”Den största svårigheten”, förklarade jag för optikern, ”uppstår på grund av att jag är vegetarian. Jag står vid spisen och ska klura ut om det är köttextrakt i halvfabrikatet jag håller i handen, men bokstäverna är tre punkter höga, och de går inte att läsa.”
Jag vill bara vara tydlig med det, att hade jag varit 47 år och köttätare hade jag förmodligen klarat mig ytterligare ett par år utan läsglasögon.
Som så många andra romanförfattare är jag fascinerad av psykologi, och läser regelbundet både böcker och artiklar som behandlar olika aspekter av det mänskliga psyket. För att kunna bygga karaktärer behöver vi förstå vad som driver och skrämmer våra medmänniskor. Ett lagomt intresse är nödvändigt. Ibland går mitt intresse längre än så. Jag är nog en psykoterapeut-wannabe, får jag erkänna.
Nu har jag läst ut boken ”Why is it always about you? – The seven deadly sins of narcissism.” av Sandy Hotchkiss.
Den är märkligt nog spännande. Författaren öppnar med en berättelse, och fyller sedan ut analyserna och förklaringarna med fler liknande historier, som manar till igenkännande. Nej – ingen i min familj är narcissist vill jag snabbt tillägga, men lika lite som någon annan som levat och verkat på en större arena än hemmet har jag undgått dem. De insikter boken ger får mig att omvärdera upplevelser ur mitt liv, och jag inser hur utlämnade vi är när vi inte känner igen de faktorer boken tar upp.
Ändå är ju de allra flesta inte narcissister. Det är väl värt att minnas – för när man googlar på begreppet är nätet fullt av människor som anklagar sina ex att vara just det. I många fall stämmer det säkert – men ibland känns det som om just narcissism tillsammans med psykopati i största allmänhet blivit 2000-talets största tillgång när det gäller att beskriva ett havererat förhållande och varför man inte kan hålla sams med den andre föräldern. Det är synd, för de verkliga fallen drunknar i ett brus av vargropande.
Utgångspunkten är en extrem oförmåga att ta in någonsomhelst form av kritik. Det gör att alla som någonsin tagit emot feedback genom att säga: ”bra synpunkt!” och verkligen menat det går bort.
Bort går också alla som gjort en främling en välgärning utan att någon annan fått veta.
Bort går den som kan ta ansvar och känna ödmjukhet och sund självkänsla.
Bort går alla som känner ånger och klarar att hantera insikten utan att söka någon annan att skylla på.
Emelie i Ferrum är inte narcissist. Hon har sådana tendenser, men klarar att lära och växa. Bitterhet och avund är starka tecken på osund självupptagenhet, men kan man vända därifrån och ta ansvar för sina gärningar eller visa förståelse för andras misstag går man också bort.
Kvar finns dem du ska hålla dig ifrån. Att läsa ”Why is it always about you?” ger dig goda förutsättningar att lyckas.
Om det är ett generellt problem att glada skolstartare skapar överetablering av skolplatser i vissa kommuner, vilket i längden leder till resursslöseri kan det vara en bra lösning med ett kommunalt veto. Man ska inte låsa sig vid principer – jag kan låta mig övertygas, även om jag också ser problem med samma veto.
Men så som förslaget presenteras framkommer inte detta alls på någon fläck. Istället är det jubel och fröjd för man har hittat en medelväg. Det fina med förslaget är alltså inte problemet det hypotetiskt löser, utan den funktion det fyller genom att göra alla nöjda.
Öh.
Som grädde på röran vägrar också tongivande ansvariga, såsom Jämtin, att använda ordet veto. I långa krumbukter vägrar hon acceptera att möjligheten att neka utan att motivera sig är vara synonymt med detta ord.
Ett veto ska kallas ett veto.
S vill ha lägst arbetslöshet i EU, och det ska nås genom att höja sysselsättningen, så man får inte gå genvägen via praktikplatser.
En bra ambition, men det blir snabbt förvirrat. De kortare betaltiderna var ju regeringens beslut, även om S stödde det, och redan genomfört. Ökat exportstöd är väl bra, men samtidigt vill man ju höja bolagsskatten, eller har man ändrat sig där? Andra sjuklöneveckans slopande är nog också bra, men blir det verkligen märkbart fler jobb av det?
