Vinprovning hos Duboeuf.

Rakt igenom Beaujolais-distriktet har vi åkt idag. Vi började på turistbyrån i La Chapelle-de-Guinchay. Den var trevligt ordnad med butik och pratglad madame. Hon rekommenderade oss att åka till Hameau Duboeuf, några kilometer därifrån, där ägarna till vingården byggt ett stort museum, med filmvisning, fullstorleksdockor och lekar för barnen. Besöket avslutades med en provning i gammal miljö.

Sommelieren pratade engelska, men han sa mycket mer till de fransktalande gästerna noterade vi, så vi gjorde som vi brukar: Jag pratar franska och översätter till Micke efteråt – för att locka fram mer fakta och fler anekdoter.

Beaujolais har 12 AOC:er. Av dem är tio cru:er, och sedan finns Beaujolais och Beaujolais-villages. Sju av cru:erna är byar, och de övriga tre är sammanslagningar av flera byar. De enda druvor som är tillåtna är gamay för rött och chardonnay för vitt.

Duboeuf tillverkar runt 30-35 miljoner flaskor om året.

Vi började med en chardonnay. Den smakade smör och lite grape. Mycket trevlig.

Efter det fortsatte vi med en röd från appellationen Juliénas. Den var blommig och fruktig, med toner av körsbär. Appellationen Moulin-à-vent – väderkvarn – var rundare och snällare, med fler smaker och en smula strävhet. Vi köpte ett par kartonger om sex i butiken som följde, och även en rosé på dunk.

Det regnade ganska rejält, så vi avstod ett besök på gården, och åkte vidare. Vi följde deras Route de vin, och hamnade i en by vid namn Fleurie – en av appellationerna – och där fanns det gott om vingårdar. Vi valde helt enkelt den trevligaste skylten, och hamnade hos Madame Lardy.

Vintillverkarparet Lardy är på fädernet tredje generationen. Deras son kommer att bli fjärde. De tillverkar 70 000 000 flaskor om året, med vinodlingar i flera appellationer. Vi provade fyra sorter:

Beaujolais-village var deras vita. De har ökat tillverkningen av vitt, för den börjar bli populär, ju mer känd den blir, den vita beaujolaisen. Den var blommig och smörig som en typisk chardonnay, men också rätt fräsch med en trevlig syra. Prisvärd för 7:40.

Det röda från appellationen Fleurie var bärigt, med inslag av hallon, svarta vinbär och lakrits. Deras Moulin-à-vent var mer tanninrik på grund av jorden, förklarade hon, för medan Fleurie är sandigt och stenigt är det mer jord i de andra distrikten. Päron och plommon föreslog hon, och vi höll med. Slutligen testade vi Morgon, odlad på vulkanjord. Den var ännu mer tanninrik, och nästan som en Bourgogne.

Jag förklarade hur jag kämpat för att förstå hur vinregionen och appellationerna i området hängde ihop när jag läste inför skrivandet av Upptäcka franska vingårdar.

”Stämmer det att Beaujolais är en del av Bourgogne?”, frågade jag.

Vintillverkaren Lardys välkomnande skylt.

”Ja, det stämmer”, sa hon. ”Det är enormt compliqué, och det ska ändra sig snart. Men om vi skulle vilja får vi kalla våra viner för Appellation Bourgogne Contrôlée.” Hon skrattade lite och la till: ”Jag hade en fransman här. Han visste inte det. Så när jag sa att Beaujolais är en del av Bourgogne blev han så upprörd att han gick.”

Vi gick ut och tittade på ekfaten – för de har även en ekad sort, som vi hade hoppat över – och sedan på resten av utrustningen. Där fanns också ett kök.

”Vi behöver det vid plockningen”, förklarade hon. I Beaujolais får man bara plocka för hand. Maskiner är förbjudna, eftersom de inte får med hela druvan. ”Det bor 40 personer här under två veckor. De sover i sovrum däruppe”, sa hon och pekade mot andra våningen.

”Vilka är det som plockar?”, frågade jag. ”Är det studenter?”

”Nej, mest polacker. Inga fransmän. De vill inte längre.”