Etikettarkiv: Sverigedemokraterna

SDs partistöd

Publicerat den av

Den som följt denna blogg vet hur illa jag tycker om SD, men också att jag efterlyser mer debatt kring vad de faktiskt vill och står för, och mindre slentrianmässiga påhopp utan djup.

SD vill inte redovisa gåvor från privatpersoner.

Öppna sverigedemokrater tappar bevisligen både samhällsposition och ibland även arbete och inte drabbas inte sällan av vandalisering och fysisk misshandel.

Många av dem är rasister, och samhällets utfrysning är då rimlig, men alla är det faktiskt inte. Våld och materiell förstörelse är givetvis aldrig OK.

Detta är med andra ord ett typiskt fall där jag med hjärtat känner ”Bra, tvinga dem att redovisa!”, men ändå, när samvetet tar över, backar och säger:

”Tills vi som avskyr det SD står för lärt oss att föra en saklig debatt är det inte ett hederligt krav”.

SvD

Papperslösa och icke-läskunniga

Publicerat den av

Jag är kluven, om än positiv, till att låta papperslösa få vård och deras barn skola.

Kluvenheten beror förstås i att det är djupt oetiskt att sanktionera att människor ställer sig utanför lagen. Men som alltid, när en fråga är kontroversiell, handlar det om vilket dåliga alternativ som är sämst.

Att barn vistas i Sverige utan att få gå i skola, att ben bryts utan att gipsas, och kvinnor föder barn utan professionell hjälp är värre.

Det som verkligen stört mig när jag läst artiklar och bloggar om regeringens och miljöpartiets överenskommelse är att folk är så hjärtans snabba med att leverera redan färdiga synpunkter att de inte ens hinner vare sig lyssna eller läsa ordentligt.

Johan Ingerö, som brukar ha bättre koll, deklarerar snabbt att belöningen för den ohederlige är ”fri sjukvård och utbildning”. Men så är det inte sagt. Det är barnen som ska gå i skola – ingen har nämnt KomVux-platser eller universitetsutbildningar. Citat: ”Med utgångspunkt från de förslag som lämnats av utredningen om rätt till skolgång för barn som vistas i landet utan tillstånd ska rätten till skolgång utökas.” Dessutom handlar sjukvårdsdelen om att ”vissa grupper” ska få ”utökad rätt till vård”. Inte allt till alla.

Bloggare och kommentatorer är övertygade om att ”papperslös” betyder ”asylsökande som fått avslag”, och har ingen koll på att det sannolikt döljs en hel del svart arbetskraft i den gruppen.

När fakta finns, varför gissa?

Efter att ha läst vad som faktiskt står, och efter att ha lyssnat på presskonferensen, påstår jag att det inte finns mycket mer än det där med vården att reta upp sig på just nu, eftersom nästan allt annat är ambitioner och utredningar som ska påbörjas – vilket är i sin ordning, för det är ju viktigt att det blir rätt. Ändå rasar sossar, vänster och SD.

Jag har bestämt mig för att jag anser att för varje unge som kommer iväg till skolan på morgonen har alla vunnit.

Jag önskar också att alla de som gömmer sig i Sverige ska kunna komma fram ur skrymslena och kunna börja bygga ett liv med egen försörjning och samhörighet med samhället, oavsett om det blir i Sverige eller något annat land.

SvD, SvD, SvD, SvD

Äntligen

Publicerat den av

Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell skrev tydligen på Twitter: ”Är det nu man får säga ’vad var det jag sa?’ #äntligen”.

Ja det är väl bara att gratulera!

SvD, SvD, SvD

Spelet om Väljarna: regelboken

Publicerat den av

Jag har tänkt skriva detta inlägg länge. Jag har läst många spaltmeter sossesönderfallsanalyser, och känner, säkert som många andra, att alla missar Den Stora Poängen. För mig är poängen att jakten på väljarna är ett strategispel, med ganska enkla regler.

Så  här kommer de i alla fall – mina två cent, faktiskt helt fria från sakfrågetyckande – bara en ren strategianalys.

Utgångspunkt: Svenska folket tycker inte så olika som folk vill tro. Jag har insett det många gånger när jag diskuterar med folk som hela sitt liv röstat helt annorlunda än jag, men ändå, om man bara skrapar lite på ytan, tycker ungefär samma sak. Vi vill ha lagom höga skatter, och lagom generösa bidrag, och definitionen av lagom skiljer sig inte så mycket åt.

