Flyktingmottagning som svensk industri

Detta blogginlägg är ett ganska konkret förslag till hur svensk asylpolitik kan förändras till fördel för både skyddsbehövande, Sverige och övriga Europa. I exemplet fokuserar jag på syriska flyktingar, men det gäller för alla som flyr från förföljelse eller krig.

”Det är fel personer som får asyl i Sverige”, hävdar inte bara ultranationalister/sverigedemokrater. Tankefiguren är att det sitter ”riktiga” flyktingar någonstans och svälter medan ”falska” flyktingar gottar sig i överflödet på svenska asylboenden.

Det stämmer förstås att Migrationsverket friar hellre än fäller, men överlag har vi en bättre fungerande rättsprocess än många verkar tro. Rätt till skydd är inte en skala. Det är en ja/nej-fråga. Och hittills har svaret varit att har du rätt får du stanna. Har du inte det ska du utvisas, såvida du inte är minderårig och ensamkommande.

Många, många gånger har jag besvarat förvirrade debattörer som uttrycker att ”vi ska skicka tillbaka flyktingar” med en fråga om vart. ”Dit de kom från.” ”Och hur ska det gå till? Det är krig där.” ”Men! Sverige har ingen gräns mot Syrien!” ”Och?” ”Ja, så Dublin säger att vi ska skicka dem tillbaka till det land där de kom in.” ”Ja, men Grekland är undantaget. Och vi vet inte vilka andra länder de varit i.” ”Men då får vi skicka dem tillbaka till flyktinglägret.” ”Och hur ska du förmå Libanon eller Jordanien att ta emot dem?”

De har dock en poäng. Vi måste inte behålla en skyddsbehövande i Sverige. Om vi kan förmå ett annat land, där den behandlas i enlighet med flyktingkonventionen, att ta emot den är det tillåtet. Det är basen i Dublinförordningen, och i Australiens skick att sända samtliga båtflyktingar till Papua New Guinea. Det är också grunden för EUs mycket illa fungerande avtal med Turkiet. Det är dock helt riktigt att asylprocessen världen över är djupt orättvis och gynnar kriminella smugglare mer än de asylsökande, och utsätter människor för extrema lidanden.

Hur det var

Flyktingströmmar fram till julen 2015. Från Syrien via Grekland till Sverige.

Fram tills gränserna till Europa i det närmaste stängdes vintern 2015-2016 såg flödet ut som på bilden. Män lämnade sina familjer i flyktingläger i Jordanien och Libanon för att ta sig via fruktansvärda strapatser via båt till Grekland och serbiska järnvägar till Sverige. Detta var förstås långt ifrån optimalt.

För den skyddsbehövande

De som reste blev av med sina sparpengar och ibland livet på väg mot en framtid i Sverige, Tyskland eller något annat EU-land. Flydde de för livet? Både ja och nej. När de nått Libanon, Jordanien eller Turkiet var de förstås utom omedelbar fara. Men utsikten att tillbringa fem-sju år i ett tält hade fått även mig att göra allt för att ta mig därifrån.

För EU

För EU innebar detta stora ansträngningar. Det blev käbbel mellan medlemsländerna om vems ansvaret var, Grekland gick på knäna, gränser stängdes för att stänga ute människor man visste var i nöd, och inom varje land skapades falanger mellan flyktingvurmare och flyktinghatare med en förvirrad majoritet mellan lägren.

För Sverige

De flesta flyende ville till Tyskland, men för oss som är så få innebar mottagandet enorma problem. Familjer inkvarterades i stora salar på betonggolv, oseriösa företag tjänade absurda belopp på att skapa asylboenden av mögelhus och Sverigedemokraterna hoppade jämfota av lycka över att ha ”haft rätt hela tiden”. Det var goda tider för invandrarhat och dåliga tider för statskassan.

För flyktingsmugglarna

Detta var också goda tider för dem som tjänar pengar på andras elände. Såvitt jag förstått är flyktingsmuggling ofta ihopkopplat med traffic:ing och knarkhandel, så det finns en anledning att oroa sig över detta. Ingen vet hur många kvinnor och barn som försvunnit längs vägen till Sverige. Det borde hålla oss alla vakna om nätterna. Det gör det dessvärre inte. För vi människor klarar bara att bekymra oss lite lagom. Sedan stänger vi empatibutiken.

Idag

Idag är det mycket få som tar sig till Sverige. EU skickar tillbaka många av dem som tar sig till Grekland till Turkiet.

Sedan gränserna stängdes har bara ett par tusen i månaden sökt asyl i Sverige, och mer än hälften kommer från länder varifrån man i regel får avslag. Under januari och februari sökte bara 429 syrier asyl i Sverige. Istället sitter tusentals personer fast i Grekland. I EU, men ändå inte omhändertagna. Ett absurt avtal med Turkiet, som enligt många internationella observatörer behandlar dem fruktansvärt illa, skickar tillbaka dem som letar sig till Lesbos.

För den skyddsbehövande

För den syrier som hann till Sverige i tid kan dörren för familjen att komma hit ha stängts under resan, vilket föranlett många att resa tillbaka, nu utfattiga, till sina familjer. För andra väntar åratal av trångboddhet på flyktingförläggningar, men de har åtminstone en väg in i Sverige. De många som sitter fast i flyktingläger har nu mist allt hopp.

För EU

Om tjugo-trettio år kommer vi förmodligen att dömas lika hårt av våra barn som vår samtid dömer de länder som skickade tillbaka flyende judar till Tyskland. Men för EU har avtalet med Turkiet blivit en lättnad och samtidigt en samvetsböld.

För Sverige

För Sverige har detta varit en tid av konsolidering. Det faktum att så få söker asyl har givit Migrationsverket en chans att återhämta sig. Gradvis stängs dyra boenden och de som beviljas asyl slussas ut i samhället. Samtidigt ser vi gäspande på medan människor far illa och tänker att jaja, vi kan inte göra mer än vi gör. Andra länder gör faktiskt mindre. Så det är inte vårt fel.

Hur det borde vara

EU och FN ges möjlighet att skicka asylsökande till Sverige.

Jag har i ett par år hävdat att vi borde förändra vår syn på skydd i grunden. En flykting eller skyddbehövande är en människa som inte kan leva i det land där den är medborgare. Det är inte svårare än så. Du är inte mer skyddsbehövande för att du är fattig eller svältande eller har en viss ålder, kön eller etnicitet. Om du inte kan bo i ditt hemland behöver du få leva i ett annat land.

Fredrik Reinfeldt har blivit enormt hånad för att han förklarade att Sverige är ett stort land med mycket plats. Nu vet jag ju inte exakt vad han menade, men han hade en bra poäng: I Sverige finns massor av småorter med nedlagda bruk och tomma lokaler. För den som har en helikoptersyn står det snabbt klart att det vore mycket smartare att placera människor där, i Kopparberg, Bakvattnet, Åmål eller Munkfors. Men detta ska inte ske panikartat och till gigantiska kostnader som 2015 utan genom långsiktig upprustning av tomma lokaler och byggande av modulhus där det finns plats.

”Men där finns ju inga jobb”, blir svaret.

Nej, men just nu jämför vi med flyktingläger i Libanon. Och där finns absolut garanterat inga jobb. I Åmål finns i alla fall skolor, möjlighet till utbildning och möjlighet att söka jobb i hela landet och kanske hitta det. Eller också inte. Men du har du i alla fall levt ett värdigt liv under åren du inte kunde bo hemma. Du återvänder med språkkunskaper och kanske en utbildning. Dina barn har fått gå i skola och fått god sjukvård och kanske blir de kvar i Sverige.

Den tankevurpa vi alla gör är att vi ser asylinvandring som en sorts första steg till svenskhet. Vi utgår alla – i välvilja eller ovilja – från att den som kommer till Sverige för att den inte kan leva i det land den kommer ifrån till varje pris önskar leva ut sitt liv här. Så är långt ifrån alltid fallet – det såg vi inte minst när det blev fred i gamla Jugoslavien, och många återvände.

Det vi behöver förändra är synen på den asylsökande som någon vi behöver adoptera livet ut, och istället se dem som medmänniskor som tillfälligt behöver få leva någon annanstans än i sitt hemland. Det betyder förstås inte att de inte ska få stanna i Sverige, men för att göra det behöver de försörja sig själva.

Jag vill tillägga att detta inte är kvotflyktingar, eftersom de enligt definition ges tillåtelse att stanna i sitt nya hemland. Detta är en helt ny konstruktion jag föreslår. De som kommer får TUT som omprövas mot läget i landet – borde gå att automatisera – varje eller vartannat år. När de fått jobb går de in i arbetskraftsinvandringsspåret, och får så småningom PUT och möjlighet till medborgarskap. Den som kommit som minderårig får också PUT och medborgarskap efter ett visst antal år i Sverige.

För den skyddsbehövande

Många av mina välmenande vänner anser att det är fullständigt omänskligt att inte omedelbart till den skyddsbehövande som satt sin fot i Sverige avge ett löfte om evigt liv innanför våra gränser, dvs PUT. ”Hur skulle du känna dig om du flydde och hela tiden behövde vara rädd för att inte få stanna?!” Jag svarar att om jag flydde från Sverige och fick ett löfte om att få stanna så länge det var farligt i mitt hemland hade det varit nog för mig. Jag hade rimligtvis inte haft en förväntan på det land som givit mig skydd och betalat mitt uppehälle under de svåra åren att få fortsätta bli försörjd av landets skattebetalare när jag kunnat återvända till Sverige. Det är aldrig omänskligt för den som utvandrat i vuxen ålder att flytta till sitt hemland så länge som det är tryggt där. Den som invandrat som minderårig, däremot, bör förstås få stanna efter en viss tid.

Den som sitter fast i ett tält i ett flyktingläger i Libanon, Jordanien eller Grekland skulle knappast välja bort att få leva i Sverige där det finns el, vatten, skolor och fri natur bara för att vi inte säger ”du får stanna här tills du dör no matter what”.

För EU

Om Sverige ordnade flyktingmottagning för kanske hundra- eller tvåhundratusen personer skulle vi förmodligen kunna få EU att betala för detta. Man skulle kunna börja med att tömma lägren i Grekland, och sedan fortsätta med lägren i Libanon och Jordanien med de mest behövande familjerna först. EU skulle slippa skämmas.

För Sverige

För Sverige skulle detta ge jobb i glesbygd och företag skulle kunna rekrytera från en bred kompetensbas. Och för varje familj där en förälder får jobb och flyttar ut ur boendena kan vi ta in en ny.

”Men det kostar så mycket att ha asylmottagning i Sverige jämfört med tre och nitti i Utlandet”, säger motståndarna.

Det beror förstås på hur man räknar. Om du skapar jobb åt arbetslösa i Bakvattnet för EU-medel och kostnaden sedan cirkulerar runt som moms, arbetsgivaravgift och inkomstskatt blir detta en vinstaffär för Sverige. En hundralapp som lämnar landet är för evigt borta. En som spenderas här går till största delen tillbaka till statskassan.

Förbättring

(Åter)sändande av den som rundat turordningen genom att ta sig hit på egen hand.

Vill man förfina detta än mer skapar Sverige/EU ett avtal med Libanon, Turkiet eller Jordanien om att få skicka den som tar sig till EU genom att runda turordningen till ett flyktingläger. Det borde gå givet att vi samtidigt tömmer flyktinglägren i andra änden. Fördelen med detta är förstås att säkerställa att det inte finns något incitament att ta sig till Sverige illegalt, utan istället bör man söka sig hit från ett läger eller en ambassad i närheten av det land varifrån man kommer. Det kan införas i samband med att man ger amnesti till dem som idag sitter fast i Grekland. På så vis får vi ett flöde av de mest ömmande fallen, i regel barnfamiljer, till Sverige, och flyktingsmugglarna blir utan inkomst. Det är brutalt att (åter)sända någon till Libanon eller Jordanien som tagit sig ända hit, men det skulle skapa rättvisa och undvika mänskligt lidande på sikt. Detta måste förstås också gälla enbart dem som kommer från zoner där det finns flyktingläger de skulle ha kunnat stanna i.

Sammanfattning

FNs flyktingkonvention skapades för att Europa skämdes efter andra världskriget, när vi insåg att vi skickat framförallt judar som flytt till andra länder tillbaka till en säker död. Den var från början bara tänkt att skydda européer. Sedan kom den att gälla alla människor, och så småningom har de flesta rikare länder bestämt att inte bara den som är personligt förföljd utan även den som söker skydd mot krig, så kallade alternativt skyddsbehövande, ska omfattas. Europa klarade att ta hand om människor som flydde undan kriget i Jugoslavien, men vi hade inte planerat för ett scenario där kanske tio miljoner människor i vår närhet skulle ha skyddsbehov. Det absurda inträffar när vi vägrar inresevisum till syrier för att inte riskera att de söker asyl i Sverige, eftersom vi vet att då har de rätt till det. Istället dömer vi dem till horribla faror och fasor.

Vi behöver därför lyfta blicken, ser helheten och funderar över vad som gör störst nytta totalt sett. Vi har ett av Europas folktommaste länder. Vi har förtvinande glesbygd. En ordnad, permanent asylmottagning i samarbete med EU och FN skulle kunna bli ett enormt ekonomiskt lyft för Sverige, samtidigt som det räddar hundratusentals människor undan lidande.

På så vis skulle vi kunna bli en verklig humanitär stormakt.

Varför jag stannar i Moderaterna

Tre frågor (egentligen fyra, men jag har dragit ihop dem till tre) var centrala för mig att få svar på för att fortsätta vara medlem i Moderaterna och verka för att få människor att rösta på partiet. En moderat vän ställde dem i måndags till Anna Kinberg Batra på ett medlemsmöte i Nacka, och hon svarade tydligt ”nej”. Utan krusiduller. Därför stannar jag. Detta inlägg handlar om varför, och hur jag resonerat.

Dessa är frågorna:

  1. Kommer Moderaterna att förhandla med SD om regeringsbildningen?
  2. Kommer Moderaterna att göra upp med SD i migrationsfrågan?
  3. Kommer Moderaterna att politikutveckla och skriva gemensamma motioner och propositioner med SD?

I den långa diskussion som följt sedan min debattartikel i Aftonbladet har några centrala synpunkter utkristalliserats, som är värda att besvara.

”Vad spelar det för roll vem man gör upp med? Det viktiga är väl politiken? Varför ska någon rösta på ett parti som inte vill ‘ta makten’?”

Det finns en legitim del i frågeställningen. Det är viktigt att kunna lyssna på alla, och det är pragmatiskt att även kunna göra upp med Djävulen om så är, ifall man vill samma sak. Politiska beslut är ofta binära, och man kan ha helt olika värderingar och ändå landa på samma punkt i en fråga. Det bästa exemplet är hur V och SD är de partier som är EU-motståndare. Det ena för att de är globalister som avskyr gränser, och det andra för att de är nationalister och vill ha en annan gräns, enkelt uttryckt. Helt motsatt ståndpunkt resulterar i samsyn i sakfrågan.

Det finns därför ingen anledning att förlora på walk-over bara för att man inte vill ha fel personer med i sitt lag.

Ur ett perspektiv.

Men det finns två motperspektiv till detta.

Det ena är konsekvensen av att skriva motioner och, efter valet, propositioner med SD. Partiet har idag ett stigma, som de väl förtjänar. Jag har skrivit ett längre inlägg om varför, och om de negativa konsekvenserna av att plocka av dem det. Att politikutveckla med och hålla presskonferenser med ett parti är att ge legitimitet till deras sunkiga värderingar. Det är inget jag vill bidra till, när det gäller ett parti som konsekvent hetsar mot vissa folkgrupper baserat på etnicitet, religion och sexuell läggning, och som har en nationalistisk och exkluderande agenda.

Det andra perspektivet är risken att förslagen, rent konkret, får en profil jag inte kan acceptera. Detta är anledningen till punkt (2) ovan, att migrationsfrågor måste vara exkluderade från samarbete.

Nära-SD-moderater, sverigedemokrater och även en del vänsterpersoner påpekar då förnumstigt att ”Moderaterna har ju ändå kopierat SDs politik”, men det är, som jag redan skrivit flera gånger, bara dumheter. Det finns inte ett enda förslag SD varit först med, som Moderaterna sedan kopierat. Det finns förslag Moderaterna eller andra partier haft, sedan övergivit, sedan återgått till, och som SD däremellan haft, men bilden av att SD haft en finurligt uttänkt portfölj av idéer som Moderaterna först kallat rasistisk, sedan självsvåldigt plagierat, är helt fel. Tyvärr har mina partikamrater, genom ett bisarrt krumbuktande och ursäktande på formen ”vi har inte lyssnat på väljarna” bidragit till att förstärka den bilden.

För det är nu vi närmar oss kärnan. Moderaterna har en fundamentalt annan syn på invandring än SD. Vi är i grunden positiva, vi gillar att människor migrerar eftersom Sverige och världen blir bättre av ett flöde migranter, och vi känner ett globalt ansvar för människor som har det svårt. Men vi vill också applicera en förnuftig syn på migration. De som kommer hit behöver försörja sig själva så fort som möjligt. Deras välstånd ska främst komma ur eget arbete. Vi står upp för flyktingkonventionen, men anser också att humanitära insatser måste hjälpa så många som möjligt. Jag har egna idéer om hur det ska gå till.

