Etikettarkiv: Media

Vad sa Francesca?

Publicerat den av

Är FNs rapportör Francesca Albanese skyldig till att ha sagt “Israel is the common enemy of humanity”?

Nej.

Ändå har halva världen anklagat henne för att ha sagt de orden. Lägger de exakta citaten sist, så får var och en bilda sin egen uppfattning. Dock kan vi konstatera att mellan orden ”Israel” och ”common enemy of humanity” pratade hon i en minut och fem sekunder. Detta har man löst genom klipp-och-klistra-teknik. ”Doctoring” på engelska. Eller, för oss över 40, en ”marjasin”.

Så hon har nu förklarat att det inte är landet Israel, utan det system världen byggt av kapital, algoritmer och vapen som är den gemensamma fienden. Men för att komma dit behöver man verkligen läsa alla ord. Hon uttrycker sig inte bara hyperakademiskt och snårigt, utan också rätt poetiskt och målande. Man har ”huggit internationell lag i hjärtat”. Mmm.

Så alla går förstås till sina go-to-positioner. Proisraeliska tyska och franska ministrar kräver hennes avgång. FN är förbannade på dem för att de ljuger om vad hon sagt och försvarar henne, förstås.

Och en grupp franska advokater stämmer landets utrikesminister Jean-Noël Barrot för att ha ljugit.

Rent generellt skulle jag vilja uppmana Madame Albanese att använda enklare ord. Det finns inget utrymme för yvigt filosoferande när så många hatar en och vill förvränga allt man säger.

Jag är vidare alltid av uppfattningen att går något att tolka på två sätt har förstås den som säger orden tolkningsföreträde.

Men det står också rätt klart för mig, när jag läser alla hennes ord, att hon de facto aldrig syftade på Israel. Det är inte en tolkningsfråga ens, utan ett faktum. Problemet är att jag, som också är rätt akademisk och filosoferande till min läggening, var tvungen läsa två gånger och begrunda ordentligt för att komma till den slutsatsen. Twittermobben och franska ministrar har inte det tålamodet.

”The fact that instead of stopping Israel, most of the world has armed, given it political excuses, political sheltering, economic and financial support. This is a challenge. The fact that most of the media in the Western world has been amplifying the pro-apartheid genocidal narrative is a challenge. And at the same time, here also lays the opportunity. Because if international law has been stabbed in the heart it’s also true that never before has the global community seen the challenges that we all face. We who do not control large amounts of financial capitals, algorithms and weapons. We now see that we as a humanity have a common enemy and freedoms, the respect of fundamental freedoms, is the last peaceful avenue, the last peaceful toolbox that we have to regain our freedom.”

Följ diskussionen på Facebook:

Flyga högt över verkligheten

Publicerat den av

ÖgaA: ”Sverige befinner sig i fritt fall, med dagliga upplopp och galopperande kriminalitet, där ingen törs säga sanningen och media ljuger.”

B: ”Sverige är ett fantastiskt land, med smärre utmaningar som behöver lösas.”

Dessa båda beskrivningar löper parallellt i såväl medier som sociala medier, liksom i fikarum och runt köksbord. De flesta av oss vet precis vilken världsbild vi är anhängare av. Och vi blir, från båda sidor, irriterade på dem som sprider den andra bilden.

Jag har funderat lite över vad som får oss att välja sida. Den viktigaste faktorn är nog vad människor runt oss anser. Vilket umgänge har vi, och vad framför de när vi möts? Det blir alltmer avgörande eftersom vi, när vi väl valt sida, tenderar att umgås med dem som tycker som vi, och läsa artiklar som bekräftar vår världsbild. Den andra sidan glider undan, och blir inte bara ointressant utan även obegriplig och motbjudande efter ett tag.

Men jag har lagt hundratals timmar på att följa sverigedemokrater och övriga ultranationalister i deras fora, se ”Hvad vilja nationalisterna”, och jag har diskuterat mig matt med dem på sociala medier, och jag vill påstå att den näst största skillnaden, efter umgänge och grupptillhörighet, sitter i huruvida vi ser världen ur grodperspektiv eller fågelperspektiv. A står likt Nils Karlsson Pyssling eller Arthur och minionerna och stirrar upp på ett gigantiskt, farligt, otäckt monster medan B flyger högt över taken och ser en liten obetydlig prick.

Ett tydligt exempel på detta är upploppen i Rinkeby häromveckan.

Fakta: Ett trettiotal personer blev förbannade när polisen skulle gripa en misstänkt för narkotikabrott. De tuttade eld på nio bilar, slog sönder rutor och plundrade två affärer. De var så hotfulla att polisen valde att inte agera förrän förstärkning kommit. Polisen avlossade ett skott. En DN-fotograf blev misshandlad.

Är detta (B) en trist händelse som dock inte är särskilt oroande utan mest irriterande, eller är det (A) ett bevis för Sveriges omedelbara undergång, enligt den beskrivning Åkesson och Karlsson gav i WSJ?

De flesta av oss har en färdig uppfattning. Den bildas inte under eftertanke medan vi lär oss om vad som skett, utan den stammar ur vår ryggmärg. Det tar oss två sekunder att bestämma oss.

Förklaringarna till händelsen blir sedan en konsekvens av våra första ställningstaganden.

Antingen beror upploppen (A) på av att människor från kulturer som inte fungerar i Sverige flyttat hit, eller också (B) på utanförskap. Antingen eller.

Och lösningen är därmed för den ena kategorin att (B) bryta utanförskapet och för den andra att (A) stoppa [nästan] all invandring och utvisa så många man kan.

DN/Ipsos har gjort en undersökning som är väl värd att läsa, eftersom den visar hur vår bild av verkligheten styr vårt val av parti. Tidigare undersökningar, som t ex SOM-institutets, har också givit samma resultat. Sverigedemokraternas sympatisörer är extrema i sin världsbild.

Att vi invånare i Sverige har olika syn på tillvaron är inte i sig nytt eller ens fel. Så kan en person beskriva samhällsutmaningarna som ”ökande klyftor” och den andra ”gigantiskt skattetryck”, och sedan gräver man ner sig och kastar argument på varandra utan att någon egentligen har vare sig rätt eller fel, eftersom det vi upplever som problem kan definieras som skillnaden mellan vår syn på verkligheten och vårt drömscenario. Om jag vill leva i ett samhälle med låga skatter är skatterna problemet, men om jag vill ha total jämlikhet är klyftorna problemet.

Det som är nytt med synen på migration är att sverigedemokrater, till skillnad från övriga, tror att det finns en verklighet som inte beskrivs av medierna.

Och på någon fläck har de förstås rätt. Så har man i många år undvikit att skriva etnicitet på den som begått brott, eftersom det strider mot pressetiken, och överhuvudtaget undvikit att beskriva samhällsproblem i termer av skuldbeläggning av stora grupper människor, vare sig det handlar om långtidsarbetslösa, funktionsnedsatta, norrlänningar eller nyanlända.

Men medan både långtidsarbetslösa, funktionsnedsatta och norrlänningar är minusposter i den totala samhällsekonomin är det sällan dem utan nästan bara invandrarna som strålkastarna riktas mot. De får bära hela bördan av alla samhällsproblem, från arbetslöshet till brottslighet till hål i statsbudgeten till att gamla inte får sylt på pannkakorna. Och bilbränderna i Rinkeby blir symboler för invandringens misslyckande.

Men polariseringen har en annan avigsida, och det är att när vi fokuserar på att skydda vår valda sida tenderar vi att missa det som faktiskt spelar roll. Så om Lisa är klassens svarta får och hela tiden får skulden för sådant hon inte gjort eller bara delvis gjort och vi hela tiden måste ta Lisa i försvar blir vi benägna att se mellan fingrarna när Lisa faktiskt är ansvarig för något. Och i förlängningen betyder det dels att problem, som t ex dem Nalin Pekgul så modigt tar upp, sopas under mattan, och samtidigt alienerar vi A ännu mer. Det motsatta gäller förstås också. De som hatar Lisa ser inte alla bra saker hon gör. Och om de ser det vägrar de berätta det för någon, eftersom det inte passar deras syften.

Så det finns flera debatter och metadebatter som pågår parallellt mellan A och B. Dels finns den faktiska diskussionen om migrationen och dess framsidor och baksidor, men också den om vems världsbild som är korrekt.

Jag har, trots enormt många timmars diskuterande, sällan eller aldrig övertygat någon som klart tillhör kategori A om någonting alls. Det går att korrigera faktafel, men det brukar inte spela någon roll för den större frågan.

”Jag vet hur det ligger till. Du är naiv.”, är svaret på det mesta.

Jag vet inte hur vi minskar polariseringen. Men jag anser att bristen på gemensam verklighetsbeskrivning är ett av dagens största samhällsproblem, för det slår in kilar mellan människor och hindrar tankar och idéer från att färdas.

Vi behöver helt enkelt lyssna mer, och gräva ner oss mindre.

Betyder det att vi ska acceptera deras rasistiska retorik? Inte för ett ögonblick.

