Stängda gränser à la SD

Profilbild för Redaktionen MotargumentMotargument

Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ‘Muso

Vi har tidigare redovisat varför Sverige inte kan vägra att ta emot en asylansökan från någon som står på svensk mark. Vi har också förklarat att Sverige, som saknar landgränser söderut, inte kan sätta upp en vägbom och säga ”vänd tillbaka”. Den som befinner sig på svensk mark och söker asyl har enligt Flyktingkonventionen, Europakonventionen och EU-lagar i övrigt rätt att få sin ansökan behandlad.

Vi har efterlyst en förklaring från såväl SD som M, som ändå påstår att detta är möjligt, till hur de tänkt sig genomföra denna manöver.

Nu har det äntligen kommit en från SD, och vi går här igenom den, punkt för punkt.

”Regeringen bör lägga förslag på en skärpt asylprocess där den sökande måste förklara hur de tagit sig hit, för att underlätta återförandet av asylsökande till första EU-land enligt Dublinförordningen.”

Dublinförordningen säger att bara den som är registrerad i ett…

Visa originalinlägg 612 fler ord

Moderaternas stängda gränser

Mitt parti Moderaterna vill skicka den som söker asyl i Sverige tillbaka till ett land där den inte är registrerad. Man skriver förstås inte så rakt ut. Det står istället:

”Tillfälliga gränskontroller ska införas och de asylsökande som anländer till Sverige från andra EU-länder och som inte tidigare registrerats enligt Dublinförordningen ska nekas inresa till Sverige.” 

Det handlar alltså om en annan sorts gränskontroller än dem vi har idag och som S-MP-regeringen infört. En sort där människor som står på svensk mark för första gången i modern tid inte tillåts söka asyl.

Featured Image -- 3427Jag har tillsammans med Thabo ‘Muso skrivit tre artiklar där vi detaljerat förklarar varför det inte är praktiskt genomförbart. Executive summary, för den som inte hinner läsa: eftersom den som söker asyl i Sverige redan befinner sig i Sverige, pga att vi saknar landgräns mot södra Europa, blir det inte fråga om en avvisning vid gränsen, utan ett faktiskt tillbakaskickande. Vi kan pga bristen på landgränser inte bara sätta upp en bom och säga ”vänd tillbaka”.

Det har också i efterhand visat sig att vi haft rätt, när Danmark inte ens vill ta emot dem som INTE vill söka asyl i Sverige. Att utan föregående förhandling få dem att ta emot dem som faktiskt gör det känns närmast utopiskt.

Jag har debatterat frågan ganska ofta på sista tiden, och det finns några sidospår diskussionen snabbt hamnar i, så jag vill avverka dem på en gång:

  1. ”Det är emot folkrätten att skicka folk till Tyskland och Danmark.”
    • Det är inte emot folkrätten om landet tar emot dem. Det är däremot emot europeisk praxis, vilket är anledningen till att i synnerhet Danmark sannolikt INTE kommer att ta emot dem. Dublinförordningen utgår från ömsesidig acceptans. Om inte motparten tar emot kan man inte skicka någon.
  2. ”Dublinförordningen är ändå kass/har havererat.”
    • Håller med. Men det är det vi har nu, tills annat anges. Vi kan inte ensidigt ändra avtalet.
  3. ”Sverige klarar faktiskt inte av detta, så vad vill du göra istället då va? Va? Va?”
    • Det är en annan fråga, som jag besvarar här. Du kan inte möta mitt påstående om att förslaget är ogenomförbart med att säga ”men vi måste”. Du kan däremot motbevisa mig genom att förklara varför jag skulle ha fel.

Gränskontroller där man vägrar ta emot asylansökningar utan istället återsänder den som står på svensk mark är bara genomförbara om vi i förväg har en överenskommelse med det mottagande landet, och en sådan finns faktiskt inte idag.

Varför lägger då Moderaterna ett förslag som inte går att genomföra?

Next TeeDet är möjligt att Anna Kinberg Batra och Angela Merkel faktiskt HAR någon form av deal. Men då måste hon förklara det. Och det är inte längre Tyskland utan Danmark som är det land varifrån flest asylsökande kommer. Färjor från Tyskland fick man stopp på genom att lägga ett ändringsförslag av Utlänningslagen 9 kap. 3 § till att omfatta även båtar inom Schengen.

Det är möjligt att Anna Kinberg Batra vet något sätt att få Danmark med på noterna. Men då måste hon förklara hur det sättet ser ut.

Man kan vara kreativ. Vi kan smuggla dem tillbaka till Danmark i bussar, och släppa ut dem mitt i natten. Om det är planen får hon väl framföra det, så får vi se vad danskarna tycker.

Jag som länge skrivit om SDs populism i denna fråga tycker det känns oerhört trist att det parti jag tillhör och röstat på hela mitt liv nu beter sig likadant. Moderaternas agerande legitimerar SDs verklighetsfrånvända påhitt – inte bara i denna fråga, utan generellt. ”Kolla nu har Moderaterna fattat att vi hade rätt höhöhö!” är början till ”Men då kanske SD har rätt i fler frågor”. Suck.

Jag kan inte låta bli att undra varför man gör så här. Förslaget visar på endera populism eller inkompetens. Ingetdera är särskilt smickrande.

Gör om, gör rätt.

Eller förklara hur vi tänkt oss att detta ska gå till.

Tillbaka till Travemünde

Profilbild för Helena TrotzenfeldtMotargument

Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ‘Muso.

Vi skrev en artikel om stängda gränser, och varför det är en praktiskt ogenomförbar lösning för Sverige, som saknar landgränser till de länder varifrån asylsökande kommer.

Den ledde till en del debatt.

Nu har Moderaterna gått ut och förklarat att det går att genomföra stängda gränser och ändå upprätthålla asylrätten, genom att man smidigt bara puttar tillbaka den asylsökande till det land den kom från. Man menar att detta skulle upprätthålla Dublinförordningen. På ett teoretiskt plan ligger det något i det. På ett praktiskt plan gör det inte det.

Vi tar här ett praktiskt exempel: TT-line. Färjorna som går mellan Travemünde/Rostock och Trelleborg används idag av asylsökande för att ta sig till Sverige. Hundratals passagerare kommer med bil, långtradare eller till fots från Tyskland.

Väl i Trelleborg rullar alla fordon av färjan. Men om en gränskontroll ska införas måste de stoppas innan de lämnar…

Visa originalinlägg 378 fler ord

Migrationspolitiska åtgärder – en analys

FlaggaVi som skriver om nationalism, främlingsfientlighet och myter runt migration anklagas rätt ofta för att vilja ha svängdörrar till Sverige där alla som vill ska kunna bosätta sig här och dränkas i lyx, som om det vore omöjligt att ha en bestämd åsikt utan att den samtidigt är extrem.