Sverigedemokraternas utgångspunkt är istället att invandring alltid är dålig, och att vi enbart ska tillåta människor att flytta till Sverige när det är helt nödvändigt. Minns att partiets främsta företrädare gick med i ett parti som ville utvisa alla som flyttat hit efter 1970, och dessutom förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla rasen vit. De må inte stå bakom detta idag, men herrar Åkesson, Söder, Karlsson och Jomshof ansåg inte förslagen vara diskvalificerande så sent som på tvåtusentalet. Detta är mindre känt, men i SDs partiprogram finns en passus om att alla invandrare som vill ska erbjudas ersättning om de lämnar landet. Så illa tycker SD om invandrare att de är beredda att ta av skattebetalarnas medel för att bli av med även dem som bidrar.

Vårt land är ingen direktdemokrati, och vi ges inte möjlighet att justera våra val. Vi väljer företrädare som i fyra års tid ska agera utifrån våra värderingar i frågor vi idag många gånger inte ens känner till. Jag vill inte välja någon som sitter och kohandlar om migration med människor som ser invandrare som oönskade inslag i Sverige. Någonstans kommer detta oundvikligen att slå enormt slint.

Därför är det extremt viktigt för mig att Moderaterna tydligt säger nej till att förhandla i migrationsfrågor med SD. Det får inte ens finnas en misstanke om att deras rasism och övriga främlingsfientlighet påverkat moderaternas motioner och propositioner.

”Detta är bara första steget – snart regerar Moderaterna med SD. Man ska aldrig kompromissa med rasister!”

Så i den andra änden av spektrat finns många människor som anser att Anna Kinberg Batra givit lillfingret åt SD, och att nästa steg kommer att bli hela handen, och att hon borde ge dem ett helt annat finger istället. En del av dessa gick från M till C efter utspelet.

Känslomässigt håller jag med. Jag mådde direkt illa av att läsa om Moderaternas tjänstemannamöte med SD.

Men även innan Anna Kinberg Batras utspel hade jag faktiskt kommit fram till att jag är beredd att lätta en liten smula på ”kontaktförbudet”, just för att det till någon del är kontraproduktivt. Om man vill något i en icke migrationsrelaterad fråga, och det behövs ett möte eller två för att göra upp borde det vara möjligt. Det blir liksom fånigt annars.

Sedan länge används SDs röster av båda sidor i många frågor, och om det nu behövs pratas ibland för att komma i mål kan jag leva med det.

”Hur ska man kunna regera utan att göra upp med SD?”

Det finns två varianter. Antingen gör man en DÖ light, och gör upp med Löfvén om att störst block regerar och övriga lägger ner sina röster.

Men som jag skrev i januari:

Det går också att regera i minoritet Alliansen efter valet 2018 helt enkelt bara ”tar makten” genom att meddela talmannen att de vill bilda regering, utan föregående förhandling. SD kan förstås vägra godkänna den regeringen, och de har sedan möjlighet att rösta bort en alliansregering vid varje höstbudget, och gör de det är det så, och då får Alliansen lämna stafettpinnen till S.

Det är inte optimalt att använda talmannen som go-between för att man inte kan mötas in person. Det lär resultera i många utspel från SD i diverse tidningar där de listar sina krav för att stötta Alliansen, som i sin tur måste mötas av isande tystnad från övriga, men i slutänden har de ingen annan makt än att välja regering, och de kan inte välja Löfvén.

Har man is i magen går det vägen. Men då måste man också acceptera att det kanske inte gör det.

Men alternativet, att Alliansen regeringsförhandlar med SD, är för mig och, vill jag påstå, de flesta övriga Alliansväljare helt oacceptabelt.

Konklusion

Jag har fått mycket stöd och mycket skäll för mina artiklar, med början i blogginlägget ”Vi är de mest hatade” som blev viralt i somras till artikeln i Aftonbladet förrförra veckan. Det är värmande med stöd, men det är också nyttigt med skäll. Det är då våra ställningstaganden förfinas och fördjupas och ibland överges.

De som varit hånfulla i sina uttryck har aldrig varit aktiva moderater, som istället varit antingen positiva eller neutrala. Däremot har det funnits de som kallar sig moderata väljare som varit upprörda. Vad jag förstått har tolv procent av moderata väljare SD som andra parti, och jag gissar att det är just dessa som är så extremt högljudda i debatten, men som egentligen är så få till antalet, som driver hatkampanjer mot mig och övriga moderater som tycker som jag. De som i åratal skrivit drypande hånfulla artiklar och Facebookinlägg mot partiledningen för deras avståndstagande mot SD anklagar nu mig för att vara illojal. Det är komiskt, på något sätt.

Min ståndpunkt blir ”attackerad” från båda hållen. Jag tror det är svårt för många att förstå att man kan ha en nyanserad åsikt som samtidigt är stark. Normalt kämpar människor hårt för extremer, inte för en mittenposition.

Ja, jag avskyr SD och allt de står för på ett mycket personligt plan, som kryper under min hud. Partiet var nazistiskt. De har polerat sin retorik och sina förslag och bytt ut armékängor mot finskor och judar mot muslimer, men det är omöjligt att veta huruvida polishen är praktiskt motiverat eller om företrädarna verkligen ändrat sig i grunden. Jag litar inte på någon av deras företrädare. Ingen som är besatt av medmänniskors etnicitet bör ha makt. Och jag har nästan uteslutande negativ erfarenhet av deras sympatisörer.

Ja, jag vill att Sverige ska ha mer moderat politik. Anledningen är att just vår drivkraft har den där balansen av förankring i sunt förnuft, god ekonomi och ordning och reda samtidigt som den är härligt öppen, nyfiken, liberal, positiv och empatisk. Många till vänster har en negativ syn på oss, och tycker vi är snorkiga överklassmänniskor som inte bryr oss om svaga utan istället knycker godis från småbarn och sparkar på uteliggare. Jag hoppas de moderater som skapat den imagen hör till dem som nu gått till SD.

Jag vill vara med och förändra bilden. Jag vill jobba för ett starkt Moderaterna i valet 2018.

Men för att kunna göra det med gott samvete var jag tvungen att veta att vi inte tänker använda våra väljares förtroende till att vandra rakt in i SDs gryt. För det skulle jag aldrig kunna leva med.

Nu har jag fått svar.

Därför stannar jag.

Following U.S. politics from Sweden

rachel_maddow_in_seattle_cropped

I follow American politics very closely, since a few years ago. Before that, I normally only knew what was reported in international media. It started with the discovery of The Daily Show, actually, and me falling in love with Jon Stewart’s tone of voice. I watched not only the shows as they came out, but also his old shows backwards using Comedy Central’s archive. I have therefore watched every show since around 2006, and some even older than that.

Today, I start every morning – I wake up very early – with a routine that keeps me up to date with both late night comedy and the news.

  1. The very first step is always to type in news.google.com. I have set my browser to list U.S. news. If you don’t, they’ll use your location. So Google will list the highest read topics in the news. From there, I select articles that seem interesting. I usually read 2-3 every morning.
  2. I then often go to New York Times, Washington Post, USA Today and The Hill. I used to subscribe to Wall Street Journal, but since I stopped, I don’t go there much, because most of their articles are locked.
  3. After this, I go to msnbc.com, and then to Rachel Maddow and Morning Joe. I love Rachel, who almost always starts her shows with a history lesson, and then often digs into stories others have missed, tying today’s events back to the history lesson. I don’t love Joe Scarborough, who is a Republican, but I watch him to balance all the otherwise ”liberal media”, and because he has a good variety of guests which leads to interesting discussions. Other favourites that I don’t always have time for are Lawrence O’Donnel amd Chuck Todd.
  4. Then it’s time for CNN. I take a look at the top stories, and then I check out Anderson Cooper and Jake Tapper.
  5. ADDED after I published this:
    1. Don Lemon, CNN
    2. Brianna Keilar, CNN

I have one email subscription: Borowitz at The New Yorker. I read his satirical articles right away.

Now it’s time for late night comedy, which is not always updated in the Swedish morning, so often I need to go back and check when I get home from work.

I only watch political satire.

Three comedians have one show per week: John Oliver on Sunday nights, Sam Bee on Wednesdays and Bill Maher on Fridays. I subscribe to HBO Nordic to be able to watch Oliver and Maher, but they don’t always come out there fast enough, so I often have to use Youtube instead. So Mondays, Thursdays and Saturdays I busy myself with their shows.

John is my favourite, pretty much like Rachel is in the news sphere, because I learn from them and they talk about issues that others don’t. But Sam is so amazingly funny and to the point, and I love her feminist perspective. Then there’s Bill that sometimes crosses my line, but I don’t have to agree to appreciate.

Then there is of course SNL, which gets watched on Sundays. To watch it from Europe, you need a proxy to simulate being in the U.S.. We use VyprVPN.

Also, there are three daily shows that I watch. First, there’s literally The Daily Show, which is not as good as it used to be, but still pretty amazing. I love Trevor Noah. You need the proxy for this as well.

I also watch Stephen Colbert and Seth Myer. Stephen is a comedian with a touch of seriousness, and Seth is the opposite.

What about Fallon, Conan and Corden? Well, they’re not political, so I get bored with them quite quickly. But I watch them sometimes.

Hope this can be used to inspire someone.

