I de senaste dagarnas diskussion om kvittningssystemet finns det en åsikt som ideligen ploppar upp och som är värd att vrida och vända på en smula.
Jag har redan flera gånger konstaterat att det övergripande felet här är att SD som första parti någonsin ingick ett avtal, nämligen ”vi undantar två ledamöter om ni också gör det” väl medvetna om att de avsåg att inte göra vad de lovade.
Många menar att SD hade rätt att göra så eftersom de har två vildar, och därför hade rätt att kompensera för det. Tankefiguren är att vildarna är en sorts bugg i systemet. Ett fel som uppstår på grund av att vi har ett icke-fungerande statsskick.
Men så är det inte. Politiska vildar har funnits sedan artonhundratalet, och då kunde man till och med väljas som vilde, dvs utan parti. Efter att fyraprocentsspärren uppkom 1970 är förstås politiska vildar alltid avhoppare.
Men det finns ett syfte med att vi väljer personer och inte partier, och att de röstar individuellt och efter sitt samvete. Partier kan inte göra sig av med besvärliga förtroendevalda genom att sparka ut dem, och förtroendevalda kan därför både lämna partiet eller stanna kvar men rösta emot partilinjen om de tycker att partiet drar iväg åt fel håll.
Hur skulle det vara annars?
Anta ett parti där 51 procent vill införa dödsstraff, medan 49 procent inte vill det. Direkt efter val kunde de 51 kicka ut alla dödsstraffsmotståndarna och peta in andra människor där, som var betydligt mer hardcore. Och sedan upprepar sig samma sak runt en annan fråga, och i slutet av mandatperioden finns inga av de ursprungliga folkvalda kvar. Vårt statsskick är en garant för att väljarna får vad de röstar på.
Jag har full förståelse för att partier blir frustrerade. Minns hur förbannade vänstersidan var på Amineh Kakabaveh, när hon på grund av sin vågmästarroll blev som ett eget, kraftfullt parti som deltog i förhandlingar som sig själv. Ändå kom det dem inte för att en enda gång säga ”nej, nu skiter vi i det här och blåser högersidan genom att låta en utkvittad person rösta!”.
Sverigedemokraterna har, som alla andra unga partier, ”drabbats” extra hårt av avhopp, och vill de lösa det problem som uppstår i och med det behöver de förstås göra det hårda jobbet. Argumentera för en ändring av regeringsformen, utreda, lägga fram en proposition eller motion, få igenom den, och lägga fram den igen efter nästa val.
Det gjorde de inte. De konstaterade att de inte gillar Sveriges statsskick, och begick istället avtalsbrott. Den värsta sorten – den där du vet att du avser blåsa din motpart redan vid ingången.
Och därmed bevisade de vilka de är.
Fler blogginlägg: #KvittningsKaoset2026
Trotz allt 