Bland annat därför skrev jag i somras inlägget En annan syn på invandring, där jag spjälkade upp mina åsikter. De gäller i stort fortfarande, men givet den nya och extrema situationen vill jag göra en uppdatering och samtidigt kommentera Regeringens och Alliansens överenskommelse om insatser med anledning av flyktingkrisen, som jag i stort tycker är bra.

Utgångspunkt

Människor är tillgångar. Invandring är i grunden bra för ett land. Men när de kommer i sådana antal som nu gäller inte det överlag. Vi behöver en mer ”lagom” ström av arbetskraft som vi hinner absorbera för att vi ska kunna se lönsamhet i närtid om ens någonsin. Nu är ju i och för sig inte asylinvandring primärt tänkt att vara lönsam, utan det är en humanitär insats, men just därför behöver vi säkerställa att de som får hjälp verkligen behöver det och tvärtom. Vi måste prioritera det som är viktigt när det gäller de medel vi lägger på hjälpinsatser.

För mig är det:

  1. Mottagningen ska fungera. Människor ska få mat och tak över huvudet. Barn ska få skolgång.
  2. Asylrätten ska respekteras. De som har rätt till asyl ska få det, och vid tveksamma fall ska man hellre fria än fälla.

I övrigt är inget heligt.

Europa

Europa bör först och främst hantera flyktingkrisen i samråd, och den hanteringen blir aldrig färdig, utan behöver ställas om beroende på var i världen det finns oroshärdar. Just nu flyr många från Syrien, och då behöver EU ha en policy för hur de som kommer därifrån ska hanteras. Det är generellt en för alla mycket dålig lösning att människor dör på havet eller vandrar längs dikesrenar i Serbien. De borde stanna i läger närområdet och sedan flytta till Europa under ordnade former. För flytta ska de. Det är inte ett liv att bo i ett tält i fem-tio år. Och jag menar att om de som lever i läger vet att de kommer att få en rättvis prövning där de befinner sig kommer de inte att känna sig tvingade att blottställa sig och utsätta sig för livsfara för att komma ifrån lägren.

Men många kommer ändå inte att sluta försöka ta sig till Europa – det hade inte vi heller gjort – så därför behöver Europa ett sätt att hantera asylinvandringen under ordnade former. Idag saknas kontroll.

Att kontrollen saknas beror i sin tur inte egentligen på antalen, utan på bristen på planering. Europa har tagits på sängen. Det finns ingen anledning att orda om varför och huruvida man borde förstått tidigare. Antalet som söker sig hit har mångdubblats på ett par år, och det ser inte ut att mattas. Alltså behöver vi dimensionera om mottagningen. Vi måste tänka om.

Mottagningen

För att få ordning på mottagningen behöver  Europa ha stora asylboenden/läger på några ställen, där människor kan samlas in i väntan på att få sin rätt till asyl prövad. Jag menar att de lägren bör ligga i glest befolkade länder, och dit hör Sverige.

Vi skulle kunna vara en av EUs uppsamlingsplatser för dem som sökt asyl både här och i andra närliggande länder, genom att i glesbygd bygga upp EU-finansierade läger av till exempel baracker, och sedan tillhandahålla tjänsten ”rättssäker asylprövning” mot betalning från EU. Det skulle skapa massor av jobb. Samma sorts läger borde finnas i exempelvis Turkiet, genom avtal, i Libanon och kanske även i Polen och Spanien/Portugal. Den som söker asyl i ett EU-land som inte kan ordna boende körs till en sådan plats.

Asylrätten

EU har idag lagar runt vem som har rätt till asyl, som sedan implementerats i varje lands egna lagstiftning. Det är i sig rätt tänkt, men vi tolkar dem lite olika. Så sökte sig exempelvis irakier till Finland för att de visade sig vara generösare än andra EU-länder mot just irakier. Det har dock ändrats nu.

EU skulle totalt vinna på att bli bättre på samordning – inte minst vad gäller bedömningen av länder. Även om alla som söker asyl har rätt till individuell prövning skulle Europa tjäna på gemensamma regler, så att det går fortare från prövning till beslut, och så att besluten blir mer lika genom Europa. Här kan Sverige vara föregångsland.

Asylrätten innebär att du har rätt att söka asyl i det land där du befinner dig, men landet kan genom avtal med andra länder flytta dig dit. Exempel på det är:

  • Dublinärenden, där EU, Norge, Liechtenstein, Schweiz och Island kommit överens om att skicka asylsökande till det land dit de först kom.
  • Australien, som skickar alla asylsökande till Papua New Guinea i enlighet med ett avtal med dem.

EU kan med andra ord skriva avtal med andra länder inom eller utanför EU om att de ”tar över” asylsökande. utan att det bryter mot asylrätten, så länge dessa länder respekterar samma rätt. Det är därför möjligt att skicka den som sökt asyl i EU till Turkiet, om Turkiet behandlar asylansökan rättssäkert.

Sverige

Med utgångspunkten att invandring är bra för Sverige går det ändå att inse att en kaotisk asylinvandring inte är det. Vi behöver därför skilja på vad vi gör för att hjälpa, och fokusera den hjälpen, och vad vi gör för att landets befintliga invånare tjänar på det.

Arbetskraftsinvandring är positivt för ett land. Jag tycker de regler vi har idag, som kräver avtalsenliga villkor och en lön som går att leva på, är bra. Jag ser ingen anledning att ändra dem.

Vad gäller anhöriginvandringen skrev jag redan i somras att jag vill att kärleksinvandring (så kallade nyetablerade relationer) alltid ska omfattas av försörjningskrav. Det blir nu verklighet i och med migrationsuppgörelsen:

”Undantag från försörjningskrav vid anhöriginvandring för svenska medborgare och för medborgare i annan EES-stat eller Schweiz, samt för dem som bott i Sverige i mer än fyra år tas bort. Ändringen ska gälla nyetablerade relationer.”

Med ändringen ovan kan vi snabbt avföra all invandring utom asylinvandringen som positiv eller neutral för Sverige.

När det gäller asylinvandringen ser det annorlunda ut. De asylsökande som är någorlunda unga och snabbt kommer i arbete är en stor vinst för Sverige. De som aldrig kommer i arbete är en stor förlust. De kostar dels genom att de ska försörjas, och dels genom ökad risk för såväl kriminalitet som sjukdom både i nuvarande och nästa generation. Passivitet föder problem i sig.

Det är mot bakgrund av detta som jag inte vill bevilja PUT till den som inte antingen förvärvsarbetar eller kommit till Sverige som minderårig. Jag ser alla fördelar med att bevilja PUT. Människor blir trygga och lyckligare. Men det har ett högt pris.

Migrationsuppgörelsen säger:

”En tidsbegränsad lagändring införs. Kvotflyktingar, ensamkommande barn och barnfamiljer ska fortsatt som huvudregel ha permanent uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning. För övriga flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande ska huvudregeln vara tillfälligt uppehållstillstånd. Vid tillfälliga uppehållstillstånd ska flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande ha en rätt till familjeåterförening motsvarande den som gäller enligt EU-rätten.

När det tillfälliga uppehållstillståndet löpt ut och personen kan uppvisa taxerad inkomst på en nivå som det går att försörja sig på ska personen beviljas permanent uppehållstillstånd, även om skyddsskälen har upphört. Det tillfälliga uppehållstillståndet bör också bli permanent efter tre år om skyddsskäl kvarstår.

Den tidsbegränsade lagen ska utformas i enlighet med detta och gälla under tre år.

Den nya lagstiftningen ska tillämpas så snart den trätt i kraft. De beslut som då fattas kommer därmed att utgå från den nya lagstiftningen. De nya reglerna kommer att tillämpas även när ansökan om uppehållstillstånd gjorts dessförinnan.”

Jag vill gå längre. Jag anser att TUT ska beviljas till alla som är vuxna tills de kan försörja sig själva. Blir det lugnt i hemlandet upphör enligt mig Sveriges ansvar att försörja personen. Och då bör man åka hem igen, om man inte klarar sig själv i Sverige. Här kan Sverige med fördel bidra till återvandringen, om vi ser att personen kommer att få det svårt, genom att betala bidrag under en tid.

Jag vill göra undantag för den som har minderåriga barn som bott minst fyra-fem år i Sverige. Den bör få fortsatt TUT tills barnen fyllt arton. Vi kan också göra undantag för svårt sjuka eller funktionsnedsatta. Men principen att vägen till PUT och medborgarskap ska gå via eget arbete bör gälla överlag.

Syftet med detta är att säkerställa att vi även fortsättningsvis har möjlighet att ta emot dem som söker skydd. Det är enligt min mening avsevärt bättre att de resurser vi lägger på asylinvandring går till dem som har skyddsbehov idag, och inte på dem som tidigare haft det men som nu tryggt kan återvandra.

Kortsiktigt

Migrationsuppgörelsen innehåller även en hel del kortsiktiga åtgärder, varav de flesta är bra. Här ett axplock:

”De personer som beviljats uppehållstillstånd ska regelmässigt skrivas ut från anläggningsboende när en ny bostad är ordnad. En person som beviljats uppehållstillstånd ska alltså inte kunna tacka nej till erbjuden anvisning och samtidigt bo kvar på anläggningsboendet.”

Ensamkommande ska inte längre placeras i dyra HVB-hem om de inte behöver det. Istället ska en billigare och förmodligen bättre form som heter ”stödboende” inrättas.

”Svenskundervisning ska ges redan under asyltiden liksom en obligatorisk samhällsorientering.”

Det är överlag bra, med tanke på hur lång tid det tar innan uppehållstillstånd idag. Men eftersom ungefär hälften får avslag betyder det att en hel del resurser läggs på människor som inte kommer att behöva kunna svenska. Så än bättre vore kortare handläggningstider.

”Bättre vägar för lågutbildade personer att få sådan yrkesutbildning som gör att de kan komma ut på arbetsmarknaden.”

”En snabbare etablering på arbetsmarknaden underlättas genom lägre trösklar in på arbetsmarknaden. För att möjliggöra detta utvidgas RUT-avdraget till att också omfatta utökat trädgårdsarbete, flyttjänster och IT-tjänster i hemmet (RIT-avdrag).”

”I dag gäller att den som kommer till Sverige med barn under tolv år har rätt till maximalt 450 dagar med föräldrapenning i Sverige. Högst 96 dagar får tas ut efter barnets fyraårsdag, och inga dagar efter barnets tolvårsdag. Detta ska begränsas så att endast ett fåtal av de 450 dagarna får tas ut efter barnets tvåårsdag.”

Detta har skvalpat länge. Nyamko Sabuni gjorde vissa förbättringar, vill jag minnas. Det finns ett missförstånd runt dessa dagar, där det påstås att man får föräldraledighet ”retroaktivt”. Det är fel ord, anser jag. Men självklart bör man inte få full föräldrapenning för barn som redan är födda. Personligen tycker jag man ska få de dagar som är kvar till barnets 18-månadersdag och inte mer, alternativt att man inte får några föräldrapenningdagar alls, men en särskild ersättning utgår till den som pga att den har små barn inte kan delta i etableringsprogrammet tills barnet är stort nog att gå på dagis. Jag är lite besviken att Alliansen inte fixat detta för länge sedan.

”Nyanlända med yrkesbakgrund som lärare ska, i de ämnen som de är utbildade för, kunna undervisa elever som talar samma språk. Vid sidan av undervisningen ska kompletterande utbildning och validering ske.”

Förutom dessa åtgärder behövs snabbt metoder att korta ner asylprövningstiden. Köer kostar pengar i alla ändar. Ju förr vi avvisar dem som inte har skyddsbehov desto mer resurser frigörs till dem som ska leva kvar här.

Ensamkommande behöver utredas snabbast, och de som saknar asylskäl bör skickas tillbaka till barnhem i hemlandet. Marocko vägrar samarbeta kring detta, tyvärr, eftersom många marockanska killar som helt saknar asylskäl bor i Sverige och inte kan skickas tillbaka, men om vi kunde få till ett avtal med Afghanistan skulle det vara en både humanitär och ekonomisk vinst. Det är fruktansvärt farliga resor stora mängder framförallt killar företar sig. Ingen vet hur många som aldrig kommer fram. Möjligheten att få ett bra liv i Sverige även om man saknar asylskäl är en onödig drivkraft för att utsätta sig för livsfara.

Sammanfattningsvis

Jag anser att den allmänna debatten har för stort fokus på sådant som inte är viktigt på längre sikt, som till exempel att det skulle vara en stor katastrof att människor tillfälligt får sova i vinterbonade tält. Det är inte alls i sig ett mått på att systemet havererat, utan bara på att den kortsiktiga planeringen inte funkat.

Vi borde istället lyfta blicken och fundera på hur vi vill ha det om några år. I den bästa av världar är ingen på flykt, men så kommer det inte att bli i närtid. Så vi behöver istället fråga oss:

Hur ser det ut när det fungerar? När är vi ”nöjda”?

Vad är viktigt, och vad kan vi ge avkall på?

