När jag dagligen under en längre tid läser i SDs fora kommer jag till insikter de flesta saknar. För att bidra till lite fler nyanser och ökad förståelse kommer jag att teckna ett porträtt av den socialdemokratiske SD-väljaren.

Det blir förstås subjektivt. Jag har ingen vetenskap som styrker det jag nu påstår. Dessutom generaliserar jag, och drar ut linjer.

Men den person jag målar upp här finns, och är rätt vanlig. Jag beskriver inte en specifik människa, utan många.

Först en bakgrund: Sverigedemokraterna startades av arga gammelmoderater. Deras stereotyp är ganska enkel. De hatar kulturvänstern, feminister, utlänningar och ofta även storstadsbor.

De sossar som sökt sig till SD har kommit på senare tid. I en andra våg, så att säga. Och de är kvinnor, i stor utsträckning. De kan säkert vara män också, men jag utgår från vad jag ser på kvinnodominerade Facebook, och där finns en klar majoritet högermän och sossekvinnor i SD-grupperna.

Hon är låg- eller medelutbildad. Hon kan möjligen vara sjuksköterska eller förskollärare, men sällan tjänsteman, och oftast har hon ändock slutat läsa efter gymnasiet. Hon kan vara i vilken ålder som helst – från 18 till 70.

Hon känner flera personer som inte är vita, och är därför helt rasande och mycket ledsen över att hennes omgivning kallar henne rasist för att hon är SD. Hade hon varit rasist hade hon förstås inte haft dessa kompisar, resonerar hon. Och hennes släkting har adopterat barn som hon älskar. Alltså har alla som säger att SD är rasister fel.

Välfärden är central för henne. Gamla ska tas om hand. Arbetslösa ska ha massor av ersättning. Barnen ska perfekt skolgång.

Hon är emot cancer, plågsamma djurförsök och mobbing.

Mobbing är det alla gör mot Jimmie Åkesson. Hans bild delas frekvent, med hjärtan och gullegullkommentarer. Hon är själv mobbad också. Överhuvudtaget verkar hon definiera mobbing som ”när jag själv eller någon jag gillar inte gillas av någon annan”. Just känslan av att vara nedtryckt, förbigången och förfördelad av livet gör att hon identifierar sig starkt med SD och deras underdog-image.

Hon är i grunden osäker, och söker mycket bekräftelse, och när omvärlden tar avstånd behöver hon få den från andra sverigedemokrater. Deras Facebook-fora fyller därför en viktig funktion. Det är där hon kan skriva ”men jag fattar inte hur folk kan tycka”, och få ryggdunkar och medhåll.

De inlägg hon lägger upp följer några teman:

• Invandrare dränks i pengar. Själv har hon inga pengar alls, eftersom de får alla. Eller också har hon lite pengar, men hennes förälder har det hemskt på åldringsvården, eftersom invandrare har fått alla resurser.
• Varje fel som sker i Sverige, såsom gamla som glöms, ambulanser som inte skickas, eller handikappade som inte beviljas bidrag, delas med texten ”vi har inte råd med invandringen!”.
• Invandringen kostar massor. Istället kunde vi göra som SD tycker och hjälpa på plats. Bara för att folk inte vill lyssna på Jimmie dör massor av människor ”på plats”, som kunde ha fått hjälp. Hon tror på fullaste allvar att en flykting som kommer hit och kostar pengar medför en rad dödsfall i flyktingläger, eftersom svenskt bistånd, i hennes föreställningsvärld, är flyktingars enda möjlighet att överleva.
• Invandrare våldtar oupphörligen. Och hon tycker det är fruktansvärt att inte våga gå ut på stan som man kunde förr i tiden. När inga våldtäkter förekom.
• Alla muslimer har som enda mål att tvinga på samtliga kvinnor slöja. De bor här och hatar oss, och vill egentligen skära halsen av oss så fort de kan. Muslimer kan aldrig anpassa sig till Sverige. Alla muslimer måste därför lämna landet.
• Man får inte sjunga nationalsången i Sverige, eller hissa svenska flaggor, eller säga att man älskar Sverige, och midsommar tycker många borde förbjudas. Pepparkaksgubbar förbjuds i Lucia-tågen, och det är jättehemskt för de stackars barnen.
• Kvinnor som bär slöja är alltid förtryckta, och ska motarbetas tills de tar av den. Eller också får de flytta.
• Hedersvåldsproblematiken löses genom att inte släppa in muslimer i Sverige.

Den här kvinnan har rätt svårt att se komplexa samband. Världen är enkel.

Vi har inte råd med invandring, eftersom Sverige är ett eländigt land där folk far illa. Punkt. Dessutom vill vi inte ha dem här, för de är otacksamma och förstör våra traditioner. Punkt. PS. Inte alla. Men de flesta. DS.

Hon är inte oempatisk alls. Tvärtom svämmar hennes hjärta över av känslor.

”Vi måste ta hand om våra egna först”, är hennes mantra.

Sverigedemokraterna känner sina väljare. De vet att dessa kvinnor, med sina starka röster, utgör det ena benet i deras väljarbas. Det andra är de gammelmoderata männen.

Många har spekulerat i varför Mattias Karlsson så tydligt förklarade att de inte alls gillade Alliansens budget även om de röstade på den, och att de tänker sänka Alliansen också.

Det är för dessa kvinnors skull. Det handlar inte bara om akassan. Det handlar om att dessa väljare inte vill identifiera sig som borgerliga. De tillhör LO-kollektivet, och har i regel röstat S hela livet. De har lärt sig sedan de lärde sig prata att moderater är egoister.

SD är värme, omtänksamhet och gemenskap. En frizon där man kan säga och tycka vad man vill.

Människor är flockdjur, och partiet blir en flock som består av människor från tidigare fiendeläger.

SD hade förr inga problem att identifiera sig som ett borgerligt parti, men för den som är uppmärksam skiftar retoriken, och blir alltmer Per-Albinsk. De har ju råd både med skattesänkningar och välfärdssatsningar, eftersom den nedskurna invandringen är en outsinlig inkomstkälla.

Men den som förstår skillnaden mellan sverigedemokratiska väljare har också möjlighet att slå in kilar mellan dem.