Vi behöver, för min analys, sortera bort alla frågor som inte är ekonomiska. Skola, migration, privatiseringsprinciper och miljö bildar egna axlar som vi tillfälligt bortser från, för faktum är att nästan alla frågor som spelar roll för den stora massan faktiskt är ekonomiska.

Därmed kan man ganska enkelt introducera en normalfördelad kurva av åsikter, här knyckt från Wikipedia, som ser ut så här:

-3σ: Alla människor har samma inkomst oavsett hur mycket eller lite de jobbar. Löner konfiskeras och delas ut jämnt. Inget ägande finns.

-2σ: Megahöga skatter, och minimalt privat ägande. Alla företag är statliga.

-1σ: Ganska höga skatter och ersättningsnivåer, men företag finns och får blomstra.

0: Det lönar sig att arbeta, men vi tar hand om dem som behöver stöd. Sjukvård och skolor finansieras av samhället, men privata alternativ ska finnas.

1σ: Skatterna är ganska låga, ersättningsnivåerna också, men vård, skola och omsorg finansieras solidariskt.

2σ: Skatterna är riktigt låga, och människor får ta egna försäkringar för att bekosta sin sjukvård. Vi har visserligen fria skolor, men kvaliteten är lägre för den som inte betalar.

3σ: Total kapitalism där skatter finns till bara för att finansiera polis- och rättsväsen.

Det är dessa 68.2% i mitten som är Svensson.

Idén är att när du som spelare definierar din politik måste du välja att lägga dig någonstans längs skalan. Du kan då bara fånga in sisådär ½σ – resten kommer att tycka att du ligger för långt åt höger eller vänster. I praktiken innebär det att du mutar in ett spann för dig själv.

Några grundläggande regler i Spelet om Väljarna:

  • Du kan muta in ett spann där någon annan befinner sig, och då vinner den som har störst förtroendekapital.
  • Oinmutade intervall går till hälften till det närmaste intervallet, till hälften till soffan.
  • Om du skaffar en block-kompis kan ni gemensamt muta in 1σ, så länge den är sammanhängande. Om du skaffar en block-kompis som inte placerat sig intill dig, kommer väljarna att automatiskt förutsätta att du avser att ligga mer åt dennes hållet än du själv säger att du gör. Skaffar du fler än en block-kompis spelar det ingen roll för området – ni kan ändå aldrig muta in mer än 1σ, men det är en fördel att gå ihop för att kunna fokusera på Den Egentliga Fienden.
  • Genom att vara otydlig kan du muta in ett större intervall än du har rätt till, men om du fortfarande är otydlig på Valdagen blir du straffad med lågt förtroende, och kommer att förlora i alla lägen där du överlappar din motståndare. Därför kan det vara bra att vara otydlig i början av spelet, så att man kan se hur vindarna blåser, för att sedan fokusera bättre.

Så enkla är reglerna. Bara att muta och köra.

Sedan vet vi hur det gick. Mona och Miljöpartiet skapade en enhet som låg strax till vänster om mitten: -0,75σ till 0,25σ. Den överlappade till viss del alliansen, som även den låg ungefär från -0,25σ till 0,75σ. Det betydde att i intervallet -0,25σ till 0,25σ skulle man bli tvungen att konkurrera med förtroende, men sossarna räknade med att det skulle fixa sig, eftersom folk var så sura för försäkringskassestrulet.

Till höger om alliansen finns ingen (kom nu inte och säg att Sverigedemokraterna är högerextrema – i den ekonomiska politiken har de precis prickat mittstrecket), och det gör att Alliansen också får väljare som ligger till höger om -0,75σ, även om några väljer soffan.

Till vänster om sossarna finns förstås Vänstern, någonstans runt -2,5σ. De skulle fånga in de vänstraste väljarna, och sedan snällt supporta S+MP efter valet, var tanken, men så blev det ju inte. Istället blev det en rödgrön allians, som dessutom inte riktigt ville berätta ganska mycket. Till exempel hur det skulle bli med föräldraförsäkringen, Afghanistan, och förmögenhetsskatten som visserligen inte skulle omfatta villor, men Ohly lämnade ändå dörren på glänt. ”Här har vi kommit överens om ditt, men jag tänker fortsätta kämpa för datt”, sa han stup i kvarten. Det gav en känsla av att det egentliga intervallet var väldans osäkert, och att det låg ganska långt från den trevliga mitt där vi alla flockas.

