Jag tänkte ge mig på ett ämne jag verkligen inte kan något om, i hopp om att någon som vet mer ska kunna fylla i mina luckor. Det handlar om en ekvation jag inte får ihop, nämligen den om de deltidsarbetande kommunal- och landstingsanställda.

För det första förstår jag inte varför problemet överhuvudtaget finns. Där jag jobbar, på ett större, internationellt företag, finns inga som helst påtvingade deltider – det finns bara de fall folk är deltidssjukskrivna eller använder 75%-regeln för föräldrar till barn under 12.

Varje anställd kostar ju företaget en fast summa pengar oavsett arbetstid. Det handlar om arbetsplats, utrustning som dator och mobiltelefon, del i sekreterare, HR, löneförhandlingar, anställningsförmåner plus all tid som varje vecka går åt till att sitta i generella möten och läsa in sig på sitt ämne innan man överhuvudtaget börjar producera. Man får helt enkelt enormt mycket mer utväxling för varje extra arbetad timme per anställd. Mest lönsam är den som går med på en massa övertid.

Nu inser jag ju att sjuksköterskor och förskolelärare sällan får vare sig mobiler, datorer eller dedikerade skrivbord, och att det finns en fördel i att ha en lite för stor kostym med folk att ösa in för den som behöver jourplanera, men jag tycker ändå att det känns som lite halvkass planering att inte kunna använda dem som vill jobba 40 timmar. Det är ju inga små arbetsgivare. Alldeles oavsett att fler heltider är juste mot den som vill jobba mer borde det också göra verksamheten mer effektiv.

Min erfarenhet av sjukvård är lyckligtvis inte så stor, men varje gång jag tvingas uppsöka en akutcentral slås jag av hur fruktansvärt rörigt det är. Man kan inte med datorerna, knappar med pekfingrar, skriver fel, glömmer folk i korridorer och har inga fungerande rutiner. En gång satt vi i fyra timmar helt i onödan, av totalt åtta timmars väntan, i ett rum som kunde använts till andra patienter, och väntade på röntgen trots att de gått för dagen. Detta på en plats där panik ska vara vardag.

Det är möjligt att jag råkat ut för mycket missvisande exempel och att det inte finns något egentligt problem, men det känns ändå som om en stor del av situationen med de ofrivilliga deltiderna handlar om att de som schemalägger personal helt enkelt inte lägger tillräcklig möda på eller har tillräckligt med logisk kompetens för att få ihop scheman som funkar för alla. Istället gör man det lätt för sig och anställer en deltid till. Självklart ska inte undersköterskan operera eller förskolläraren städa kommunhuset, men såvitt jag förstått finns det många deltidare även inom exakt samma yrkesroll.

De rödgröna har lyft upp frågan, och det är bra.

De har sedan lovat en miljard till kommuner och landsting som fixar detta. Är det bra?

Jag tänker så här. Om man antar att man i en given kommun har exakt det antal anställda man behöver och har råd med, och sedan fyrtio 75%-are vill gå upp på heltid, då blir det oundvikligen tio pers som ryker. Det är ju då synd om dem, men de kanske måste offras för principen, och förhoppningsvis hitta ett bättre jobb senare. Man kan också tänka sig en lite längre, mycket trevligare process, där man låter naturlig avgång ersättas av att låta deltider gå upp i tid.

Men var kommer miljarden in? Ska den användas till att behålla dessa tio lite längre? Det är väl i och för sig alltid välkommet med extra händer i både vård, skola och förskola, men det är ju bara tillfälligt. En miljard är 110 kr per invånare, eller 550 kr per trebarnsfamilj. Detta ska man skänka till kommuner och landsting för att de ska göra det de borde ha gjort från början, nämligen fixa en fungerande arbetsplanering. Kan inte pengarna användas bättre?

Jag har inte bestämt mig än, men jag lutar åt att jag tycker att denna fråga borde kommun och landsting kunna lösa utan extra skattemedel, till exempel genom att göra det till en valfråga som Stockholmarna gjort. Men då måste man förstås också tala om hur många man tänker avskeda, eller hur man nu annars tänkt lösa det.

