När vi sextiotalister växte upp fanns, grovt uttryckt, skattehöjarvänstern som såg fiender i varje företagare, samt elitistiska direktörs- och finansvalpskramarhögern. Vidare fanns bondecentern och ett folkparti som ingen visste vad de ville. KD var personen Alf Svensson och en bunter livetsordare, och vänstern var arga kommunister i vinröda plyschbyxor.

Sedan kom miljöpartiet och pratade vindkraft och ville att vi i det närmaste skulle återgå till att åka häst och vagn. I övriga frågor hade man i princip inga åsikter.

Svensk politik var helt polariserad. Det fanns faktiskt inget parti för ”vanligt folk”.

Reinfeldt insåg det, och tog några rejäla kliv åt vänster. Det viktigaste vägvalet tror jag var när han slutade prata om sänkta marginalskatter och istället betonade att skattesänkningarna skulle gälla den som tjänar minst, och när fokus lades på medelklassens vardag.

Därmed lyckades han plötsligt omfamna hela det åsidosatta svenska mittfältet, och en ny era i svensk politik inleddes. Helt säkert stretade många högerstofiler och ville dra partiet tillbaka, och en del knorrande hörs än, men det finns inget parti till höger om Allianspartierna som kan fånga upp dessa röster, så de kan tjura bäst de vill. De lägger i alla fall blåa röster i lådorna.

Jag har läst mycket av det som skrivits om Juholt under de senaste dagarna, och på något märkligt sätt lyckas i princip alla analyser missa det uppenbara:

Juholt avgick inte pga media, interna stridigheter eller felsägningar, utan pga det låga väljarstödet. Det sa han själv, rakt ut.

Det urkassa väljarstödet beror uppenbarligen på att väljare inte tycker S representerar deras åsikter. Var är då lösningen? Ja, förbryllande många tycker det är:

1. att hitta en partiledare som kan ”ena partiet”
2. att formulera en tydlig vänsterpolitik

Jag är liksom stum av förundran. Det är ju inte de egna som utgör det förlorade väljarstödet, utan alla andra, som inte är medlemmar i partiet, och som inte gillar vad de hör. Och de ligger inte till vänster åsiktsmässigt, de ligger i mitten.

Att hitta en partiledare som sätter fokus internt, och som sedan formulerar en politik för redan frälsta är som att driva en konsumbutik som bara har öppet när personalen vill jobba och som bara säljer de varor personalen vill köpa, där kunderna får stå utanför och trampa medan personalen tar två timmars fikarast.

Juholt pratade visioner, men dessa bubblade upp lite spontant i hans ganska vimsiga huvud och ut till media helt utan att passera hans organisation. Ta bara barnfattigdomen, som Jämtin nämnde som hans stora bidrag till framtidens socialdemokrati. Inte en enda djupanalys, än mindre konkreta förslag, har blivit resultatet av allt skroderande förra sensommaren.

I den handfasta politiken var de svarslösa.

1. RUT: ”Vi ska ha ett halvt RUT-avdrag”
2. Libyen: Prästens lilla kråka.
3. Äldrevården: ”Vinster får inte gå till Skatteparadis.” Nehej, men hur ska det vara istället då? Inget svar.
4. Saab: ”Regeringen har gjort fel.” Hur skulle de gjort då? ”Vet inte, för Reinfeldt har inte svarat på ett brev jag skrev en gång.”

Det är inte media, inte felsägningarna i sig, inte dessa omtalade knivhugg, inte hyresbidraget utan bristen på konkreta lösningar på dagens problem.

När vi går till val säger vi: ”Jag litar på att du driver Sverige åt det håll jag vill.” Då måste vi veta vad den vi röstar på verkligen tänker göra med vår röst. Den som har fullt upp med internt navelskåderi lär aldrig komma på fråga.

DN, SvD, AB, Exp, SvD

Vad talmannen inte visste:

Hade SCB varit valresultat så hade jag blivit tillfrågad om jag ville bli statsminister, eftersom de rödgröna fick 44,6 procent av rösterna och den borgerliga alliansen fick bara 44,5 procent

SvD

Jag kan inget om äldrevård. Jag vill börja där. Det finns gamla i mitt liv som ligger på hem, men jag har aldrig arbetat i någon verksamhet som ens liknar äldrevård.