Den där känslan av att konstiga ting skulle kunna hända – kanske inte direkt efter valet – men så småningom, för fyra år är en lång tid, fanns där under hela valrörelsen – känslan av att antingen driver svensk skatte- och bidragspolitik mycket längre till vänster än de låtsas om, eller också kommer de att bli megaosams – ungefär som regeringen Fälldin.

Vad man alltså gjorde enligt  min spelmetafor var att man i ord mutade in ett område som låg ganska rätt, strax till vänster om mitten, men väljarna trodde inte riktigt på det, och uppfattade området som långt längre till vänster och dessutom med en stor grad av osäkerhet, dvs lågt förtroende. Så i denna min förenklade värld kan vi konstatera att Alliansen vann dels på walk-over i mitten, och dels på att de rödgröna diskvalificerade sig själva som förtroendeingivande.

Idag hörs många som säger ”vi ska inte till höger eller vänster utan framåt”, eller ”vi måste våga gå åt vänster”.

Om det första vill jag bara säga att någon gång måste politik bli konkret, och vi kan inte ha både höga bidragsnivåer och låga skatter. Det går inte att låta bli att ordna in sig i denna bild. Att låtsas att man inte behöver välja mellan höger och vänster är verkligen att lura sig själv.

Till den som tycker socialdemokratin ska gå till vänster: Titta på kurvan en gång till. Det är inte lätt att konkurrera i mitten, och stå och upprepa i stort sett samma förslag som Alliansen har med bara en liten personlig touch, men till vänster finns det helt enkelt inte tillräckligt mycket folk.

Sedan finns min personliga favorit bland alla råd till socialdemokraternas hjälp: ”Vi måste bli bättre på att sätta dagordningen”.

Vad man egentligen säger är att folk vet inte vad de vill, utan behöver få det förklarat för sig.

Men på allvar.

I princip alla jag känner delar upp sakfrågor i två bitar: dem de bryr sig om, och dem de inte bryr sig om, för många till exempel Turkiets inträde i EU.

I de frågor vi bryr oss har vi redan en åsikt. Vi vet vad vi tycker.

Politikers jobb är inte att tala om för oss vad vi ska tycka, utan att förstå vad vi vill och implementera det.

När jag läser Mona Sahlins tal tänker jag bara stackars människa.

Hon ville ligga precis i mitten, förmodligen för att hon verkligen också tycker som Svensson.

Sedan tvingades hon driva en politik hon till nästan femtio procent inte verkar ha trott på alls, samtidigt som hon tvingades prata illa om politik hon inte tyckte var särskilt dålig.

Det kommer inte att hända med till exempel Veronika Palm som ledare – jo, jag har läst hennes blogg. Hon och Ohly kommer att vara överens från början.

Och vad händer då i mitten? Jo, Alliansen vinner fler röster, men de som är missnöjda med Alliansen kommer att gå till outsidern Jimmie, som delvis får fritt spelrum.

Det är bättre för hela Sverige att alla trängs ungefär i mitten än att de lämnar fältet fritt till SD, påstår jag.

SvD, SvD, AB, DN, AB, AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD

SDs kinaschackbräde

Publicerat den av

Jag såg inte riksdagsdebatten, men jag har läst om replikskiftena i svenskan, AB och DN, och trots att man ivrigt rapporterar att nu minsann fick Jimmie Åkesson på pälsen verkar  ändå de etablerade partierna än en gång ha misslyckats med att verkligen möta de ihåliga SD-argument som så många svenskar dessvärre köpt.

Att de fortfarande är så illa pålästa är trist i sig. Det finns så mycket hos SD att vara verkligt kritisk mot, och värst är enligt min mening antiislamismen, som går som en röd tråd genom alla anföranden, och om det har jag tjatat mycket på denna blogg, och en annan fråga jag ältat är:

Varför måste debatt – även på riksdagsnivå – vara så fluffig och bubblig?

Högern är ondskefull och egoistisk, vänstern är verklighetsfrånvänd och kubavänlig och sverigedemokraterna är rasister.

En del ur den sverigedemokratiska repertoaren är dock svår att möta, men inte desto mindre viktig, och det är bilden av Det Ändliga Samhället.

