Alla som vill protestera mot rasism är välkomna till Kärrtorp. Ingen är särskilt inbjuden.

Det gör det problematiskt för SD. De har ju nu två ganska olika väljargrupper som trängs under samma blåsippeparaply:

• De extrema, dvs rasister och islamhatare, de som egentligen gillar Svenskarnas Parti, och tycker SD var bättre förr, innan Åkesson mesade till profilen
• De ljusbruna, som inte är rasister, utan bara tycker ”det har gått för långt det hära med invandringen” och ”vi måste ta hand om dem som är här”

Konceptet är inte unikt för just SD. Många partier har flera sorters väljare, som man måste hålla nöjda samtidigt. Och just den typen av ämnen som delar väljargruppen, som sänkta skatter i fallet M, vinster i välfärden i fallet S och kommunism i fallet V, är det bäst att undvika så långt möjligt.

SD kan alltså ta ställning mot rasism så länge som man gör det på ett ytligt plan, men att gosa alltför mycket med kulturvänstern skapar en risk att deras grundstomme av väljare väljer soffan, ND eller SP.

Så då skriver man en lång, moraliserande insändare att man visst är emot rasism, framför allt mot oss svenskar, men att man inte kan delta för att grupper man tycker alla borde ta avstånd från är välkomna. Och det är egentligen arrangörernas fel, för de skulle ha vägra dessa gruppers deltagande.

Dessutom tar inte demonstrationen ”avstånd från politiskt våld som princip”. Den tar inte heller avstånd från dödsstraff, kvinnomisshandel eller mobbing. Så då är den med samma logik ”för” dessa fenomen.

Att ingen är inbjuden och alla är välkomna betyder att man inte värderar deltagarnas rätt att delta, så SDs insändare hänger inte ihop logiskt för fem öre. Men det är ändå ett strategiskt korrekt beslut, för deras väljare fattar inte det. De är inte tillräckligt pålästa för att inse bristen på saklighet. Påstår jag. Har jag fel blir jag glad.

Men så ska Avpixlat delta. I ett långt inlägg förklarar de varför. De tänker nämligen gå dit och demonstrera mot politiskt våld, istället för rasism. Jo. Ordet ”rasism” nämns inte alls i hela inlägget. Jag hoppas innerligt att alla som är där kan avstå från att ge sig på dem. Ignorera dem, eller gå dit och tacka dem för att de ställer upp för världens förföljda. Krama dem lite, så de känner värmen och gemenskapen. De har nog inte fått så många kramar i sitt liv.

Det är jobbigt när man älskar att vara martyr att inte stå i rampljuset, och nu vill de vinna tillbaka sin terräng.

===

Jag har skrivit om rasism, nationalism och främlingsfientlighet sedan 2009, främst på en annan blogg. Det som öppnade mina ögon för vart vi var på väg är en ganska tunn bok som fortfarande är relevant, och som jag gärna lyfter fram som en av få som verkligen förändrat hela min prioritering när det gäller samhällsfrågor. När jag läst ut den satte jag kampen mot nationalismen främst på agendan, och där har den varit sedan dess. Andra viktiga ämnen, som personlig integritet, är faktiskt underordnade.

Niklas Orrenius: Jag är inte rabiat, jag käkar pizza

När jag blev inbjuden av Bokbloggare mot rasism att ge ett lästips blev valet självklart. Niklas Orrenius har följt SD sedan långt tillbaka, och det riktigt fina med boken är att den inte är ensidigt raljerande, utan han ger ett nyanserat porträtt.

Min nya roman, Cuprum, är också nyanserad. De människor som valt nationalismen har nästan undantagslöst gjort det för att de är rädda för det som kommer utifrån. Det finns en genomgående skräck att något fint och unikt är på väg att gå förlorat för alltid.

I romanen, som är en fortsättning på Ferrum, med vissa personer från Janus fjärde ansikte, får du följa Pelle från Karlskrona, född 1975, från 1987 och framåt. Parallellt drar jag ut linjerna från den situation idag, och visar hur den leder fram till en ny kristallnatt med muslimerna som mål år 2024.

Jag vill dela med mig av snart fem år av bloggande, kommenterande, läsande och lärande. Jag vill sänka graden av hat istället för att höja den.

Och framför allt: Jag vill öppna ögonen på de ljusbruna. De som kommer att avgöra valet 2014.