Kategoriarkiv: Svensk partipolitik

Juholt och grodorna

Publicerat den av

Vad i hela friden är det S har skakat fram ur sina yttersta bodar?

Jag har suttit de senaste dagarna och bara gapat – inte bara åt alla underliga grodor han gör sig skyldig till – utan också åt att större delen av pressen fortfarande verkar tillämpa någon sorts smekmånad gentemot honom och glatt gillar allt han gör.

Här ett litet axplock av knepigheter:

”Juholt fick på presskonferensen på tisdagseftermiddagen frågan om han tror att Waidelich klarar av att ta fajten med Anders Borg.

– Borg har ju sagt att han är trött. Så den fajten klarar väl de flesta. Tommy kommer att göra det utmärkt bra.”

Inte: ”Tommy har följande kvaliteter som gör honom lämpligare…” utan ”Borg har sagt att han är trött”.

Om vänster-höger-falang-diskussionerna:

”Det finns de som ägnar långa arbetsdagar åt att förminska oss genom att placera in oss i trånga fack och klistra på oss etiketter.”

Detta är en del av ett rimligtvis genomtänkt tal, och därför helt säkert en medveten retorisk fulhet. Istället för att möta diskussionerna kring hur han tänker låta bli att välja mellan höger och vänster svarar han med att antyda att de journalister, ledarskribenter och bloggare som andas något om grupper inom socialdemokratin i själva verket är ondskefulla förminskningsmobbare. Själv är han sosse och ”dras mot det ljusa och goda.”. Argumentationen blir då: ”Du har fel därför att du är elak. Jag är god, och därför har jag rätt.” Själv tappar jag snabbt respekten för den som kör det stuket. Det är, förutom ohederligt, en direkt förolämpning mot allas vår rätt att ifrågasätta.

Han gick också ut och slog på stora trumman när det gällde pensionerna:

”Men jag anser att det är dags för vårt parti att göra en ordentlig utvärdering av pensionssystemet. Jag bjuder därför, här och nu, in löntagarnas tre fackliga centralorganisationer – LO, TCO och SACO – för att tillsammans med dem göra en sådan.

Gediget gjord och noggrant genomförd bör den kunna vara färdig inom något år. Ett samarbete till gagn för vårt lands arbetare, tjänstemän och akademiker.

På basis av vad vi gemensamt kommer fram till, vill vi socialdemokrater diskutera med regeringen så att vi tillsammans kan göra justeringar av pensionssystemet.”

Notera nu att detta var ett av få ämnen han nämnde som i särklass viktigast, och han deklarerade att skulle inte nuvarande regering gå med på en förändring skulle det bli en ”stridsfråga” i valet 2014, bara för att någon dag senare ta tillbaka alltihop och deklarera att han inte hade någonsomhelst avsikt att riva upp detta system. Men inte många journalister verkar reagera på det heller.

Om särbon:

”TT: Varför berättade du inte det här för valberedningen?

– Ja, först och främst är detta ett beslut av Berit Andnor och en enig valberedning att föreslå mig som partiledare.”

Notera frågan, och svaret. Läs igen. Jo, hans svar på frågan om varför han inget berättade är fullständigt Goddag Yxskaft. Och återigen: ingen reagerar.

Han har också sagt att han inte pratar engelska, annat än nödtorftigt. Så tänker han ha någon anställd som läser internationella tidningar, direktiv, brev från andra statschefer mm? Eller tänker han vänta på Aftonbladets sammandrag?

”Jag har en bruksengelska som fungerar utmärkt i många sammanhang. Men vem i herrans namn kan alla termer inom EU och finanspolitiken?”

Ja t ex den nuvarande statsministern, Borg, Östros, Sahlin och åtskilliga dussintals andra riksdagsledamöter ur alla partier.

När det gäller sambon håller jag med om att det normalt är irrelevant vad politikersärbos gjort sig skyldiga till, men inte för någon som aspirerar på att bli statsminister och tillsammans med sin ”fru” representera Sverige utåt. Det har betydelse.