Ni vet, det där samhället är som ett kinaschackbräde. Tänk er att alla hål är jobb. Alla kulor är människor. Vi är fler kulor än hål, alltså är människor arbetslösa. Tar man in ännu fler kulor på spelplanen blir dessa oundvikligen också arbetslösa, eller också tar de ett hål från en svensk kula som i gengäld ”hänvisas till passivitet och utanförskap”, som det numera heter.

På samma sätt finns en viss, oföränderlig summa pengar att dela ut, och blir vi fler människor blir det färre pengar till alla.

Det svåra är att förstå hur dynamisk en befolkning är. Det enda som är ändligt är de fasta naturtillgångarna, som järn och åkermark. Allt annat vitaliseras av att få in nya människor – i lagom mängd.

Det internationella exportföretag där jag jobbar skulle knappast existera utan den stora mängd icke-svenskar som jobbar i Sverige, och den stora mängd svenskar som flyttat till kontor i andra länder. Tillsammans drar vi in pengar från hela världen till Sverige.

Mina och många andras förfäder var valloner och hade med sig kunskap om både järnhantering och urmakeri till Värmland och Bergslagen.

Nya svenskar gör Sverige starkare, men det gäller förstås inte alla nya svenskar, och inte hela tiden. Därav ordet ”lagom”.

Så vad är då en lagom mängd? Ja det vet inte jag, men det gör knappast Jimmie Åkesson heller – hans enda svar är ”stopp stopp stopp inga fler”.

Vi ska ta in flyktingar och deras och andra svenskars makar och minderåriga barn av humanitära skäl, och övriga invandrare för att bland annat utveckla svensk industri, klara vården och omsorgen, skapa nya företag och därmed höja livskvaliteten hos oss alla – så enkelt är det.

De som har makten över utredningsverktygen, dvs politiker, journalister och universitetsanställda forskare, behöver förklara varför vi behöver arbetskraftsinvandring trots arbetslöshet, och hur stor invandring som är ”lagom”.

Sveriges befolkning behöver förstå att kinaschackbrädet växer ju fler vi blir, och att invandring i sig inte är ett hot mot minskad arbetslöshet.

Människor behöver känna att det finns en tanke och en plan. Riksdagsdebatten kanske inte är rätt forum att utveckla detta, men då får man hitta detta forum.

AB, AB, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN

Love, peace and understanding

Publicerat den av

För många år sedan sa en kvinna jag kände om politikerna:

”Jag förstår inte varför de ska bråka om allt hela tiden. Tänk om de bara kunde sätta sig ner och ta det som är bäst i varje parti och bestämma att det ska gälla istället!”

Hela poängen är ju just att de INTE kommer överens. Svenska folket tycker olika, och när det blir för stora överlapp mellan de befintliga partiernas åsikter skapas utrymme för missnöjespartier.

Breda lösningar är bra i frågor som inte ligger på en vänster-höger-skala, och som tjänar på att ligga fast under en längre tid, som t ex pensionerna. Att just Afghanistanstyrkornas framtid skulle vara en fråga som måste lösas brett är däremot inte självklart. Det är snarare en konsekvens av att vi har en minoritetsregering.

Jag blir lite paff när Ohly står där och säger ”Många afghanska kvinnor dör när de föder barn. Samtidigt betalar vi pengar till majorer istället för barnmorskor”, som om valet stod mellan att vara elak och kriga och att vara snäll och ta hand om barnaföderskorna. Om Ohly gör bedömningen att det går att skicka dit barnmorskor istället för soldater lär han få förklara hur han kommit fram till att barnmorskornas och folkets säkerhet ska garanteras. Genom att krama talibanerna? Sjunga ”we shall overcome”? Love, peace and understanding?

Ändå är det bra att Ohly hoppat av samarbetet. Det är bra att han står utanför och skäller.

Hur skulle det vara annars, om Sveriges enda oppositionsparti var SD?

AB, SvD, DN, AB, SvD, AB

Jimmie – Den Onda Fen

Publicerat den av

Liksom den onda fen blev Jimmie Åkesson ensam fe, förlåt partiledare, att inte få delta i Den Stora Festen.

En snabb reflektion är att den som kallar en inbjudan till Nobelfesten för ”eftertraktade biljetter” kanske gör bäst i att stanna hemma.

Jag tycker så här. Nobelstiftelsen har både rätt och fel i att de får bjuda vem de vill. Bjuder man alla utom en ska man ha förbaskat goda skäl, med saklig förankring, oavsett om man är en privatperson, stiftelse eller myndighet.

