Domedagskommentatörerna är ett nytt släkte. Egentligen har de funnits alltid, men det är nu, i de interaktiva nätforumen, som de blommar upp i all sin bitterhet. Det är lite som att lyfta på en sten, och plötsligt vimlar där av gråsuggor du tidigare inte visste fanns, och som du gärna hade varit utan.

Domedagskommentatörerna är djupt upprörda över allt som händer i Sverige. Vårt land är på väg utför i rasande takt. Det var illa förr, och nu blir det bara sämre. Skolan är vedervärdig, arbetslösa har ingen chans att någonsin få ett jobb och alla svenska storföretag flyttar ut. Till råga på allt har man sålt Vin & Sprit. Sverige tar emot hundratusen flyktingar om året, och snart tvingas vi alla bära burkor. Bonusar delas ut i stora guldsäckar till människor som simmar i pengar.

Och de vet vem som är skyldig. Det är helt och hållet regeringen, sossarna, vänstern eller invandrarna. Det kan också vara bankernas, direktörernas, riksdagsledamöternas, elbolagens, feministernas eller muslimernas fel.

Ve den som arbetar, är religiös, tjänar pengar, driver företag, är sjukskriven, är arbetslös, är lärare eller något annat destruktivt. De borde fråntas alla sina pengar, och tvingas se sin glass tina och ta upp efter andras hundar.

Ty åt den som har skall varda givet, och den som är bitter och längtar efter domedagen då Sverige går under och vi alla fryser ihjäl under våra burkor har mycket att se fram emot.

Varje dag fylls dagspressen av artiklar som visar att de har rätt.

Och det var ju bra det.

AB, SvD, DNSvD

Det var synd om Waidelich på många sätt, där han fäktade i underläge när vårpropositionen skulle debatteras.

Han saknar helt Borgs karisma, auktoritet och höga anseende. Han är rimligtvis sämre påläst. Han stakade sig, upprepade sig och dessutom stod han fullständigt utan egna besked. ”Det får vi återkomma till” var det enda budskap han hade.

Men den som är i överläge får inte slå på den som är i underläge. Det är ett välkänt, retoriskt felgrepp. Borg, som rimligtvis är van vid värdiga, likaledes ilskna motståndare, verkar helt ha glömt det där han gick på i frustande, raljerande och högtravande ton, och framstod därför närmast som en småelak mobbare.

På samma sätt angrep den hånflinande Palme gång på gång den långsamme, retoriskt helt underlägsne Fälldin och förlorade.

En liten retorikkurs kanske, Borg?

Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.
Ps. 37:11.

AB, SvD

Jag är absolut ingen expert på barnfattigdom, men nu, när detta begrepp blivit det senaste buzzwordet, kan jag inte låta bli att kommentera dem som kastar sig över det som vilken klyscha som helst: ”Jag vill bekämpa barnfattigdom och djurmisshandel och krig!”

Ordet ”barnfattigdom” är laddat. Vi ser framför oss HC Andersens flicka med svavelstickorna, gatubarn i Brasilien eller afrikanska barn med uppsvällda magar.

Men det enda som är helt solklart att ingen klockren definition av fattigdom finns, än mindre av barnfattigdom. När det gäller U-länder är det ju enklare på det viset. Barn svälter, föräldralösa barn bor på gatorna. Barn sniffar, säljs, försvinner.

I Sverige är det tackochlov inte så. Därför behövs andra definitioner. Vissa metoder för att beräkna fattigdom bygger därför på en jämförelse med dem som har det bäst i landet ifråga, och får konsekvensen att när några får det bättre ökar fattigdomen trots att ingen får det sämre, vilket blir lite bisarrt.

Låt oss sedan konstatera att om det saknas definition av fattigdom blir det ännu luddigare när det gäller barnfattigdomdefinitionen.

Därför hoppar politiker från båda sidor staketet raskt över den besvärliga semantiken, och går rakt på vad man ska göra åt det – och, hör och häpna – det man ska göra är precis det man gör.

Med andra ord hävdar Allianspolitiker att det behövs nya jobbskatteavdrag för att få fler i arbete, och för att förbättra för dem som tjänar sämst, och vänsterpolitiker att det är höjda bidrag och stopp för utförsäkringar som är den rätta vägen. SD vill förstås stoppa all invandring.

Var och en av oss är salig i sin tro, men detta är smått fånigt. Att tänka sig att komma åt barnfattigdomen på något av sätten, när vi inte ens tydligt och klart bestämt ens vad fattigdom är, blir som att kasta ring på stort avstånd. För varje träff går tio missar.

Istället borde vi fokusera på vilka dessa barn är, och vad de behöver. I min begreppsvärld hänger nämligen inte familjens inkomst och barnens standard ihop mer än delvis. Det finns ensamstående föräldrar som tack vare ekonomiskt sinne, barnklädessömnad, långkok och få egna intressen kan leva på mycket lite, och Lyxfällan har visat att barn kan vara fattiga i familjer med fullt normala inkomster.

