Diskussioner om lagen om hets mot folkgrupp tenderar alltid att spreta väldigt.

För mig är fokus målet.

Dvs vad är det vi vill uppnå?

Det ursprungliga syftet med lagen var, som jag skrev igår, att stoppa den judehatande organisation Einar Åberg ledde. Det gjorde man genom att döma honom 1948. Man ville inte att det som hänt i Tyskland skulle kunna hända i Sverige, och därför är det sedan dess förbjudet att uttrycka missaktning för eller hota en folkgrupp.

Lagen har sedan utökats under åren – sexuell läggning har exvis tillkommit. Och i somras tillkom ett stycke för att stoppa förintelseförnekelse, eftersom riksdagen ansåg att detta är jämställbart med förakt mot judar.

Men motivet är fortfarande detsamma. En marginaliserad grupp ska inte kunna bli så hatad att människor i gruppen far illa för att folkopinionen utser dem till någon sorts scapegoats för stora problem i samhället. (Mina ord, inte lagstiftarnas.)

När man gör en inskränkning i människors rätt att offentligt uttrycka sina åsikter måste det finnas ett verkligt, konkret problem vi vill lösa, som väger så tungt att det är motiverat. Vi ska inte bara förbjuda för att signalera att något är obehagligt. För syftet med HMF är INTE att skydda individer från att känna sig kränkta. Och det är här många går helt vilse. Åsikter ska i första hand bemötas, inte förbjudas.

Jag vill, som jag skrev igår, begränsa den befintliga lagen, men samtidigt verkligen lagföra dem som bryter mot den. Många vill dock utöka den. Anledningen till att jag är emot det är förstås dels att jag som sagt tycker det är viktigt att även obehagliga åsikter kan uttryckas så vi kan bemöta dem. Munkavle tenderar att skapa offerkoftor – ”det får man ju inte säga i det här jävla landet!” – och kan ge omvänd effekt.

Men jag ser också risken för slippery slope.

Exempel: ”Vi står bakom 7 oktober” är en djupt obehaglig ståndpunkt, men inte HMF enligt dagens definition. Det borde det vara, menar någon, men var ska vi då dra gränsen? Får man stå bakom Israels invasion av Gaza? Rysslands av Ukraina? Och vad får man ha för åsikt om konflikten mellan Indien och Pakistan? Vem fattar beslutet?

Jag kan inte se att vi uppnår målet att skydda en folkgrupp från marginalisering i Sverige genom att bestämma vad man har rätt att säga om pågående konflikter i helt andra länder. Samma sak med alla som förespråkar enstatslösning i Israel/Palestina-området. Själv är jag solklart för en tvåstatslösning, men jag vill inte åtala dem som inte håller med och säger detta.

Så vad vill jag ändra?

Först vill jag tydligt skala bort majoritetsgrupper, eftersom vi är en demokrati, och en majoritetsgrupp aldrig kan marginaliseras som judar i Tyskland på 30- och 40-talet. Det är redan idag så det funkar i praktiken, men jag menar att det borde förtydligas. ”Orättvist!” tycker rasister, som vill kunna fälla den som säger ”jag hatar vita”, men som sagt. Att inte kunna hata vita utan att bli åtalad är en helt onödig inskränkning i yttrandefriheten. Den leder ingenstans.

Det är förstås rasistiskt. Det är en åsikt som förtjänar fördömande. Men den diskussionen bör tas utanför rättssalarna.

Sedan bör det där med ”nationell identitet” förtydligas. Det måste få vara tillåtet att skoja om eller klaga på amerikaner, skottar, fransmän, norrmän, what not. Igen. Ingen blir dömd för sånt idag. Men låt oss fixa lagtexten så att det är tydligt att de folkgrupper som är skyddade verkligen är de som är utsatta. Exempel:

• Svarta
• Romer
• Judar
• Muslimer
• HBTQ-personer

Där vill jag att vi lägger fokus. Vi tar diskussionen mot hatarna så fort vi ser övergrepp, och vi polisanmäler det som är olagligt.

Mina cent.

Facebook