Ja ja, jag hatar hela borgerligheten
ja ja, jag hatar hela kungahuset
ja vi, vi ska beväpna oss

Ja ja, jag svär utifrån mitt hjärta
att vi från förorterna ska beväpna oss
ja vi, vi ska beväpna oss

Ja ja, jag hatar prins Bertil å Carl-Gustav
ja ja, jag hatar Zarah Leander
ja vi, vi ska beväpna oss

Jo, vänstern hatar.

Men inte på samma sätt. Om man är stolt över att vara intellektuell skickar man inte våldtäktshot till Carina Herrstedt. Guillou har en av flera bra poänger där.

Ingen ursäktar stenkastarvänstern. Men vi som rör oss runt mittlinjen känner skillnaden på hatet från vänstern och hatet från nationalisterna.

Vad man ska göra åt det vet jag inte dock. Ska fundera lite på det.

Jag har ju i några år engagerat mig starkt mot främlingsfientlighet och nationalism, för tolerans, vidsynthet och empati med utsatta. Det har varit många laddade diskussioner, och jag har successivt fått en insikt i hur Den Andra Sidan, ofta representerad av sverigedemokrater, tänker.

Det finns oerhört många sakfel som cirkulerar i den binära rymden. Senast idag hittade jag kommentatörer som på fullaste allvar verkar tro att den som invandrar till Sverige får retroaktivt barnbidrag för tiden innan de kom hit. Många tror att äldreförsörjningsstödet gör att nyanlända pensionärer, vilka nu de är, får mer att leva på än infödda svenskar, och det finns en allmän uppfattning om att de som kommer hit är hundratusen om året, som aldrig kommer att vara något annat än en kostnad för Sverige.

Men fakta finns därute. Jag har letat, och jag har hittat, och särskilt svårt har det inte varit. Jag har petat hål på siffra efter siffra. Jag har ibland blivit arg, men egentligen tycker jag faktiskt lite synd om dem som tror att Sverige är på väg att gå under på grund av invandringen. De är så övertygade, och så förtvivlade.

Fakta ska med fakta fördrivas, och det håller inte att påstå att ”gammelmedia mörkar” eller att ”man får inte säga” ditt och datt. Man får säga vad man vill, och det media inte skriver får man leta reda på själv. Det finns ingen ursäkt att inte kritiskt granska det man hör och läser, oavsett avsändare.

Men detta sagt finns det faktiskt en enda fråga som inte låter sig besvaras. Politikerna oavsett parti drar sig undan när de får den, och inga informationssiter ger några tydliga signaler.

Det handlar om varför.

Invandring är generellt bra, och invandrare bidrar enormt till Sverige. Det är inte särskilt svårt att visa. Asylsökande är människor på flykt, och ska behandlas med respekt, oavsett om deras asylskäl räcker eller inte. Flyktinginvandring är dock till skillnad från arbetskraftsinvandring eller kärleksinvandring en kostnad för Sverige, som vi alla får vara med och betala, och även om de asylsökande själva så oerhört gärna vill ha arbete och egen försörjning blir det sällan så under de första åren. Detta är ett faktum. Och det är där någonstans vi går vilse, för de flesta andra länderna i Europa är betydligt mer restriktiva än vi.

Vi behöver prata om detta, i det offentliga rummet, och inte sopa hela frågan under mattan. Jag vill se våra politiker säga så här:

”I Sverige låter vi vissa människor stanna kvar som skulle ha blivit utvisade om de istället sökt asyl i exempelvis Finland. Detta kostar dig femtiosju kronor extra i månaden, men för denna summa slipper tvåhundra barnfamiljer om året resa tillbaka till krig och svår utsatthet. Tycker du att det är rimligt, så rösta på oss, för till skillnad från Jimmie Åkesson håller vi med dig.”

Varför vi välkomnar fler flyktingar än våra europeiska kamrater är den utestrående frågan. Den som behöver diskuteras, ifrågasättas, besvaras, men inte flys från. Jag är övertygad om att vi som vill hjälpa klarar att ta den debatten.

SvD

En av mina favoritledarskribenter, Sanna Rayman, tar i uppskattande ordalag upp Merit Wagers blogg. Jag hade av någon anledning missat den – kanske för att jag inte längre gräver lika mycket i invandringsfrågor som förr, men jag blev rätt förbryllad.

Å ena sidan: Jag håller helt med om att den som inte har asylskäl inte ska få asyl. Jag tycker också det är bisarrt om man utgår från att alla talar sanning när de kommer. Det är också bra att fusket kommer fram i ljuset.

