Hon är turkiska och muslim, fast inte särskilt troende, och har levat större delen av livet i Sverige, och pratar gärna politik. Hon är mot Israel, kurder och och Erdogan och för Palestina.

Jag frågar vad hon tänker rösta på i höst.

”Vet du! Jag har ändrat mig helt!”

Jag förstår vad som ska komma redan där.

Hon har kommit fram till att hon hade helt fel om Jimmie Åkesson. Han är inte alls rasist, och även om hon inte gillar allt har han väldigt bra idéer. Och han är inte antisemit, han är bara emot Israel.

Jag lyssnar en stund. Sedan upplyser jag henne om att Åkesson var inbjuden av Israel att hålla ett tal och att han är helt på deras sida. Hon blev förvånad. Jag glömde säga att han även sagt att man inte kan vara både muslim och svensk.

Men frågan är intressant, särskilt som Simona Mohamsson sagt att han inte är ”rasist”, för vad det kokar ner till är vilken definition man tillämpar. Hat mot religiösa grupper räknas normalt som rasism – sedan slutet av nittonhundratalet.

Vi har ingen anledning att tro att han är hudfärgsrasist. Däremot är han helt uppenbart muslimhatare, och både han, partiet och många väljare är besatta av att muslimer ska omskolas eller bort.

Jag kan absolut förstå varför den som lämnat islam och blivit ”islamkritiker” röstar på SD, enligt principen ”we hate the same people”.

Men det är rätt obegripligt att den som fortfarande är tillräckligt troende för att kalla sig muslim kan tänka sig det partiet. När Åkesson år 2009 för första gången fick skriva en debattartikel i etablerade svenska medier var fokuset på hur muslimer förstör Sverige.

På den tiden tog vanligt folk avstånd från den sortens rasism.

---

Följ diskussionen på Facebook: