”Israelerna gav palestinierna möjlighet att bli medborgare, men bara en liten del tackade ja, för resten ville fortsätta kriga.”
Igår förstod jag varför detta är en myt. Om du inte orkar läsa hela inlägget, scrolla till sista tredjedelen. Eller lyssna på Ilan Pappé längst ner.
Jag har ju hört och läst detta påstående massor med gånger. Och det mejkar förstås inte sense, rent logiskt. Men det är en del av ett narrativ, där Israel gång på gång givit palestinierna en olive branch, och eftersom de är så hatiska och ociviliserade och drivna av antisemitism har de föredragit att låta sina familjer dö.
Well. I have done my own research, och min världsbild har vänts uppochner på. Lite av en tillfällighet. Jag började för ett par veckor sedan lyssna på judiska, i huvudsak israeliska, experter som har en alternativ vy. För vem är mer saklig än de? De har svikit sitt land och förlorat vänner, kollegor, familj, ofta jobb, bara för att föra fram en version de inte tjänar på. Det betyder förstås inte att de oundvikligen har rätt. Jag har exvis sett många före detta muslimer prata om ”sanningen om islam”, men skrapar man lite på ytan är det sanningen om deras personliga upplevelse och hat de sprider, så nej. Man har inte automatiskt rätt för att man är kritisk mot en grupp man lämnat. Men man är värd att lyssnas på. Och det har jag gjort. Många timmar, senaste veckorna.
Ilan Pappé är min favorit. Professor i historia. Mild, hyperintellektuell, filosofisk och superinsatt. Dessutom förvånansvärt rolig att lyssna på.
Och igår snubblade jag över ett omskakande klipp, där han berättar om sin resa som landande i debunkande av myten ovan.
Han började som ett typiskt israeliskt barn, född 1954 i Haifa. Han var patriot och gjorde militärtjänst och deltog i striderna vid Golan Heights.
Tidigt 70-tal var han kandidatstudent (BA) vid The Hebrew University. Läste Middle Eastern history, Under tredje året blev han konfunderad över hur historia undervisades i Israel, på alla nivåer.
Å ena sidan var Israel ”an empty place”. Men när man kom till 1948 fick man höra att palestinierna lämnade Israel frivilligt.
Och han frågade sin lärare: ”om dessa människor lämnade landet, vilka var de, om landet var tomt”, Han fick svaret att han var en ”trouble maker” och borde välja en annan karriär.
Han flyttade till Oxford för sin PhD, därför att han ville titta på båda sidorna av argumentet, och fick rådet att titta på den brittiska sidan, eftersom båda hatade britterna. Så han åkte dit för att studera ”British policy”.
Han valde 1948, på grund av den gigantiska skillnaden i israelisk och palestinsk version. Han valde en supervisor som var libanes och hade vittnat ”on behalf of the Palestinians in the Anglo-American committee of 1948”. Han blev varnad. ”Detta kommer att förändra dig för alltid.”
Dokument avklassificerades efter 30 år, och året var 1980, så det fanns en batch från 1948 som var rätt färsk och ostuderad att gå igenom.
Intervjun är över en timme plus frågestund. Den är väl värd att se, eftersom han ger detaljer och exempel och filosoferar och väcker tankar och nya insikter.
Men jag nöjer mig här med att svara på min inledande fråga:
Varför är det en myt att palestinierna tackade nej till medborgarskap och ”valde att bli terrorister istället”?
Det handlar om en tid på några månader efter att FN fattat beslut om uppdelningen mellan Israel och Palestina 29 november 1947 och innan beslutet vann så att säga laga kraft i april 1948, och Israel skulle komma att skapas i maj, och alla som bodde på området, som var helt oproportionerligt stort jämfört med Palestina i förhållande till befolkning – detta var ju innan de flesta judar från övriga Mellanöstern hade anlänt – skulle ges medborgarskap. Eftersom judarna ville skapa en demokrati blev det helt nödvändigt att araberna var i minoritet.
Tiden mellan mars och maj 1948, alltså innan arabländerna anföll Israel, ägnades åt en febril ”ethnic cleansing” av palestinier från det område som var på väg att bli Israel. Araber fördrevs och mördades en masse. 500 byar och städer utplånades.
Det var detta som var den stora insikten. Arabländerna anföll inte Israel för att de hatade judar, utan för att palestinska flyktingar kom till deras länder i stora mängder. De hade inte ens lust, men det fanns ett internt tryck från deras folk.
Det han hittade i arkiven var bevis för detta.
Så ja, många lämnade hem de bott i sedan generationer, kanske årtusenden för att slippa dö. Inte det minsta frivilligt.
Detta var planerat av The Zionist Movement sedan länge. ”They wanted as much of Palestine as possible with as few Palestinians as possible in it.”
Varför agerade inte Västvärlden? Två skäl. Dels var inte omfattningen känd. Inte olikt holocaust, som också var en chock för omvärlden vid den tiden. Och dels ville man på grund av holocaust inte anklaga detta folk, som både Europa och Nordamerika nu till slut kände enorm – och självklart befogad – skam och empati för, för samma sak som de själva utsatts för.
Fördrivning av och massmord på familjer baserat på deras etnicitet och religion.
Se hela klippet nedan, eller gå direkt till 28:30.
Helena Trotzenfeldt 