Want a taste? Here is a rising star:

Amy Hoggart from Full Frontal:

Photo of Rachel Maddow: Paul Schultz.

SD vs. V

Next TeeDet är inne att jämföra V och SD just nu. Sensmoralen ska vara att V är lika illa som SD, typ. Allt dumt man säger om SD ska helst även kletas på V, för att uppnå någon sorts rättvisa.

Jag tycker det är en bisarr jämförelse.

Det dummaste uttrycket i sammanhanget är ”kommunismen har dödat många fler än nazismen/fascismen, alltså är V värre än SD”.

Det där med dödandet är visserligen absolut sant, men helt irrelevant. Kommunismen har funnits världen över i enorma länder som Sovjet och Kina i över hundra år, medan nazismen funnits på en begränsad plats i något tiotal år, och fascismen några få platser till, och inte särskilt länge. Ska det vara någon vits med jämförelsen behöver man räkna i procent, per år och invånare. Men inte ens då hamnar man rätt, för det är inte de extrema varianterna de svenska partierna företräder. Partierna måste (be)dömas för sina program och företrädare idag, och inte för andras halmgubbedåd förra seklet.

Politikens innehåll

När det gäller sakpolitik är det egentligen så att jag och en vänsterpartist har extremt lite gemensamt. Av de frågor som ligger på Sveriges politiska bord idag är det nästan ingen där jag, eller Moderaterna som parti, landar på samma sida som V. Det gäller däremot inte SD. Det finns vissa sakfrågor där M och SD tycker ungefär lika, som till exempel kriminalpolitik och tidiga betyg. Detta är frågor där jag själv är ganska ljum. Fler poliser är bra, för polisen funkar inte idag. Gärna höjda straff om det hjälper, men inte av populism, dvs för att folk tycker det känns rätt, utan för att det verkligen visat sig ha en negativ effekt på brottsligheten. Och när det gäller betyg från fyran känner jag att det fästs på tok för stor betydelse från båda sidorna vid denna fråga. Det är varken oerhört viktigt eller total katastrof med tidiga betyg. Men rätt ska vara rätt. Det finns ett sakpolitiskt överlapp med SD, som saknas när det gäller V.

Värderingarna

När det gäller Vänsterpartiets värderingar är det knepigare. Jag vill under inga omständigheter leva i ett socialistiskt samhälle. För mig ligger den ultimata samhällsstrukturen i en mix, där vi har en god skola för alla, nästan-gratis sjukvård för alla och fungerande sociala försäkringar som motverkar fattigdom, ungefär som i Sverige idag, fast lägre skatter och högre fokus på att få människor till egen försörjning och att motverka slöseri. Jag vill under inga omständigheter se en extrem fördelningspolitik med skyhöga skatter och bidrag där staten är ägare av produktionsmedlen, utan anser att marknadsekonomi skapar de bäst fungerande samhällena. Individer ska ha makt över sina liv, och tjäna på att arbeta. Jag tycker också de vänsterpartister som förespråkar helt fri invandring med bibehållen välfärd borde tänka lite längre. Miljarder människor har det avsevärt sämre än vi. De kan inte alla bo här.

Men hur lite jag än håller med om deras vy av hur Sverige och världen borde utvecklas ser jag inget ont i människorna. De vill i regel ingen illa. De vill bara något helt annat än jag. Jag har flera vänner som röstar både V och FI, och som jag gillar högt och rent. Det finns ingen motsägelse mellan att tycka personerna är härliga och att inte vilja leva i den värld de drömmer om. Ingen av dessa personer fantiserar uppenbarligen om någon revolution där jag och andra borgare får halsen avskurna. De drömmer om avskaffade inkomstklyftor och massiva utjämningsprogram. De drömmer om pyttesmå dagisgrupper och massor av sylt på gamlas pannkakor och deras hjärtan blöder för fattiga och sjuka.

Jag vill inte påstå att samtliga vänsterpartister bara styrs av kärlek eller är raktigenom goda. En del är det. Andra kan absolut hata. Men då är det i regel människor med motsatta åsikter hatet riktas mot, även om det finns de som även hatar dem som har feta nackar och äger kapital.

När det gäller SD – både partiet, företrädarna och väljarna – är det helt annorlunda. Deras värderingar präglas av hat mot framförallt muslimer, och av en bisarr rangordning av människor baserad på etnicitet, som yttrar sig i misstro och rädsla mot medmänniskor. De kan gladeligen avsky en hel grupp människor, som till exempel ensamkommande, utan att se personerna i gruppen som individer. Vi kan kalla det rasism eller främlingsfientlighet, och det är en egenskap jag finner extremt motbjudande när jag väljer mina vänner. Därför umgås jag mig veterligt inte med någon sverigedemokrat.

Det intressanta är att sverigedemokrater faktiskt är socialister. Motsatsen till en nationalist är inte en kommunist. Många kommunistiska samhällen är eller var synnerligen nationalistiska med förföljelse av etniska folkgrupper. Motsatsen till en nationalist är en liberal. För även många sverigedemokrater drömmer om pyttesmå dagisgrupper och massor av sylt på gamlas pannkakor, men bara för vissa barn och gamla.

Det sakpolitiska överlappet mellan SD och V är avsevärt större än överlappet mellan M och V, som är i princip obefintligt.

Både SD och V vill se en stark stat och mindre makt till individer.

Både SD och V vill ta Sverige ut ur EU.

Detta leder oss in på den senaste sloganen från företrädare för mitt parti Moderaterna: ”Både V och SD har auktoritära rötter”.

Det är visserligen helt sant. Det är också sant att det finns revolutionära krafter i V, även om partiet inte står för dem. Det är sant att V länge befolkades av stalinister och maoister som hade ganska obehagliga planer för kapitalägare i Sverige. Men SDs främsta företrädare, inklusive Jimmie Åkesson, gick med i ett parti som ville förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla den inhemska rasen vit.

Det stora problemet med just SDs rötter är inte att de är auktoritära utan att de är nazistiska. Det finns ingen anledning att tona ner etiketten bara för att de ska passa i samma mall som V. Och SD är i allt väsentligt nationalsocialister även idag, om man byter ut judar mot muslimer. Det mesta som framfördes av Hitler på trettiotalet sägs idag av företrädare för SD:

”… prevent the Jewish people from intruding themselves among all the other nations as elements of internal disruption, under the mask of honest world-citizens, and thus gaining power over these nations.”

 

Det sakpolitiska överlappet mellan M och SD är definitivt större än mellan M och V.

Men SD är ett rasistiskt parti är ett rasistiskt parti är ett rasistiskt parti.

evak

Samtal-med-SD-skalan

Det blir snabbt ett luftfäktande om vad man bör och inte bör göra med SD. Det är därför viktigt att konkretisera vad som avses med samarbete i riksdagen. Här står, för oss som starkt tar ställning mot SDs rasism, två värden mot varandra.

Partier behöver få igenom sin politik, och hindra förslag man är emot.

Idag görs det de facto på ett ganska opraktiskt sätt, genom att ingen ”får” prata med SD, men ändå behöver alla prata med SD, för de är, vare sig vi vill eller ej, vågmästare.

Å andra sidan bör de absolut inte normaliseras.

Detta är vad jag landat i:

Å ena sidan: Parlamentariskt arbete är ett hantverk, och för att komma framåt behöver man ibland, liksom i övriga livet, kavla upp ärmarna och snacka ihop sig med folk man inte gillar och inte har något gemensamt med. Vill man samma sak, och enda sättet är att stå på varandras axlar, är det ju ofta viktigare att få jobbet gjort än att gå hem tomhänt. Ofta nog räcker det med att diskutera i utskotten, men skulle man behöva fila på formuleringarna är det förstås bra om man inte behöver smyga med detta, utan kan göra det öppet.

Å andra sidan: SD är ett rasistiskt parti med nazistiska rötter. Företrädarna har en övergripande agenda som går emot allt jag står för, även om vi råkar tycka lika i enstaka frågor. Därför bör de absolut hållas undan makt och inflytande.

Jag har nedan gjort en sorts lista, för att det ska bli lättare att diskutera. Frågan är inte ”samarbete” eller ”inte samarbete”, utan en skala. Själv har jag kommit fram till att 7 och 8 är så nära 5 och 6 att de lika gärna kan tolereras, men jag drar en gräns där. 9 och 10 är inte ok för mig. Det är en sak att politikutveckla själva eller inom Alliansen och sedan förankra förslagen med SD, men något helt annat att låta deras bisarra världsbild påverka moderat riksdagspolitik.

Min gräns går alltså mellan att jämka och förankra förslag där man redan har en tydlig ståndpunkt och att bolla och politikutveckla tillsammans.

Moderaternas partiledning har intressant nog såvitt jag sett aldrig använt ordet ”samarbete”. Man säger istället ”samtal”. Jag vet inte riktigt om det är värre eller bättre att använda ett ord som normalt är reserverat för formella möten mellan lärare, elever och föräldrar.