Hur kan vi säkerställa att Sverige långsiktigt bidrar där våra resurser gör mest nytta?

Kan vi återigen göra invandring till Sverige till en långsiktig ”plusaffär”, även inberäknat asylinvandringen?

Argument på temat ”man kan hjälpa hundra i närområdet för bara en i Sverige” framförs ofta. Men oavsett hur man räknar stämmer förstås inte det. En filt är en filt. Mat är mat. Och även om filtar och mat ”kostar” mer i Sverige än i Libanon betyder det samtidigt att Sverige får inkomster genom moms och inkomstskatt. Att säga att Europa måste hantera mottagningen i Libanon och Turkiet för att tjäna pengar är som att påstå att det är bra för Sverige att köpa varor från låglöneländer istället för närproducerat. Mottagningen ska hanteras där också, för det behövs. Men inte för att Sverige ska tjäna pengar.

Med långsiktighet kan vi ordna riktigt bra asylmottagning i Sverige. Vi kan sälja tjänster inom området till EU. Och vi kan bli ett föregångsland som både räddar människor i nöd och samtidigt utvecklas och drivs framåt av hög invandring.

Det är dessa frågor vi borde diskutera, istället för dumheter som stängda gränser och andra panikåtgärder.

De fattiga i Danderyd

Next TeeJag diskuterade RUT ganska mycket när det kom, men nu var det ett tag sedan.

Men i samband med att S+MP ska dra ner den tillåtna användningen från 50 till 25 procent aktualiseras frågan, och de gamla argumenten ploppar upp igen, från båda sidor.

En intressant bit bakgrund är att RUT allra först var ett S-förslag från jag tror nittiotalet. Sedan blev det ett MP-förslag, och sedan ett rödgrönt förslag 2010, varpå regeringen Reinfeldt #2 gjorde det till sitt. Det är ett förslag som kommit från vänster, eftersom det borgerliga synsättet är att skattereduktioner inte ska behövas för att blåsa liv i tjänstesektorn. Låga skatter ska göra att den lever ändå.

RUT är med andra ord en kompromiss mellan vänsterns vilja att driva företagsamhet framåt medelst avdrag och bidrag och högerns vilja att skapa en blomstrande tjänstemarknad för privatpersoner. RUT är väldigt svenskt.

Är det dumt att halvera RUT till 25 procent? Jag håller helt med om argumenten. Det ”drabbar” en procent av utnyttjandet. Det är en rätt irrelevant fråga av den anledningen. Nedskärningen ger inga skatteintäkter och skapar heller inga stora problem för oss som använder RUT. Man skär för att visa att man skär. Det är ett slag i luften, men som sådant får det konsekvenser. RUT-företagarna blir nervösa. Och nervösa arbetsgivare håller igen. Därför är det enligt min mening ett dumt beslut. Inte för att det är synd om dem som inte kan spendera mer än 25000 på städning och trädgårdsarbete.

Att diskutera RUT med någon som har en annan åsikt än man själv kommer förmodligen aldrig att leda till någon sorts ömsesidig förståelse. Det finns nämligen gott om argument på båda sidor frågan. Det vanligaste påpekandet från dem som inte gillar RUT är att peka på vilka som använder det, nämligen rika knösar i förorten, och vilka som inte använder det, nämligen sjukskrivna och arbetslösa, och påpeka att det är orättvist att rika tjänar pengar. Ungefär.

Men låt oss låtsas att världens valuta inte är pengar, utan tid utanför arbetet, dvs den tid man har att lägga på städning och trädgårdsarbete och läxläsning med barnen. Och så ser vi vem som är rikast.

I den dimensionen är de arbetslösa och sjukskrivna den yppersta societeten. De har tid in abundance. Visst. Är du sjuk kan det vara så att du inte klarar en del uppgifter i hemmet, men då ska du får hjälp av din kommun genom hemtjänst.

De näst mest välbärgade är de som jobbar deltid.

Mittenkategorin jobbar heltid eller kanske heltid plus sjuttiofem procent och bor utanför storstäderna, och cyklar till jobbet på tio minuter.

Vilka är då fattigast?

Många egenföretagare som jobbar dygnet runt. Och vi som bor i storstadsförorter där båda jobbar heltid och har lång restid till jobbet. Vi som lägger femtiofem till sextio timmar var i veckan bara på att förvärvsarbeta. Jämfört med ett par där båda är arbetslösa har vi bortemot hundra timmar mindre att spendera i veckan.

RUT är till för oss som är förlorarna i fritidsligan. För det är också vi som betalar som mest i skatt, i reda pengar räknat.

Det gör oss inte till goda människor. Vi är lika egoistiska som alla andra. Men det gör oss till dem som bäst behöver få använda den tid vi har kvar till att få vara med våra familjer, till att jobba över, till att slippa gå in i väggen.

Flyktingläger åt EU

PrästkrageEU planerar att bygga läger i Turkiet för 2,2 miljoner flyktingar. Två stycken Stockholm, byggda av tält, alltså.

De tre länderna Turkiet, Bulgarien och Grekland har nu utropats till en sorts ”tri-state area”.

Såvitt jag förstår är detta en juridisk finess för att kringgå Flyktingkonventionen, som ger dig rätt att söka asyl i det land där du befinner dig. EU har redan kringgått den genom att räkna hela EU som ett land för att undgå att människor vandrar från land till land efter avslag och kostar resurser i asylprövning. Dublin-fördraget gör att oavsett hur många länder du tar dig i EU till kan du bara söka asyl i det land du först registerades i. Obarmhärtigt skickas du tillbaka dit. Det är en regel jag står bakom, men det är likväl ett loophole i flyktingkonventionen såsom den är formulerad.

Nu har man plötsligt utropat Turkiet, Grekland och Bulgarien till en sorts union genom ett ”tri-partite agreement”, och det är sannolikt av samma skäl. Man vill göra det möjligt att skicka den som påträffas i Grekland och Bulgarien att skickas till Turkiet, och det går bara om de enligt någon definition kan anses vara samma land.

Med tanke på den sega träta som levt kvar mellan Grekland och Turkiet sedan – pja – trojanska kriget, finns en absurd ironi i detta. Agamemnon skulle vända sig i sin grav, om han hade någon kvar.

Metoden är prövad förut. Australien skickar alla som söker asyl till Papua New Guinea, sedan 2013, enligt ett avtal där de får betalt av Australien. Där kan de söka asyl, vilket få vill. Det är en sån där otrevlig företeelse som osar av brun främlingsfientlighet men samtidigt räddar många från drunkningsdöden.