För det är ju inte bara till riksdagsvalet vi väljer.

Resonerar jag rätt?

Länk: Exp, SvD

Det är nyhetstorka. Journalisterna drog ut på bröllopsskriverierna i flera dagar, men nu finns det snart inte rimligtvis mer att skriva om det.

Dock finns ett par godbitar att gräva i. Åtalet mot fd Länspolismästaren (notera fd) och utredningen om eventuella kopplingar till Sverige kring folkmorden i Sudan. Döm om frustrationen när åklagare och Bildt, uppenbarligen av helt olika skäl, men ändå helt i enlighet med svensk lag, lägger locket på.

Aftonbladet börjar med att konstatera att ”Om människor som utsatts för sexbrott vill vara anonyma så ska förundersökningarna inte bli offentliga i samband med att åtal väcks. Lagen är tydlig på den punkten och åklagare Håkan Roswall begick således inget fel då han beslöt att utredningen kring Lindbergs misstänkta brottslighet ska fortsätta vara hemlig.” Nej just det. Där har vi situationen i ett nötskal. Det är de förmodade brottsoffren som ska skyddas, de har begärt sekretess, minst en är minderårig, och därmed är saken utagerad. Vore det jag eller min dotter som varit utsatt för något liknande hade jag agerat precis likadant.

Men Aftonbladet ger sig inte så lätt. Det är hotad rättssäkerhet hit och misstankar om korruption dit. Självklart är det möjligt att Aftonbladet verkligen främst drivs av en vilja att värna Sverige mot korruption på hög nivå, men det finns också en viss möjlighet att Aftonbladet sörjer möjligheten att mitt i nyhetstorkan sälja astronomiska mängder lösnummer på smaskiga detaljer kring ful gammal polischef som rumlar runt med tonårstjej. Det man dock bestämt kan konstatera är att tjejernas vilja att inget kommer ut inte är värd ett ruttet lingon i sammanhanget.

Expressen gör en liknande manöver, fast i ett helt annat ämne. De kräver att Bildt förklarar sig. Bildt har ingen rätt att uttala sig om vad han har för tankar kring utredningen kring Lundin Petroleums eventuella inblandning i folkmord. Då blir det ministerstyre. Det vet Expressen. Man kan också tycka att Expressen och övrig press alldeles själva kan räkna ut att just Bildt som la ett antal år på att medla fred på Balkan sannolikt inte accepterat en order som säger ”Visst, döda tiotusen, det låter som en bra idé”. Men Expressen vill också sälja lösnummer, och visst vore det bingo om Bildt först gick ut med en kommentar man kunde publicera och man sedan fick chansen att ondgöra sig över att han gått ut med en kommentar, eftersom han ju då lagt sig i förundersökningen. Min gissning om vad som hänt är att Bildt presenterats med en bild av situationen som var synnerligen polerad och som han trott på. En styrelseledamot är ju inte operativ, och måste i viss mån lita till de svar han får. Huruvida han ändå borde förstått att något var fel eller inte är omöjligt att stå utifrån och orda om. Man är inte ansvarsfri för att man inte vet. Men först måste utredningen visa att Lundin Oil överhuvudtaget hade något med något att göra, sedan kan man spekulera i vad Bildt borde ha insett. Men uttala sig kan han inte idag.

Det är trist när journalister ägnar sig åt att skälla på varandra, eller åt att kräva information folk inte kan lämna.

Det är ännu tristare när de gör det i skenet av att vara moralens sista väktarutposter i ett annars helt havererat samhälle.

Tror de inte vi fattar bättre?

Länkar: AB, AB, AB, AB, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

SvDs Elise Claesson funderar över om kungarnas, dvs männens makt kanske är på utdöende alldeles av sig självt, utan kvoteringar av pappadagar och styrelseposter. Kvinnorna bestämmer i princip allt i hemmen, och tjejerna sitter på alla universitetsplatserna.

