Idag tänker jag särskilt på alla er som har familj i Mellanöstern – i synnerhet svenskiranier och svenskpalestinier.
Vi andra ser er sorg. Vi känner er frustration och ilska. Vi förstår er förtvivlan över att vara övergivna och känna att era förluster inte räknas. Varje dödat barn borde vara en löpsedel och inte en siffra i en notis.
Jag känner en sorts skuld för att ha fötts i ett av världens tryggaste och rikaste länder. Ingen bomb har någonsin fällts över Sverige. Inga män med gevär har klivit in i våra hem och våldtagit våra döttrar och mördat våra söner. Våra bröder har inte fängslats utan dom och torterats till döds. Våra systrar har inte gråtit över att inte ha mat till sina svältande barn.
Vi ser tårarna ni håller tillbaka, käraste medmänniskor, och vi vet att hur mycket vi än försöker förstå hur ni mår kan vi aldrig lyckas.
Jag skrev den här dikten för många år sedan, och delar den ibland. Idag vill jag dedikera den till er som är våra medsystrar och -bröder från Mellanöstern. Vi är många som tänker på er.
Trotz allt 