EUs tankefigur är dock att de som befinner sig i lägren i Turkiet under ordnade former ska beviljas asyl i Europa. Nu tror ju inte många att det kommer att hända i närtid. Europa har fullt upp att behandla dem som kommer, så de som snällt väntar på sin tur i tältläger blir nog kvar där.

För den som flytt kriget i Syrien och aspirerar på ett liv i Europa istället för att i ett obestämt antal år leva i ett tält i Turkiet finns fortfarande möjligheten att ta sig till något annat land än Grekland. Om andelen kvinnor och barn som flyr är låg idag lär den bli ännu lägre med de nya reglerna.

Jag står bakom tanken, dock. Tyvärr, måste jag tillägga, men jag ser ingen annan utväg. Döden på Medelhavet måste stoppas, smugglarna måste motarbetas, och det är mer humant och rättvist att flyktingar tar sig till Europa från lägren i flygplan än att de vandrar längs järnvägsspår i Serbien.

Jag hoppas bara att det inte innebär att Europa tycker att nu kan vi luta oss tillbaka och fortsätta med våra liv.

Betyder då detta att SD hade rätt med sitt evinnerliga ”hjälpa på plats”?

Inte alls. SD vill två saker:

  1. Skicka tillbaka alla som tagit sig till Sverige till de länder de flytt från, vilket betyder att människor som idag eller i en nära framtid befinner sig i Sverige kommer att torteras, våldtas eller dödas, oundvikligen. Inte alla, men en del.
  2. Gå ur EU. Och enligt min mening är det oerhört korkat, för det är bara EU som kan hantera krisen på ett någorlunda sammanhängande sätt.

Vi har dock över hundratusen människor som behöver tas om hand redan idag i Sverige, och det kommer att ta sin tid. De sist anlända kommer att behöva bo i tält, för vi har inte bostäder till dem.

Jag tycker det är förståeligt givet att situationen varit oväntad, men fel. Vi är ett av Europas glesast befolkade länder, och vi har massor av orter där få jobb finns. En fantastisk lösning på åtminstone en liten del av flyktingkrisen vore ju att vi permanentar alla de lokaler som nu tillfälligt tagits i bruk till asylboenden. Så kan vi, likt Turkiet och Papua New Guinea, erbjuda boenden åt asylsökande i andra EU-länder under utredningarna.

”Det blir dyrt”, fräser SD. Det kostar mycket mindre med läger ”på plats”.

Det är samma resonemang som används för att motivera tillverkning av bilar eller T-shirtar i Kina. Det är dyrt att använda arbetskraft i högskatteländer, så det blir visserligen billigare på kort sikt att flytta jobb utomlands, men pengar som investeras i Sverige stannar i Sverige. De blir till moms, inkomstskatt och arbetsgivaravgifter, som går tillbaka och blir moms, inkomstskatt och arbetsgivaravgifter igen, i ett evigt skattekretslopp.

Så låt EU outsource:a flyktingmottagandet av dem som tagit sig till andra länder än Grekland och Bulgarien till Sverige, ta rimligt betalt och se jobben växa till.

Då blir vi en humanitär stormakt på riktigt.

Att teleporta sig in i Utopia

veniceJag tycker vi ska ha en värld utan cancer, mobbing, plågsamma djurförsök, krig och världssvält. Visst är jag bra? Röstar du på mig om jag ställer upp i val till Riksdagen? Det måste du ju, när jag lovar en sån lysande framtid!

Att politiker och övriga som har åsikter om vad svenska politiker borde genomföra har som förslag att världen borde se annorlunda ut utan att precisera hur Sverige ska ta sig dit blir enligt min uppfattning alltmer vanligt. Man börjar sitt resonemang med att ”så här tycker jag att det borde vara”, och sedan argumenterar man som om inga politiska beslut på Sverigenivå behöver fattas för att komma dit.

Jag har stört mig på detta ett tag, och ägnar därför detta inlägg åt att diskutera runt några vanliga exempel ur dagens politiska frågeflora.

Först har vi alla som bygger sina resonemang runt vad andra länder borde göra. ”Grekland borde.” ”Ungern borde.”

Jo, det är gott och väl, men är du svensk behöver du ha en plan för svensk politik, och som det ser ut idag gör dessa länder inte vad du tycker att de borde. Du kan exempelvis inte fatta ett beslut att nu ska alla länder sydost om oss tillämpa Dublinförordningen om de inte är med på det. Och du kan inte sätta människor som saknar rättighet att vistas i EU på ett flyg om inte mottagarlandet säger ja. Det är inte praktiskt genomförbart.

Sedan har vi Sverigedemokraternas tankefigur om att om vi hjälper riktigt mycket i närområdet och dessutom stänger gränserna kommer ingen hit. Men så är det förstås inte. För att uppnå en sådan effekt att ingen kommer att försöka ta sig till Europa behövs långt mer än pengar till extra filtar. Och Sverige har en av Europas längsta gränser. Det är inte praktiskt möjligt att stänga den annat än möjligen vid Öresundsbron.

Det går därför inte att säga ”vi ska inte ta emot” utan att samtidigt besvara följdfrågan ”vad ska vi då göra med dem som ändå kommer?”.

Och till dem kommer de som redan befinner sig här.

”Vad ska vi göra med dem som tagit sig hit” besvaras i debatten mellan Åkesson och Lööf med det finns ”en princip om första säkra land och det är där man ska söka asyl och det är så det måste fungera”. Men det gör ju inte det bara för att vi vill riktigt mycket. Det Sverige kan göra är att vädja, hota, betala, förhandla, lobba. Men vi kan inte bestämma. Och Åkesson, som vill avveckla Sveriges EU-medlemskap, är ju absolut inte rätt person att påpeka att nu ska EU kliva upp och ta större ansvar.

Nu senast skrev Hanif Bali en lång artikel där han ganska korrekt listar problemen med asylinvandringen. Artikeln är välskriven och ganska insiktsfull. Det är ju svårt att inte hålla med om att ett minskat söktryck vore bra för Sverige givet hur det ser ut idag, men den politiska frågan är ju hur det ska uppnås. När han plötsligt stannar upp precis när han når fram till själva genomförandet blir det en märklig debattartikel. Jag skulle hellre kalla den för vision utan åtgärdsplan. Lite som ett företag som säger ”vi ska bli störst” utan att samtidigt producera en strategi för hur.

Samma resonemang återfinns i hela DÖ-debatten. Massor av framförallt borgerliga och nationalistiska väljare är emot. Och de har bra skäl, för DÖ är helt klart problematiskt. Men frågan om vad vi borde ha istället får ofta ett svävande svar.

