Ett otyg jag råkat ut för mer än vanligt på sista tiden, när jag diskuterar i artikelkommentarsfält, är att den som anser att jag har fel inte orkar eller klarar att formulera varför, och istället dunkar på med länkar. De kan gå till blogginlägg eller youtube-klipp eller what not, och huvudsyftet verkar vara att slippa formulera sig själv. Det blir en sorts pseudodebatterande.
”Du har fel: läs här LÄNK”
”Nej, du har fel, kolla här LÄNK”
För de flesta av oss är det ändå ganska självklart att länkar i kommentarer ska visa läsaren var jag inhämtat min information, så att den kan välja att antingen dubbelkolla eller läsa vidare kring det jag påstår eller också bara svara, men i kölvattnet av de fördummande artiklarna känner sig även den som inte kan eller orka skriva manad att göra sin mening, som egentligen är andras meningar, hörd.
Min starkaste sida är kanske inte att låta andra få sista ordet, så när jag vägrar ställa upp på detta hamnar jag i metadiskussioner som nedan (rensat på info om frågan, som för denna gång saknar relevans):
#
Nisse: Uppenbarligen har du inte koll […]. Föreslår att du läser detta, det bör få saker och ting att klarna en aning: LÄNK#
Svava: Det har jag visst. […]Och nej, jag tänker inte följa länkar till långa inlägg som andra skrivit. Formulera vad du vill säga här eller låt bli.
#
Nisse: Har du inte ens intresse av att ta reda på fakta och följa de länkar som dina debattmotståndare ger för att stödja sin tes, det är naturligtvis ditt eget val, men då diskvalificerar du dig från all vidare diskussion. Men jag är inte förvånad, det kan ju faktiskt vara lite jobbigt att läsa något som visar att det du bestämt dig för att det gäller faktiskt inte var sant. I och med att du inte ens tänker försöka bemöta det jag hänvisat till så finner jag vidare diskussion med dig helt onödig. Ha en bra kväll!#
Svava: Som jag skrev på annat ställe: Jag uppskattar länkar och referenser till påståenden, så att läsaren kan dubbelkolla vad som där står. Jag tycker dock det är patetiskt med människor som inte klarar att själva lägga fram argument, och därför bombarderar motståndaren med diverse youtube-clipp och blogginlägg och säger ”läs här!”.Du har inte ens orkat skriva vad du tycker, eller vad du vill att jag ska upptäcka. Debatten förs här, och är du kass på att formulera dig är det bättre du inte skriver något alls än försöker putta dina meningsmotståndare till andra siter.
#
Nisse: Jag har skrivit vad jag tycker i min kommentar till själva artikeln här ovanför, jag har sedan i ett svar till dig klistrat in en länk för att visa en liten del av vad jag grundar mina påståenden i kommentaren på, något som du skriver att du uppskattar. Men ändå väljer du att inte ens titta på länken jag refererar till, utan går istället till personangrepp och kallar länkandet patetiskt. Det tycker jag är rätt motsägelsefullt.Kanske kan du tänka dig att gå in på en länk: NY LÄNK
#
Svava: Nej, du skrev ”Uppenbarligen har du inte koll” […]Tala istället om precis varför jag har fel, och jag lovar att svara.
#
Nisse: Ok, du vill uppenbarligen inte. Då ska jag inte tjata. Kanske hade du gått in på länken om jag hade klistrat in den redan i mitt första inlägg (det som den här svarstråden stammar från), men inte nu. Så du slipper. Tack och hej.#
Svava: Nej, jag vill inte gå till länkar för att försöka klura ut vad du har för synpunkter på mina påståenden. Har du något att säga får du framföra det här. Jag har talat om vad jag har för synpunkter […], och det enda du har kommit med är ”Uppenbarligen har du inte koll”, och sedan en länk.Det är inte att vare sig diskutera eller argumentera.
Nej, det tog inte slut där. Det fortsatte lite till.
Men jag framhärdade i att vägra följa länkarna, så jag tycker nog att jag vann. Eller hur?
😉
Vi borde gå samman.
Debattörer i alla länder förenen eder! Våga vägra pseudodebatterande!