Jag hade därför länge tänkt låta bli att skriva detta inlägg, men i en diskussion som aldrig tar slut känner jag att någonstans måste detta sägas: För mig är det alldeles uppenbart att ingen äldrevård sätter i system att väga gamlas blöjor.

Om vi för ett ögonblick antar att Caremas personal och ledning verkligen är psykopater utan medkänsla som enbart är ute efter att tjäna pengar, så är det ändå en omöjlighet att följande moment lönar sig:

1. Ta av kläder + blöja
2. Väga blöja
3. Sätta på den igen
4. Göra om efter två timmar

Jämfört med:

1. Ta av kläder + blöja
2. Sätta på en ny
3. Göra om efter fyra timmar

Jag vet inte vad en blöja kostar, men rimligtvis kostar personaltiden mer.

Caremas förklaring känns betydligt mer plausibel, dvs det handlar om en metod där blöjor under två dagar vägs för att avgöra graden av inkontinens. Det är bara att applicera tre gram sunt förnuft, så blir det alldeles uppenbart.

Det känns så fånigt att just detta blivit det centrala i en debatt som borde vara så mycket större: Hur vill vi att våra gamla ska ha det? Hur säkerställer vi att även den som inte har anhöriga som tar ansvar har det bra oavsett driftsform?

Eller: Hur säkerställer vi att media och debattörer klarar av att använda ett suntförnuftfilter på vad de hör och läser och inte rapporterar som en skock får?

EK, Exp, AB, SvD, AB

Jag är egentligen innerligt trött på Juholtaffären, men jag skriver detta ändå:

Det kryllar av ”Nisse Hult har minsann gjort samma sak som Juholt”-kommentarer under artiklar och bloggar. Såvitt jag läst mig till har ingen, förutom den centerpartist som gradvis blivit sambo efter att ha lämnat in sin blankett och sedan under några få månader missat att påpeka detta, och dessutom opåkommen själv gick ut och berättade detta, gjort samma sak som Juholt.

Först var det Billström et al, som hade haft sina fruar boende i övernattningslägenheterna. Massor av ilskna kommentatörer menade att de då gjort precis som Juholt, och jag har då svarat ”De gjorde precis tvärtemot Juholt. Deras fruar betalade sin egen del.”

Då frågar De Arga Kommentatörerna hur jag vet det, och svaret är att jo, annars hade det varit rubriken. Det är nämligen ingen seriös skribent som ifrågasatt att han har kvar boendet i Oskarshamn – så gör riksdagsledamöter generellt, och så behöver det vara. Det är därför heller ingen som bör ifrågasätta varför andra har sina boenden kvar på orterna de representerar. Lagen tillåter det.

Istället bres det på med hur mycket pengar de tjänat på sina bostadsrätter – ja, det må vara hänt, men bostadsrätter kan man också förlora på, och de hade satsat egna pengar – som för att väcka någon sorts janteilska, så att folk glömmer sakfrågan, nämligen att deras fruar som sagt betalade själva.

Nu är det fruarna Douglas och Eberstein som är i blåsväder och påstås ha gjort likadant som Juholt. Men det är faktiskt helt irrelevant hur mycket deras slott är taxerade för, om man ska jämföra med honom. Det enda som är relevant är om de tagit upp hela hyran för en bostad där deras män bott, och när jag läser artikeln verkar det inte så. Båda pratar om enstaka övernattningar, och i inget fall har mannen varit folkbokförd i övernattningslägenheten och därmed använt den permanent.

Det är möjligt att jag missat något verkligt fall, och upplys mig gärna i så fall, men såvitt jag förstått är det enbart Juholt som under åratal låtit riksdagen betala sin kulbos/sambos/partners hyra. Ingen annan.

Han är unik.

Ja, jag tycker det är så fruktansvärt dåligt gjort, och det har inget med politisk färg att göra. Man kan inte vara så ohederlig och aspirera på statsministerposten. S har betydligt bättre kandidater.

Basta!

För den som är samhällsintresserad vill jag berätta att jag faktiskt lyckats hitta en icke-fördummande skribent: Widar Andersson på Folkbladet. Han är ”gråsosse” enligt egen utsaga, men ger såväl kängor som beröm åt båda hållen, och är alltid balanserad – ungefär som föräldralediga Sanna Rayman på svenskan.

Läs gärna här hur han förklarar de siffror kring unga förtidspensionärer som framför allt AB vinklade friskt, utan att orka gå in ett smack på någon seriös analys.