Niqab på dagisfröknar och andra icke-frågor

Så jag skrev att badhustider är en ickefråga för Sverige. De evinnerliga diskussionerna om några mycket få badhus som stänger för män en timme här och där saknar proportioner. Frågan är av mikroskopisk betydelse för landets framtid. Den är bara administrativ. Stäng. Stäng inte. Jag bryr mig inte ett smack. Men sluta älta! Sluta moralisera över vuxna kvinnors val, som om det vore en dödssynd att som vuxen inte vilja klä av sig halvnaken inför främmande karlar! Det är lika lite ”fel” som det är ”fel” att jag inte vill basta naken på tyska badhus eller med finska kollegor. Vi har alla våra vanor, och det som är inskränkt för den ena är motbjudande för den andra.

I den diskussionen ploppade som vanligt någon upp och undrade huruvida hedersvåld också är en ”icke-fråga”.

Det är som att fråga huruvida plötslig spädbarnsdöd, barnmisshandel eller plågsamma djurförsök är ”icke-frågor”.

De är gigantiska för dem som drabbas, och för dem som jobbar för att stötta dem som drabbas. Ett fåtal personer driver dessa frågor av helt rätt anledning, och de ska ha all heder.

Men 97 gånger av hundra som någon drar upp hedersvåld för mig handlar det absolut inte ett smack om omtanke om offren.

Frågan är politisk för att muslimhatarna älskar den. Att diskutera ”hedersvåld” är som att säga ”muslimer är läskiga”, fast på ett legitimt och oemotsägligt sätt. Om jag fick en krona för varje gång jag påpekat att Fadime Sahindal var kristen skulle jag … kanske inte vara rik, men åtminstone kunna köpa mig en mycket exklusiv vinterkappa.

Det som är en verklig fråga, till skillnad från alla icke-frågor, är hur muslimhatarna lyckas få icke-muslimhatare, dvs ”vanligt folk”, att tappa perspektivet på vad som är politiskt viktigt och vad som inte är det. De har lagt en våt filt över alla meningsfulla diskussioner om klimatförändringar, personlig integritet och skatte- och fördelningsfrågor genom att, inte bara i sociala medier, utan till stor del även på ledarsidor, älta sådant som ibland, ibland inte har betydelse, men inte för Sverige, och sedan sprids artiklarna bland dem som vill göra helt andra poänger än att vi ska värna offren.

Det senaste och mest bisarra exemplet är Sakine Madons artikel med rubriken Niqaben hör inte hemma på dagis. Facebookreaktioner: över nittiotusen! Lägg till detta Twitter, och vi hamnar garanterat på en bit över hundratusen. Lägg till detta alla de som läst och inte kommenterat, delat eller retweetat, och vi är säkert uppe i bortemot miljonen.

Så vem i hela friden tycker niqaben hör hemma på dagisfröknar?

Svaret är: INGEN. I det närmaste. I alla fall ingen med politisk eller medial tyngd.

Artikeln beskriver en situation där detta hänt på ett (1) dagis, och kommunen hade sagt ifrån i ett föreläggande att hon var tvungen ta av den.

Alltså har samhället fungerat. Alltså borde denna fråga vara av noll betydelse för en ledarskribent.

Men nej. Ty någonstans har muslimer gjort ett fel, och detta får inte passera obemärkt.

Kommunens tillsynsenhet hade nämligen, enligt Sakine Madon, i föreläggandet förklarat att barn inte kan kommunicera med den de inte ser ansiktet på, vilket uppenbarligen är det största och mest omedelbara problemet, och med det hade kommunens tillsynsenhet nöjt sig.

screen-shot-2017-01-10-at-07-30-43Så vad handlar då Sakines raseri om? Jo, att kommunen inte dessutom hade diskuterat jämställdhet i sitt föreläggande. De hade ENBART tagit fasta på det mest uppenbara, dvs den omedelbara effekten för barnen, och inte i sitt förordnande dessutom skrivit en politisk essä om vikten av jämställda förebilder för små barn.

Hon avslutar med att Göteborg minsann behöver tydliga regler för hur man ska hantera förskolepersonal i niqab.

Varför? Har andra kommuner det? Har detta hänt tidigare?

Här är mitt span: Svenska folket är inte läskunnigt. Hur vet jag det? Jo, jag har ägnat på tok för lång tid åt att plöja runt i SD-vänliga grupper på nätet. Folk läser rubriken, och sedan hittar de enstaka ord här och där som de hakar upp sig på. Hur många av den bortemot miljon som läst har nu fått klart för sig att Sveriges förskolor svämmar över av fröknar i burkor, och att kommunerna helt struntar i detta, eftersom alla är rädda för att förolämpa muslimer?

Hedersvåld, könsstympning och barnäktenskap är inte icke-frågor ur ett perspektiv. De är enorma frågor för väldigt få personer, och de behöver hanteras på samma sätt som andra frågor som är stora för ett fåtal. När politiska beslut krävs för att komma framåt behöver de lyftas fram och tas upp på ledarsidor. Men det är inte frågor som i övrigt behöver diskuteras nämnvärt, för i princip ingen är för dessa fenomen. Alla är överens. Det som istället borde vara fokus är hjälp till offren.

Men niqab på dagisfröknar är VERKLIGEN en ickefråga ur precis vartenda tänkbart perspektiv. Det är vanligare att förskolor glömmer barn i lekparker än att dagisfröknar täcker ansiktet, och samtliga personer av vikt är överens om att fenomenet inte ska få förekomma.

Jag vill med detta inlägg mana oss alla att tänka efter var fokus ligger i svensk debatt just nu, och huruvida det är rimligt att vi spenderar så enormt mycket tid på att tjafsa om huruvida muslimer är civiliserade eller inte.

Hur stor är egentligen frågan om en kvinnlig äldrevårdspersonal någonstans i Sverige inte handhälsar? Hur viktigt är det att en kommunal tjänsteperson formulerar fler än en aspekt i ett föreläggande till ett dagis?

Jag är i vissa avseenden ett dåligt föredöme, för även jag skriver om dessa frågor hela tiden.

Och det är ju lite det som är problemet. Muslimhatarna agerar, övriga reagerar, och vi som skriver om främlingsfientlighet får då motreagera, alla sätter ner hälarna och kastar korancitat på varandra, och sedan har vi precis den debatt som redan från början var så omotiverad. Och vi blir alla nyttiga idioter, som hjälper till att sätta strålkastarna på fel ställe.

Jag vet inte hur vi kommer ur detta.