Ska han möta president och fru Obama eller premiärminister och fru Cameron tillsammans med en tolk och en förskingringsdömd särbo?

Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan önska Sverige denne man som ledare. S har absolut många betydligt bättre, mer rutinerade kandidater. Den man sparkar ut, till exempel.

Så hur kunde det bli så här tokigt?

Tillägg 7/4: Fler börjar dra samma slutsatser.

SvD, DN

Solidaritet, Tillväxt och Sandra Bullock

Publicerat den av

I filmen Miss Congeniality, där Sandra Bullock spelade FBI-agent som spelade fotomodell, retade hon upp sig på hur de andra modellerna på frågan om vad de ville kämpa för konsekvent svarade ”World Peace”.

Det senaste i raden Klyschor Som Alla Håller Med Om är att säga orden ”solidaritet” och ”tillväxt” i samma mening, och vips är man en hjälte med helt rätt inställning. Alla politiker utom möjligen Ohly, och i någon mån MP som har egna tillväxtdefinitioner, kör nu hårt med detta.

Senast var det Juholt, som lät väldans stolt när han förklarade att just det var receptet för framgång och typiskt för socialdemokrati.

Det är inget fel i sig. Det som stört mig under en tid är att politik ganska snabbt måste bli konkretare än så, men att de stolta visionärerna på något sätt verkar vägrar se det. Jo, jag vet att Juholt inte hade tid på sig att preparera långa svar, men jag hoppas verkligen han inte tänker fortsätta flumma på den nivån länge till.

När politiker och artikelförfattare pratar uppe i molnen invaggas vi i en känsla av att det inte finns dussintals situationer där den ena principen får stå tillbaka för den andra – t ex LAS, skattesänkningar vs. bidrag, lägstalöner och individuell lönesättning, utan att det finns en tredje, mycket trevligare väg.

Men vi står hela tiden inför torparens dilemma: ska maten gå till gammelmor, småbarnen eller mjölkkon?

Vi behöver sluta vara emot djurmisshandel, cancer och krig och istället fundera över de svåra frågorna – de som inte är självklara.

De där något viktigt behöver stå tillbaka för att något annat är ännu viktigare. Det är för dessa trade-offs skull vi röstar på politiker som tänker hyfsat likt hur vi själva tänker, och som därför kan antas välja som vi skulle ha gjort.

Inte för att de ska stå i fyra år och mysa om att de är ”för ett mänskligare samhälle”.

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

Papperslösa och icke-läskunniga

Publicerat den av

Jag är kluven, om än positiv, till att låta papperslösa få vård och deras barn skola.

Kluvenheten beror förstås i att det är djupt oetiskt att sanktionera att människor ställer sig utanför lagen. Men som alltid, när en fråga är kontroversiell, handlar det om vilket dåliga alternativ som är sämst.

Att barn vistas i Sverige utan att få gå i skola, att ben bryts utan att gipsas, och kvinnor föder barn utan professionell hjälp är värre.

Det som verkligen stört mig när jag läst artiklar och bloggar om regeringens och miljöpartiets överenskommelse är att folk är så hjärtans snabba med att leverera redan färdiga synpunkter att de inte ens hinner vare sig lyssna eller läsa ordentligt.

Johan Ingerö, som brukar ha bättre koll, deklarerar snabbt att belöningen för den ohederlige är ”fri sjukvård och utbildning”. Men så är det inte sagt. Det är barnen som ska gå i skola – ingen har nämnt KomVux-platser eller universitetsutbildningar. Citat: ”Med utgångspunkt från de förslag som lämnats av utredningen om rätt till skolgång för barn som vistas i landet utan tillstånd ska rätten till skolgång utökas.” Dessutom handlar sjukvårdsdelen om att ”vissa grupper” ska få ”utökad rätt till vård”. Inte allt till alla.

Bloggare och kommentatorer är övertygade om att ”papperslös” betyder ”asylsökande som fått avslag”, och har ingen koll på att det sannolikt döljs en hel del svart arbetskraft i den gruppen.

När fakta finns, varför gissa?

Efter att ha läst vad som faktiskt står, och efter att ha lyssnat på presskonferensen, påstår jag att det inte finns mycket mer än det där med vården att reta upp sig på just nu, eftersom nästan allt annat är ambitioner och utredningar som ska påbörjas – vilket är i sin ordning, för det är ju viktigt att det blir rätt. Ändå rasar sossar, vänster och SD.

Jag har bestämt mig för att jag anser att för varje unge som kommer iväg till skolan på morgonen har alla vunnit.

Jag önskar också att alla de som gömmer sig i Sverige ska kunna komma fram ur skrymslena och kunna börja bygga ett liv med egen försörjning och samhörighet med samhället, oavsett om det blir i Sverige eller något annat land.

SvD, SvD, SvD, SvD

Var är vargen du trodde var död?

Publicerat den av

Det var runt 1980 som jag gick på ett gymnasium i Karlstad och vi hade aulaskrivning i svenska. Jag fick några ämnen att välja, och plockade ”Vargar i Värmland, för och emot”. Jag hade inte tänkt mycket på frågan tidigare, men blev nu, med en tickande väggklocka över mig, tvingad att fundera ända ut i hörnen på vad jag tyckte, och vad andra kunde tänkas tycka, och sedan bygga upp en argumentation.

Då hade de funnits ganska kort tid, men vållat stor debatt i lokalpressen, främst från ilskna nordvärmlänningar som tyckte di där i Stôckhôlm skulle låta bli att ha åsikter.

Idag är jag själv nollåtta, och sannolikheten att en varg letar sig in på min förortstomt lär vara mikroskopisk, så ur det nordvärmländska perspektivet ska jag bara hålla klaffen.

Men det gör jag inte. Jag har fortfarande ungefär den uppfattning som etablerade sig där i aulan för trettio år sedan:

Vi människor har erövrat världen från djuren, och då måste vi ta ansvar för allt som lever. Att vårda kan ibland betyda att döda, men då ska det till mycket starka skäl. Mycket därför är jag vegetarian.

All retorik som bygger på jägarnas motiv och huruvida de är onda eller goda människor är helt ovidkommande. Det som spelar roll är enbart om dödandet är motiverat ur någon synvinkel – vargstammens egna framtid, människans säkerhet, andra djurs överlevnad.

Jag har letat igenom nätet, men inte hittat något faktiskt argument för varför det skulle vara så. Denna analys verkar jag dela med de flesta andra svenska medborgarna. Är det så komplicerat att förklara för oss lekmän att det inte går? Eller är det så att det inte egentligen finns någon konkret anledning till dödandet, men de som råkar ha varit remissinstans har lyckats dupera politikerna att tro att detta är rätt bara för att de är auktoriteter?

”Jag kan inte berätta varför, men jag har den här långa meritlistan och det har inte du, så du måste tro mig!”

Bara sluta med jakten nu, snälla.

SvD, SvD, AB, AB, DN

”Calle gör fel, så det så!”

Publicerat den av

Jag har absolut ingen kunskap om ambassader. Det vet jag om, så därför uttalar jag mig inte om huruvida det är rätt eller fel att lägga ner ambassaden i Hanoi.

Däremot reagerar jag starkt på tramsandet från den grupp Vietnamanknutna svenskar som går ut och kritiserar Bildt och regeringen för nedläggningen.

Bakgrunden är enkel: Regeringen ville lägga trehundra miljoner mer på regeringskansliet än vad man fick igenom, eftersom V, MP, S och SD gick ihop.

Då måste regeringen spara, och har då valt att bland annat lägga ner denna ambassad.

De Vietnamanknutna svenskarna gick då ut och förklarade att det var ett trist beslut, och det är bra. Sådant ska fram. Jag läste den artikeln med intresse, och lärde mig ett och annat.

Då svarade Carl Bildt att han höll med, men att detta är det bästa han kunde göra av situationen, samt en känga till oppositionen.

