Jag var alltid emot att svepande kalla SD för rasister. Än mindre nazister. När de växte som mest blev ropen allt högre, framförallt från vänstersidan.

Jag skrev ju mycket om dem på den tiden, och jag upprepade gång på gång hur dumt det var. För jag märkte hur många i min närhet tröttnade – särskilt när de själva blev kallade rasister för att de framförde ganska normala åsikter om minskad invandring. Mitt skrivande fokuserade på att förklara varför deras politik var ogenomförbar eller korkad, i regel utan att etikettera dem. (”Nyssnazister” har jag dock använt några gånger, för det är ju sant.)

Och vad många på vänstersidan antingen inte fattade eller också fattade men struntade i var att ju mer de skrek de orden, desto mer benägna blev människor på högersidan som från början avskydde SD att tänka att ”men vänta nu … människor jag tycker har sunkiga åsikter tycker illa om detta hära partiet, så …”. Jag tror vi alla på högersidan upplevde detta i vår närhet. Det var enormt frustrerande.

Jag ser samma sak hända nu, fast nu är jag på andra sidan staketet. Sedan jag började skriva mycket om Israel-Palestina-konflikten har jag blivit kallad antisemit fler gånger än jag kan räkna. Jag tror säkert de som skriver det ordet känner sig lika nöjda med sig själva som de som skriver ”rasist” gör. ”Ha! Där fick hon!” Och tycker att de vinner argumentationen.

Istället puttar de bort mig.

”Om det är ditt motargument …”, tänker jag då.

Och alltmer ska omfattas. Marco Rubio sa ju häromdan att ”Free Palestine” var antisemitiskt, att påpeka att Israel dödar barn är ”blood libel” och allt stöd till sanktioner och till och med Palestinas flagga ska räknas dit. Samtidigt som unga amerikanska judar säger ”WTF, not in our name!”.

Det finns ett israeliskt konto på Twitter, Dr. Eli David, som påstår sig vara det näst mest – efter Musk – influerande, hur de nu kommit fram till det.

Han gör nästan inget annat än spyr ur sig Netanyahu-propaganda och kallar alla som inte håller med för antisemiter, samt lägger upp klipp där han hånar Gazaborna för deras sönderbombade hem.

Jag har väldigt svårt att tro att han övertalar någon som inte redan var frälst. Men om han influerar mig är det åt andra hållet, och jag tror inte jag är ensam.

First they ignore you, then they name call you, then you win.

Jag fick frågan igår vilket slut jag ser.

Tre steg.
1. Opinionen måste svänga på gräsrotsnivå. Det har den gjort. Jag är ett levande bevis.
2. Ledarna behöver uppfatta detta. Det pågår nu.
3. Därefter kan en lösning komma. Och den kommer INTE att bli att alla palestinier ska lämna landet.

Eli Pappé tror på en enstatslösning där alla är likvärdiga medborgare. Men jag tror inte Israel någonsin går med på det, eftersom de båda befolkningarna, araber och judar, då skulle vara jämnstora.

Så då återstår att länderna återskapas enligt de ursprungliga gränserna. Bosättarna får bli palestinier om de vill, och de ska självklart lämna tillbaka det de stulit.

De som begått krigsbrott, på båda sidor, behöver lagföras. Israel behöver på lång sikt en reckoning, eftersom det är tabu att prata om Nakba. Och rasismen på båda sidor behöver hanteras.

Länge trodde jag inte detta skulle ske under min livstid, men nu tror jag vi börjar närma oss. Bojkotter finns redan. Nästa steg är sanktioner. Ett litet land klarar inte att ghostas länge.

Jag antar att jag nu kommer ut som supporter av boycott, divestment, sanctions.

Lite komiskt, eftersom jag länge kallats BDS-anhängare av hatare.

Mmm.

Facebook