När det gäller utbildning, forskning och innovationer är det lite som med mat, brukar jag säga. Det måste finnas så det täcker behoven, men det finns ingen anledning att ösa på med mer än så. S har pratat utbildningssatsningar i många år, men är det verkligen brist på platser? Inget tyder på det. S har haft tre partiledare sedan Göran Persson och ingen har satt sin fot i någon universitetsutbildning. Det gör i sig ingenting – man kan vara partiledare på andra meriter än högre utbildning – men kanske bottnar denna enligt min mening övertro på att pengar till utbildning oundvikligen ger fler jobb även när marknaden är mättad i en överdriven respekt för det akademiska.
Själv tror jag lägstalönerna behöver falla något, men jag ser ingen mening med att de ska nå extremt låga nivåer. Det är också otvistligt så att en förbättrad akassa ger högre arbetslöshet. Nu kan man välja att höja akassan ändå av andra skäl, men det kommer att kosta.
Det jag egentligen är mest rädd för när det gäller sysselsättningsmålet är dock att man när det inte går dit man tänkt väljer den enklast tänkbara åtgärden: att låta offentliga sektorn växa. Då kan en miljard ge 2000 jobb utan att man behöver gå omvägar och trassla med besvärliga företagare som gör annat för sina skattesänkningar än att anställa. Och de som är för svåranställningsbara förtidspensionear man bort ur statistiken.
Och vips är det sjuttiotalet all over.
Om man ser på den här grafen – scrolla ner en bit – framgår att vi kontinuerligt förbättrar våra positioner mot övriga Europa. Det betyder inte att vi ska vara nöjda – men vi behöver i alla fall vara medvetna om att vi redan är på rätt väg i mångt och mycket. Och detta trots att vi slutat förtidspensionera alla som inte passar in i arbetsförhetsmallen.
Margareta Iwald har skrivit och illustrerat Älvan Elva. På trevligt rim, med enormt vackra bilder, berättas om den lilla älvflickan bland blommorna.
Rekommenderas som present!
Köp hos AdLibris, eller gilla på Facebook!
Jag såg debatten om näthat hos publicistklubben. Här är min uppfattning:
1. De lyckades inte få in någon ordentlig träff på Dagerlind. Det beror på att de inte var tillräckligt pålästa. De var dessutom illa förberedda även i övrigt, och kom med exempel som gick lätt att peta hål på, trots att det finns så mycket bra de hade kunnat använda istället.
2. Sakine var i särklass bäst. Hon brukar vara det. Men det räckte inte.
3. Dagerlind var dock inte särskilt bra, utan snarast medioker. Hade de gjort sitt jobb rätt och grävt fram relevanta fakta, och sedan serverat dem med en dos kontruktiv logik hade han varit chanslös. Det är nämligen min bestämda erfarenhet att avpixlat svämmar över av rasistiska tillmälen och hot, och det är rent bullshit att man inte har ”råd” att ta bort dem. Man hade råd att banna mig från Politiskt Inkorrekt för att jag var ifrågasättande.
4. Även om skribenter och moderatorer försöker vifta med en “här ska vi vara snälla”-flagga är det helt i linje med deras strategi och syfte med siten att göda hatet mot överklassen och etablissemanget. Det finns inga ord som är för vidriga för att få skrivas och stå kvar där. Ingen bortre gräns där anständigheten tar vid.
Ingen humanism.
Ja ja, jag hatar hela borgerligheten
ja ja, jag hatar hela kungahuset
ja vi, vi ska beväpna ossJa ja, jag svär utifrån mitt hjärta
att vi från förorterna ska beväpna oss
ja vi, vi ska beväpna ossJa ja, jag hatar prins Bertil å Carl-Gustav
ja ja, jag hatar Zarah Leander
ja vi, vi ska beväpna oss
Jo, vänstern hatar.
Men inte på samma sätt. Om man är stolt över att vara intellektuell skickar man inte våldtäktshot till Carina Herrstedt. Guillou har en av flera bra poänger där.
Ingen ursäktar stenkastarvänstern. Men vi som rör oss runt mittlinjen känner skillnaden på hatet från vänstern och hatet från nationalisterna.
Vad man ska göra åt det vet jag inte dock. Ska fundera lite på det.
Det börjar bli dags att ta itu med årets tänkta bokprojekt.
Först Ferrum som ebok, och sedan nästa del av Truls och Trilla. Den ligger halvskriven och väntar. Nordisk mytologi är basen – jag vill gärna göra nästa generation mer medvetna om vår historia.
Men sedan kommer den största utmaningen: Uppföljaren till Ferrum, som tar sats ur nittiotalets öppna, men begränsade rasism och följer den in i 2020-talet.
Jag tänker gräva djupt i de mekanismer som ligger till grund för det invandrings- och muslimhat som alltmer kommit att prägla den svenska nätdebatten.
Jag samlar tankar och intryck. För att boken ska fungera får den inte vara nedlåtande eller ensidigt fördömande. Jag måste hitta en balans.
Men jag börjar urskilja konturerna. Det blir bra.
Jag har ju i några år engagerat mig starkt mot främlingsfientlighet och nationalism, för tolerans, vidsynthet och empati med utsatta. Det har varit många laddade diskussioner, och jag har successivt fått en insikt i hur Den Andra Sidan, ofta representerad av sverigedemokrater, tänker.
Det finns oerhört många sakfel som cirkulerar i den binära rymden. Senast idag hittade jag kommentatörer som på fullaste allvar verkar tro att den som invandrar till Sverige får retroaktivt barnbidrag för tiden innan de kom hit. Många tror att äldreförsörjningsstödet gör att nyanlända pensionärer, vilka nu de är, får mer att leva på än infödda svenskar, och det finns en allmän uppfattning om att de som kommer hit är hundratusen om året, som aldrig kommer att vara något annat än en kostnad för Sverige.
Men fakta finns därute. Jag har letat, och jag har hittat, och särskilt svårt har det inte varit. Jag har petat hål på siffra efter siffra. Jag har ibland blivit arg, men egentligen tycker jag faktiskt lite synd om dem som tror att Sverige är på väg att gå under på grund av invandringen. De är så övertygade, och så förtvivlade.
Fakta ska med fakta fördrivas, och det håller inte att påstå att ”gammelmedia mörkar” eller att ”man får inte säga” ditt och datt. Man får säga vad man vill, och det media inte skriver får man leta reda på själv. Det finns ingen ursäkt att inte kritiskt granska det man hör och läser, oavsett avsändare.
Men detta sagt finns det faktiskt en enda fråga som inte låter sig besvaras. Politikerna oavsett parti drar sig undan när de får den, och inga informationssiter ger några tydliga signaler.
Det handlar om varför.
Invandring är generellt bra, och invandrare bidrar enormt till Sverige. Det är inte särskilt svårt att visa. Asylsökande är människor på flykt, och ska behandlas med respekt, oavsett om deras asylskäl räcker eller inte. Flyktinginvandring är dock till skillnad från arbetskraftsinvandring eller kärleksinvandring en kostnad för Sverige, som vi alla får vara med och betala, och även om de asylsökande själva så oerhört gärna vill ha arbete och egen försörjning blir det sällan så under de första åren. Detta är ett faktum. Och det är där någonstans vi går vilse, för de flesta andra länderna i Europa är betydligt mer restriktiva än vi.
Vi behöver prata om detta, i det offentliga rummet, och inte sopa hela frågan under mattan. Jag vill se våra politiker säga så här:
”I Sverige låter vi vissa människor stanna kvar som skulle ha blivit utvisade om de istället sökt asyl i exempelvis Finland. Detta kostar dig femtiosju kronor extra i månaden, men för denna summa slipper tvåhundra barnfamiljer om året resa tillbaka till krig och svår utsatthet. Tycker du att det är rimligt, så rösta på oss, för till skillnad från Jimmie Åkesson håller vi med dig.”