Men då kommer en ny artikel från Vietnamgänget, med rubriken ”Oansvarigt använda utrikespolitik som slagträ”, där författarna skriver:

  • ”Motsättningar hör till det politiska spelet och är viktigt för den demokratiska processen. Dock skall detta spel skötas i riksdagen.”
  • ”Sverige har en tradition att inte låta inrikespolitiska frågor påverka de internationella relationerna. Varför frångår Bildt denna viktiga princip?”
  • ”Sveriges utrikespolitiska anseende kan fortfarande räddas om Carl Bildt kan lyfta sig över den politiska ankdammen och verka för, som han själv skriver, ett Sverige som är mer – inte mindre – närvarande runt om i världen.”


Det finns generellt två sätt att kritisera ett beslut på:

  1. Man förklarar att beslutet är olyckligt och varför, och stannar där.
  2. Man förklarar att beslutet är fel, och förklarar hur ett ”rätt” beslut ser ut.

Det bästa i det här fallet hade varit att hålla sig till 1, eftersom artikelförfattarna inte rimligtvis har kompetens nog att klura ut hur ett ”rätt” beslut skulle se ut. Eftersom regeringen inte på någon fläck är ansvarig för riksdagens besparingsbeslut, och eftersom kritiken riktas mot Bildt och regeringen, behöver författarna, för att kunna hävda att regeringen gör fel, förklara var pengarna ska tas istället.

Om man vill hävda att hela besparingen är fel får man istället kritisera riksdagen istället för regeringen, som ju representerar de fyra partier som INTE ville spara 300 miljoner.

När man nu inte gör det blir hela artikeln bara gnällig och tramsig, i nivå med ”du är dum, pilutta dig!”.

SvD, SvD

Calle och matematiken

Publicerat den av

Efter att Carl Hamilton gett sig in i snåriga funderingar kring ränteavdragens vara eller icke vara vill jag bara påminna om hur det gick förra gången han gav sig på detta med räknandet.

Avdragen är skillnaden mellan hus och inte hus för många unga småbarnsföräldrar.

Skär man i dem kommer oftast bara vi över 40 att ha råd.

Äntligen

Publicerat den av

Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell skrev tydligen på Twitter: ”Är det nu man får säga ’vad var det jag sa?’ #äntligen”.

Ja det är väl bara att gratulera!

SvD, SvD, SvD

Assange and who is the hero

Publicerat den av

I cannot grasp the mindset of people that call themselves freedom fighters, and then hack the website of a defense attourney whose job is to ensure that two women who claim to have been raped are treated in accordance with the law in their country.

I obviously have no clue as to whether Assange actually committed those crimes. However, if both he and a woman had alcohol, it could well be that he thinks she was OK with what happened while she actually wasn’t. Since there are two women, who didn’t even know eachother, who tell the same story, I can understand that the attourney wants to at least interrogate him.

The Swedish legal system is not perfect, but it is completely separated from the Swedish government, and hence untouchable by political interests. Hence, there is no way the US governement could ever influence the minds of the handful of people who are working this case – especially since Sweden is one of the least corrupt countries in the world.

So what does that make all these people that are shouting, hacking and accusing our legal system?

Pro-rape? Or at least against a legal system where women that claim to be raped are taken seriously? Or is that just in case the said rapist is famous? Are they pro-famous-people-being-above-the-law? Anti-democrats? Or are they just downright stupid?

The difference between terrorists and real freedom fighters is actually quite thin.

It’s all about the nobility of the cause.

AB, SvD, SvD, DN, Exp, SvD

Spelet om Väljarna: regelboken

Publicerat den av

Jag har tänkt skriva detta inlägg länge. Jag har läst många spaltmeter sossesönderfallsanalyser, och känner, säkert som många andra, att alla missar Den Stora Poängen. För mig är poängen att jakten på väljarna är ett strategispel, med ganska enkla regler.

Så  här kommer de i alla fall – mina två cent, faktiskt helt fria från sakfrågetyckande – bara en ren strategianalys.

Utgångspunkt: Svenska folket tycker inte så olika som folk vill tro. Jag har insett det många gånger när jag diskuterar med folk som hela sitt liv röstat helt annorlunda än jag, men ändå, om man bara skrapar lite på ytan, tycker ungefär samma sak. Vi vill ha lagom höga skatter, och lagom generösa bidrag, och definitionen av lagom skiljer sig inte så mycket åt.