Har man det? Det vet ingen, för den motivering vi kan läsa i pressen är extremt tunn.

Den första delen är OK: ”Läser man Alfred Nobels testamente framgår det mycket tydligt att ingen hänsyn får tas till nationell tillhörighet”. Gott.

Sedan misslyckas man totalt med att knyta ihop det med varför SD kan anses inte uppfylla detta kriterium. Det blir bara lite fluff om ”värderingar”.

Detta i sin tur gör att JÅ raskt kan göra en helt egen tolkning: ”Jag har läst Alfred Nobels testamente och det står inget om hur många invandrare man ska vilja ta emot för att få gå på Nobelfesten”. Fult knep? Ja, kanske, men den som känner sig kränkt och ser ett vidöppet mål kan knappast kritiseras för att utnyttja tillfället.

Så här hade min motivering sett ut – förutom hänvisningen till testamentet: ”SD pekar konsekvent ut samtliga människor av en specifik religionstillhörighet som ett ‘hot mot Sverige’. SDs kontinuerliga hets mot olika människor tillhörande olika folkgrupper bidrar till acceptans av att människor på grund av etnicitet, religionstillhörighet och i vissa fall även sexuell läggning kränks och diskrimineras.” Sedan är det enkelt att knyta ihop säcken genom att förklara att detta går i klinch med testamentet.

Det är lite som vanligt med hanteringen av SD – politiker, journalister och övriga verkar tycka att det räcker med att peka på att de är ”dumma” i största allmänhet för att motivera vad som för en utomstående faktiskt liknar mobbing.

Det vinner bara Jimmie på, även om han blev utan ”biljetter”.

AB, SvD, SvD, DN

SD – subkultur i förtvivlan

Publicerat den av

Detta citat är inte mitt:

SD har verkligen visat att Sverige behöver ny integrationspolitik. Etablissemanget har inte velat se problematiken förrän nu. Sverige måste bli bättre på att integrera unga, lågutbildade, vita män från landsbygden i samhället. Statistik visar på att dessa är kraftigt överrepresenterade vad gäller brott. Dessutom klarar de inte språket så bra, och tenderar att umgås och bo segregerat med likasinnade.

…men det är slående bra.

Jag kommenterar regelbundet artiklar i olika tidningar, och märkte för något år sedan hur det i all press fullkomligt exploderade av sverigedemokrater som kom med för mig fullständigt bisarra påståenden i dessa kommentarsfält. Exempel: ”På grund av invandrarna får man inte längre sjunga nationalsången på skolavslutningarna”. Jag ringde då min 94-åriga mormor, som aldrig någonsin sjungit annat än ”Den blomstertid” på sina skolavslutningar.

Efter en tid av detta ville jag förstå bättre hur de tänkte, och köpte Niklas Orrenius’ bok ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”, som är en suverän beskrivning dels av ett fenomen som få brytt sig om att förstå, men också av hur en förvirrad hantering från en omvärld som förbiser den egentliga problemställningen på ett onödigt nonchalant sätt förvärrar och fördjupar polariseringen.

Kort: Sverigedemokraternas kärnväljare är en subkultur, bestående av människor som drivs av en övertygelse om att muslimer är på väg att ta över världen. För de flesta av oss är detta hot en storm i ett vattenglas – visst, terrordåd som elfte september och Madridbombningarna är fruktansvärda, och talibanernas frammarsch i Afganistan och Pakistan är ett enormt hot mot dessa länder, men det är ju något västvärlden håller på att ta tag i, och knappast något som riskerar att sänka hela vår tillvaro.

SDs medlemmar är dock verkligen fullständigt livrädda. De läser normalt bara sina egna ”nättidningar” – egentligen bloggar, men med tidningsliknande karaktär – som i princip enbart skriver om brott begångna av muslimer och om extrema islamister i andra länder, och får där sina misstankar bekräftade: om inget görs kommer vår värld att gå under, och vi alla att tvingas bli muslimer mot vår vilja. Låter det märkligt? Det är helt sant – ett ganska stort antal svenskar har denna övertygelse.

