Kategoriarkiv: Aktuellt i Sverige och Världen

Jagsyns – varning!

Publicerat den av
Ensidig marginal

Ensidig marginal

Jag vill starkt varna för tryckeriet Jagsyns. På grund av tidsbrist vände jag mig till dem för att trycka vinterkatalogen – det var bråttom att få fram dem. Jag brukar annars bara vända mig till sådana jag känner till.

Foldrarna blev skeva. En del av framsidan hamnade på baksidan, och även insidan var fel. De har helt enkelt skurit fel. Fem millimenter på ena sidan, en på andra. Det gör att det finns en bred marginal på vänstersidan, och ingen på högersidan.

Jag försökte reklamera den, och har nu, efter närmare tio otrevliga och nedsättande email, givit upp.

Utgångspunkten är att jag har gjort fel. Fast trots väldigt många ord och mail fram och tillbaka har jag inte fått reda på hur jag gjort fel. Jag skickade filer, de klagade på dem, och jag ändrade enligt deras anvisningar och skickade om – ett par gånger, och de godkände de sista. Jag ringde särskilt och frågade, och de svarade att allt var i sin ordning.

Och filerna var symmetriska med tre mm bleed och en tydlig mitt, som sedan hamnade helt snett i falsningen.

Nästa utgångspunkt från deras sida är att det är OK att det är fel. För så säger direktivet. Två millimeter ”får” det vara fel. Men den ser verkligen hemmagjord ut. Jag kan inte acceptera att detta ska vara tillåtet.

Nej. Jag kommer inte att ge mig. Det är en principsak – man ska inte nöja sig med så dålig kvalitet.

Så jag suckar och kavlar upp ärmarna, och hoppas i alla fall att denna varning gör att färre blir drabbade.

De som går att rädda

Publicerat den av

Ljusbrun”Hur kunde det hända” är frågan alla vi som lärt om judeutrotningen i skolan ställt oss. Att nazismen var fel och att rasism, med apartheid som i Sydafrika, också är förkastligt är djupt rotat i det svenska medvetandet. Vi sätter likhetstecken mellan nazism, rasism och ondska. 

Jag har ju vandrat runt i olika grupperingar ett tag under min research för Cuprum, och jag är, som jag tidigare skrivit, uppriktigt rädd. Historien upprepar sig, medan den högre debatten fokuserar på märkliga sidofrågor, såsom vem som kan kallas ”rasist”, huruvida det är rätt eller fel av Timbuktu att rappa om våld, om FP ”fiskar i grumliga vatten” när de föreslår språkprov för invandrare, huruvida SD bör avgöra brytpunktsproblematiken och huruvida sverigedemokratiska kommunalråd i Sveriges utmarker har begått diverse brott. Det har de ju alltsomoftast. Men vad hjälper det när stora delar av det svenska folket i övrigt samtidigt ägnar sig åt den största åsiktsförflyttning jag varit med om i mitt 47-åriga liv. 

Jag kallar sällan eller aldrig sverigedemokrater som grupp för nazister eller för rasister. Dels för att det inte är sant annat än i en del av fallen, och dels för att det är extremt kontraproduktivt. Det skapar bara ett hysteriskt och anklagande tonläge. 

Jag tycker istället diskussionen om nationalismen måste föras utan att oavbrutet prata om det politiska partiet SD. Och jag tycker vi delvis ska sluta skuldbelägga SD för nationalismen. Nationalismen kom först. SD är en produkt. Jag vill gå längre än så och säga att SD och deras procentsats faktiskt är långt mycket mer ointressanta än den nationalistiska åsiktsförflyttning jag nämnde.

Och det är än mindre meningsfullt att bunta ihop SDs åsikter med övriga partier. SD har åsiktsöverlapp med de flesta falanger. Man har konservatismen ”det ska vara som det var” gemensamt med KD och många gråsossar och gammelmoderater. Den ekonomiska politiken med främst S. Och EU-motståndet med V och MP. Alla former av guilt by association blir därför ”ovärda”, som generation Y säger.