Ledningen har definitivt sagt nej till 11-13, men ingen vet säkert om 9 och 10 är OK. Det gör att alla drar sina egna slutsatser och argumenterar utifrån dem. Spännande nog är både SD-anhängarna och rödgröna för en gångs skull helt överens om att 9-10 är givna och 11-13 väntar runt hörnet. De är också ense om att sådana som jag är naiva.

Jag tycker mediahanteringen av utspelet har varit under all kritik, och självklart borde man ha haft ett ordentligt ”samtal” med allianskollegorna i förväg, så att frågetecken kunnat rätats ut. Det måste till ett ordentligt klargörande omedelbart för att få stopp på spekulationerna.

Och jag hoppas innerligt att det klargörandet innebär att 9-10 försvinner från bordet.

Idag OK för mig Vad M sagt
1 Hälsar inte. Låtsas att de är luft.
2 Lyssnar i utskotten, men gör tvärtemot, för det är viktigare att SD inte får sin vilja igenom än att mitt parti får det.
3 Hälsar, men stänger öronen när de pratar politik.
4 Ställer inga frågor i utskott och debatter, men anpassar sina förslag så att de går igenom.
5 Ställer frågor i utskotten och anpassar motioner så att de går igenom.
6 Tar ibland en fika för att fånga upp deras åsikter även utanför utskotten.
7 Tar med dem in i ett mötesrum och frågar vad de tycker, och ritar lite på whiteboarden så att man kan komma överens.
8 Kallar till möte någon gång emellanåt för att sondera terrängen och fila på förslag där det finns möjlighet att komma överens.
9 Håller regelbundna möten där man bollar idéer. ?
10 Inleder långtgående samarbeten runt övergripande frågor och skriver motioner ihop. ?
11 Budgetförhandlar.
12 Regeringsförhandlar.
13 Regerar ihop.

Ms nya ”samarbete” med SD

spiderModeraternas pressrelease innehöll två nyheter:

  1. Alliansen borde försöka fälla regeringen och lägga en budget ASAP.
  2. ”Därför är vi moderater inte beredda att inleda regeringssamarbete med något av dem. Däremot är vi öppna för att söka stöd för vår politik i enskilda frågor hos alla riksdagspartier i de fall där förutsättningar finns.”

Samtidigt uttrycker man tydligt att man under inga omständigheter avser budgetförhandla med SD, till skillnad från regeringen Löfvén 2013.

Se gärna denna eleganta sammanfattning av Sveriges första budgetförhandling som omfattade SD.

Att fälla regeringen med en gemensam budget innebär en förflyttning från ”senast 2018” till ”nu”. Förflyttningen är inte ett gigantiskt löftesbrott från M, utan snarare en precisering.

Vad gäller texten ”öppna för att söka stöd för vår politik i enskilda frågor hos alla riksdagspartier i de fall där förutsättningar finns” menar jag att det egentligen inte heller är en förflyttning, utan snarare en formalisering av ett befintligt arbetssätt, samt möjlighet att mer aktivt söka stöd för sina förslag.

För några veckor sedan skrev Niklas Wykman så här:

Men förvirringen runt vad ”samarbete” innebär går långt tillbaka, liksom skuldkletandet. ”I nio fall av tio röstar SD med Alliansen.” Hela förra mandatperioden ekade den meningen som ett mantra från rödgröna sympatisörer, som grund för att Alliansen var solkad av SDs rasism. Jag reagerade redan då på det bisarra i att skuldbelägga den som enbart tar emot passivt stöd av SD. Att ha ett åsiktsöverlapp med SD i frågor som inte rör migration innebär inte att man på något sätt är ”ond”. Migration är bara en fråga. I alla andra frågor landar SD ibland i samma slutsats som Alliansen, ibland som de rödgröna, och det är inte så mycket att orda om.

Jag är sedan ett par år tillbaka med och driver gruppen Alliansväljare mot SD-samarbete, och för några veckor sedan smyglanserade vi också sidan Alliansregering utan SD-samarbete. I samband med detta skrev vi ett manifest, som redogör för vad sidan står för.

Här är ett utdrag ur den texten:

Vad betyder då “samarbete med SD”?

Det enkla svaret är att en kommande regering inte bör skriva gemensamma propositioner med SD eller på andra sätt tar in deras krav i den egna politikformuleringen.

Det finns dock några gråzoner:

Bör en Alliansregering försöka regera även om den är mindre än de tre (eller kanske fyra) rödgröna partierna?
Om sju partier bjuds in till tvärpolitiska överläggningar, bör då även SD bjudas in?

I dessa frågor är vi inte helt ense sinsemellan. Det gör ingenting. Vi kommer att diskutera och resonera mer runt dessa frågor, framförallt den första, som är central om dagens opinionsmätningar håller i sig, under tiden fram till valet.”

Det finns tre stora problem med SD ur min synvinkel. Det ena är deras populism. Den är irriterande, men inte ett skäl till avsky. Sedan finns deras extrema migrationspolitik, där de vill stoppa i princip all invandring inklusive arbetskraftsinvandring och bryta mot flyktingkonventionen. Det är fel för Sverige och världen, men inte ett skäl till avsky.

Men så finns den grovt främlingsfientliga retoriken, främst muslimhatet som påminner om Hitlers judehat på 30-talet, och alla rasistiska företrädare. Den förtjänar avståndstagande rakt igenom, och jag är idag nöjd med att Anna Kinberg Batra faktiskt står upp och säger att SD är ett rasistiskt parti.

Även om det vänder sig i magen på mig måste vi vara praktiska. Att ta emot SDs stöd i frågor där vi tycker lika och att diskutera i utskott och eventuellt justera förslag så att de går igenom sker från båda sidor mittlinjen och kommer att fortsätta att ske. Och skulle man framgent ta en fika eller gå in i ett grupprum för att fortsätta en diskussion om bensinskatt eller barnbidrag kan jag leva med det också, så länge man inte inleder formaliserade samarbeten.

Däremot ställer jag aldrig upp på en normalisering av SD. Det är både strategiskt kontraproduktivt och moraliskt fel.

Så om inget är nytt, varför kom då utspelet?

Jo, för att det är ett tjat och ett gnat utan dess like, från SD och SD-nära moderater. Det är en kamp om vem som hatar vänstern mest. Och deras främsta vapen är att älta ”varför tar du inte makten varför tar du inte makten varför tar du inte makten?”. Frågan är förstås relevant. Om någon kan kliva fram och ta makten, men väljer att sitta på händerna, kan du för evigt håna den för bristen på vilja.

När Anna Kinberg Batra nu kliver fram och visar att hon är beredd att ta makten och dessutom sätter ord på det som redan sker, dvs samarbetena i utskotten, slipper hon den diskussionen. Istället förflyttas trycket till Centern. Är det elakt? Inte egentligen. Annies sympatisörer är, i synnerhet idag när det skett en förflyttning av SD-ovänliga M-väljare till C, inte alls inne på att ta makten till varje pris. Annie klarar kritiken, för hon har stöd i sitt parti.

Så i själva verket är draget rätt genialiskt. De som vill se ett regerande redan idag kan gå från C till M, övriga åt andra hållet, men väljarna stannar i Alliansen.

Alla analyser om att Ms pressrelease innebär slutet för Alliansen anser jag vara absurda. Ett tänkt regeringssamarbete spricker inte för att man har olika uppfattning om NÄR man ska ta makten, utan för att det finns en eller flera mycket viktiga sakfrågor där man har fundamentalt olika syn. Som till exempel byggandet av en bro över Öresund, som en del av oss minns.

Borde Reinfeldt ha suttit kvar 2014? Nej, absolut inte. Då visste ingen att SD hade för avsikt att inte följa praxis och lägga ner sina röster i budgetomröstningar. Att sitta kvar hade därför oundvikligen inneburit budgetförhandlingar med SD.

Hur ska då Sverige regeras? Det besvarade jag här. Det är inte optimalt, men det fungerar.

Det finns väldigt, väldigt många som känner som jag: Vi vill inte under några omständigheter brunklibbas av SD.

Vad vi däremot behöver är att neutralisera dem, och att placera dem i den trettonprocentstunna där de borde sitta, och inte i förarsätet till svensk politik.

Så länge L och C säger nej kommer det inte att bli något maktövertagande. Det är OK för mig. Att ta över makten till jul, med bara tio månader kvar till nästa val, är inte optimalt. Ur ett långsiktigt perspektiv är det nog bättre att jobba fram ett riktigt bra valmanifest istället.

Däremot kommer det förhoppningsvis nu att bli arbetsro och fokus på sakfrågor.

Låt SD behålla stigmat

escher

M.C. Escher

SD har stagnerat på 16-18 procent. Sedan december 2015 har de tappat några procentenheter – gissningsvis proteströstare som egentligen aldrig identifierade sig med partiet.