Det råder ett sällan skådat ursinne i kommentarsfälten till dessa ”tidningar” – och det riktas både mot samtliga muslimer – alltså även de trevliga, välbalanserade individer som vi möter på föräldramöten, frisörsalonger, verkstäder eller restauranger – men också lika mycket mot oss övriga svenskar, som inte delar denna syn. Den känsla de förmedlar är inte främst hat, även om det finns gott om den varan också, utan snarare en förtvivlad vanmakt och en enorm sorg över att vara så missförstådd. De känner sig uppriktigt kränkta, helt enkelt. Det blir bisarrt för oss andra, som tycker att de drog first blood genom att ge sig på sveriges alla muslimer, varav de allra allra flesta uppenbarligen intet ont gjort.

I deras ögon är vi naiva mobbare. Vi går ihop oss och hetsar mot dem istället för att hjälpa till att rädda Sverige från ”vår tids största hot”. Det blir lite som i V, där alla tyckte utomjordingarna var snälla, utom några få individer som insett att de egentligen var ödlor. I sverigedemokratins subkultur är de själva dessa stackars utsatta frihetskämpar, och vi andra är ett vilselett folk.

I alla läger där endast en ståndpunkt tas in och människor avstår från att höra och logiskt härleda andra argument än de egnas utvecklas en form av kollektiv hjärntvätt. Vi som tillhör den majoritet svenskar som tycker att normala muslimer har lika stor rätt att slippa ta ansvar för extremisternas idiotier som vi kristna har att slippa ta ansvar för kristna extremsekters påfund behöver förstå denna subkulturs utgångspunkt för att kunna möta argumenten.

Bara så kan vi hela Sverige.

SvD, SvD, DN, DN, Exp, AB, AB, AB, SvD

SD har verkligen visat att Sverige behöver ny integrationspolitik. Etablissemanget har inte velat se problematiken förrän nu. Sverige måste bli bättre på att integrera unga, lågutbildade, vita män från landsbygden i samhället. Statistik visar på att dessa är kraftigt överrepresenterade vad gäller brott. Dessutom klarar de inte språket så bra, och tenderar att umgås och bo segregerat med likasinnade.

S och MP och värmlänningarna

Publicerat den av

Ungefär hälften av MPs anhängare tycker det är viktigare att landet fungerar och att SD hålls stången än att Alliansen motarbetas.

Jag skulle anta att S’s väljare ligger i det häradet också, kanske dock lite mer negativa till samarbete. V däremot har gissningsvis till största delen av väljare som till varje pris vill slå ner en högerregering.

Det ger ett komplicerat läge för de båda partierna: Hur de än gör kommer en stor del av anhängarna att bli missnöjd.

Om värmlänningarna får en andra chans att rösta i oktober – hur kommer de då att belöna eller bestraffa?

SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB, DN, DN, SvD

Att ta debatten med SD

Publicerat den av

Vi som under en tid följt SD tror jag alla är fulla av förundran över den vändning medias granskning av SD tagit.

För ett och ett halvt år sedan slog Helin på stora trumman, och sa ”vi tar debatten med SD”, varpå han lät JÅ publicera en artikel som var ett grovt hån mot Sveriges alla muslimer. Tvärtemot vad man kunnat anta fick detta SDs popularitet att växa.

Därpå ingenting. Total tystnad, total isolering – det enda som hördes från journalistkåren var enstaka tillmälen.

Sedan, efter valet, tävlar media i osakliga påhopp. Leder gör Helin, med sitt ”En varm vind blåser in över ett kallt Sverige”, och så bilder på ledsna Tensta-bor. Hela ”rösta-inte-SD”-kuppen på valdagen var bara patetisk, och helt säkert kontraproduktiv.  

Att de övriga sju partierna hela tiden pratar om SD som nazistiskt och rasistiskt är lite i sin ordning – det hör till spelets regler att hyvla på motståndaren bäst man kan – däremot finns ingen anledning för media att ägna sig åt snöbollskrig, eftersom snöbollarna så fundamentalt missar målet.

Om man vill ”ta debatten” med SD måste man börja med att formulera vilken den frågeställning är som behöver debatteras, och för att kunna göra det måste man börja med att läsa på. Det går inte att bara vifta med handen och prata om att de är otäcka och dumma – borde inte det vara självklart för en journalist med självaktning? Heder åt KG Bergström som i alla fall försökt.

Den som redan är övertygad anti-SD blir förstås stärkt i sin uppfattning när media unisont bekräftar vad den redan visste, men den som tycker ”det ligger något i vad SD säger om att integrationspolitiken misslyckats” blir på motsvarande sätt stärkt i sin misstanke om att media är ett sammansvetsat, osakligt etablissemang, vars agenda är att skydda de befintliga riksdagspartierna från nya partiers inflytande.

Det finns en bred uppfattning bland sverigedemokrater om att media och politikerna ”mörkar”, och att det därför är nödvändigt att få in SD i riksdagen. Detta har lett till att många som faktiskt inte alls är rasister och knappt ens främlingsfientliga lagt sin röst på SD.

Eftersom media misslyckas med att sakligt beskriva vad ”felet” på SD är gör jag här ett försök.

Bristande demokrati

Jag har skrivit det förut flera gånger, och jag skriver det igen. Sluta anklaga SD för att vara odemokratiska. Den enda bevisföring jag sett ser ut ungefär så här: ”Eftersom SD är emot muslimer betyder det att man anser att alla människor inte är lika mycket värda, och eftersom demokrati bygger på alla människors lika värde är SD odemokratiska”, men det håller inte, enligt hur demokratibegreppet är definierat.

Det finns inga förslag från SD att frånta delar av befolkningen sin rösträtt – alltså är det lika bra att sluta tramsa med denna term.

Rasism

För att avgöra om SD är rasistiskt måste man börja med att definiera vad partiet i sig är. Är det partiprogrammet? Är det ledarna för partiet? Eller är det den rörelse som bär partiet?

Nästa fråga är: räknar man bara direkt rasism, alltså människor av viss hudfärg, eller visst genetiskt ursprung behandlas illa, eller indirekt?

Den tredje frågan är: hur långt bak historiskt ska man se? Ska vi dra ett streck vid idag, och bara titta på nuet?

Många brukar dra upp att Moderaternas föregångare var emot allmän rösträtt och LAS och för dödsstraff för nästan hundra år sen, så titta där hur dumma de är. Själv tycker jag både dödsstraffet och Palmes Castrokramande är preskriberade vid det här laget. Däremot finns anledning att minnas det senaste decenniet.

Vi tar det steg för steg:

– SDs partiprogram är inte direkt rasistiskt. Däremot skiljer man konsekvent på invandring från ”kulturellt avlägsna” länder och invandring från övriga länder, vilket ger en rasistisk underton.

Det var dock inte särskilt länge sedan där fanns förslag till exempel om att inte tillåta adoption från utomeuropeiska länder, för att skydda den vita rasen.

– SDs företrädare Jimmie Åkesson har inte uttalat sig direkt rasistiskt någonsin. Däremot är han synnerligen muslimfientlig, och eftersom världens muslimer främst kommer från Arabvärlden och Afrika kan man, om man tänjer på gränserna, hävda ett visst mått av indirekt rasism. 

SD skapades av nazister, och drevs länge av rasister, men de flesta har rensats bort från ytan under de sista sju-åtta åren.

Dock fick sverigedemokraten som hävdar att araber har en ”aggressiv gen” i Vänersborg stanna på sin post – vilket knappast hänt i något annat parti. Därmed kan man också hävda en acceptans för rasism från företrädarna som saknar motsvarighet i den andra sju partierna.

Så till Sverigedemokraternas rörelse. SD bärs av vad som närmast kan beskrivas som en subkultur. Människor som anser sig missförstådda av av samhället, och som är arga på det ”politiskt korrekta etablissemanget” använder nätforum för att mötas och beklaga sig. Tills i våras förekom på dessa forum riktigt grova, rasistiska inlägg som aldrig modererades bort. Under sommaren skedde en gradvid uppsnyggning – bland annat har man stängt ner ungsvensk.se, och moderatorerna har blivit flitigare med att rensa.

Jag minns särskilt en bisarr diskussion med en sverigedemokrat som ansåg att araber var genetiskt förstörda av kusingiften, och att det skulle ta ”hundratals år” att fixa till detta. Jag påpekade då dels att vi även i vissa avlägsna orter i Sverige har samma problem, men också att inavelsgraden går ner till noll så för en individ som har föräldrar som inte är släkt med varandra, oavsett hur inavlade dessa föräldrar är. Han svarade då att han inte ville diskutera med mig eftersom jag visste för lite om genetik. Det må vara hänt att jag inte vann honom, men jag lät i alla fall inte hans rasistiska påstående stå oemotsagt, och kanske andra läste och påverkades.