Varför vi välkomnar fler flyktingar än våra europeiska kamrater är den utestrående frågan. Den som behöver diskuteras, ifrågasättas, besvaras, men inte flys från. Jag är övertygad om att vi som vill hjälpa klarar att ta den debatten.
SvD
För några år sedan läste jag Niklas Orrenius Jag är inte rabiat. Jag äter pizza., och började förstå bakgrunden till det raseri jag då så ofta sett i kommentarer till artiklar och bloggar. Det handlade om för mig nya begrepp som svenskfientlig, landsförrädare, PK, sjuklövern … .
Sedan dess har jag följt nationalisternas uppgång och intåg i vanliga, svenska hem. Den lilla gruppen outsiders har på många sätt lyckats bli representant för Den Vanlige Svensken som tycker att det var bättre förr, och som känner ett stort avstånd till kulturmarxisterna i Stockholm.
I början hade jag fokus på att övertyga. Jag läste migrationsinfo.se tills jag kunde de flesta siffrorna utantill, och sökte upp kommentarsfält där fakta förvrängdes, som t ex hundratusen flyktingar om året kommer till Sverige, och alla får omedelbart permanent uppehållstillstånd. Jag vet inte hur många tjogtals gånger jag mött argument som Fredrik Reinfeldt är svenskfientlig, för han har sagt att ”Ursvenskt är bara barbariet”.
Jag tror dessvärre inte jag gjort så mycket nytta, trots ett stort antal blogginlägg och trots att jag till slut blev bannad från Politiskt Inkorrekt. Ilskan är för stor, och den har fått gro länge oemotsagd, eller snarare felemotsagd. Den Andra Sidan har fokuserat på att fördöma istället för att argumentera.
Debatten blir dessutom allt rörigare. Man blandar ihop etniskt ursprung, hudfärg och religion i en iver att skapa ett vi-mot-dem-samhälle, som om det inte kan finnas färgade svenskar, vita icke-svenskar eller svenskar som konverterat till islam.
Det begås onödiga övertramp i ivern att kämpa emot. Alla sverigedemokrater är inte rasister. Det är aldrig acceptabelt att bruka våld mot någon som framför en åsikt. Och att utesluta ur fackföreningar eller ge någon sparken för att den är medlem i ett parti är inte bara moraliskt fel, utan också strategiskt kontraproduktivt.
Det finns en ilska som pyr runt gård och stuva. Jag har ingen stark uppfattning om huruvida det var rätt eller fel att döpa om glassen Nogger, men det var ju många år sedan, och ändå dras fortfarande det upp hela tiden som bevis på ett fruktansvärt övergrepp på hela svenska folket. Ursinnet mot den bortklippta svarta dockan och de påstått förbjudna pepparkakorna är symptom på ett större, fundamentalt fel i samhället. Det verkar finnas en känsla av att vara överkörd, och av att ha fått sina medborgerliga rättigheter inskränkta hos en stor del av befolkningen. Själv förstår jag den inte. Jag har aldrig ätit Nogger vad jag vet, jag kollar bara ibland på Kalle på julafton, och jag hade absolut blivit upprörd om det verkligen varit så att Skolverket förbjudit pepparkakor, men nu var det ju inte fallet på långa vägar.
Jag vill förstå dem som fått för sig att nationalsången tidigare sjungits på skolavslutningar och nu dragits in på grund av invandrarna. Jag försöker begripa varför så många verkar tro att det är muslimerna som ligger bakom att skolavslutningar alltmer hålls utanför kyrkorna, och inte det faktum att vi pursvenskar överlag blir allt mindre religiösa, och därmed vill få bort kyrkliga inslag ur skolorna.
Tolerans börjar med insikt, och handlar i mångt och mycket inte alls om att ändra hela sitt beteende, utan bara om att låta bli att reta upp sig, utan istället lyssna, reflektera och ta in, sedan analysera och ifrågasätta. Kritiskt, sakligt och konstruktivt, med respekt och någon sorts ödmjukhet.
Den lille judiske pojke vars födelsedag vi firar idag var ju liksom inne på samma spår.
God juldagsmorgon och frid vare med precis alla!
Trotz allt 