Visst kan vi ha nyval. Inte mig emot. Men det är osannolikt att något block skulle få egen majoritet, och då har vi samma situation igen efter valet. Verkligheten försvinner inte för att vi tycker den borde göra det.

Visst vore det ultimata om alla som flyr tog sig till närmsta flyktingläger och sedan stannade där och väntade på sin tur, så att UNHCR sedan i godan ro kunde välja ut de mest behövande och skicka dem som kvotflyktingar till länder som har tid och råd att ta hand om dem och integrera dem, men det kommer aldrig att bli så fullt ut. Vi ska absolut hjälpa i närområdena – det är ingen idé Åkesson har patent på och som ingen annan tänkt på tidigare, utan något Sverige gjort i många år – men det är inte ett alternativ till att bevilja asyl eller skyddsstatus till dem som flyr till Sverige.

Visst vore det förträffligt för den bågnande svenska asylmottagningen om Grekland och Italien verkligen registrerade dem som passerar deras länder, så att vi kunde skicka tillbaka dem dit när de når Sverige, men de kommer inte att göra det för att vi säger till dem.

Varje politiker eller debattör som försöker beskriva en vision av hur det borde vara utan att besvara hur vi ska ta oss dit, genom beslut fattade i svensk riksdag och inte av andra länder, måste ifrågasättas.

Den som vill minska det antal som söker asyl i Sverige behöver berätta hur på ett trovärdigt sätt.

Den som vill minska eller, som SD, helt eliminera antalet beviljade uppehållstillstånd behöver ställas till svars för att den avser skicka syrier tillbaka till Syrien, för det är det enda land som tar emot de asylsökande som inte Dublin kan appliceras på. Och skickar vi syrier tillbaka till Syrien kommer en del av dem att dö, lemlästas, våldtas eller torteras. Det är ett faktum.

Den som vill att DÖ ska dö behöver förklara hur svensk politik, givet ett valresultat som ligger nära det vi har idag, ska kunna bedrivas. Hur ska en regering få igenom en budget? Ska vi låta SD få en verklig vågmästarroll?

Låt ingen komma undan med att låtsas att det går att teleporta sig rakt in i en vacker framtidsvision genom att hoppa över de svåra besluten.

Jimmie Åkessons tretusen asylsökande

Profilbild för Helena TrotzenfeldtMotargument

”Det kommer tretusen asylsökande varje vecka”, påstod Jimmie Åkesson i SVT;s intervju igår 3/9.

37 033 personer sökte asyl under årets första sju månader. Det betyder 1 223 personer per vecka. Under juli, som var den månad med högst antal, kom 8 069 personer, vilket innebär 1 822 personer i veckan.

Jimmie Åkesson jämför sedan bidrag till flyktingar och ”invandrare” med bidrag till UNHCR, men hoppar över två faktorer:

  1. Den som kommer till Sverige och börjar jobba efter några år är totalt sett lönsam för Sverige. De som kommer hit är därmed en stor, delvis outnyttjad resurs.
  2. Pengar som spenderas på asylmottagning, SFI, bostäder med mera i Sverige går till stor del tillbaka till samhället. Pengar som skickas till UNHCR ser vi aldrig mer.

Visa originalinlägg

En annan syn på invandring

bss”Men vad tycker du då?”

Jag får frågan ofta när jag diskuterar främlingsfientlighet och migrationspolitik. Och jag håller med om att den är viktig att besvara. Vi som är för en generös invandringspolitik bör kunna berätta HUR den ska genomföras. Annars är vi inte trovärdiga.

Efter åratal av debatterande och nosande i statistik och regelverk har jag bildat mig en uppfattning. Detta är inte första gången jag redogör för den, så jag vet att den är kontroversiell och attackeras både från dem som vill göra mer och dem som vill göra mindre.

Jag vill inte påstå att min lösning är problemfri, men jag menar att problemen, som jag också redogör för nedan, är underordnade fördelarna.

”Vad kostar invandringen?”

Den frågan är omöjlig att besvara, eftersom parametrarna är så många. Ska vi diskutera de som invandrar nu eller på 90-talet? Ska vi ta med hela nittonhundratalet? Ska vi räkna med skatteintäkter och pensioner? Siffror från minus 250 miljarder, som är SDS favvosiffra, till stora plus cirkulerar. Egentligen har alla både rätt och fel, för som sagt: det beror på hur man väljer att räkna.

Ta t ex en finne som flyttade till Sverige på 70-talet. Först jobbade han. Det var bra. Skatteintäkter, utan att han kostat Sverige i 20 år. Men en svensk gick kanske arbetslös för att han jobbade. Då blir det ju ett minus, eller? Sedan blev han sjukskriven. Minus. Hans barn läste på universitetet. Stot minus. Blev läkare och började jobba. Stort plus. Han gick i pension. Minus. Men jobbade gratis åt lokala fotbollsklubben och stöttar killar som annars hade hamnat på glid. Plus. Hans lönsamma dotter fick en handikappad son. Minus. Men är det hans minus? Var slutar vi räkna? Hur långt ska vi gå? Utan de invandrare som kommit hit sedan femtiotalet hade vi varit ett helt annat land. De utrikes födda är över 18 procent. De som har minst en utrikes född förälder är 25 %. Hur hade Sverige varit utan en fjärdedel av sin befolkning?

Men även om det inte går att komma fram till en faktisk siffra går det att bena i frågeställningen.

Först behöver vi titta på typerna av invandring, för de har helt olika förutsättningar att bidra till landet.

Men grovt räknat kan man säga att arbetskraftsinvandring är ett plus för Sverige. Inte all arbetskraftsinvandring hela tiden, men i stort är det så. Det har dock funnits problem med människor som arbetskraftsinvandrat till ett jobb där de inte behöver svenska, blivit svenska medborgare och senare blivit uppsagda eller slutat på sina jobb, och då haft svårt att hitta nästa jobb, eftersom svenskspråkighet är en så viktig förutsättning vid anställning. Därför är jag för språktest vid medborgarskap. I övrigt vill jag lämna arbetskraftsinvandringen därhän. Den fungerar bra idag, och det gäller oavsett om det handlar om RUT-städare från fattigare delar av Europa, om spjutspetskompetens, om läkare eller om släktingar och vänner till tidigare invandrade företagare. Så länge den som invandrar får en avtalsenlig lön den kan leva på ska vi vara glada att folk vill flytta hit.

Anhöriginvandring delas in i två delar som är ungefär lika stora. Dels anhöriga till dem som beviljats asyl de senaste sex åren. De registreras separat i statistiken, och det handlar om barn och partners till dem som flytt hit. Dels nyetablerade relationer, så kallad kärleksinvandring, där svenskar eller övriga invandrare hittar en partner utomlands och vill att den ska leva i Sverige.