Sammanfattningsvis kan man hävda att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti om man tänjer på definitionsgränserna, och antingen pekar på att partiet även omfattas av människorna som bär det, eller också räknar även indirekt rasism, eller de senaste tio årens historia.

Själv tycker jag sådant är ganska kass retorik – en bra regel när man vill övertyga är att inte öppna för sådant som kan ifrågasättas, och i en öppen debatt, där SD fick svara, skulle man aldrig i längden kunna driva detta påstående. Hela ”SD är rasistiskt”-retoriken bygger på att hävdandet inte behöver bemötas.

Bättre då att säga att ”SD är ett parti med högre tolerans för rasism än de andra sju”. Det är lite längre och inte lika slagkraftigt, men det är i alla fall korrekt.

Invandrarfientlighet

Den här är både lätt och svår. SD är invandrarfientligt, eftersom man hävdar att kostnaden för invandring är roten till alla våra ekonomiska och sociala problem. Om Sverige inte tog in några invandrare skulle man ha massor med pengar över till annat, och inga våldtäkter skulle någonsin begås mer. Tydligen har man här fullständigt missat Anders Eklund, Ulf Olsson, Tomas Qvick med flera.

För inte länge sedan stod i partiprogrammet att alla invandrare som kommit efter 1970 skulle skickas ut ur landet, och inga nya skulle tas in. För mig, som jobbar på ett internationellt företag där verksamheten mycket bygger på att människor cirkulerar – dvs svenskar flyttar ut i världen och icke-svenskar flyttar till Sverige, verkar detta fullständigt bisarrt, och skulle rendera Sverige till ett U-land tämligen snabbt.

Idag finns dock inga förslag på att ”slänga ut” någon, utan det är enbart den framtida flyktinginvandringen som ska begränsas. Det gör att den nybakade, historielöse sverigedemokraten – den som bestämde sig i slutet av sommaren – blir mycket förundrad när AB berättar att människorna i Tensta är rädda för utvisning.

Slutsats: Det finns fog för att kalla SD för invandrarfientligt, men det finns inte fog för att hävda att de vill slänga ut alla invandrare. Sluta med sånt.

Anti-islamism

För mig är detta den för SD i särklass mest besvärande punkten. När det gäller motståndet mot islam behöver man inte gå till vare sig bortrensade valmanifest eller perifera medlemmar, utan islam-fientligheten är öppen, grov och förankrad hos partiledningen.

Om det finns någon debatt vi alla borde ta med SD är det denna. Vi har haft religionsfrihet i Sverige i årtusenden, och den ursvenska toleransen mot oliktänkande är något vi borde vara stolta över och värna.

Eftersom sverigedemokrater inte läser ”gammelmedia” och eftersom ”gammelmedia” bara tramsar om att SD är ”odemokratiska och rasistiska” enligt ovan möts sällan sverigedemokraternas argument i denna fråga.

Därför kan de fritt hävda till exempel att pga islam får inte elever ha skolavslutning i kyrkan, medan det i själva verket oftast är svenska ateister som kräver detta. Man kan beklaga sig över att griskött inte serveras på tre dagis i Göteborg (när jag var med och drev ett föräldrakooperativ avstod vi från att ha mjöl i maten till alla barn för att det var enklare än att utesluta mjöl för tre glutenallergiker, så jag kan förstå hur förskolepersonalen tänkte), utan att någon vettig människa påpekar att barn kan leva gott utan griskött, och att tre dagis, dvs kanske 100 barn, av 466,000 förskolebarn motsvarar ungefär 0,02% av alla svenska barn.

De buntar sedan ihop irrelevanta påståenden som dem ovan, och sammanfattar till slut med att hävda att Sverige går mot en ”successiv anpassning mot islam”.

Anti-islamismen är i många delar otäckt lik 30-talets tyska anti-semitism. På punkt efter punkt kan man dra tydliga paralleller, utan att anstränga sig alltför mycket.

När partisekreterare Björn Söder häromdagen kallade islam för en ”pedofil”-rörelse pga av att Muhammed enligt legenden i enlighet med sin tids tradition gifte sig med nioåriga Aisha möttes detta påstående av alltför lite avsky och mothugg, precis som när han på liknande sätt jämställer homosexualitet med pedofili och tidelag. 

Men detta hör vi knappt om.

Media har för fullt upp med alla sina slag i luften för att ta fasta på de fakta som verkligen förtjänar att mötas av starkt förakt.

SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB, DN, DN, SvD, DN