Den svenska nationalismen bestod för femton år sedan av en liten grupp nazister och rasister som hatade judar och färgade, och som marscherade på Karl XIIs dödsdag och i största allmänhet var rätt löjeväckande. I övrigt fanns ett utbrett gnäll mot invandrare ”som får allt de pekar på” i svenska gårdar och stuvor, men den var ofarlig för den var ledarlös, och de som verkligen ville göra något åt saken hade ingen röst. De var hänvisade till att skräna, marschera och dela ut flygblad.

Men så kom Internet.

Hitler behövde vinna ett demokratiskt val för att komma åt medierna och kunna använda dem för propaganda. Internet ger alla en röst. Och svenska nationalister har använt den väl. I kommentarsfält, i facebookgrupper, på webbplatser och annorstädes pumpas samma budskap ut hela tiden. Vi vet vilka de är. ”De kostar pengar, de är inte flyktingar egentligen, de begår brott, de får aldrig jobb, och får de jobb tar de det från en svensk, de kommer hit och kräver”, yadayada.

Bakom denna propagandamaskin finns olika grupper av nationalister som oftast inte känns vid varandra.

  • Det är de verkligt mörkbruna rasisterna, som menar att färgade är på väg att utrota alla vita genom att komma hit och blanda sig med oss. ”Genocide”, dvs folkmord, är ordet som används.
  • Det är en sidogrupp av ovanstående med de som hatar muslimer bortom allt annat, och som är övertygade om att de kommit hit för jihad, och för att tvinga alla svenska kvinnor bära slöja. Ungefär som morerna gjorde i Spanien.
  • Sedan finns de normalbruna, som inte nödvändigtvis är rasister och definitivt inte nazister, men som tycker att alla flyktingar urholkar den svenska ekonomin, och att det daltas för mycket med människor från andra kulturer. De ska vara som vi, eller flytta härifrån.
  • Och så finns de ljusbruna som tycker att ”det ligger något i det där”, och som är i början av sin åsiktsförflyttning. De känner invandrare. De är inte rasister. De kan fortfarande räddas med fakta. Det värsta man kan göra mot dem är att sätta nedsättande stämplar på deras åsikter. När vi hånar dem föser vi bort dem.

Alla dessa grupper har det gemensamt att de anser att Sverige skulle må avsevärt bättre om vi var fler pursvenskar här. De har också det gemensamt att de hatar att bli kallade rasister. De som verkligen är det säger ”rasist är ett annat ord för anti-vit”. Övriga slår ifrån sig. De har inget emot adopterade svenskar. Alltså är de inte rasister. Det är kulturskillnaderna de inte vill vara med om.

”Nationalist” är ett bättre ord för all of the above. Det är dessutom ett ord de själva använder, och därför slipper man semantiskt tjafs när man använder det. Visst är det roligare att sätta nedlåtande epitet på en meningsmotståndare, men det har ett högt pris.

Vi behöver börja ta de riktiga diskussionerna. Den om varför vi hjälper flyktingar, när övriga Europa vägrar. Varför arbetskraftsinvandring är en plus-affär. Vem som egentligen begår brott. Och att det inte bara är att ”skicka pengar till närområdet istället för att ta hit dem”. Jag tycker här att Aftonbladets nya serie om flyktingar från Syrien är väldigt bra. De visar människorna bakom siffrorna.

All den tid vi politiskt korrekta och intellektuella spenderar åt att låtsas att vi har rätt att sätta agendan och föraktfullt rasiststämplar allt vi tycker är fel är faktiskt förlorad, och det blir allt svårare att vända samhällsdebatten rätt för varje dag som går. Sverige utanför storstäderna blir gradvis brunare, och när nästa kristallnatt kommer, fast denna gång med muslimer som fiende, finns det inte många kvar som inser att det faktiskt kunde hända igen.