I Sverige finns försörjningskrav vid anhöriginvandring, som dock tillämpas i bara några procent av fallen. En vanlig missuppfattning är att det beror på att regelverket inte följs, men så är det inte. Utlänningslagen, se 5 kap 3 b §, säger att den som anhöriginvandrar ska kunna försörja sig själv, men sedan kommer 3 c § och undantar nästan alla från denna regel utom den som arbetskraftsinvandrat för mindre än fyra år sedan från ett utomeuropeiskt land (ungefär). Det är alltså inte så att reglerna inte följs, utan så att reglerna är extremt begränsade.

Jag trodde länge att detta inte var något att bry sig om, men Hanif Bali menar att en tredjedel av de kvinnor som anhöriginvandrar gör det till ett liv i utanförskap (han berättar inte om motsvarande siffra för män), eftersom partnern lever av försörjningsstöd. Jag har inte hittat någon källa till detta påstående, men om det stämmer håller jag med om att lagen behöver ändras. Jag tycker därför nyetablerad anhöriginvandring ska begränsas med försörjningskrav. Visst ska Sverige bjuda på SFI och annan utbildning. Men mat och uppehälle behöver den som tar hit en fru eller man stå för, anser jag. Det handlar inte bara om att vi inte ska behöva betala försörjningsstöd. Det handlar också om det sammanhang personen flyttar till, och om att vi inte ska snickra vidare på utanförskapet. Jag vill betona att detta enbart gäller nyetablerade relationer. Om en svensk medborgare t ex bott utomlands och skaffat familj och vill flytta hem till Sverige ska den förstås få göra det oavsett inkomst.

Så till asylsökande, som är den mest utskällda gruppen när nationalisterna spinner loss och ska påpeka hur dyrt det är med människor. Och det är både sant och inte sant. Det finns en kostnad när någon söker asyl i Sverige. Den ska bo på ett asylboende i några månader, för ungefär 300 kr per dag, den ska utredas vilket är en kostnad. Den har rätt till ombud, sjukvård, tolk osv. Sedan har den rätt till etableringsstöd och bostad och SFI och praktik. Det är inte gratis, men det är heller inte en astronomisk utgift, så länge som den begränsas till några år och personen sedan börjar jobba och betala skatt. Den stora kostnaden uppstår för den ungefär tredjedel som aldrig får ett jobb i Sverige, men som ändå lever ut sitt liv här. Kostnaden kommer i flera sjok. Den kostar i uppehälle och vård. Den kostar genom att även barnen med klart förhöjd sannolikhet hamnar i utanförskap. Det är den tredjedelen vi bör fokusera på när vi pratar om kostnader för invandring, för det är den och endast den som skapar hela det minus som faktiskt förtjänar att motarbetas, enligt min uppfattning.

En annan syn på asyl

Det finns ett generalfel i hur nästan alla tänker runt invandring, och det är att den som en gång bosatt sig i Sverige oavsett skäl ska få leva ut sitt liv här. Det uppfattas som oförskämt och elakt att utvisa någon för att den inte tjänar pengar, och jag tror det beror på att vi är så vana från det socialistiska 60-80-talet vid att se förvärvsinkomst som något samhället ska fixa. Den som inte har ett jobb är ett offer, enligt många.

Jag menar att vi missförstått begreppet asyl. Det vi är skyldiga är skydd undan förföljelse eller fara. Det vi inte är skyldiga är att adoptera den vi givit skydd. Asylstatus brukar ändra sig med tiden. Konflikter upphör, och det går att återvända. Men i Sverige låter vi enligt utlänningslagen alla dem som haft uppehållstillstånd i fem år i Sverige stanna resten av livet, nästan oavsett vad som händer. Och eftersom uppehållstillstånd ofta ges för först tre år och sedan två år betyder det i praktiken att du, om du bott i Sverige i tre år och fortfarande bedöms ha asylskäl, faktiskt kan leva ut ditt liv i Sverige, oavsett vad som händer i hemlandet.

Den som flyr till Sverige gör det förmodligen illegalt. Resan är farlig och dyr, och göder smugglare. En del, bland annat MP, vill öppna för möjligheten att söka asyl på ambassaderna i kanske framförallt Libanon och Libyen, men eftersom det skulle resultera i en extremt mycket högre asylinvandring säger de flesta partierna nej. Det finns en absurd cynism i att vi behöver det filter döden på Medelhavet utgör för dem som flyr hit för att inte systemet ska braka ihop.

Om vi sätter ihop stycke 1 och 2 med stycke 3 hamnar vi i följande slutsats: Det är viktigare att fortsätta försörja dem som inte längre har asylskäl än att de som faktiskt flyr får möjlighet till skydd. 

Meningen smakar illa. Men den är sann.

Hjälpa på plats

Att hjälpa på plats har blivit nationalisternas slogan och främsta ursäkt för att vi inte ska hjälpa dem som flyr hit. Egentligen handlar det förstås inte om pengar. SD har sedan alltid haft en ambition att minska biståndet från 1 till 0,7 procent av BNP. Men det har blivit en fiffig utväg. Man vänder helt enkelt på ekvationen och gapar ilsket om att det är vi som vill bevilja asyl till dem som flyr hit som är de verkliga egoisterna eftersom en flykting ”på plats” bara kostar några kronor om dagen medan de här kostar hundra gånger mer. Många går så långt att de påstår att människor dör i stora antal i flyktingläger för att vi egoistiska asylälskare skulle ha dragit in biståndet. ”Hundra dör för att en ska leva i lyx och överflöd i Sverige” skrev en rasande nationalist häromdagen till mig.