Descendants of the Golgafrinchans 
Om man pga naturlig självhävdelse alltid måste ”vinna” en diskussion i stället för att försöka sätta sig in i hur den man diskuterar med upplever innehållet i det man diskuterar så spelar det ju ingen hur det faktiskt förhåller sig, då är det ju den egna personligheten (egot) som är det viktigaste och som till varje pris ska skyddas, och då är det lätt att man blir överkänslig för ”påhopp” som i de flesta fall är ett sätt att tala om att ”motståndaren” har fel.
I en diskussion finns det egentligen ingen motståndare, bara fakta och olika sätt att se på en specifik situation. Om jag t ex påstår att ”i det här landet gäller inte lagen om diskriminering alla etniciteter” så är det fakta! Det finns ingen lag om diskriminering av etniska Svenskar. Anledningen till att jag säger det är att jag tycker det är konstigt och fel.
Nu har jag alltså uttryckt en åsikt och dessutom talat om vad jag tycker om detta förhållande. Hur ska man nu bemöta mitt påstående? Med fakta? Nej, faktum är att det inte finns någon sån lag. Vad återstår då om man vill vinna diskussionen med mig om en lag som inte finns? Man kan t ex säga att ingen sån lag behövs för att de etniska Svenskarna är i majoritet och därför inte kan drabbas av diskriminering, men det är i såna situationer som motståndarens ego träder in och man glömmer det man egentligen diskuterar: Lagen om diskriminering ska gälla alla etniciteter!
Det här är bara ett exempel på hur ett svagt ego kan påverka en debatt om man till varje pris måste ”vinna” en ordväxling. 🙂
Egentligen behöver jag inte vinna, det räcker med att krossa motståndaren 😉
Nej, du har en poäng i att det ibland blir svårt att minnas vilket syfte man har med diskuterandet. Det brukar börja med att jag vill uttrycka något och då gärna få andras synpunkter på det, och det kan antingen vara jag som reagerar på en artikel eller att jag reagerar på någons kommentar, men av princip är jag nästan aldrig otrevlig först.
Undantag är när någon uttryckt något som är helt regelvidrigt enligt – givetvis – mina principer. Ett sådant exempel var någon som skrev att Reinfeldt skulle skämmas som hade en son som var ute och ”slogs på stan”, och ett annat sådant exempel var när någon kallade Lena Mellin för ”hagga”. I båda fallen öppnade jag med att vara rätt otrevlig, för då var jag var inte ute efter att argumentera – jag var bara förbannad över bristen på hyfs, och ville nog egentligen bara avreagera mig.
Men i övrigt är principen att hålla mig till fakta, så länge inte den andre parten blir direkt otrevlig. Om inte den andre går över någon gräns brukar jag inte heller göra det, eller hur?
Nej du brukar inte gå över nån gräns om du inte blir provocerad, så då ska väl jag provocerade dig lite då, utan att gå över nån gräns förstås.
Alla vet ju att den grova brottsligheten i Malmö ökat lavinartat de senaste åren, och ofta är det invandrare som är anledningen till brotten, skottlossning och väpnade rår tillhör numera inte ovanligheterna i denna stad. Att då hävda att brottsligheten är hög överallt där arbetslösheten är hög tycker jag är att sopa problemen under mattan. Det är inte ett korrekt sätt att beskriva verkligheten på. Det fanns arbetslösa även innan invandringen blev så hög som den är nu, men brottsligheten var mycket lägre.
Det konstiga i det här är att man inte kan säga att invandrarna procentuellt står för en högre andel av brotten än de etniska Svenskarna utan att bli kallad främlingsfientlig. Det här är ett exempel på där fakta inte spelar nån roll. Jag kan inte begripa vari främlingsfientligheten består. Vad är det man vill skydda? Invandrarna? Från vad? En brottsling är väl en brottsling oavsett var i världen han kommer ifrån, och då ska denne pekas ut så man kan skydda den laglydiga befolkningen. Som det är nu går debatten i en ”vi och dom” diskussion där den ena sidan säger att invandrarna är mer kriminella än Svenskarna och den andra sidan säger att Svenskarna är lika kriminella.
Varför kommer vi inte upp på en nivå som man håller i andra länder? I Norge t ex är det nästan bara invandrare som begår våldtäkt mot Norska tjejer och kvinnor, dessutom menar invandrarna att tjejerna får skylla sig själva pga att de klär sig som de gör. Det har Norrmännen själva konstaterat och det säger man rakt ut, alltså vet man var man ska leta efter problemen. I Sverige talar man inte om vilka det är som är orsaken till problemen, för mig är det här väldigt konstigt.