Vi har alla ett ansvar att se till att vi inte hamnar där.

Kristallnatten idag

Publicerat den av

DavidsstjärnaUr ett forum, som har tretusen medlemmar. Ingen av dessa säger emot.

Inlägget är inte alls unikt. Det är bara ett i mängden.

Och plötsligt känns kristallnatten inte så långt borta, även om det är andra än judarna som står i fokus nu. Det enda som saknas är en ledare.

Vi måste få plats i våra liv att stå emot. Hela tiden.

”fyfan jag önskade jag fick tag på dom här äckliga svinen så ska jag visa dom hur man flår äckliga svartskallar gudar vad jag vill skada dom finns inte ut tryck om ur mycket jag avskyr dom här jävla invandrarna..fick jag bestämma så skulle jag samla ihop varenda jävel lasta dom på en stor jävla båt o sänka dom i atlanten..”

Välsignade barn vs. kycklingar

Publicerat den av

Sollentuna KyrkaI socknarna på landet fanns bara en lokal som rymde alla, och det var kyrkan. Den användes därför inte enbart till predikan, utan även som möteslokal och för andra, större händelser, såsom skolavslutningar. Men Sverige sekulariserades gradvis, och i takt med att nya möteslokaler byggdes, folk flyttade till städerna, och religionen fick allt mindre betydelse förlades också skolavslutningarna till andra platser. Mina avslutningar på 70-talet ägde rum på skolan. Aldrig i någon kyrka.

Vi har sedan länge gemensamt beslutat att skolan ska vara ickekonfessionell. Därför väljer de flesta rektorer idag att antingen ha skolavslutningar på skolan, eller också ha dem i kyrkan, men utan välsignelse av någon präst. För mig spelar det ingen större roll, men jag känner ateistiska föräldrar som absolut inte vill att barnen blir välsignade, och det är en ståndpunkt jag verkligen respekterar.

Men för nationalister är skolavslutningar utanför kyrkan ett bevis på att muslimer kommer hit, kräver att vi ska ändra våra traditioner, och att vi svenskar viker oss. Det fanns knappt en muslim i Karlstad eller övriga Sverige på 70-talet, och de muslimer som bor här idag är sällan tillräckligt röststarka för att författa skrivelser till rektorer och ordna upprop på skolor, men det spelar ingen roll. Det är deras fel i alla fall.

Ett helt annat upprop i dagarna handlar om de sydsvenska skolor som serverat halalslaktad kyckling som skolmat. Halalslakt av kyckling är enligt uppgift identisk med standardslakt, med den skillnaden att kycklingen är vänd mot Mecka, och en välsignelse läses upp när den slaktas.

Jag är medveten om att halalslakt i sin rena form är bestialisk. Jag är vegetarian sedan över 20 år enbart på grund av att jag inte vill att djur ska dö för att jag ska äta, och jag vill verkligen inte se sådant i Sverige. Men för kycklingar är bönen den enda skillnaden. Nötdjurs slaktmetod är annorlunda, men de bedövas helt i Sverige och Danmark, och enbart sådant kött har använts i Sverige. Enligt lantbruksverket är metoden tillräckligt smärtfri. Huruvida detta stämmer kan jag inte vara helt säker på, men det kan inte de arga föräldrarna heller.

Det skrivs protestlistor, görs anmälan till skolverket, diskrimineringsombudsmannen och jordbruksverket, och föräldrar skickar nu med brev till skolan där det står att barnen inte ska äta halalslaktat kött, utan hellre vegetariskt.

Det riktigt ironiska är det är samma föräldrar som kräver konfessionella skolavslutningar i kyrkan och ickekonfessionella skolmåltider.