När jag diskuterar med politiskt aktiva och andra intresserade ploppar nästan alltid frågan om hur partier framgent bör förhålla sig till SD upp. Många har landat i att det bästa vore att behandla dem som alla andra partier, och ”låta dem ta ansvar” – som i Finland, Norge och Danmark. De har uppfunnit termen ”beröringsskräck” som benämning på oviljan att samarbeta med SD, för att få det att framstå som någon sort irrationellt och lite tramsigt beteende. Jag förstår hur de tänker, men jag håller inte med. Här förklarar jag varför, och jag gör det helt utan moraliska eller sakpolitiska ställningstaganden – vi lägger allt sådant åt sidan och isolerar istället den strategiska frågeställningen ”hur hindra SD från att växa”. Att få SD att krympa tror jag inte går, annat än marginellt, som jag skrivit tidigare. De har de röster de ”ska ha”. Runt femton procent av svenska folket anser av allt att döma att muslimer överlag inte bör få leva i Sverige och/eller att invandring i nästan alla lägen är dåligt, och att Sverige ska bebos av etniska svenskar, och de medborgarna kommer inte att välja något annat parti. Visst ska vi försöka ändra deras uppfattning, men sådant tar tid.

Runt SD finns ett stigma, och det skapades naturligt ur SDs nazistiska rötter. Främlingsfientliga partier i andra länder har inte den bakgrunden, och därför har de kunnat växa in i väljargrupper SD har svårt att nå. Vi som var vuxna på nittiotalet kopplar för alltid ihop namnet med heilande skins som marscherade 30 november. SD har ägnat de senaste tio eller så åren åt att försöka få bort den fläcken, med mycket klorin och ivrigt tvättbrädsgnuggande, men det har bara lyckats delvis.

Nasserötterna kombinerat med företrädare som hela tiden ertappas med att uttrycka sig grovt rasistiskt placerar SD i en stigmatiserad bubbla. Den som kliver in där är för evigt solkad. Detta blir förstås en självuppfyllande cirkel. ”Invandringskritiker” med stabil förankring i samhället vill inte förknippas med nazister och rasister, och avstår från att ställa upp som företrädare för partiet, och då måste partiet även fortsatt representeras av personer som i hög grad är rasister eller av andra skäl olämpliga och så skapas en evig loop.

I min egen bekantskapsbubbla av i huvudsak tjänstemän i Storstockholm finns mig veterligt inte en enda person som öppet går ut med att vara SD-anhängare. Statistiskt sett känner jag säkert åtskilliga som sympatiserar med partiet, men de erkänner det inte annat än till likasinnade, och dit hör uppenbarligen inte jag.

SD har blivit som en sekt.

Detta stigma hindrar förstås inte människor från att rösta på partiet. Men det hindrar partiet från att växa.

Att behandla SD som ”vilket parti som helst”, dvs att normalisera partiet och ge dem samma status som övriga partier, är att ge dem ett fritt pass att byta ut sina rasseföreträdare mot ”normala” personer och sedan håva in kanske tio nya procentenheter väljare. När de gjort det har vi ett M som är kraftigt försvagat eftersom ”migrationskritiska” sympatisörer då glatt kan gå till SD utan att behöva hålla för näsan eller skämmas i sin sociala krets, medan sympatisörer i andra änden går till L eller C, och Alliansen kommer aldrig att kunna ta makten.

Hur ser då alternativet ut? Om Alliansen inte samarbetar med SD, hur ska vi då kunna regera?

Jag menar att Alliansen efter valet 2018 helt enkelt bara ”tar makten” genom att meddela talmannen att de vill bilda regering, utan föregående förhandling. SD kan förstås vägra godkänna den regeringen, och de har sedan möjlighet att rösta bort en alliansregering vid varje höstbudget, och gör de det är det så, och då får Alliansen lämna stafettpinnen till S. Men i så fall får SD stå till svars inför sina exmoderata väljare, och det gagnar dem inte.

Sedan får Alliansen fortsätta regera enligt samma princip som gällt sedan 2010. Man diskuterar i utskotten, men inga formaliserade samarbeten sker.

Det är inte optimalt, men det fungerar.

Det gör inte alternativen.

Niqab på dagisfröknar och andra icke-frågor

Så jag skrev att badhustider är en ickefråga för Sverige. De evinnerliga diskussionerna om några mycket få badhus som stänger för män en timme här och där saknar proportioner. Frågan är av mikroskopisk betydelse för landets framtid. Den är bara administrativ. Stäng. Stäng inte. Jag bryr mig inte ett smack. Men sluta älta! Sluta moralisera över vuxna kvinnors val, som om det vore en dödssynd att som vuxen inte vilja klä av sig halvnaken inför främmande karlar! Det är lika lite ”fel” som det är ”fel” att jag inte vill basta naken på tyska badhus eller med finska kollegor. Vi har alla våra vanor, och det som är inskränkt för den ena är motbjudande för den andra.

I den diskussionen ploppade som vanligt någon upp och undrade huruvida hedersvåld också är en ”icke-fråga”.

Det är som att fråga huruvida plötslig spädbarnsdöd, barnmisshandel eller plågsamma djurförsök är ”icke-frågor”.

De är gigantiska för dem som drabbas, och för dem som jobbar för att stötta dem som drabbas. Ett fåtal personer driver dessa frågor av helt rätt anledning, och de ska ha all heder.

Men 97 gånger av hundra som någon drar upp hedersvåld för mig handlar det absolut inte ett smack om omtanke om offren.

Frågan är politisk för att muslimhatarna älskar den. Att diskutera ”hedersvåld” är som att säga ”muslimer är läskiga”, fast på ett legitimt och oemotsägligt sätt. Om jag fick en krona för varje gång jag påpekat att Fadime Sahindal var kristen skulle jag … kanske inte vara rik, men åtminstone kunna köpa mig en mycket exklusiv vinterkappa.

Det som är en verklig fråga, till skillnad från alla icke-frågor, är hur muslimhatarna lyckas få icke-muslimhatare, dvs ”vanligt folk”, att tappa perspektivet på vad som är politiskt viktigt och vad som inte är det. De har lagt en våt filt över alla meningsfulla diskussioner om klimatförändringar, personlig integritet och skatte- och fördelningsfrågor genom att, inte bara i sociala medier, utan till stor del även på ledarsidor, älta sådant som ibland, ibland inte har betydelse, men inte för Sverige, och sedan sprids artiklarna bland dem som vill göra helt andra poänger än att vi ska värna offren.

Det senaste och mest bisarra exemplet är Sakine Madons artikel med rubriken Niqaben hör inte hemma på dagis. Facebookreaktioner: över nittiotusen! Lägg till detta Twitter, och vi hamnar garanterat på en bit över hundratusen. Lägg till detta alla de som läst och inte kommenterat, delat eller retweetat, och vi är säkert uppe i bortemot miljonen.

Så vem i hela friden tycker niqaben hör hemma på dagisfröknar?

Svaret är: INGEN. I det närmaste. I alla fall ingen med politisk eller medial tyngd.

Artikeln beskriver en situation där detta hänt på ett (1) dagis, och kommunen hade sagt ifrån i ett föreläggande att hon var tvungen ta av den.

Alltså har samhället fungerat. Alltså borde denna fråga vara av noll betydelse för en ledarskribent.

Men nej. Ty någonstans har muslimer gjort ett fel, och detta får inte passera obemärkt.

Kommunens tillsynsenhet hade nämligen, enligt Sakine Madon, i föreläggandet förklarat att barn inte kan kommunicera med den de inte ser ansiktet på, vilket uppenbarligen är det största och mest omedelbara problemet, och med det hade kommunens tillsynsenhet nöjt sig.

screen-shot-2017-01-10-at-07-30-43Så vad handlar då Sakines raseri om? Jo, att kommunen inte dessutom hade diskuterat jämställdhet i sitt föreläggande. De hade ENBART tagit fasta på det mest uppenbara, dvs den omedelbara effekten för barnen, och inte i sitt förordnande dessutom skrivit en politisk essä om vikten av jämställda förebilder för små barn.

Hon avslutar med att Göteborg minsann behöver tydliga regler för hur man ska hantera förskolepersonal i niqab.

Varför? Har andra kommuner det? Har detta hänt tidigare?

Här är mitt span: Svenska folket är inte läskunnigt. Hur vet jag det? Jo, jag har ägnat på tok för lång tid åt att plöja runt i SD-vänliga grupper på nätet. Folk läser rubriken, och sedan hittar de enstaka ord här och där som de hakar upp sig på. Hur många av den bortemot miljon som läst har nu fått klart för sig att Sveriges förskolor svämmar över av fröknar i burkor, och att kommunerna helt struntar i detta, eftersom alla är rädda för att förolämpa muslimer?

Hedersvåld, könsstympning och barnäktenskap är inte icke-frågor ur ett perspektiv. De är enorma frågor för väldigt få personer, och de behöver hanteras på samma sätt som andra frågor som är stora för ett fåtal. När politiska beslut krävs för att komma framåt behöver de lyftas fram och tas upp på ledarsidor. Men det är inte frågor som i övrigt behöver diskuteras nämnvärt, för i princip ingen är för dessa fenomen. Alla är överens. Det som istället borde vara fokus är hjälp till offren.

Men niqab på dagisfröknar är VERKLIGEN en ickefråga ur precis vartenda tänkbart perspektiv. Det är vanligare att förskolor glömmer barn i lekparker än att dagisfröknar täcker ansiktet, och samtliga personer av vikt är överens om att fenomenet inte ska få förekomma.

Jag vill med detta inlägg mana oss alla att tänka efter var fokus ligger i svensk debatt just nu, och huruvida det är rimligt att vi spenderar så enormt mycket tid på att tjafsa om huruvida muslimer är civiliserade eller inte.

Hur stor är egentligen frågan om en kvinnlig äldrevårdspersonal någonstans i Sverige inte handhälsar? Hur viktigt är det att en kommunal tjänsteperson formulerar fler än en aspekt i ett föreläggande till ett dagis?

Jag är i vissa avseenden ett dåligt föredöme, för även jag skriver om dessa frågor hela tiden.

Och det är ju lite det som är problemet. Muslimhatarna agerar, övriga reagerar, och vi som skriver om främlingsfientlighet får då motreagera, alla sätter ner hälarna och kastar korancitat på varandra, och sedan har vi precis den debatt som redan från början var så omotiverad. Och vi blir alla nyttiga idioter, som hjälper till att sätta strålkastarna på fel ställe.

Jag vet inte hur vi kommer ur detta.

Vi ryms inte i samma parti

naglarFör mig är SD min antites. De står för allt jag är emot. Det finns i princip inget överlapp, förutom att jag är monarkist. Flödet från M till SD är därför ganska obegripligt, eftersom jag i hela mitt vuxna liv, sedan 1985, röstat på M i varje val, och ansett att nästan alla politiska förslag varit sådant jag stått bakom. Jag har följt alla debatter i alla val. Jag har haft ett öppet sinne och även prövat andra partier mot mina åsikter. Och jag har ändå valt M, varje gång. Ibland lätt, som 2006, 2010 och 2014, ibland motvilligt som 2002. På något sätt har människor med diametralt olika uppfattning om nästan allt röstat precis som jag. Det upphör aldrig att förundra mig.

Jag äcklas av den öppna främlingsfientligheten, och retar mig enormt på populismen i förslagen som läggs fram. Bristen på djup och analys. De enkla ryggmärgsreflexlösningarna på komplexa problem. Till det ska läggas den förmodligen medvetna mytspridningen runt invandrare och då främst muslimer.

Även V är förstås min antites. I vissa avseenden står de längre från mig än SD, och det gäller främst skatte- och bidrags/trygghetspolitiken. Och V och SD har det gemensamt att de är emot EU. Men det finns inget naturligt flöde mellan M och V. Den som vandrar vänsterut eller högerut gör det i regel via andra partier, som S eller MP.

Efter min artikel i Expressen har två repliker publicerats.

En slutreplik från mig kommer snart ut, men den blir rätt styltig och trist på grund av det lilla utrymme som ges. Därför skriver jag lite längre här.

Tomas Brandberg från SD är upprörd över min schablonisering av SD-väljare. Det är inte mycket att orda om – jag hade reagerat likadant i hans kläder. Han menar att SD är ”mainstream” i Europa. Mja. I vissa länder, som exempelvis Polen, absolut. Men inte i länder vi brukar jämföra oss med.

Han påstår vidare att M kopierar SDs politik. Det är förstås fel, men dessvärre en myt som sprids även av moderater.

Sedan har vi Sten Storgärds artikel. Det är två fel på hans resonemang.

1. Påståendet att jag uttryckt att SD-medlemmar ”aldrig ska välkomnas tillbaka”. Så står det inte. Det står att de inte kommer att komma tillbaka, och att vi därför bör sluta anstränga oss.

2. Påståendet att jag uttryckt att man inte ska få säga vad man vill som moderat. Jag har inte öht argumenterat runt vad människor bör få uttrycka, förutom meningen om att vi fick skämmas när de uttryckte sig HBTQ-fientligt och rasistiskt (läs valstugeskandalen).

Men eftersom Storgärds gör dessa felaktiga halmgubbeantaganden hamnar hela artikeln liksom bredvid min. Han kunde lika gärna skrivit ”eftersom du påstår att inte solen är gul tänker jag nu argumentera för att den är det”.

Vad jag faktiskt uttryckt är att vi bör ge upp SD-väljarna, och sluta se dem som tillfälligt förlorade. De är i SD av en anledning, och de drog dit för minst ett år sedan, och har nu gosat in sig i sin nya partiidentitet.

Självklart är det trevligt om en eller annan letar sig tillbaka, men på senare tid har det funnits en trist tendens att bekräfta den egentligen helt felaktiga bilden att SD på något sätt ”hade rätt” hela tiden, som jag tycker är, förutom fel, extremt kontraproduktiv. Varför ska du byta om du har originalet, liksom?

Det går inte att föra en politik som samtidigt lockar tillbaka en generell SD-väljare OCH behåller mig och mina ganska många moderata vänner, som står upp mot främlingsfientlighet. Anna Kinberg Batra är inga problem. Överlag har hon lagt bra förslag, och hon har rätt kompass. Jag gillar inte allt hon framför, men det mesta, och det jag inte uppskattar kan jag leva med.

Det som skrämmer mig och väldigt, väldigt många moderater, samt vissa exmoderater som nu gått till L eller C, är nästa lager. Vad händer vid ett dåligt resultat, om AKB får sparken? Vem leder partiet då, i 3,5 år till nästa val?

Om vi lägger alla känslor och tyckanden åt sidan landar vi i matematik. De åtta eller så procentenheter M förlorat till SD sitter inte där och väntar på att plockas tillbaka. Vi kan på sin höjd få tillbaka en eller två, och då krävs en ganska extrem migrationsovänlig politik, från ett parti som gjort öppenhet till sitt signum. M har alltid varit partiet för stark arbetskraftsinvandring. Aldrig partiet som ser invandrare överlag som läskiga. Aldrig partiet som ställer upp på grovt muslimhat av den sorten SD-företrädare sprider dagligen, numera utan att någon höjer på ögonbrynet.

Och vart ska vi i ”eliten” ta vägen då?

”Den som gapar efter mycket” har aldrig varit mer sant.

Jag har retat många, har jag förstått. I princip ingen, förutom arga SDare (och jag får väl säga att jag förstår dem), har dock hört av sig till mig. Det är mer ”psst, du, ledande moderater är arga på dig, bara så du vet”, ingen nämnd. Det får de vara. Jag har också fått väldigt, väldigt många positiva reaktioner, från både aktiva moderater och vanliga väljare. Det finns en spricka bland oss som kallar oss moderater. Och den behöver slutas nu, mellan valen. Om ett halvår är det försent. Då behöver vi vara enade.

Jag har skrivit hundratals artiklar om i huvudsak migration och främlingsfientlighet. Det kommer jag att fortsätta med. Artikeln i Expressen, som egentligen handlade om partipolitik, var mer en parentes, för orden behövde sägas av någon.

Jag kommer att skriva både blogginlägg och debattartiklar, och berätta hur jag tycker att Ms politik ska se ut. För en sak håller jag med Storgärds om: Det ska vara högt i tak.

Svensk kulturs undergång

FruitDet där med att vår kultur på något sätt skulle förstöras och kanske till och med förgöras när människor från andra kulturer flyttar hit är rappakalja, såvida vi definierar ”kultur” som gemensamma tankebanor, normer, språk, musik, konst, mat, historia och traditioner.

Anledningen är att kulturer inte är som färger i en palett, dvs om vi är röda och iranier gula skulle den svenska kulturen gradvis bli orange när iranier flyttar hit.

Istället funkar det så här: Den rådande kulturen äter upp den inflyttade, såvida inte den inflyttade blir till majoritet, som i fallet med Nordamerika på 17-1800-talet.

Kvar blir istället helt harmlösa, men oftast trevliga, kulturella uttryck, som enstaka slangord, maträtter och broderier.

En sorts undantag är när kulturen lever separat under en tid, som i diverse Chinatowns, som i svenskkolonier i Spanien, som i vissa förorter i Sverige. Den inflyttade kulturen inkapslas då, fortfarande utan att påverka övriga, tills människor flyttar ut ur kapseln.

Tror du mig inte?

Se på andra generationens invandrare runtomkring dig. Såvida inte föräldrarna bott i en hermetiskt tillsluten kulturgrupp är de nästan undantagslöst i det närmaste helt svenska i beteende och värderingar. På gott och ont. Fråga dina invandrarvänner hur bra de lyckas med att få sina barn att hålla fast vid sitt kulturella arv. De kommer förmodligen att svara att barnen på sin höjd firar högtidsdagar och gillar vissa maträtter.