I mitt huvud finns inte en lösning utan flera, och de måste nalkas från andra hållet. Vi måste börja med att hitta de barn som far illa, och förstå hur de har det.

Kanske behöver skolor och förskolor fånga upp de barn som blir retade för sina kläder, som inte kan åka med till skidbacken, eller som aldrig får gå på bio.

Kanske kan man hitta ett sätt att hjälpa utsatta familjer utan att föräldrarna ska behöva skämmas eller stå med mössan i hand.

Kanske behövs en enhet utanför Socialtjänsten dit föräldrar kan vända sig och få hjälp att köpa ett par begagnade skridskor.

Kanske kan välgörenhet hjälpa.

Kanske kan vi alla försöka vara lite lyhörda, och inte köpa de senaste jeansen bara för att vi kan, eller köpa de dyraste presenterna när barnen går på kalas.

Jag vet inte exakt vad som blir bäst, men jag vet att vägen mot målet går genom att bestämma hur vi vill ha det, och att då utgå från barnens verklighet och inte från våra politiska favvokäpphästar.

AB, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, SvD, SvD, AB, SvD

Vad i hela friden är det S har skakat fram ur sina yttersta bodar?

Jag har suttit de senaste dagarna och bara gapat – inte bara åt alla underliga grodor han gör sig skyldig till – utan också åt att större delen av pressen fortfarande verkar tillämpa någon sorts smekmånad gentemot honom och glatt gillar allt han gör.

Här ett litet axplock av knepigheter:

”Juholt fick på presskonferensen på tisdagseftermiddagen frågan om han tror att Waidelich klarar av att ta fajten med Anders Borg.

– Borg har ju sagt att han är trött. Så den fajten klarar väl de flesta. Tommy kommer att göra det utmärkt bra.”

Inte: ”Tommy har följande kvaliteter som gör honom lämpligare…” utan ”Borg har sagt att han är trött”.

Om vänster-höger-falang-diskussionerna:

”Det finns de som ägnar långa arbetsdagar åt att förminska oss genom att placera in oss i trånga fack och klistra på oss etiketter.”

Detta är en del av ett rimligtvis genomtänkt tal, och därför helt säkert en medveten retorisk fulhet. Istället för att möta diskussionerna kring hur han tänker låta bli att välja mellan höger och vänster svarar han med att antyda att de journalister, ledarskribenter och bloggare som andas något om grupper inom socialdemokratin i själva verket är ondskefulla förminskningsmobbare. Själv är han sosse och ”dras mot det ljusa och goda.”. Argumentationen blir då: ”Du har fel därför att du är elak. Jag är god, och därför har jag rätt.” Själv tappar jag snabbt respekten för den som kör det stuket. Det är, förutom ohederligt, en direkt förolämpning mot allas vår rätt att ifrågasätta.

Han gick också ut och slog på stora trumman när det gällde pensionerna:

”Men jag anser att det är dags för vårt parti att göra en ordentlig utvärdering av pensionssystemet. Jag bjuder därför, här och nu, in löntagarnas tre fackliga centralorganisationer – LO, TCO och SACO – för att tillsammans med dem göra en sådan.

Gediget gjord och noggrant genomförd bör den kunna vara färdig inom något år. Ett samarbete till gagn för vårt lands arbetare, tjänstemän och akademiker.

På basis av vad vi gemensamt kommer fram till, vill vi socialdemokrater diskutera med regeringen så att vi tillsammans kan göra justeringar av pensionssystemet.”

Notera nu att detta var ett av få ämnen han nämnde som i särklass viktigast, och han deklarerade att skulle inte nuvarande regering gå med på en förändring skulle det bli en ”stridsfråga” i valet 2014, bara för att någon dag senare ta tillbaka alltihop och deklarera att han inte hade någonsomhelst avsikt att riva upp detta system. Men inte många journalister verkar reagera på det heller.

Om särbon:

”TT: Varför berättade du inte det här för valberedningen?

– Ja, först och främst är detta ett beslut av Berit Andnor och en enig valberedning att föreslå mig som partiledare.”

Notera frågan, och svaret. Läs igen. Jo, hans svar på frågan om varför han inget berättade är fullständigt Goddag Yxskaft. Och återigen: ingen reagerar.

Han har också sagt att han inte pratar engelska, annat än nödtorftigt. Så tänker han ha någon anställd som läser internationella tidningar, direktiv, brev från andra statschefer mm? Eller tänker han vänta på Aftonbladets sammandrag?

”Jag har en bruksengelska som fungerar utmärkt i många sammanhang. Men vem i herrans namn kan alla termer inom EU och finanspolitiken?”