Ergo:

  • De som vill ha ickekonfessionella skolavslutningar har inte rätt att kräva att deras barn inte ska bli välsignade
  • De som vill ha ickekonfessionell skolmat har rätt att kräva att kycklingen inte ska bli välsignad

Ur detta följer att det är OK att välsigna barn, men det är inte OK att barn äter kycklingar som är välsignade.

Det hade varit komiskt, men skrattet fastnar i halsen.

För det finns inte en enda facebookgrupp, inte en enda namninsamling, inte en enda uppvaktad lokalpolitiker, där muslimer kräver att hela skolor ska avstå från griskött eller skolavslutningar i kyrkan. Det finns bara ensamma föräldrar med åsikter om sina egna barns skolgång. Ingen muslim i Sverige har någonsin begärt att svenska barn ska sluta äta griskött eller avstå från att sjunga nationalsånger eller psalmer eller från kyrkobesök.

Vad som däremot finns är svenska föräldrar – många, förenade föräldrar – som av allt att döma hetsar sina barn mot sina klasskamrater.

Som säger:

”Det är Fatimas föräldrars fel att du inte får ha skolavslutning i kyrkan. Hade inte de kommit hit till Sverige och krävt hade du fått ha det.”

”Det är Achmeds fel att du måste äta vegetarisk mat. Hade inte han krävt halalslaktad kyckling hade du fått riktig kyckling istället. Nu får du inte det – tänk på det när han sitter och tuggar på sin lunch och du käkar din äckliga kikärtsbiff.”

”Det är deras fel. Muslimernas. De kommer hit och tar över vårt land med sina krav.”

Hur mår Fatima och Muhammed i Svedala? Hur mår alla andra muslimska barn som får bära skulden för att våra stackars svenska barn tvingas äta grönt och går miste om kyrkbänkarnas magiska julefrid? Som anklagas för att komma hit och kräva. När de egentligen borde vara tacksamma över att få vara födda i ett land som inte var deras föräldrars hemland. Över att få stanna här istället för att bli ”hemskickade”.

Så i alla hatiska upprop: Vem tar hand om dem?

Vem bär ansvaret när de går hem med en klump i magen?

Striden för Sverige

Publicerat den av

KanonJag brukar ju diskutera främlingsfientlighet där jag kommer åt. Har blivit bannad från flera nationalistiska fora.

Men för att skriva Cuprum, där flera personer väljer nationalismen för att de står utanför samhället, går jag mycket längre i min research.

Och det är plågsamt med allt raseri, från ”vanliga” människor. Föräldrar. Svenssons, med jobb och bra liv. Samma felaktiga eller grovt förvrängda fakta upprepas gång på gång. De hejar på varandra och klappar varandra virtuellt på axeln. De där politiskt korrekta kulturmänniskorna fattar inte. Men Jimmie. Han vet. Han ska fixa.

Att vistas i hatet är som att stå längst bak i ett Ku Klux Klan-möte och inte kunna säga något. Bara observera. Orden tränger under skinnet som fula maskar, och jag kan inte ens riva tillbaka.

Vi pratar om SD som ska hållas utanför politiken och om procent hit och dit, och missar den verkliga tragedin och faran. Det finns ett gräsrotsuppror som bubblar under ytan, långt från Stockholmsförorterna där de säger sig veta hur det är. Det handlar om hundratusentals människor, som precis som i Tyskland på 30-talet drivs av sådant hat att de är beredda att följa den ledare som ställer upp för dem, mot muslimer, flyktingar, utlänningar, färgade. Mot ”dom”.

Skillnaden är att i Tyskland var det nöd, folk var lågutbildade och antisemitismen och rasismen ännu inte ifrågasatt. I Sverige är vi rika. Vi har det hur bra som helst. Och vi är skolade i tolerans. Men det hjälper inte.

Hatet sprider sig som ett vinterkräksjukevirus. De hatande organiserar sig. De är på marsch framåt, och i deras förvridna medvetande slåss de för Sverige. För vår frihet, som en ädel motståndsrörelse.