Visst finns religiösa föräldrar vars barn fortsätter tro på samma gud, muslimer såsom kristna, men sannolikheten att hög religiositet fortsätter ner i generationerna är även den rätt låg. Och antalet konvertiter i Sverige är också mycket litet. Det troliga är att barn till invandrare liksom barn till svenskar blir mer sekulära än sina föräldrar. Världen är på väg att bli ateistisk. Utveckligen går sällan åt motsatt håll.

De invandrare som varit längst i Sverige kommer enligt SCB 1975 från:

  • Finland
  • Jugoslavien
  • Danmark
  • Norge
  • Grekland
  • Tyskland Förbundsrep (Väst)
  • Turkiet

Dagens största invandrargrupper, 2015, är födda i:

  • Syrien
  • Finland
  • Polen
  • Somalia
  • Danmark
  • Norge
  • Tyskland

Hur mycket ser du påverkan på svensk kultur från dessa? Det är ganska lätt. Vi äter tzatziki och falafel. Vi bastar. Vi kör BMW, vi klär oss i norska ulltröjor. I övrigt, knappast alls, såvida vi inte kommit någon invandrare från dessa länder mycket nära.

Den största kulturella påverkan vi haft under de senaste fyrtio åren är rent objektivt från USA, via filmer och TV-program, och från Italien och kanske även Japan vad gäller mat. Det är inte invandrarna som förändrar oss. Det är media och vi själva.

Hela tankefiguren att vi måste vara rädda för andra kulturer eftersom de kan få oss att plötsligt börja könsstympa våra döttrar och hata våra HBTQ-vänner är trams.

Naturligtvis kan individer från andra kulturer bete sig både ovanligt bra och ovanligt dåligt. Många invandrare har bidragit enormt till sitt nya land. Andra generationens invandrare än mer så. Andra har mördat eller våldtagit. Invandrare och deras barn är mer företagsamma, i båda riktningarna, än de som inte flyttar på sig. Det gäller även svenskar när vi flyttar inom landet eller utomlands. Men vad gäller invandrarnas kulturella avtryck på vår vardag är det närmast obefintligt.

Så cheer up! Såvida det inte kommer tio miljoner personer kommer vi att fortsätta vara precis som vi är.

På gott och ont.

===

Hela SCBs tabell över födelseländer:

1975 1995 2015
Afghanistan 5 1329 26032
Albanien 125 128 1496
Algeriet 458 506 806
Andorra 0 1 2
Angola 0 172 179
Antigua och Barbuda 0 3 2
Arabemiraten, Förenade 0 47 18
Argentina 290 530 442
Armenien 0 112 1541
Australien 416 1447 1893
Azerbajdzjan 0 79 1707
Bahamas 4 4 6
Bahrain 10 30 25
Bangladesh 61 1062 3713
Barbados 11 72 39
Belgien 257 436 1526
Belize 0 4 9
Benin 3 11 35
Bhutan 0 4 14
Bolivia 350 765 1482
Bosnien och Hercegovina 0 53943 6415
Botswana 1 22 28
Brasilien 461 1279 2484
Brunei Darussalam 0 0 1
Bulgarien 486 1874 5978
Burkina Faso 4 14 40
Burundi 1 11 824
Centralafrikanska republiken 0 2 47
Chile 1576 13028 5596
Colombia 298 1089 1874
Comorerna 1 3 3
Costa Rica 24 81 108
Cypern 190 130 274
Danmark 38284 26485 37104
Djibouti 0 11 198
Dominica 0 24 6
Dominikanska republiken 37 86 218
Ecuador 156 240 578
Egypten 416 755 3149
Ekvatorialguinea 0 2 19
El Salvador 17 1751 561
Elfenbenskusten 16 148 419
Eritrea 0 348 25097
Estland 0 938 4681
Etiopien 571 6342 5335
Fijiöarna 1 22 17
Filippinerna 152 1838 3226
Finland 184001 104967 57589
Frankrike 2268 3278 7600
Gabon 25 9 11
Gambia 223 1616 1983
Georgien 0 49 710
Ghana 92 420 1354
Grekland 17836 4636 8418
Grenada 1 24 16
Guatemala 59 171 93
Guinea 12 35 321
Guinea-Bissau 0 34 37
Guyana 37 31 10
Haiti 35 33 17
Honduras 25 91 92
Hongkong 0 138 0
Indien 1049 1535 11383
Indonesien 138 313 1055
Irak 121 21289 23190
Iran 806 29323 14120
Irland 211 845 2396
Island 1596 4954 4653
Israel 575 697 452
Italien 6234 3963 8553
Jamaica 43 48 113
Japan 980 1660 2405
Jemen 9 48 999
Jordanien 480 490 1813
Jugoslavien 40403 38389 0
Kambodja 8 39 161
Kamerun 19 33 971
Kanada 490 1282 1969
Kap Verde 0 71 63
Kazakstan 0 36 1014
Kenya 116 489 1435
Kina 210 3388 16646
Kirgizistan 0 10 597
Kiribati 0 3 2
Kongo 7 30 373
Kongo, Demokratiska republiken 28 515 2206
Kosovo 0 0 5127
Kroatien 0 3766 4836
Kuba 26 536 735
Kuwait 3 60 40
Laos 0 283 107
Lesotho 7 5 2
Lettland 0 282 5548
Libanon 263 3818 2595
Liberia 62 108 236
Libyen 13 172 809
Liechtenstein 8 6 6
Litauen 0 227 11261
Luxemburg 8 19 48
Madagaskar 4 16 14
Makedonien 0 935 2020
Malawi 8 13 18
Malaysia 118 673 738
Maldiverna 1 0 12
Mali 10 21 68
Malta 39 51 113
Marocko 1099 1430 2945
Mauretanien 3 16 32
Mauritius 14 63 37
Mexiko 134 393 898
Mikronesien 0 0 1
Mocambique 0 61 67
Moldavien 0 35 289
Monaco 1 0 3
Mongoliet 0 5 2862
Montenegro 0 0 669
Myanmar 5 50 1152
Namibia 2 13 86
Nauru 0 0 0
Nederländerna 2533 2781 9899
Nepal 1 23 611
Nicaragua 28 208 271
Niger 3 6 9
Nigeria 160 300 3186
Nordkorea 0 9 9
Norge 27466 32265 34373
Nya Zeeland 95 374 450
Oman 1 4 34
Pakistan 400 894 7308
Palau 0 0 0
Palestinskt område, ockuperat 0 0 464
Panama 25 75 63
Papua Nya Guinea 0 5 3
Paraguay 19 40 39
Peru 202 2002 1430
Polen 6925 15988 50831
Portugal 1902 1372 2344
Qatar 0 0 6
Rumänien 520 4186 14396
Rwanda 0 58 371
Ryssland 0 2970 7836
Salomonöarna 0 1 1
Samoa 1 7 1
San Marino 2 5 2
Sao Tomé och Principe 0 4 1
Saudiarabien 5 134 408
Schweiz 2238 2280 1973
Senegal 35 88 355
Serbien 0 0 6852
Serbien och Montenegro 0 0 0
Seychellerna 0 36 20
Sierra Leone 32 52 408
Singapore 22 160 307
Slovakien 0 155 1433
Slovenien 0 418 848
Somalia 40 11332 46180
Sovjetunionen 1037 1619 0
Spanien 3656 2967 8826
Sri Lanka 206 1339 1092
St Kitts och Nevis 0 0 2
St Lucia 0 8 6
St Vincent och Grenadinerna 0 9 4
Storbritannien och Nordirland 7050 11153 19782
Sudan 70 386 1291
Surinam 0 0 3
Swaziland 0 5 8
Sydafrika 203 194 536
Sydkorea 1179 413 939
Sydsudan 0 0 22
Syrien 369 3338 69989
Tadjikistan 0 23 138
Taiwan 53 130 357
Tanzania 84 339 748
Tchad 0 28 27
Thailand 323 4704 15441
Tjeckien 0 171 1477
Tjeckoslovakien fd 3702 1122 0
Togo 2 116 87
Tonga 0 6 0
Trinidad och Tobago 101 103 54
Tunisien 551 997 1610
Turkiet 7071 20252 11663
Turkmenistan 0 22 36
Tyska dem rep 94 0 0
Tyskland 0 13375 28227
Tyskland Förbundsrep (Väst) 17254 0 0
Uganda 95 1102 1701
Ukraina 0 482 3817
Ungern 4300 3046 6704
Uruguay 462 393 148
USA 6251 9198 9272
Uzbekistan 0 48 2245
Vanuatu 0 0 0
Vatikanstaten 0 1 0
Venezuela 123 175 328
Vietnam 79 3831 3706
Vitryssland 0 104 1552
Yemen dem folkrep 2 7 0
Zambia 23 96 178
Zimbabwe 2 73 176
Österrike 4052 2683 3296
Östtimor 0 0 1
Statslös 3710 6743 21580
under utredning 161 2582 119
okänt medborgarskap 327 4935 9482

Läs mer