Detta är ju nu ett smått känsligt ämne, eftersom vi människor i princip undantagslöst har människor av det andra könet i vår närhet som vi bryr oss om och inte vill se fördummade. Det är alltid svårt att raljera kring könsbundna egenskaper, eftersom så ofantligt många undantag finns att peka på. Man kan säga att män är längre än kvinnor, men uppenbarligen finns massor av kvinnor som är längre än massor av män. Jag nöjer mig med att konstatera att den ultimata framtidsmänniskan besitter en kombination av logisk och verbal förmåga. Och det finns ingen större anledning att inte kvinnor likväl som män skulle kunna hitta den kombinationen hos sig själva.

Utom två: Synen på kvinnligt och synen på oss själva. Den sistnämnda kommer att behandlas i ett senare inlägg.

Vi har nu haft en helg med bröllop. Bröllop är uppenbarligen en kvinnodomän – som Johans kompis sa i Fucking Åmål: ”Tjejer är bra på smink och sånt. Och på att vara fina.” Småtjejer gillar prinsessor och klänningar och diamanter och pärlor. Vi tycker också om kärlek och blommor och hjärtan och gulliga saker.

Killar gillar lasersvärden i Star Wars och hockey och fotboll och wrestling och sånt.

Det är OK. För tjejer gillar muskulösa killar och killar gillar söta tjejer, så det finns ett plus i olikheterna. Uppenbarligen kan även killar gilla bröllop och tjejer gilla fotboll, men jag törs påstå att det ändå går att se en intresseuppdelning.

Det som dock förundrar mig är att nu, efter en helg med löpsedlar med pussande brudpar, tävlar journalister med varandra om att berätta hur tramsigt och meningslöst allt detta vackra och gulliga är. Det kostar pengar som kan användas till vård, skola och omsorg och ställer till det för folk när stan stängs av, och ledarredaktioner ska faktiskt ägna sig åt seriös journalistik, basta!

Och alla idrottsarrangemang då? Sverige har ett kungligt bröllop vart trettiofjärde år, och det seriösa Sverige står knappt ut med detta, men idrott är det ta mig sjutton hela tiden. Pappaledighetens toppsäsonger. Löpsedlar äts upp av trams och tjafs kring klubbyten och röda kort och skadade hälsenor.

Knappt någon skriver en enda spaltcentimeter om hur meningslös denna rapportering är.

Om vi kvinnor på allvar ska kunna aspirera på att få leva de liv vi vill måste vi sluta acceptera att det vi gillar nedvärderas som trams.

Upprepa nu därför detta fem gånger innan du lägger dig:

• Håruppsättningar är lika viktigt som laguppställningar.
• Bröllopsgullegull är inte det minsta mindre läs- och sevärt än VM i Sydafrika.

Länkar: AB

Aftonbladet slår på stort: ”Diktaturer inbjudna till bröllopet”, står det överst på hemsidan.

Eftersom en diktatur uppenbarligen är en benämning på ett land som tillämpar ett visst statsskick och inte en individ blir jag lite nyfiken på hur man tänkt.

Det visar sig mycket riktigt att det är ambassadörer som är inbjudna, och inte hela länder.

Vad gäller då kritiken? Jo, man har bjudit hela diplomatkåren. Man kunde gjort ett törnrosedop och bjudit alla utom några stycken som representerar dumma länder, men man valde att ta med varenda en.

Är det rätt eller fel? Vänstern tycker det är ”osmakligt”. Men så tycker de också att Sverige ska kräva att Obama inte har soldater i Tyskland.

Så frågan är ju om det är är kungahusets jobb att ställa ambassadörer i skamvrån, vilket skulle ha varit fallet om alla utom typ fem bjudits, men om gränsen för vem som ska få komma ska dras vid demokratirepresentanter skulle det dessutom bli lite småtomt i kyrkbänkarna… Monacos generalkonsul får vackert skämmas. Kinas ambassadör får också sitta på bänken.

Sammanfattingsvis efterlyser jag igen lite ordning och reda i kungakritiken. Att bjuda hela klassen inklusive Pelle är inte att säga ”Pelle är bra”. Att bjuda hela klassen utom Pelle är däremot ett statement. Det är inte kungahusets jobb att bestraffa representanter för länder som våra folkvalda valt att ha diplomatiska relationer med.

