Arpi för att ”klan-shame:a” Leila Ali Elmi, miljöpartisten som knep en rad personvalsröster och oväntat kom in i Riksdagen från plats 21. Och jag vill verkligen uppmana alla att lyssna på detta inslag från Sveriges radio och att läsa hans artikel Hur påverkar etniska röster demokratin och göra en egen bedömning.

Arpis argument för varför frågan är viktig är: ”Länder där man röstar i enlighet med sin etnicitet eller klan får försvagade demokratier.” Det finns förstås en legitim oro  här. I länder som Israel, Libanon och Serbien lever religiösa grupper väl separerade från varandra i stor ömsesidig misstänksamhet, och röstar taktiskt på egna kandidater för att förstärka sin folkgrupps makt och försvaga övriga grupper, istället för efter ideologi. En sådan utveckling vill ingen se i Sverige, och Arpi har tidigare framfört enstaka exempel på hur detta kan gå till. Vi är överens om att detta i längden skulle kunna utgöra ett problem. Vad vi inte är överens om är att Ali Elmis personval skulle vara en sorts första steg mot en sådan utveckling.

Det finns i Sverige två partier som har etnisk respektive religiös tillhörighet som grund för sin politik. KD säger själva att de riktar sig till dem som delar judisk-kristna värderingar, och de driver sedan många decennier frågor som är viktiga för framförallt troende kristna. SD riktar sig till den som är ”svensk” och anstränger sig grundligt för att definiera detta begrepp som något man inte själv avgör, utan som ligger i andras perception.

En ”klan” är en grupp människor som är släkt och som känner en samhörighet med varandra som är större än den de känner med resten av folket i nationen, och de är villiga att låta egna regler gälla över landets lagar. Därmed kan stora delar av SDs anhängare kallas ”klan”. Alla som läst de revolutionsmanande inläggen i grupper som ”Stå upp för Sverige” dagarna efter valet inser att skulle Åkesson säga ”nu tar vi makten” skulle stora horder av etniska svenskar (och en del svenskfinnar) gripa efter högafflarna och marschera mot Rosenbad. Och uppenbarligen finns i Sverige åtskilliga kristna grupper som hellre följer egna regler än landets. Jehovas vittnen förbjuder exempelvis sina medlemmar att rösta. Och, som Helmersson påpekade i SR-inslaget, många svenskfinnar röstade förr om åren på finska politiker som valtalade på finska.

Ändå är det en nyinvald ensam tjej från Götet som Arpi menar har initierat en utveckling som ”kan leda till krig”.

Jag har inte anklagat henne för att ha tagit hjälp av klaner.”, skrev Arpi under mitt inlägg. Men det har jag heller inte påstått. Jag använde termen ”klan-shame:a”, eftersom ordet ”klan” liksom namedroppas för att dehumanisera Elmi och delegitimisera hennes rätt till sin plats i riksdagen. Läs detta stycke från hans artikel och döm själv huruvida detta kan anses vara ”klan-shame:ande”:

”Hur självständig kan Leila Ali Elmi vara från den grupp som burit fram henne? Kommer hon driva frågor som främst gynnar den somaliska, eller muslimska, gruppen? Det är så det fungerar i länder där klanen, eller den etniska gruppen, är det politiska subjektet snarare än individen.”

Hur självständig är en kristdemokrat från sin frikyrka? Hur självständig är Åkesson från etniska svenskar? Reinfeldt fick ofantligt mycket skäll när han hävdade att organisationen ”Svenskt Näringsliv” var ett särintresse eftersom organisationen burit Alliansen, och sossepolitiker förväntas stödja LO, or else. Att grupper bär ledare och sedan förväntar sig något i gengäld är inte ett afrikanskt påhitt. Så varför hyperfokusera på en svensksomalisk riksdagsledamot när stora samhällssjok bevisligen sedan länge röstar åtminstone till viss del efter sina intressen och inte sin ideologi? När stora grupper styr medel som går till att lyfta politiker som i sin tur lyfter deras särintressen?

Jo, för att hennes somaliska identitet upplevs stå i strid med hennes identitet som svensk, trots att hon var två år när hon flyttade hit. Och vi är nu ute i Björn Söderska tassemarker:

Man kan inte enligt Söder och SD vara hundra procent jude, kurd eller somalier och samtidigt hundra procent svensk. Man kan vara 50/50 eller 20/80. Men man kan vara kristen och svensk, LO-medlem och svensk och företagare och svensk. Den somaliska gruppens särintressen förväntas stå i strid mot den svenska gruppens på ett sätt som upplevs som hotfullt. Det gör däremot inte kvinnors, pensionärers, funktionshindrades, glesbygdsbors, högutbildades, företagares med fleras särintressen. Så fort en grupps intressen lyfts fram får ju i regel övriga invånare stå tillbaka, och man argumenterar därför ofta emot med liv och lust. Men ingen ifrågasätter deras demokratiska rätt att propagera för sina intressen. Det händer bara om du är svensksomalier.

Varför?

De svensksomalier som röstar i riksdagsvalet är förstås medborgare, och hela tankefiguren att vi måste studera hur de röstar för att det kan leda till krig om de börjar samordna sina kryss känns djupt obehaglig.

Arpi är inte ensamt ansvarig, om alls ansvarig, för det grova rasistiska hat Leila Ali Elmi utsätts för. Men det är viktigt att vi alla ser det och inser vidden av det hon och andra politiker som uppfattas som ickesvenska utsätts för.

Jag anser att kommentarerna nedan utgör ett långt större hot mot demokratin och även vanlig medmänsklighet än ett drygt tusental potentiellt ”etniska röster”.

Om du fortfarande tycker det är rätt att oroa sig – pröva att byta ut ”somalier” mot ”judar” i texten ovan, och fundera över om det inte ringer historiska klockor.

Eller läs hur dina medmänniskor anser att hon ska behandlas i gruppen ”Stå upp för Sverige”: