Politiskt Inkorrekt är en site som vill berätta det som ”gammelmedia” inte förtäljer.
Sens moralen är enkel: Vanlig press mörkar minsann, men vi – vi berättar allt, vi.
Jag brukade läsa den, och kommentera. Men en dag var jag bannad.
Jag svär inte, och jag går inte till personangrepp – däremot var iofs påhoppen på mina kommentarer rätt grova.
Det jag gjorde mig skyldig till var att ifrågasätta.
Jo. Det är viktigt med censur så att det fria ordet får stå oemotsagt.
Sveriges politiker har alltid varit internationellt sett ovanligt eniga kring den ovanligt generösa abortlagstiftning vi har här. Det är en enighet som egentligen inte har sin motsvarighet i den svenska folkviljan – för visst finns det abortmotståndare såväl som abortkritiker, och nu när KD alltmer slutar vara sista utposten för kritikerna uppstår frågan vart dessa ska ta vägen, politiskt.
Tyvärr utkristalliserar sig då bara ett alternativ för motståndare till dagens regelverk, och det är SD. Det är nämligen enkelt för SD att vara abortkritiker, eftersom deras kärnväljare dels nästan bara är män och dels är konservativa och traditionsbundna. Antingen bryr de sig knappast alls, eller också håller de med.
Själv har jag faktiskt också svårt att identifiera mig med de högljudda, fördömande feminister som med all tänkbar ammunition attackerar den som yppar det minsta inskränkande ord i denna fråga. Jag läste en gång i en krönika orden ”Du ska inte lägga dig i vad som växer i våra magar”, riktade till Göran Hägglund. Vaddå inte lägga sig i? Detta är visserligen en fråga kring en rätt kvinnor har och ska ha, men det betyder ingalunda att män inte har rätt att uttrycka en åsikt.
Det finns anledning att se över v22 som gräns. Svar på fostervattensprov kommer i regel i v18, så det finns marginaler som går att krympa, för vi mår nog alla illa av att läsa om barn som lever en timme innan de dör. Jag säger barn, för den som drar ett andetag upphör att vara foster, och ska därmed ha samma rättigheter som vi andra medborgare.
Vi måste på något sätt komma förbi de arga tanterna och den haussade retoriken och våga ta i denna fråga istället för att låta den bli SDs. Vi måste också, på samma sätt som med KD, pressa SD på en verklig ståndpunkt. Idag finns bara en flummig riktlinje som säger att kommuner ska upprätta en ”handlingsplan mot aborter”. Vad exakt är de för eller emot?
Risken är annars att kampen för den oföddes rättigheter bundlas med kampen mot den icke-etniske svenskens.
AB
Sverigedemokraten Erik Almqvist fick inte reservera bord på en restaurang, eftersom han upplevs vara en säkerhetsrisk.
Att sverigedemokrater ofta hamnar i bråk är ett faktum. Ibland provocerar de själva fram dem, som i fallet med komikern Soran Ismail förra året, men oftare blir de igenkända och påhoppade av antirasismaktivister. Att det är helt fel väg att gå för den som är emot SD är självklart, och det har jag skrivit mycket om tidigare.
För den som äger en restaurang är det dock ändå en legitim anledning att inte vilja ha någon som gäst – sedan spelar det egentligen ingen roll om det är moraliskt rätt eller fel. Den som driver en verksamhet måste först och främst se till företagets bästa – både för sin egen och sina anställdas skull.
EA tror dock av någon anledning inte på den förklaringen, utan anser att restaurangen är emot sverigedemokrater, vilket också är fullt möjligt, eftersom det gäller 90% av svenska folket. Man kan förstås också tänka sig att de är emot den som gillar att sjunga vit-makt-musik, vilket är ytterligare en egenskap vi lärt känna hos Almqvist.
Och egentligen måste det också få vara tillåtet. Om jag inte vill ha centerpartister eller vänsterpartister på min restaurang är det väl upp till mig. Det är ju inte så att detta är den enda restaurangen i Göteborg.
Men sedan kommer det intressanta. En uppretad Almqvist twittrar:
Svenskfientliga restaurangen Peacock i Göteborg accepterar inte gäster som inte vill ha massinvandring #landsförrädare
Notera två ord: ”svenskfientlig” och ”landsförrädare”.
Uppenbarligen nekar inte krogen alla svenskar, för då hade vi nog hört det. Därför menar alltså Almqvist något annat med ”svenskfientlig” än ”emot svenskar i största allmänhet”. Vad är det då som gör krogen ”svenskfientlig”?
Jag vet inte. Att han misstänker att de inte gillar SD kanske? Eller att den som gör något vadsomhelst emot en etnisk svensk är ”svenskfientlig”?
Så vad menar han med ”landsförrädare”?
Det finns egentligen bara en tolkning som jag kan se, och det är den klassiska, rasistiska vit-maktretorik som delar in etniska svenskar i ”svenskar” och ”landsförrädare”. Den underliggande agendan är då att alla som inte är rasrena skandinaver ska rensas bort, och att alla etniska svenskar som är emot detta ska behandlas som förrädare.
Exp, AB, SvD
Sveriges katolska befolkning är ungefär lika stor som den muslimska, och det gäller både om man enbart räknar de religiösa, då det handlar om strax under hundratusen, och om man även tar med de som bara firar högtider men inte i övrigt utövar sin religion, då det blir ett par hundratusen, kanske tre i båda fallen.
Ändå är det islam som provocerar – både från främlingsfientliga och mångfaldsvänliga.
Nu föreslår Jämtin att vi ska göra Eid till helgdag, till islamfientligas stora förtjusning. Äntligen finns här ett bevis på att ”samhället successivt håller på att anpassas till islam”, vilket är vad de ständigt upprepar som ett mantra. Sveriges politiker håller på att sälja ut vårt vackra land till Al Qaida, och snart ska vi alla gå omkring i burkor. Det här är precis vad de väntat på. Ett förslag som även upprör smygislamfientlige Svensson, som normalt inte skulle vända sig till SD, men som nu börjar fundera på om de inte ändå har en poäng.
Även om jag visst tycker att man ska få kläcka ur sig den här typen av förslag utan hänsyn till sverigedemokrater och nationaldemokrater känns det ganska ogenomtänkt ändå.
Vi har våra helgdagar för att vår kultur är uppbyggd kring dem, inte för att de är religiösa, även om kristendomen givit upphov till de flesta av dem.
Om vi ska ge alla kulturer som med viss volym är representerade i Sverige egna helgdagar måste vi samtidigt stryka befintliga dagar, annars kostar det för mycket, och jag tror de flesta av oss nio miljoner svenskar, oavsett ursprung, gillar dem vi har.
Kristi Himmelsfärd är på så vis en dag då mycket få firar att Jesus for till himlen, men desto fler passar på att fixa båten eller sommarstugeträdgården. Att ta bort den dagen skulle därför skapa en alldeles onödig irritation mot muslimer, vilket idag är det sista de behöver.
Även om jag på sätt och vis ser rättvisan i att en dag som firas av 20% av Sveriges befolkning skulle kunna få bli helgdag mot att vi ger avkall på en av våra nuvarande tretton dagar känns förslaget ändå bisarrt. Vår kalender hänger ihop med vår historia och inte vår befolkning, och hitflyttade är välkomna att blanda sin tradition med vår utan att vi ska behöva ändra vårt sätt att leva om vi inte vill.
Hur skulle det annars se ut? Om plötsligt femtiotusen kineser flyttar hit, ska de då ha rätt att göra sitt nyår till svensk helgdag? Och sedan kommer ett antal irländare, och så ska vi alla fira St Patrick’s day?
Mycket få av våra nya svenskar förväntar sig heller att vi ska rubba på våra traditioner för att de kommit hit.
Så låt oss möta andra kulturer med kunskap och stolthet om vår historia och våra traditioner istället för att utplåna oss själva i vår iver att vara rättvisa.
SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD
Den som följt denna blogg vet hur illa jag tycker om SD, men också att jag efterlyser mer debatt kring vad de faktiskt vill och står för, och mindre slentrianmässiga påhopp utan djup.
SD vill inte redovisa gåvor från privatpersoner.
Öppna sverigedemokrater tappar bevisligen både samhällsposition och ibland även arbete och inte drabbas inte sällan av vandalisering och fysisk misshandel.
Många av dem är rasister, och samhällets utfrysning är då rimlig, men alla är det faktiskt inte. Våld och materiell förstörelse är givetvis aldrig OK.
Detta är med andra ord ett typiskt fall där jag med hjärtat känner ”Bra, tvinga dem att redovisa!”, men ändå, när samvetet tar över, backar och säger:
”Tills vi som avskyr det SD står för lärt oss att föra en saklig debatt är det inte ett hederligt krav”.
SvD
Jag är kluven, om än positiv, till att låta papperslösa få vård och deras barn skola.
Kluvenheten beror förstås i att det är djupt oetiskt att sanktionera att människor ställer sig utanför lagen. Men som alltid, när en fråga är kontroversiell, handlar det om vilket dåliga alternativ som är sämst.
Att barn vistas i Sverige utan att få gå i skola, att ben bryts utan att gipsas, och kvinnor föder barn utan professionell hjälp är värre.
Det som verkligen stört mig när jag läst artiklar och bloggar om regeringens och miljöpartiets överenskommelse är att folk är så hjärtans snabba med att leverera redan färdiga synpunkter att de inte ens hinner vare sig lyssna eller läsa ordentligt.
Johan Ingerö, som brukar ha bättre koll, deklarerar snabbt att belöningen för den ohederlige är ”fri sjukvård och utbildning”. Men så är det inte sagt. Det är barnen som ska gå i skola – ingen har nämnt KomVux-platser eller universitetsutbildningar. Citat: ”Med utgångspunkt från de förslag som lämnats av utredningen om rätt till skolgång för barn som vistas i landet utan tillstånd ska rätten till skolgång utökas.” Dessutom handlar sjukvårdsdelen om att ”vissa grupper” ska få ”utökad rätt till vård”. Inte allt till alla.
Bloggare och kommentatorer är övertygade om att ”papperslös” betyder ”asylsökande som fått avslag”, och har ingen koll på att det sannolikt döljs en hel del svart arbetskraft i den gruppen.
När fakta finns, varför gissa?
Efter att ha läst vad som faktiskt står, och efter att ha lyssnat på presskonferensen, påstår jag att det inte finns mycket mer än det där med vården att reta upp sig på just nu, eftersom nästan allt annat är ambitioner och utredningar som ska påbörjas – vilket är i sin ordning, för det är ju viktigt att det blir rätt. Ändå rasar sossar, vänster och SD.
Jag har bestämt mig för att jag anser att för varje unge som kommer iväg till skolan på morgonen har alla vunnit.
Jag önskar också att alla de som gömmer sig i Sverige ska kunna komma fram ur skrymslena och kunna börja bygga ett liv med egen försörjning och samhörighet med samhället, oavsett om det blir i Sverige eller något annat land.
SvD, SvD, SvD, SvD
Jag har tänkt skriva detta inlägg länge. Jag har läst många spaltmeter sossesönderfallsanalyser, och känner, säkert som många andra, att alla missar Den Stora Poängen. För mig är poängen att jakten på väljarna är ett strategispel, med ganska enkla regler.
Så här kommer de i alla fall – mina två cent, faktiskt helt fria från sakfrågetyckande – bara en ren strategianalys.
Utgångspunkt: Svenska folket tycker inte så olika som folk vill tro. Jag har insett det många gånger när jag diskuterar med folk som hela sitt liv röstat helt annorlunda än jag, men ändå, om man bara skrapar lite på ytan, tycker ungefär samma sak. Vi vill ha lagom höga skatter, och lagom generösa bidrag, och definitionen av lagom skiljer sig inte så mycket åt.
Vi behöver, för min analys, sortera bort alla frågor som inte är ekonomiska. Skola, migration, privatiseringsprinciper och miljö bildar egna axlar som vi tillfälligt bortser från, för faktum är att nästan alla frågor som spelar roll för den stora massan faktiskt är ekonomiska.
Därmed kan man ganska enkelt introducera en normalfördelad kurva av åsikter, här knyckt från Wikipedia, som ser ut så här:
-3σ: Alla människor har samma inkomst oavsett hur mycket eller lite de jobbar. Löner konfiskeras och delas ut jämnt. Inget ägande finns.
-2σ: Megahöga skatter, och minimalt privat ägande. Alla företag är statliga.
-1σ: Ganska höga skatter och ersättningsnivåer, men företag finns och får blomstra.
0: Det lönar sig att arbeta, men vi tar hand om dem som behöver stöd. Sjukvård och skolor finansieras av samhället, men privata alternativ ska finnas.
1σ: Skatterna är ganska låga, ersättningsnivåerna också, men vård, skola och omsorg finansieras solidariskt.
2σ: Skatterna är riktigt låga, och människor får ta egna försäkringar för att bekosta sin sjukvård. Vi har visserligen fria skolor, men kvaliteten är lägre för den som inte betalar.
3σ: Total kapitalism där skatter finns till bara för att finansiera polis- och rättsväsen.
Det är dessa 68.2% i mitten som är Svensson.
Idén är att när du som spelare definierar din politik måste du välja att lägga dig någonstans längs skalan. Du kan då bara fånga in sisådär ½σ – resten kommer att tycka att du ligger för långt åt höger eller vänster. I praktiken innebär det att du mutar in ett spann för dig själv.
Några grundläggande regler i Spelet om Väljarna:
Så enkla är reglerna. Bara att muta och köra.
Sedan vet vi hur det gick. Mona och Miljöpartiet skapade en enhet som låg strax till vänster om mitten: -0,75σ till 0,25σ. Den överlappade till viss del alliansen, som även den låg ungefär från -0,25σ till 0,75σ. Det betydde att i intervallet -0,25σ till 0,25σ skulle man bli tvungen att konkurrera med förtroende, men sossarna räknade med att det skulle fixa sig, eftersom folk var så sura för försäkringskassestrulet.
Till höger om alliansen finns ingen (kom nu inte och säg att Sverigedemokraterna är högerextrema – i den ekonomiska politiken har de precis prickat mittstrecket), och det gör att Alliansen också får väljare som ligger till höger om -0,75σ, även om några väljer soffan.
Till vänster om sossarna finns förstås Vänstern, någonstans runt -2,5σ. De skulle fånga in de vänstraste väljarna, och sedan snällt supporta S+MP efter valet, var tanken, men så blev det ju inte. Istället blev det en rödgrön allians, som dessutom inte riktigt ville berätta ganska mycket. Till exempel hur det skulle bli med föräldraförsäkringen, Afghanistan, och förmögenhetsskatten som visserligen inte skulle omfatta villor, men Ohly lämnade ändå dörren på glänt. ”Här har vi kommit överens om ditt, men jag tänker fortsätta kämpa för datt”, sa han stup i kvarten. Det gav en känsla av att det egentliga intervallet var väldans osäkert, och att det låg ganska långt från den trevliga mitt där vi alla flockas.
Den där känslan av att konstiga ting skulle kunna hända – kanske inte direkt efter valet – men så småningom, för fyra år är en lång tid, fanns där under hela valrörelsen – känslan av att antingen driver svensk skatte- och bidragspolitik mycket längre till vänster än de låtsas om, eller också kommer de att bli megaosams – ungefär som regeringen Fälldin.
Vad man alltså gjorde enligt min spelmetafor var att man i ord mutade in ett område som låg ganska rätt, strax till vänster om mitten, men väljarna trodde inte riktigt på det, och uppfattade området som långt längre till vänster och dessutom med en stor grad av osäkerhet, dvs lågt förtroende. Så i denna min förenklade värld kan vi konstatera att Alliansen vann dels på walk-over i mitten, och dels på att de rödgröna diskvalificerade sig själva som förtroendeingivande.
Idag hörs många som säger ”vi ska inte till höger eller vänster utan framåt”, eller ”vi måste våga gå åt vänster”.
Om det första vill jag bara säga att någon gång måste politik bli konkret, och vi kan inte ha både höga bidragsnivåer och låga skatter. Det går inte att låta bli att ordna in sig i denna bild. Att låtsas att man inte behöver välja mellan höger och vänster är verkligen att lura sig själv.
Till den som tycker socialdemokratin ska gå till vänster: Titta på kurvan en gång till. Det är inte lätt att konkurrera i mitten, och stå och upprepa i stort sett samma förslag som Alliansen har med bara en liten personlig touch, men till vänster finns det helt enkelt inte tillräckligt mycket folk.
Sedan finns min personliga favorit bland alla råd till socialdemokraternas hjälp: ”Vi måste bli bättre på att sätta dagordningen”.
Vad man egentligen säger är att folk vet inte vad de vill, utan behöver få det förklarat för sig.
Men på allvar.
I princip alla jag känner delar upp sakfrågor i två bitar: dem de bryr sig om, och dem de inte bryr sig om, för många till exempel Turkiets inträde i EU.
I de frågor vi bryr oss har vi redan en åsikt. Vi vet vad vi tycker.
Politikers jobb är inte att tala om för oss vad vi ska tycka, utan att förstå vad vi vill och implementera det.
När jag läser Mona Sahlins tal tänker jag bara stackars människa.
Hon ville ligga precis i mitten, förmodligen för att hon verkligen också tycker som Svensson.
Sedan tvingades hon driva en politik hon till nästan femtio procent inte verkar ha trott på alls, samtidigt som hon tvingades prata illa om politik hon inte tyckte var särskilt dålig.
Det kommer inte att hända med till exempel Veronika Palm som ledare – jo, jag har läst hennes blogg. Hon och Ohly kommer att vara överens från början.
Och vad händer då i mitten? Jo, Alliansen vinner fler röster, men de som är missnöjda med Alliansen kommer att gå till outsidern Jimmie, som delvis får fritt spelrum.
Det är bättre för hela Sverige att alla trängs ungefär i mitten än att de lämnar fältet fritt till SD, påstår jag.
SvD, SvD, AB, DN, AB, AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD
Jag såg inte riksdagsdebatten, men jag har läst om replikskiftena i svenskan, AB och DN, och trots att man ivrigt rapporterar att nu minsann fick Jimmie Åkesson på pälsen verkar ändå de etablerade partierna än en gång ha misslyckats med att verkligen möta de ihåliga SD-argument som så många svenskar dessvärre köpt.
Att de fortfarande är så illa pålästa är trist i sig. Det finns så mycket hos SD att vara verkligt kritisk mot, och värst är enligt min mening antiislamismen, som går som en röd tråd genom alla anföranden, och om det har jag tjatat mycket på denna blogg, och en annan fråga jag ältat är:
Varför måste debatt – även på riksdagsnivå – vara så fluffig och bubblig?
Högern är ondskefull och egoistisk, vänstern är verklighetsfrånvänd och kubavänlig och sverigedemokraterna är rasister.
En del ur den sverigedemokratiska repertoaren är dock svår att möta, men inte desto mindre viktig, och det är bilden av Det Ändliga Samhället.
Ni vet, det där samhället är som ett kinaschackbräde. Tänk er att alla hål är jobb. Alla kulor är människor. Vi är fler kulor än hål, alltså är människor arbetslösa. Tar man in ännu fler kulor på spelplanen blir dessa oundvikligen också arbetslösa, eller också tar de ett hål från en svensk kula som i gengäld ”hänvisas till passivitet och utanförskap”, som det numera heter.
På samma sätt finns en viss, oföränderlig summa pengar att dela ut, och blir vi fler människor blir det färre pengar till alla.
Det svåra är att förstå hur dynamisk en befolkning är. Det enda som är ändligt är de fasta naturtillgångarna, som järn och åkermark. Allt annat vitaliseras av att få in nya människor – i lagom mängd.
Det internationella exportföretag där jag jobbar skulle knappast existera utan den stora mängd icke-svenskar som jobbar i Sverige, och den stora mängd svenskar som flyttat till kontor i andra länder. Tillsammans drar vi in pengar från hela världen till Sverige.
Mina och många andras förfäder var valloner och hade med sig kunskap om både järnhantering och urmakeri till Värmland och Bergslagen.
Nya svenskar gör Sverige starkare, men det gäller förstås inte alla nya svenskar, och inte hela tiden. Därav ordet ”lagom”.
Så vad är då en lagom mängd? Ja det vet inte jag, men det gör knappast Jimmie Åkesson heller – hans enda svar är ”stopp stopp stopp inga fler”.
Vi ska ta in flyktingar och deras och andra svenskars makar och minderåriga barn av humanitära skäl, och övriga invandrare för att bland annat utveckla svensk industri, klara vården och omsorgen, skapa nya företag och därmed höja livskvaliteten hos oss alla – så enkelt är det.
De som har makten över utredningsverktygen, dvs politiker, journalister och universitetsanställda forskare, behöver förklara varför vi behöver arbetskraftsinvandring trots arbetslöshet, och hur stor invandring som är ”lagom”.
Sveriges befolkning behöver förstå att kinaschackbrädet växer ju fler vi blir, och att invandring i sig inte är ett hot mot minskad arbetslöshet.
Människor behöver känna att det finns en tanke och en plan. Riksdagsdebatten kanske inte är rätt forum att utveckla detta, men då får man hitta detta forum.
AB, AB, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN
För många år sedan sa en kvinna jag kände om politikerna:
”Jag förstår inte varför de ska bråka om allt hela tiden. Tänk om de bara kunde sätta sig ner och ta det som är bäst i varje parti och bestämma att det ska gälla istället!”
Hela poängen är ju just att de INTE kommer överens. Svenska folket tycker olika, och när det blir för stora överlapp mellan de befintliga partiernas åsikter skapas utrymme för missnöjespartier.
Breda lösningar är bra i frågor som inte ligger på en vänster-höger-skala, och som tjänar på att ligga fast under en längre tid, som t ex pensionerna. Att just Afghanistanstyrkornas framtid skulle vara en fråga som måste lösas brett är däremot inte självklart. Det är snarare en konsekvens av att vi har en minoritetsregering.
Jag blir lite paff när Ohly står där och säger ”Många afghanska kvinnor dör när de föder barn. Samtidigt betalar vi pengar till majorer istället för barnmorskor”, som om valet stod mellan att vara elak och kriga och att vara snäll och ta hand om barnaföderskorna. Om Ohly gör bedömningen att det går att skicka dit barnmorskor istället för soldater lär han få förklara hur han kommit fram till att barnmorskornas och folkets säkerhet ska garanteras. Genom att krama talibanerna? Sjunga ”we shall overcome”? Love, peace and understanding?
Ändå är det bra att Ohly hoppat av samarbetet. Det är bra att han står utanför och skäller.
Hur skulle det vara annars, om Sveriges enda oppositionsparti var SD?
AB, SvD, DN, AB, SvD, AB
Helena Trotzenfeldt 