Ja t ex den nuvarande statsministern, Borg, Östros, Sahlin och åtskilliga dussintals andra riksdagsledamöter ur alla partier.

När det gäller sambon håller jag med om att det normalt är irrelevant vad politikersärbos gjort sig skyldiga till, men inte för någon som aspirerar på att bli statsminister och tillsammans med sin ”fru” representera Sverige utåt. Det har betydelse.

Ska han möta president och fru Obama eller premiärminister och fru Cameron tillsammans med en tolk och en förskingringsdömd särbo?

Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan önska Sverige denne man som ledare. S har absolut många betydligt bättre, mer rutinerade kandidater. Den man sparkar ut, till exempel.

Så hur kunde det bli så här tokigt?

Tillägg 7/4: Fler börjar dra samma slutsatser.

SvD, DN

I filmen Miss Congeniality, där Sandra Bullock spelade FBI-agent som spelade fotomodell, retade hon upp sig på hur de andra modellerna på frågan om vad de ville kämpa för konsekvent svarade ”World Peace”.

Det senaste i raden Klyschor Som Alla Håller Med Om är att säga orden ”solidaritet” och ”tillväxt” i samma mening, och vips är man en hjälte med helt rätt inställning. Alla politiker utom möjligen Ohly, och i någon mån MP som har egna tillväxtdefinitioner, kör nu hårt med detta.

Senast var det Juholt, som lät väldans stolt när han förklarade att just det var receptet för framgång och typiskt för socialdemokrati.

Det är inget fel i sig. Det som stört mig under en tid är att politik ganska snabbt måste bli konkretare än så, men att de stolta visionärerna på något sätt verkar vägrar se det. Jo, jag vet att Juholt inte hade tid på sig att preparera långa svar, men jag hoppas verkligen han inte tänker fortsätta flumma på den nivån länge till.

När politiker och artikelförfattare pratar uppe i molnen invaggas vi i en känsla av att det inte finns dussintals situationer där den ena principen får stå tillbaka för den andra – t ex LAS, skattesänkningar vs. bidrag, lägstalöner och individuell lönesättning, utan att det finns en tredje, mycket trevligare väg.

Men vi står hela tiden inför torparens dilemma: ska maten gå till gammelmor, småbarnen eller mjölkkon?

Vi behöver sluta vara emot djurmisshandel, cancer och krig och istället fundera över de svåra frågorna – de som inte är självklara.

De där något viktigt behöver stå tillbaka för att något annat är ännu viktigare. Det är för dessa trade-offs skull vi röstar på politiker som tänker hyfsat likt hur vi själva tänker, och som därför kan antas välja som vi skulle ha gjort.

Inte för att de ska stå i fyra år och mysa om att de är ”för ett mänskligare samhälle”.

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

Det var runt 1980 som jag gick på ett gymnasium i Karlstad och vi hade aulaskrivning i svenska. Jag fick några ämnen att välja, och plockade ”Vargar i Värmland, för och emot”. Jag hade inte tänkt mycket på frågan tidigare, men blev nu, med en tickande väggklocka över mig, tvingad att fundera ända ut i hörnen på vad jag tyckte, och vad andra kunde tänkas tycka, och sedan bygga upp en argumentation.

Då hade de funnits ganska kort tid, men vållat stor debatt i lokalpressen, främst från ilskna nordvärmlänningar som tyckte di där i Stôckhôlm skulle låta bli att ha åsikter.

Idag är jag själv nollåtta, och sannolikheten att en varg letar sig in på min förortstomt lär vara mikroskopisk, så ur det nordvärmländska perspektivet ska jag bara hålla klaffen.

Men det gör jag inte. Jag har fortfarande ungefär den uppfattning som etablerade sig där i aulan för trettio år sedan:

Vi människor har erövrat världen från djuren, och då måste vi ta ansvar för allt som lever. Att vårda kan ibland betyda att döda, men då ska det till mycket starka skäl. Mycket därför är jag vegetarian.

All retorik som bygger på jägarnas motiv och huruvida de är onda eller goda människor är helt ovidkommande. Det som spelar roll är enbart om dödandet är motiverat ur någon synvinkel – vargstammens egna framtid, människans säkerhet, andra djurs överlevnad.

Jag har letat igenom nätet, men inte hittat något faktiskt argument för varför det skulle vara så. Denna analys verkar jag dela med de flesta andra svenska medborgarna. Är det så komplicerat att förklara för oss lekmän att det inte går? Eller är det så att det inte egentligen finns någon konkret anledning till dödandet, men de som råkar ha varit remissinstans har lyckats dupera politikerna att tro att detta är rätt bara för att de är auktoriteter?

”Jag kan inte berätta varför, men jag har den här långa meritlistan och det har inte du, så du måste tro mig!”

Bara sluta med jakten nu, snälla.

SvD, SvD, AB, AB, DN