Fast det är klart, tittar och lyssnar man på hur ledande Svenska politiker beter sig så kan man få en god uppfattning om varifrån den konstiga mentaliteten kommer, t ex Mona Sahlins oslagbara citat ”om två söker jobb så ska den som heter Muhammed få jobbet”. Ha ha ha…Ursäkta Svava, men håll med om att man kan knappast lägga sig på en lägre nivå. Eller när man annonserade efter brandmän och ville ha invandrare, inte den som var bäst lämpad för jobbet.
Hur ska det gå för Sverige när debatten i riksdagen och ute i kommunerna förs på en nivå som är värdig en 5-åring? Det är inte utan att man blir lite orolig för framtiden.
Just Malmös situation kan jag inte, eftersom jag är Stockholmare, men jag kan säga att ett av de invandrartätaste områdena vi har i Sverige är Östermalm, och de som bor där begår mycket sällan våldsbrott. Grejen är att du alltid hittar vad du letar efter.
Den norska statistiken kollade jag upp efter att någon här på bloggen – jag tror inte det var du – hänvisade till den, och det visade sig inte alls vara Norge utan bara Oslo, och bara en begränsad period. Då blir statistiken inte signifikant. Skulle du t ex söka på mord i Norge 2011 skulle du t ex upptäcka att en extrem majoritet av dem har högerextremistisk underton, eller hur…?
Människor som är arbetslösa och utanför samhället begår ofta brott – i synnerhet om de är unga, och visst är det så att vi inte ska låta den som tycker Sverige kan vara ett laglöst land komma undan med det, oavsett ursprung. Jag vill inte heller få hit kriminella, eller män som tycker det är OK att våldta lättklädda.
Vad gäller kvotering gillar jag inte sådant rent generellt. Det kan vara legitimt i undantagsfall, men då ska det finnas extrema skäl.
Som du vet jobbar jag på ett stort, internationellt företag, och har mer kontakter med ickesvenskar än med svenskar i min vardag. Det är klart att det präglar mig. De kulturskillnader som finns hanterar vi liksom utan att knappt tänka på det.
Å andra sidan är förstås alla på min arbetsplats högutbildade, och jag ska inte påstå att det är samma sak bland människor som inte är det.
Men är det inte märkligt att statistik alltid läses på ett sätt som gagnar den ena åsikten? Det är inget annat än ett mysterium!
Inom sport och idrott är det annorlunda, där är det ingen som ifrågasätter statistiken, varför inte det? Om jag påstår att en svart man sprungit snabbast i världen (det finns statistik på det) så borde det vara vanligt att många hävdar att det egentligen är en vit man som sprungit snabbare eftersom den svarte mannen är längre än den vite mannen och därmed har fördelar som den vite mannen inte har. Och förresten var det för varmt när den svarte mannen satte sitt världsrekord, så det blev satt under fel årstid.
Även om man räknar in dessa omständigheter så har faktiskt den svarte mannen sprungit snabbast i världen, när det gäller statistik över begågna brott i Sverige så gäller inte statistiken längre. Då har den svarte mannen plötsligt blivit vit, eller kines eller vad som nu passar.
Hur ska man kunna lösa problem eller föra en vettig dialog när man har som främsta uppgift att vrida och vända på fakta så att det ska passa den egna åsikten? Det är det här det i grunden handlar om, en ovilja att se problem som inte passar in med det egna önskemålet. Utifrån denna kunskap försöker jag anpassa min retorik, och försöker fästa uppmärksamheten på problemet, inte på om orsaken till problemet är vit, svart eller genomskinlig.
Tänk att vi är så obegåvade i det här landet att vi inte ens klarar av att läsa statistik. Jag hävdar att den svarte mannen har sprungit snabbast eftersom han sprungit snabbast, och jag hävdar att en spade är en spade och inte ett markberedningsverktyg som kan se ut hur som helst.
I sport finns bara en parameter och inga ursäkter, dvs du kan avgöra vem som vann, men inte vem som är bäst. Den som var bäst kanske var halt eller på dåligt humör, och den som vann kanske lyckades ha en formtopp.
Samhällen är oerhört komplexa system. Vi kan förenkla, men vi måste då också inse att andra förenklar på andra sätt.