  1. Det finns inget ”på plats” för den som är skyddsbehövande. Det finns däremot andra platser, dvs flyktingläger. Jimmie Åkesson och Söder besökte i valrörelsen läger i Libanon och formulerade svulstiga formuleringar om hur SD räddar liv genom att vilja neka skyddsbehövande asyl.
  2. Det är riktigt att Sverige för att ha råd med de asylsökandes kostnader sänkt biståndet. Och det är självklart så att sänkt bistånd innebär svårigheter för dem som annars skulle fått hjälp, men det är inte så att flyktingar inte längre får mat i lägren och därmed svälter ihjäl, eftersom denna kostnad har företräde. Istället är det andra, långsiktiga projekt som blir lidande. Det är förstås inte bra. Men det är inte lika med omedelbar död.
  3. SD vill egentligen inte ha någon invandring alls, eftersom varje invandrare förstör den grundgemenskap som bygger på att vi alla har samma bakgrund och som är roten till hela SDS världsbild. Att hindra invandrare från att bosätta sig i Sverige är deras drivkraft till att vilja hjälpa ”på plats”. UNHCR har, mycket motvilligt, blivit deras älsklingsursäkt för begränsad asylinvandring. Men murkna motiv betyder förstås inte automatiskt att de har fel i sak.
  4. Om vi kastar alla mänskliga hänsyn överbord för ett ögonblick och bara tittar på den faktiska utgiften för Sverige: investera hundra kronor i ett flyktingläger i Libanon mot samma belopp i Sverige är det förstås sant att fler får ”hjälp”, dvs mat och filtar, där än här. MEN. Pengarna har lämnat Sverige och kommer aldrig mer igen. En hundralapp investerad i Sverige återvinns i Sverige. Den blir till arbetstillfällen, lön, inkomstskatt, moms, och mer än hälften kan investeras igen. Det som inte går tillbaka till samhället i form av skatt, arbetsgivaravgift och moms bidrar till ökad konsumtion. Ett land är ett ekosystem på det sättet. Ska vi räkna pengar måste detta tas med i ekvationen.
  5. Det är förstås en oändlig skillnad för en människa på flykt att få leva i Sverige, gå i skola, praktisera och ha möjlighet till arbete och egen försörjning jämfört med att bo i ett tält med inget annat än hopplöshet framför sig.
  6. Människor är tillgångar för ett land. Om vi behandlar asylbeviljade rätt kommer de att vara med och bygga Sverige med oss. Det gäller inte alla, men det gäller de flesta.

Så vad ska vi då göra?

Idag tar vi emot runt 40 000 fler asylsökande (och beviljar runt 20 000 fler personer asyl) om året än innan ISIS drog igång. Det är dyrt för att det är oplanerat. Kommuner och Migrationsverket går på knäna och dammsuger Sverige på tomma lokaler. Paniken driver upp kostnaderna, och skapar problem och dålig stämning.

Jag vill att vi tänker om helt, och permanentar ett högt intag av asylsökande. När det kommer hundratusen om året, varav grovt räknat hälften sedan får asyl, betyder det att 20-25 000 hela tiden bor i flyktingförläggningar. Så låt oss då skapa de platserna under ordnade förhållanden. Sverige har ingen platsbrist. Sverige har inte heller brist på lokaler. Flyktingförläggningar kan med fördel byggas i utflyttningskommuner och skapa arbetstillfällen där det råder hög arbetslöshet.

När flyktingströmmarna så småningom minskar, vilket vi innerligt får hoppas att de gör, kan man fylla på från UNHCRs läger runtom i världen, med fokus på de mest behövande, så att vi har ett ständigt högt flyktingintag. På så sätt bidrar vi en smula till att motverka döden på Medelhavet och smugglingen.

Den som beviljats asyl ska förstås få en väg in i Sverige precis som idag. Den rutin vi har, med etableringsreformen, SFI och praktik, är faktiskt mycket bättre än många vet. Det har hänt en hel del sedan 1900-talet, då flyktingar dirigerades direkt till Soc, förvägrades rätt att jobba, utreddes i åratal och sedan lämnades därhän.

Men för att kunna ta emot många fler behöver vi också våga utvisa dem som inte längre har asylskäl trots fler än fem år i Sverige. Jag menar att vi inte ska ge permanent uppehållstillstånd till den som inte försörjer sig själv, att uppehållstillstånden omprövas kanske vartannat år, och att den vars asylskäl upphört – i regel pga fred i hemlandet – och som inte har egen försörjning utvisas.

Jag vet att detta ställningstagande får kritik. Men för mig är detta enormt centralt. Den som inte kan arbeta i Sverige skapar en ackumulerad kostnad för oss andra som inte är motiverad av humanitära skäl, om den inte har ett skyddsbehov. Det är inte alls nödvändigtvis personens fel att den inte är anställningsbar. Men det spelar ingen roll. Vi måste försörja våra medborgare, oavsett ursprung, och det ska vi göra, men ska vi kunna öka flyktingintaget behöver vi också våga säga adjö när de inte längre behöver oss. Och den som bott här och återvänt hem kan förstås arbetskraftsinvandra senare.

Vi är enligt FN och EU skyldiga en fristad undan krig och förföljelse. Varken mer eller mindre.

Så sammanfattningsvis vill jag se ett permanent högt flyktingmottagande, ett fortsatt fokus på att få vuxna flyktingar i arbete så fort som möjligt, men också konsekvent utvisning av dem som inte behöver skydd och saknar försörjning. Det gör att vi hjälper fler, och det ger oss en faktisk vinst. Mot några års utgifter för mottagning får vi en strid ström av nya skattebetalare, och vi skapar jobb i glesbygd.

Sammanfattning av föreslagna lagändringar

  1. Inför språktest för medborgarskap.
  2. Ta bort undantagen för försörjningsplikt för nyetablerade relationer vid anhöriginvandring.
  3. Vik permanenta uppehållstillstånd och medborgarskap till den som förvärvsarbetar. Det ska inte gå att stanna i Sverige för evigt om man kommit hit som vuxen men aldrig arbetat här.
  4. Den som försörjer sig själv genom eget kapital eller genom annan (t ex genom att mannen arbetar) får fortsätta leva i Sverige, men får inte PUT eller medborgarskap.
  5. Den som fyller 18 år och bott i Sverige i minst tre sammanhängande år ska alltid kunna bli svensk medborgare om den inte begått brott.
  6. Utvisa alla som inte är svenska medborgare när de döms till minst två års fängelse. Utan undantag.
  7. Öka asylinvandringen till fyrtiotusen beviljade uppehållstillstånd om året (dvs ungefär dagens nivå), och behåll den där.

SD: Upp som en sol

Imorse berättade AB hur SD exploderat och nu är Sveriges tredje största parti, men när solen dalade gjorde även siffrorna det, ty då kom SCBs stora undersökning och visade att de istället ligger en halv procentenhet under valresultatet.

Glädjeskålen måste ha fastnat i halsen på De Stolta Svenskarna, och alla experter som höll på att berätta om varför det går så bra för SD just nu måste ha tappat sina pennor.

Jag har en tes om varför det blir så här, och den är enkel:

Sveriges opinionsinstitut har med åren optimerat sina undersökningar så att de får ett underlag som från vänster till höger stämmer så bra överens med hela Sverige som möjligt. Lagom mycket land, stad, rik, fattig, lågutbildad, högutbildad. Lagom mycket norr, lagom mycket söder, balans mellan kust och inland.

Och SDs anhängare följer visserligen också strukturer, men inte de klassiska och inte tillräckligt väl för att de annars så finjusterade siffrorna ska funka. Därför blir det så mycket större fel åt båda hållen på deras siffror.