Och medan vi kulturhäxor i Stockholm funderar över huruvida det är rätt eller fel att samarbeta med SD för att hindra brytpunktshöjningen organiserar de sig. De rustar sig.

Människor som uppfattar att de slåss för sin frihet mot ett korrupt samhälle där demokratin inte fungerar är farliga.

Det handlar inte om valet 2014. Det är större än så.

Jag är rädd.

Slaget om de ljusbruna

Publicerat den av

LjusbrunVi väljer inte politik när vi röstar. Vi väljer politiker. Undantaget är folkomröstningar i sakfrågor. I alla allmänna val till stat, kommun och landsting röstar vi på de människor vi tror bäst företräder oss.

Men en politiker som vill göra det du inte vill kommer du aldrig att rösta på, hur trevlig hen än är. Och omvänt gäller: Den som vill det du vill, men som i övrigt är en otrevlig knöl, kan mycket väl få din röst bara för att det för dig är enda sättet att få din vilja igenom.

Vi ändrar faktiskt ganska sällan åsikt i ett slag. Det tar tid att nöta in nya tankemönster. Det gör att det vi lyssnar efter i den politiska debatten inte är den där rösten som plötsligt får oss att ändra uppfattning, utan den som säger ungefär vad vi redan tycker. Politiker, bloggare och ledarskribenter med en agenda kan bara förändra åsikter över tid.

I vårt land finns många engagerade som lägger ner tid och kraft på att hitta brister hos SDs representanter. Och det är lätt. Partiet består av en bunt arga vita män och enstaka kvinnor som till stor del är rasister, men som slängt kängorna och spacklat över den bruna färgen med en mer svenssonvänlig nyans. De gör bort sig regelbundet, och det kommer de förmodligen att fortsätta med.

Men när det gäller att bemöta den andra delen, nämligen politiken, lämnar samtliga i princip walk-over.

SD kommer garanterat att få varenda nationalistisk röst, så länge inte ND har chans på riksdagsplats. De rösterna är redan hemma, och det går inte att göra något åt.

Men sedan kommer nästa skikt, och där finns inte längre rasister och extremkonservativa, utan människor som är lite som folk är mest, bara lite mer missnöjda, och som tycker det ”ligger en del” i det SD säger. De som inte är bruna, utan några nyanser därifrån.

Under ett halvdussin år har SD-entusiaster med en beundransvärd, faktiskt, envishet pumpat ut en rad faktafel i kommentarsfält och bloggar. Jag har läst dem. Jag har mött dem. Men det går inte att som nästan ensam bloggare eller kommentatör stoppa hela den massiva propagandamaskin som oavbrutet pumpar ut felaktiga siffror och förvrängda fakta, och till slut får tankarna fäste, hos det skikt som SD nu adresserar. Idéerna ser ut så här:

”Allt är dåligt i Sverige. Det går bara utför. Man har skurit ner vård, skola och omsorg till nästan ingenting. Barnen blir mobbade i skolan, cancersjuka får ingen vård och gamla svälter ihjäl. Och det beror på att vi tar emot hundratusen flyktingar varje år. Kanske tvåhundratusen. Nästan en miljon muslimer bor här och planerar jihad. De gruppvåldtar oavbrutet, och ingen av dem jobbar. Istället sitter de och lyfter trettiotusen skattefritt i månaden, medan våra stackars gamla inte har mat för dagen. Och de hånskrattar elakt åt oss korkade svenskar. För de hatar oss egentligen. Och media och politikerna vet detta, men mörkar medvetet.”

Och medan starka antirasistiska röster som Expo, Jan Helin, IRM med flera använder det utrymme de lyckats skapa sig i media åt att – ibland fullt legitimt, ibland inte – anklaga den ena sverigedemokraten efter den andra för att vara rasist, får de här idéerna sakta men säkert fäste i det där skiktet som röstade på S eller M i förra valet. Det där skiktet som inte är rasister, men som till slut tröttnar på påhoppen på trevliga Jimmie och säger att ”det går åt helvete med Sverige, och han är den enda som fattar det, så nu röstar jag på SD!”. De är många. Fem-tio procentenheter av väljarna. De kommer till stor del att avgöra valet.