Denna lilla AB-kommentar får avluta detta inlägg:

”burito, 28 år, Idag 15:35 vad är en kung om inte en diktator. iaf var. allt han äger är pga att hans släkt vad diktatörer”

Fotot:
Övrig media har i princip ordagrant publicerat samma artikel: SvD, Expressen (SvD, SvD, SvD, SvD)

Jag tänkte ge mig på ett så uttjatat ämne som ”varför vi inte gillar Mona Sahlin”, fast bredda det lite till ”vad förväntar vi oss av en politiker?”

Det är svårt att låta bli att tycka på någon fläck synd om henne – varje gång det blir en förtroendeundersökning ligger hon katastrofalt illa till. Tidningsartiklar, kommentarer och bloggar är fulla av negativa referat kring hennes person, med länkar till youtubeklipp med Monas Missar. Hon är i mångt och mycket svenska folkets driftkucku.

Är man politiker får man alltid räkna med att folk som inte gillar det man säger inte heller gillar den man är – men detta med Mona är något helt annat. Även många som håller med henne i varje detalj stör sig på hennes personlighet.

Detta är min analys, rätt eller fel:

Vi gillar eller inte gillar politiker på samma sätt som vi (be-)dömer människor vi möter. Mindre efter deras stora gärningar, mer efter deras sätt att vara i vardagen. Därför är faktikt Tobleronen i princip ointressant annat än som ammunition för dem som redan är på den negativa sidan staketet.

Vi letar främst efter integritet och ryggrad, humor och värme.

Mona är osäker i sin roll – och undra på det, och alla dessa opinionsundersökningar gör henne än mer nervös och desperat efter att hitta en vinnande väg. Just därför förlorar hon hela tiden. Hon utstrålar osäkerhet och därmed kyla. Det är fullt möjligt att det finns värme och omtanke under ytan, men den kommer inte upp.

För att bättra på imagen säger hon vad hon gissar att folk vill höra och använder varje liten och stor grej som händer till att skälla på sina motståndare, utan att någonsin ge någon positiv feedback. Det är hon inte ensam om i och för sig.

Men helhetsintrycket blir att hon är ryggradslös, sladdrig, gnällig och småfalsk.

Politiker som kan ge motståndarna beröm, stå för kontroversiella ståndpunkter och ibland kritisera sig själva eller ifrågasätta sina påståenden – kort sagt visar integritet, saklighet och hederlighet – gillar vi bättre. Sådana är Maria Wetterstrand, Anders Borg, Margot Wallström, Gudrun Schyman, Fredrik Reinfeldt och Kjell-Olof Feldt – vars bok Alla dessa dagar i regeringen jag just nu läser – han är imponerande rak, den mannen.

Östros och Bodström är precis lika gnälliga som Mona, fast de ger ett säkrare intryck av någon anledning, och då minskar sladderfaktorn. I synnerhet Bodström har en personlighet, som går att få grepp om – dvs man vet vem han är.  

Går det då att vända detta?

I princip ja. Carl Bildt började delvis i Monas hörn – jag minns att jag på 80-talet tyckte han var en uppblåst sprätt, ärligt talat. KG Bergström kallade honom för ”lika folklig som ett hovrättsråd”, fast han var dock aldrig lika personlighetslös som Mona. Men sedan hände något – han vandrade mot större integritet i takt med att självförtroendet växte, och vändpunkten var ungefär när han sa ”ett misstag ska kallas ett misstag”. Med det vill jag förstås inte säga att alla gillar honom – men tillräckligt många gör det.

Finns det då en väg tillbaka för Mona Sahlin? Dessvärre tror jag loppet är kört. Men man ska aldrig säga aldrig.

”Who are you, Mona Sahlin?”
”Who do you want me to be?”

Länkar: AB

Eftersom jag brukar läsa Per Gudmundssons artiklar blir jag lätt paff när Aftonbladet smäller upp att han i själva verket inte alls jobbar åt SvD, utan indirekt åt Alliansen, som ger order om hur artiklar ska utformas.

Det står:

• ”Regeringen gör allt för att krossa det populära språkröret”
• ”Ordern: Krossa Maria”
• ”Alliansens hemliga plan för att sänka Miljöpartiet”
• ”Valtaktik att låta smutskastningen skötas av andra”

Och så en bild på en vän och blid, lite ledsen Maria, säkert tagen för länge sedan.

Jag läste både Aftonbladet, Svenskan (ingen dementi än, men den kommer väl) och DN.

Nu är det ju svårt att få någon förklaring till vad som egentligen hänt genom att läsa referat från en bok som i sin tur citerar en intervju gjord på krogen, så det finns förstås en risk att jag feltolkat.

Två påståenden verkar har slagits ihop:

• Per Gudmundsson berättar för författaren, Tonchi Percan, att hans chef sagt till honom att granska Wetterstrand hårdare.
• PJ Anders Linder har ”kontakter” på regeringskansliet. Kan betyda precis vadsomhelst. Kompis på facebook eller ungar på samma dagis som någon som jobbar där.

Det är allt. Det är ungefär som att säga: ”min mamma har bett mig vara hemma klockan åtta, och min mamma känner borgmästarn, alltså har borgmästarn bestämt att jag ska vara hemma klockan åtta”.

Själv läser jag SvD papperstidning varje morgon, och nätupplagan i princip varje dag, och är det något man kan anklaga SvD för är det snarare att vara väl gulliga mot just Wetterstrand. Hon har varit med i flera artiklar där hon framställts som väldigt trevlig (vilket hon säkert också är). Någon kritik känner jag inte alls igen.

Den ultimata ironin är Aftonbladets Helins enorma irritation över hur media, och då främst Expressen behandlat Jan Guillou. En irritation det finns viss fog för – eftersom Expressen tillåtit sig att använda en rubrik som visserligen var korrekt, men kunde misstolkas. Vem kom först på att Guillou även rapporterade till Säpo? Enligt Newsmill var det Tonchi Percan.

Och så var cirkeln sluten.

Frågan är om detta nya smutskastande är något som ska ersätta valbevakningen.

Istället för en tävling mellan partier har vi nu fått ett journalistkrig.

Grenen heter ”Stenkastning i Glashus”.

Varje val handlar ju om mycket viktiga ting. Det handlar om hur samhället ska se ut, vilka lagar och regler vi ska leva efter och annat väsenligt.

Men det skulle ju faktiskt också kunna ses som en tävling. Eller, som nu med de båda laguppställningarna, en match.

Det skulle säkert locka fler soffpotatisar till politiken om referaten blev lite mer spännande.

”Japp, där har vi Ohly som dribblar på vänsterkanten, han passar till Mona, hon missar och så går bollen över till Reinfeldt… han springer, borde passa till Maud som står helt fri, men nej, han skjuter själv på målet…. Maria och Peter i rödgröna tröjor där springer mot mitten, krockar med varandra! Ajajaj! Nu fick Janne Björklund tag på bollen, och han skjuter, han skjuter, nej, den går över målet!!!”

Visst låter det mycket häftigare än dagens trista nyhetsreportage!

Fast ska metaforen hålla fullt ut behövs nog en tävling med fler än två lag. Vad sägs om Tour de Suède på cykel? Eller en rallytävling? Med Jimmie, Gudrun och piraterna som outsiders, som utmanar de etablerade åkarna utan snygga kläder och senaste utrustningen?

Sifo, SCB, Demoskop med flera står ute och försöker klocka samt rapporterar hem… ”Där verkar Reinfeldt faktiskt snäppet före Sahlin, men mätutrustningen är osäker…”

Sedan får man förstås starta supporterklubbar, som blint, vad som än händer, stöttar sin klubb eller åkare, i matchande halsdukar. Helst ska de också supa, slåss och kasta ägg.

Vi behöver också lite fula klubbyten och skriverier om spelare och tränare som uppträder oegentligt.

Tänk, vad annorlunda allt vore då!

Länkar: AB, Expressen, DN, SvD,