Ju mer jag försöker förstå situationen i Iran, desto mer komplicerad känns den.
Iranska judar tågar mot Israel och det sionistiska projektet. De har en mångtusenårig historia i landet och menar att de alltid känt sig trygga där och behandlats väl. Klippen som cirkulerar visar en för mig förvånansvärd solidaritet med regimen.
Detta fick mig att läsa på om judars nutidshistoria i Iran. Här är en sammanfattning:
De var 150 000 när Israel bildades, men Israels behandling av palestinierna ledde till antijudiska känslor, och en tredjedel av dem, de fattigaste, flyttade. De som stannade kvar var högutbildade och väl representerade. Många judiska studenter var med i revolutionen.
När Khomeini tillsattes ska han ha uttryckt hur viktig Moses är för Islam, att ”våra judar” är en helt annan sort än de ”blodsugande sionisterna” och han utropade en fatwa att judar skulle skyddas.
Många har ändå lämnat Iran sedan dess, och bara runt niotusen återstår, men vad jag hittat skedde aldrig någon fördrivning. Det verkar mer vara en konsekvens av landets svårigheter i stort, med sanktioner med mera.
Jag menar. Det är en sak att inte våga uttala stöd för Israel för att man är rädd för repressalier. Men dessa människor tågar och uttrycker sitt raseri över Israel, som ju bombat deras synagoga, till journalister.
Så hur kan det komma sig att dessa niotusen, som Israel säger sig vilja befria, åtminstone delvis står på den fruktansvärda förtryckarregimens sida?
Stockholmssyndrom?
Är de lite korkade?
Eller har vi europeer missat något?
Samtidigt cirkulerar ju också klippet på nunnan som attackerades i Jerusalem – antar att alla sett det, och det kommer alltmer fram hur illa kristna behandlas av israeler. Ben Gvir säger att det är en judisk tradition att spotta på kristna och inget att uppröras över.
Narrativet muslimer = onda = hatar judar och kristna, som svensk tokhöger gillar att älta, behöver verkligen dras ut i solen.
Det kanske spricker där.
Fler blogginlägg: Israel-Palestina-konflikten efter 7 oktober 2023
Trotz allt 