Det var bingo för alla antirasister när järnrörshistorien kom ut. Men i de ljusbrunas värld är händelsen överspelad, och det funkar inte att vifta med den längre.

Att säga att Jonas Åkerlund är rasist är något de flesta av oss håller med om, men är det verkligen meningsfullt att diskutera semantik?

Istället skulle vi kunna ta fram tabeller, och möta påståendet om en halv miljon parasiter med verkliga siffror på arbetslöshet och socialbidragstagande. Det är tråkigt. Det är lättare att säga ”rasist” och sedan vara nöjd med att man minsann satt ner foten. Medan de ljusbruna tänker att ”ja det var visserligen dumt sagt, men han har ju faktiskt rätt i det – varför ska de vara här om de inte jobbar”.

Slaget om de väljarna står här och nu. De kan fortfarande i alla fall delvis räddas åt förnuftet. Men då måste vi alla ner från våra hästar och möta dem där de är:

Besvikna, arga och faktamässigt vilseledda.

Därför kan vi fortsätta blunda

Publicerat den av

skuggaCuprum tar upp kvinnors våld mot män och våld mellan syskon – som båda är undantagna från diskussioner, debatter, analyser, lagstiftning och upprop.

Här är argumenten för att fortsätta med det:

  • Att kvinnor slår män måste ju vara väldigt ovanligt. Det är ju nästan alltid män som slår, det vet ju alla. Om det kanske är en man på hundra kvinnor som blir slagen är det ju ingen riktigt problem. Hade det varit fler hade vi hört talas om dem.
  • Men en man kan ju faktiskt slå tillbaka. Eller ta tag i händerna. Eller nåt sånt. Han kan försvara sig. Det kan inte kvinnor.
  • Och hur ofta läser man om en kvinna som mördat en man?!
  • Det är fel mot alla kvinnor som blir misshandlade att komma och säga att även män blir slagna.
  • Om de blir slagna får de väl lämna sin fru eller sambo då. Ingen tvingar dem att stanna kvar.
  • Män är naturligt våldsbenägna. Det är inte kvinnor.
  • Alla syskon slåss.
  • Jo men hon retas. Och han kommer inte på något bra svar, så då slår han istället. Hon måste sluta reta honom.
  • Jag och min syrra slogs när vi växte upp, och vi är jättebra kompisar idag.
  • Jag har sagt att han får slå tillbaka om han vill.
  • Jag vägrar lyssna på ungar som skvallrar. De måste lära sig lösa bråk själva. Man gör dem en otjänst om man griper in.
  • Hon piper för allt. Han kan inte ens peta på henne utan att hon skriker att det gör ont. Om jag skulle lägga mig i alla gånger hon gapar skulle jag inte få göra annat.

Rasister spelar ingen roll

Publicerat den av

lussekattSå Aftonbladet lyckades gräva fram en rasist till i SD-toppen. Och det bra att det kommer fram. Vi har en vice partiordförande i vår riksdag, som, i sin ungdom vid 53 års ålder, ansett att den som har en farmor eller morfar som inte var född i Sverige ska kunna utvisas till ett chilenskt fängelse om den begår brott. Och inte nog med det. Alla hens släktingar ska också utvisas. Riktigt vad gränsen går för tredje generationens släktingar vet inte jag.

Själv har jag svenskfödda mor- och farföräldrar, men vem vet – något av mina barn kanske gifter sig med ett barnbarn till en utlänning. Blir jag statslös om den maken begår ett brott?

