Tove Lifvendahl, vars ledare jag brukar uppskatta, skriver idag att polisen måste ändra sig när det gäller demonstrationerna för Gaza.

Hon är förstås mer påläst än Måwe, vars tweet jag kommenterade för en vecka sedan, där denna fick det att låta som om Palestinademonstrationerna liksom med flit var förlagda så att de trakasserar synagogsbesökare i Stockholm. Tove konstaterar istället att arrangörerna inte hade något inflytande över rutten, utan att polisen helt bestämt detta.

Case closed, tycker jag. Om de inte valt vägen finns naturligtvis heller inte något antisemitiskt motiv. Ingen vilja att störa eller förstöra för judar när de utövar sin religion.

Men nej. Under rubriken ”Nu måste polisen tänka om” listar hon varför denna rutt är oacceptabel.

Dels menar hon att det kommer att störa judar på sabbaten. Men de gudstjänsterna äger rum på förmiddagen, och tågen kommer att passera vid tretiden på eftermiddagarna på Hamngatan, två kvarter, alltså trehundra meter, från synagogan. Och nu vet jag inte hur långsamt de går, men det kan inte handla om många minuter de är där. Det är alltså inte så att en eventuell eftermiddagsbesökare måste tränga sig förbi demonstranterna för att ta sig till synagogan. Men tydligen menar Tove att blotta risken att de råkar se dem när de är på väg dit är oacceptabel.

Hon fortsätter med att konstatera att ”Palestinademonstrationer i Sverige liksom i hela västvärlden regelbundet används till såväl öppna terrorhyllningar som antisemitiska uttryck”.

Är det sant?

Det beror på hur man ser på det.

Det har förekommit
– enstaka Hamasflaggor, även om arrangörerna säger nej
– ”from the river to the sea” – slagord som även Netanyahu använder sig av
– uttryck för hat mot Israel, såsom ”krossa sionismen” och ”småbarnsslaktare”

Inget av detta är förstås judehat.

Det finns vittnesmål om att judehat någon enstaka gång skanderats på arabiska, vilket förstås skulle falla i den kategorin, men såvitt jag vet är dessa obekräftade.

Och jag vill förstås inte att någon människa ska känna sig illa till mods på grund av sin religion eller sitt ursprung, men det är en sådan absurd obalans mellan vad man förväntas bli skyddad från.

Hur känner sig palestinier när de ser Israels flagga? Har de rätt att slippa se symbolen för det land som illegalt ockuperat deras i årtionden?

Hur känner sig muslimer när de blir spottade på för att de bär hijab?

Och ja, det finns en hotbild mot synagogor, och det finns också en enligt SÄPO större hotbild mot moskéer, men de nämns aldrig. Istället sitter mängder av pyshatande svenskar och hetsar mot deras existens utan någon krönika i SvD. Jag har aldrig sett någon enda individ ifrågasätta varför vi har synagogor i Sverige, men hatet mot moskéer drivs av politiker som sitter i regeringen tillsammans med det parti jag röstade på. För övrigt samma parti som vill lagstadga om förbud mot kritik mot landet Israel.

Vår palestinska och muslimska befolkning måste ha exakt samma rättigheter och skyldigheter som vår judiska. Varken mer eller mindre. Hur är det inte självklart?

Till slut vill jag påminna om Alexandra Esser, se bild. Hon och en grupp andra svenska judar demonstrerade utanför Judiskt kulturcenter där föreningen bjudit in en IDF-soldat och misstänkt krigsförbrytare, och de utsattes för massor av hat.

Flera ministrar från det parti jag röstade på anklagade dem för att vilja ”skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige vars familjer i generationer blivit förföljda”, de kallades antisemiter och ”odjur”.

Vilket visar att när du som jude står upp för det palestinska folket upphör din rätt att leva tryggt och avskärmad från hat i detta land.

Facebook