Vi behöver, för min analys, sortera bort alla frågor som inte är ekonomiska. Skola, migration, privatiseringsprinciper och miljö bildar egna axlar som vi tillfälligt bortser från, för faktum är att nästan alla frågor som spelar roll för den stora massan faktiskt är ekonomiska.

Därmed kan man ganska enkelt introducera en normalfördelad kurva av åsikter, här knyckt från Wikipedia, som ser ut så här:

-3σ: Alla människor har samma inkomst oavsett hur mycket eller lite de jobbar. Löner konfiskeras och delas ut jämnt. Inget ägande finns.

-2σ: Megahöga skatter, och minimalt privat ägande. Alla företag är statliga.

-1σ: Ganska höga skatter och ersättningsnivåer, men företag finns och får blomstra.

0: Det lönar sig att arbeta, men vi tar hand om dem som behöver stöd. Sjukvård och skolor finansieras av samhället, men privata alternativ ska finnas.

1σ: Skatterna är ganska låga, ersättningsnivåerna också, men vård, skola och omsorg finansieras solidariskt.

2σ: Skatterna är riktigt låga, och människor får ta egna försäkringar för att bekosta sin sjukvård. Vi har visserligen fria skolor, men kvaliteten är lägre för den som inte betalar.

3σ: Total kapitalism där skatter finns till bara för att finansiera polis- och rättsväsen.

Det är dessa 68.2% i mitten som är Svensson.

Idén är att när du som spelare definierar din politik måste du välja att lägga dig någonstans längs skalan. Du kan då bara fånga in sisådär ½σ – resten kommer att tycka att du ligger för långt åt höger eller vänster. I praktiken innebär det att du mutar in ett spann för dig själv.

Några grundläggande regler i Spelet om Väljarna:

  • Du kan muta in ett spann där någon annan befinner sig, och då vinner den som har störst förtroendekapital.
  • Oinmutade intervall går till hälften till det närmaste intervallet, till hälften till soffan.
  • Om du skaffar en block-kompis kan ni gemensamt muta in 1σ, så länge den är sammanhängande. Om du skaffar en block-kompis som inte placerat sig intill dig, kommer väljarna att automatiskt förutsätta att du avser att ligga mer åt dennes hållet än du själv säger att du gör. Skaffar du fler än en block-kompis spelar det ingen roll för området – ni kan ändå aldrig muta in mer än 1σ, men det är en fördel att gå ihop för att kunna fokusera på Den Egentliga Fienden.
  • Genom att vara otydlig kan du muta in ett större intervall än du har rätt till, men om du fortfarande är otydlig på Valdagen blir du straffad med lågt förtroende, och kommer att förlora i alla lägen där du överlappar din motståndare. Därför kan det vara bra att vara otydlig i början av spelet, så att man kan se hur vindarna blåser, för att sedan fokusera bättre.

Så enkla är reglerna. Bara att muta och köra.

Sedan vet vi hur det gick. Mona och Miljöpartiet skapade en enhet som låg strax till vänster om mitten: -0,75σ till 0,25σ. Den överlappade till viss del alliansen, som även den låg ungefär från -0,25σ till 0,75σ. Det betydde att i intervallet -0,25σ till 0,25σ skulle man bli tvungen att konkurrera med förtroende, men sossarna räknade med att det skulle fixa sig, eftersom folk var så sura för försäkringskassestrulet.

Till höger om alliansen finns ingen (kom nu inte och säg att Sverigedemokraterna är högerextrema – i den ekonomiska politiken har de precis prickat mittstrecket), och det gör att Alliansen också får väljare som ligger till höger om -0,75σ, även om några väljer soffan.