Dessutom kan vi få slut på all mobbing i skolan genom att föräldrar och släktingar till de invandrarbarn som knäcker revben på svenska barn utvisas. Alla Olweusprogram och dialoger med barn om hur man är en bra kompis och annat trams blir då helt onödigt. För precis alla svenska barn är av naturen goda och omtänksamma. Godhetsgenen sitter förmodligen ihop med den som ger blont hår och blå ögon.

Jag brukar akta mig för att kalla sådant rasism som inte är rasism. Vi ska inte överanvända ordet tills det blir urvattnat. Detta är inte ett sådant fall. Sverigedemokraterna har en vice ordförande som är rasist. I ordets hela, fullständiga bemärkelse.

Jo, man kan säga att han menade det ju inte så och det var länge sedan och inte kan man väl märka ord så där? Men detta var inte ett förfluget ord i fyllan inför kompisar. Det var uttalat i radio. Och därmed genomtänkt och avvägt. Planerat. Och förmodligen betydligt närmare Jonas Åkerlunds egentliga uppfattning än det han tränats uttrycka idag.

Han kommer att få gå. Tror jag. Men jag är inte säker. Men han är så nära pensionen, så jag tror inte någon orkar bry sig om att låta honom sitta kvar.

Men det är inte viktigt.

Faktiskt.

För precis som Soran Ismail sa: Efter järnrörskalabaliken växte SD i popularitet.

Det är enkelt. Det som för de flesta svenskar – för jo, vi är ändå i klar majoritet – är djupt oetiskt biter helt enkelt inte på SDs väljare. Och jag tror att oavsett om Åkerlund får gå eller ej kommer det inträffade inte att ha någon negativ effekt på SDs väljare alls. Många kommer tvärtom att hylla honom för att han ”säger som det är”.

Det enda långsiktigt fungerande sättet att möta SD på är med fakta.

Så jag börjar med ett exempel.

Från SDs webbplats

”Det är djupt orättvist att en pensionär som arbetat och betalat skatt knappt har råd med vård samtidigt som den som uppehåller sig illegalt ska få samma service avgiftsfritt.”

Jimmie Åkesson, Almedalen -13

Fakta

En papperslös har inte rätt till samma service som den som ”arbetat och betalat skatt”. En vuxen papperslös har rätt till vård som inte kan anstå, mödrahälsovård och preventivmedelsrådgivning. Inget annat. Och vården är inte avgiftsfri.

Att möta den här typen av rena lögner är det enda som har någon liten möjlighet att få effekt.

Men inte ens det är jag säker på.

Lag (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd

7 § Ett landsting ska erbjuda sådana utlänningar som avses i 5 § och som har fyllt 18 år
1. vård som inte kan anstå,
2. mödrahälsovård,
3. vård vid abort, och
4. preventivmedelsrådgivning.

Familjevåldet vi glömt

Publicerat den av

VåldOfta springer alla medier – formella som sociala –  på precis samma boll. Viktiga frågor uppmärksammas på goda grunder, men när de sätts i rampljuset försvinner många andra, som borde vara lika självklara.

Barnmisshandel och kvinnomisshandel är högprioriterade frågor. Det är även mobbing i skolan – i synnerhet när fysiskt våld är inblandat. Vi sätter ner en kollektivt synkad fot mot brutala män och mot föräldrar och klasskamrater som tar till knytnävarna. Det är bra.

Men det finns två andra former av våld, som försiggår i mörka hörn långt från rampljuset.

Det är inte mindre allvarligt. Det har samma ingredienser: En gärningsperson och ett offer. Offret vet vad som gäller. Gör som du blir tillsagd, annars kan du få en plötslig örfil, en knytnäve i magen, eller också viner en sko och träffar dig i nacken.

Ofta räcker insikten. Vetskapen om att slaget kan komma närsomhelst. Du lär dig att vara uppmärksam på signaler.

Du lyder, för du orkar inte annat. Vågar inte. Och eftersom ni lever under samma tak finns ingen säkerhet någonstans.

