Sveriges muslimhatare älskar att använda muslimers behandling av judar som slagträ. Två påståenden återkommer hela tiden:

1. Muslimer vill egentligen döda alla kristna och judar. Många menar att det står i koranen att de ska göra det.

2. Muslimerna har på grund av antisemitism fördrivit nästan alla judar från arabländerna.

Avi Shlaim kallar sig själv ”Arab Jew”. Han föddes i Bagdad 1945, och 1950 tvingades han och hans föräldrar flytta till Israel. Han är idag professor i historia och lever i UK.

Judar fanns i Irak i 2½ tusen år. När han föddes var nästan halva Bagdads befolkning judisk. De var en tid så många som en miljon. Idag är de enligt Wikipedia fyra. Alltså fyra personer. Hur gick det till?

Det jag nu återger är Shlaims ord, inte mina åsikter:

I arabvärlden fanns ingen antisemitism. Det är ett medeltida, kristet, europeiskt påfund, som hänger ihop med att kyrkan ansåg att judarna mördat Jesus. Men efter första världskriget, när The Zionist Movement började ta form (1917) och Hitler publicerade Mein Kampf, letade sig antisemitisk litteratur och därmed tankar till Mellanöstern. ”Den fanns inte där. Den var tvungen översättas till arabiska.”

Shlaims föräldrar levde gott. De hade många muslimska och kristna vänner, och var helt integrerade. De var rika med många tjänare. Kung Faisal I var mån om att judar skulle leva väl i landet, och hade tidigare besökt hans mors franska flickskola med landets främsta rabbin.

Men under trettiotalet eskalerade den importerade antisemitismen och nationalismen, och så kom nakba och 1948, när arabländerna förklarade krig mot Israel, och Irak led ett pinsamt nederlag. Och nu blev tongångarna att eftersom judarna slänger ut palestinierna ska vi slänga ut er. Efter 2½ tusen år av fredligt samexisterande.

Det var efter detta som hans föräldrar inte längre kände sig trygga. De bestämde sig för att, via Operation Ezra and Nehemiah som flög judar från Irak till Israel, lämna landet. De fick ha med sig en resväska och en mycket liten summa kontanter. Hans farmor och mormor följde med.

Var de tvingade? Nej. Det var ett ”erbjudande” från både Israel och Irak. De blev av med sitt irakiska medborgarskap, fick ett tillfälligt visum för att kunna lämna landet och fick sedan israeliskt medborgarskap när de kom till Israel.

De ville absolut inte. Men fem bomber sprängdes i judiska egendomar. Detta, tillsammans med att de styrande hotade med åtgärder, fick 125 000 judar att flytta till Israel, och bara tiotusen blev kvar.

Det fanns ett obekräftat rykte att Mossad låg bakom bomberna. Oavsett om det var sant eller ej trodde de irakiska judarna överlag på det, och det ökade förstås deras avsmak för sitt nya hemland.

Shlaim anser sig idag ha belägg för att det faktiskt var sant. Mossad sprängde husen för att skynda på judarnas exodus. De såg visserligen ner på dem, men behövde bli fler.

När de anlände till Israel blev de besprutade med DDT, och placerade i läger under mycket torftiga förhållanden. De serverades mat som för dem var konstig. De europeiska judarna behandlade dem föraktfullt. Hans far, som var 25 år äldre än hans mor, pratade bara arabiska, och fick aldrig något jobb. Äktenskapet sprack till slut.

Hans mor, farmor och mormor slutade aldrig längta tillbaka till Bagdad, som de kallade ”paradiset”. Får mig att tänka på Kristina från Duvemåla.

Och trots att han bara var fem när han övergick från att vara irakier till att vara israel anser han sig fortfarande vara irakier i hjärtat. Hans memoar heter ”Three worlds”. Irak, Israel, Storbritannien.

Han menar att skolan han gick i när han växte upp indoktrinerade honom med fördelarna med ”the Zionist movement”, och att holocaust använts som ursäkt för allt Israel gjort mot palestinierna.

Han är lika stolt över sitt arabiska ursprung som sitt judiska. De fyra kärnvärderingarna (core values) inom judendomen är altruism, sanning, rättvisa och fred, och han menar att Israel nu bryter mot alla dessa genom sitt svar på 7 oktober.

”As a Jew, I feel deeply ashamed and angry about what Israel is doing.”

”They speak in the name of Jews. But they have nothing in common with me.”

Jag visste sedan tidigare att judar i dagens Spanien behandlades bättre under morerna än under kristna kungar (de fördrevs till slut från landet), men jag kände inte till att det gällde generellt i arabvärlden.

Min slutsats: Medan den kristna antisemitismen är nedärvd är den muslimska nästan helt kopplad till Israels agerande. Troper som ”styr världen”, gnidenhet, äter barn med mera finns bara hos oss. Vi har ägnat tusen år åt att bygga dessa myter. De genomsyrar vår litteratur. Vår antisemitism är så mycket vidrigare, eftersom den är dehumaniserande och kopplad till en bild av ”juden” som en ond och farlig person.

Muslimsk antisemitism är inte ens hundra år gammal, och kan överbryggas genom att förklara att judar som individer inte är ansvariga för vad Israel gör och gjort. De judar som engagerat sig för Palestina har aldrig upplevt något obehag, vad jag hittat. Araber och judar är kusiner genom Abraham. Alla är egentligen semiter. Hatet sitter inte ihop med något annat än sakfrågan. Det är inte alls personligt.

Kom ihåg det nästa gång någon påstår att Islam oundvikligen innebär judehat.

Det är inte deras utan vår religion som historiskt fört med sig judehat.

Facebook