Till vänster om sossarna finns förstås Vänstern, någonstans runt -2,5σ. De skulle fånga in de vänstraste väljarna, och sedan snällt supporta S+MP efter valet, var tanken, men så blev det ju inte. Istället blev det en rödgrön allians, som dessutom inte riktigt ville berätta ganska mycket. Till exempel hur det skulle bli med föräldraförsäkringen, Afghanistan, och förmögenhetsskatten som visserligen inte skulle omfatta villor, men Ohly lämnade ändå dörren på glänt. ”Här har vi kommit överens om ditt, men jag tänker fortsätta kämpa för datt”, sa han stup i kvarten. Det gav en känsla av att det egentliga intervallet var väldans osäkert, och att det låg ganska långt från den trevliga mitt där vi alla flockas.

Den där känslan av att konstiga ting skulle kunna hända – kanske inte direkt efter valet – men så småningom, för fyra år är en lång tid, fanns där under hela valrörelsen – känslan av att antingen driver svensk skatte- och bidragspolitik mycket längre till vänster än de låtsas om, eller också kommer de att bli megaosams – ungefär som regeringen Fälldin.

Vad man alltså gjorde enligt  min spelmetafor var att man i ord mutade in ett område som låg ganska rätt, strax till vänster om mitten, men väljarna trodde inte riktigt på det, och uppfattade området som långt längre till vänster och dessutom med en stor grad av osäkerhet, dvs lågt förtroende. Så i denna min förenklade värld kan vi konstatera att Alliansen vann dels på walk-over i mitten, och dels på att de rödgröna diskvalificerade sig själva som förtroendeingivande.

Idag hörs många som säger ”vi ska inte till höger eller vänster utan framåt”, eller ”vi måste våga gå åt vänster”.

Om det första vill jag bara säga att någon gång måste politik bli konkret, och vi kan inte ha både höga bidragsnivåer och låga skatter. Det går inte att låta bli att ordna in sig i denna bild. Att låtsas att man inte behöver välja mellan höger och vänster är verkligen att lura sig själv.

Till den som tycker socialdemokratin ska gå till vänster: Titta på kurvan en gång till. Det är inte lätt att konkurrera i mitten, och stå och upprepa i stort sett samma förslag som Alliansen har med bara en liten personlig touch, men till vänster finns det helt enkelt inte tillräckligt mycket folk.

Sedan finns min personliga favorit bland alla råd till socialdemokraternas hjälp: ”Vi måste bli bättre på att sätta dagordningen”.

Vad man egentligen säger är att folk vet inte vad de vill, utan behöver få det förklarat för sig.

Men på allvar.

I princip alla jag känner delar upp sakfrågor i två bitar: dem de bryr sig om, och dem de inte bryr sig om, för många till exempel Turkiets inträde i EU.

I de frågor vi bryr oss har vi redan en åsikt. Vi vet vad vi tycker.

Politikers jobb är inte att tala om för oss vad vi ska tycka, utan att förstå vad vi vill och implementera det.

När jag läser Mona Sahlins tal tänker jag bara stackars människa.

Hon ville ligga precis i mitten, förmodligen för att hon verkligen också tycker som Svensson.

Sedan tvingades hon driva en politik hon till nästan femtio procent inte verkar ha trott på alls, samtidigt som hon tvingades prata illa om politik hon inte tyckte var särskilt dålig.

Det kommer inte att hända med till exempel Veronika Palm som ledare – jo, jag har läst hennes blogg. Hon och Ohly kommer att vara överens från början.

Och vad händer då i mitten? Jo, Alliansen vinner fler röster, men de som är missnöjda med Alliansen kommer att gå till outsidern Jimmie, som delvis får fritt spelrum.

Det är bättre för hela Sverige att alla trängs ungefär i mitten än att de lämnar fältet fritt till SD, påstår jag.

SvD, SvD, AB, DN, AB, AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD

Tänk på procenten

Publicerat den av

Hur står det till med mattekunskaperna, Calle Hamilton?

”Endast 22 procent av dem som idag arbetar röstade nämligen på Socialdemokraterna i 2010 års val. Övriga nio procent av partiets väljare var pensionärer och transfereringsmottagare. ”

Övriga nio procent alltså.

Av partiets väljare, dessutom.

Jo man förstår ju hur han tänkt. 31-9=22. Typ.

Hej och hå.