Jag tycker hjärtligt illa om ultranationalister, och det står jag för. Jag tror inte den som bestämt sig går att omvända. Jag har dessutom tröttnat på daltandet med sverigedemokrater, och påståendet att de är mobbade och att det är synd om dem. Den som sprider hat mot människor baserat på etnicitet eller religion ska ifrågasättas. Det är inte mobbing. Och jag tror inte det går att omvända dem längst ut på flanken annat än i undantagsfall. Det är ädelt att försöka, och jag vet de som lyckats, men jag gör det inte. De tycker jag är en bortskämd och arrogant överklassmänniska som aldrig haft ett problem i livet. Mig gör det inget. Det är inte dem jag riktar mig till när jag skriver eller diskuterar.

Däremot måste vi ha integritet nog att vara nyanserade och sakliga och inte extrema, dels för att samhället vinner på det, men också för det finns en stor grupp grå människor out there som ännu inte bestämt sig, och de ser oss inte som trovärdiga om vi ger intryck av att blunda för det som inte passar oss.

Vi får inte flyga så högt i vår iver att ta det globala perspektivet att vi inte ser de problem som faktiskt behöver vår uppmärksamhet.

Pseudotidningar med skräckvarningar

Publicerat den av

Där inne satt Krösa-Maja och läste Smålands- Tidningen, skrämd och belåten på samma gång: "Det har kommit tyfis te Jönköping" sa hon. Och snart har vi den i Lönneberga också, tro mej!"

Där inne satt Krösa-Maja och läste Smålandstidningen, skrämd och belåten på samma gång: ”Det har kommit tyfis te Jönköping” sa hon. Och snart har vi den i Lönneberga också, tro mej!”

Nej, jag brukar inte länka till nationalist-siter, men jag gör ett undantag.

Denna ”artikel” sprider sig som en skogsbrand genom hela den nationalistiska community:n idag. Den säger i korthet att ”In the first seven months of 2013, over 1,000 Swedish women reported being raped by Muslim immigrants in the capital city of Stockholm.”.

För nationalisterna är det som står på nätet oundvikligen sant, så länge som det bekräftar deras världsbild.

För oss andra är det självklart att ställa frågan: ”vem frågade dessa 700 kvinnor och 300 barn vilken religion deras förövare hade?” eller helt enkelt ”var har ni fått detta ifrån?”.

Det finns statistik över våldtäkter, och den står BRÅ för. Den anger inte förövarreligion, nej. Och siffrorna 700 kvinnor och 300 barn de första sju månaderna i Stockholm känns inte heller särskilt korrekta.

Häromdagen var det en annan artikel som fick nationalistiska fötter, och spreds på samma sätt. Denna gång från Italien. Där står det att 77 % av våldtäkterna i Sverige begås av muslimer. Meningen (sist i tredje stycket) är märkligt avhuggen, och någon referens finns förstås inte heller till varifrån uppgifterna kom, men det hindrade inte alla Sveriges nationalister från att helt förbehållslöst dela den, eller snarare dess svenska översättning, som dagsens oifrågasättningsbara sanning.

Vi kan säga mycket om kvaliteten på våra dagstidningar och journalister, men de följer en viss etik. Man verifierar uppgifter så långt det går. Man berättar om sina källor. Och när det är osäkert huruvida något är sant, och det inte går att kolla, avstår man från att trycka, eller skriver mycket tydligt att uppgiften är osäker.

Det problematiska med alla de nationalistiska pseudo-tidningar som uppstått på sistone är att de skrivs av personer som inte har någon vare sig journalistisk eller vetenskaplig bakgrund, eller som har det, men medvetet för vidare högst osäkra, ibland uppenbart lögnaktiga fakta. Men de är tillräckligt lika en ”riktig” tidningsartikel för att den som inte är kritiskt lagd lätt kan uppfatta innehållet som legitimt.

Jag har vid flera tillfällen sett en sådan pseudo-tidning trycka något flummigt, och sedan plockar en annan upp det och förvränger, och när den tredje skriver om det går det inte ens att känna igen innehållet. Det är inte bara svenska nationalist-siter som gör så. De får hjälp av utländska, och ibland misstänker jag rena språksvårigheter.

Men tack vare facebooks share-knapp når varje ”nyhet” alla Sveriges nationalister inom loppet av några timmar. Och när de sedan inte hittar sin ”nyhet” i ”gammelmedia” blir det tydligt att det beror på att samhället mörkar.

Vi som är ”antirasister” förstår inte. Vi lever i The Matrix. Men de som läser Avpixlat, Fria Tider, eXponerat och Dispatch International med flera, de har svalt the red pill, och lever i verkligheten. Och de vet att i varje buske lurpassar en muslim, redo att kasta sig över nästa blonda flicka.

För det har de läst i tidningen.