Stressen är densamma. Att alltid leva i rädsla tär på kroppen. Adrenalin och dopamin bryter ner. Sömnsvårigheter och mardrömmar tär ännu mer. Självförtroendet trasas sönder, och känslan av att inte ha rätt att säga nej biter sig fast.

Du känner att det inte finns någon trygghet någonstans. Ingen väg ut. Terrorn är en del av ditt liv, och till slut börjar du känna att du förmodligen förtjänat den.

Jag pratar om när kvinnor slår sina män.

Och jag pratar om när ett barn slår sitt syskon utan att föräldrarna agerar, sätter gränser och griper in till skydd.

Våldet som sker i mörker, eftersom det helt saknar rampljus.

Familjevåldet vi glömt.

Var är uppropen på Facebook? Var är ledarna i Aftonbladet? Var är organisationerna som kräver offrens rätt? Var är lagstiftarna? Politikerna? Debattörerna? Bloggarna?

Var är du?

Allas kompis

Publicerat den av

NormandieDetta är en testballong. Löfvén skriver ”vi vill slippa bestämma vem vi ska regera med i förväg”, för att se om det går hem.

Han spekulerar i huruvida Reinfeldt kommer att genomföra Lööfs förslag om hon åker ur regeringen. Jo, men ingen kan väl på allvar tro att en treparti-alliansregering kan skrapa ihop någonting som ens är i närheten av den majoritet som behövs för att regera.

Man måste nämligen inte alltid bilda regering. Har man så kasst riksdagsunderlag att man inte kan få igenom sina förslag är det bättre att avstå. Har man åsikter som står långt från det största regerande partiet är det bättre att avstå. Sverige behöver en kompetent opposition.

Det börjar mer och mer kännas som om Löfvén är nervös och mest vill slippa sätta ner en fot. Han vill kunna vara allas kompis. Han vet att De rödgröna kastade Mona Sahlin ner i opinionsavgrunden, och därför vill han stanna kvar uppe i det trygga ”vi väntar och ser”-molnet.

Ännu mer spännande är det när Löfvén blir sur på Reinfeldt för att Lööf et al inte vill samarbete med Löfvén istället. Ungefär som ”det är ditt fel att din fru inte vill lämna dig och ha ett förhållande med mig istället”.

Påståendet ”politik blir bättre om man samarbetar brett” går som en röd tråd genom hela artikeln, men det leds aldrig i bevis – vare sig med logik eller exempel. Löfvén verkar räkna med att ivrig överanvändning av det positivt laddade ordet ”samarbete” ska göra att väljarna inte frågar ”på vilket sätt blir allt bättre?”.

För i själva verket är samarbete demokratins antites. Demokratin frodas i konflikten – dvs när man inte är överens. Demokratin kräver ifrågasättande. När politiska beslut fattas utan offentlig debatt bakom stängda dörrar förlorar medborgarna, och de enda som vinner är de som står utanför samarbete, dvs SD.

Vad han säger i artikeln är: ”Snälla väljare, låt mig slippa välja förrän valet är över, så lovar jag att blir en kanonbra förhandlare efter valet, och då fixar sig allt!”

Vad jag vill svara är: ”Sverige behöver en opposition, och inte sju partier som pratar tills de vill samma sak.”

TILLÄGG 15:10

Löfvén fortsätter blanda ihop korten. Fp och C har inte sagt nej till samarbete. De har sagt nej till att regera ihop. Självklart säger ingen nej till att samarbeta i specifika frågor, om det behövs.

Sedan är frågeställningen om vad som händer om ett eller två partier åker ur riksdagen helt irrelevant, för självklart får inte Alliansen regeringsmakten då. Så det finns ingen anledning alls att spekulera i vad en borgerlig tvåpartiregering ska ta sig till.

Och ja, oavsett regering blir det en förhandling efter valet, men det är en oändlig skillnad mellan att vara överens i 75% av frågorna och att vara det i 5%.