Detta sagt: Jag letade i Wagers blogg efter framsidan av flyktingpolitiken. Den där en förföljd familj får asyl och kan börja ett nytt liv. Där en fattig, strävsam människa kan få jobb i Sverige och få arbetskraftsinvandra mot ett nytt liv. Den där ett älskande par, kan förenas och leva tillsammans. Det fanns, trots titeln på den bok som hela tiden hänvisas till ”Inte svart eller vitt utan svart och vitt”, inget vitt i berättelserna. Det handlar enbart om, om jag parafraserar och drar ut linjerna, de där otäcka, fuskande individerna som kommer hit och ljuger. Jag kan inte acceptera att det är hela sanningen.

Det som dessutom fick mig att rygga är inlägget den 6 juni, där hon på fint avpixlat-maner pastat in de där gamla uttalandena, helt ryckta ur sina sammanhang, som ska visa att våra förtroendevalda hatar svenskheten. Till detta kommer en ensidig harang om skolavslutningarna i kyrkan, och även där används nationalistisk retorik: Det handlar [enbart] om att vi ger upp vår egen kultur för invandrarna, och då i synnerhet, får man gissa, muslimerna. I själva verket är ju skolavslutningen långt mer ifrågasatt av ateistiska föräldrar av helsvenskt ursprung än av muslimerna. Och även för oss som gillar skolavslutning i kyrkan och älskar traditioner är frågan komplex: Det måste ju vara viktigare att alla går dit och trivs med det än att traditionen upprätthålls. Den sidan debatteras inte alls hos Wager dock.

Jag är inte alls den som tycker invandrarkritik = nationalism, men denna bloggs enorma ensidighet imponerade inte.

Jag är fascinerad över debatten kring Lena Adelsohn Liljeroths tårtätande, och då både den som står i artiklar, och den som förs i kommentarsfält. Inte att den förs, utan hur den förs.

• Nationalisterna gnuggar händerna och tycker att det är självklart att bilden inte är rasistisk och hade det varit en blond kvinna hade ingen sagt något och här har vi nu ett typexempel på hur allt blir rasism även fast det inte är det …
• Afrosvenskarnas riksförbund tycker ministern ska avgå, men vill inte alls kommentera den afrikanske konstnärens rätt till sitt konstverk, av skäl som jag inte kan greppa. Dessutom verkar de ha tagit tillfälligt i akt att ställa helt andra krav på ministern för att dra tillbaka avgångskravet, och det liknar utpressning om det stämmer. Hoppas det inte gör det.
• De som kämpar mot könsstympning tycker att detta minsann inte alls bidrar i den kampen.
• Den normalt ivriga ”kulturvänstern” är måttligt intresserade av att rycka ut till den moderata ministerns försvar, och säger knappt flaska.

Låt oss gå logiskt fram och ta ett helhetsperspektiv.

Figuren är rasistisk – därom råden för mig ingen tvekan. Det är en pre-50-tals-nidbild av den sort som användes när afrikaner var närmast okända i Skandinavien, och något man kunde driva med. Om en tårta gjord av en sådan figur hade serverats på en ”normal” tillställning – privat eller offentlig – hade den varit helt förkastlig. Därför förstår jag den som upprörs vid första anblicken. Det gjorde jag också.

Men en konstnärs bästa verktyg är sådant som provocerar, och detta var inte skapat av ett lokalt bageri till en fest vilkensomhelst, utan skulle vara höjdpunkten på konstnärernas riksorganisations firande. Det är det kontextet som gör hela skillnaden. En konstnär ska väcka känslor och tankar hos den som upplever konstverket, och då är faktiskt allt tillåtet. Blod, äckel, hotfullhet, rasistiska symboler, könsorgan, … I det här fallet sattes flera delar ihop: Nidbilden av afrikanskan med rasistiska undertoner, den skrikande kroppen som ingen visste fanns där förrän de skar, det blodliknande innanmätet och sedan det faktum att det var en tårta – som symboliserar fest och lättsamt umgänge. Jag kan inte säga annat än att det var oerhört provokativt och smart.

Man kan därför inte, som afrosvenskarna, hoppa över konstnärens rätt och ansvar här, bara för att det är mer spännande att ge sig på ministern. Antingen har han rätt att göra detta konstverk eller också har han det inte. För mig är det helt självklart så att har rätt.

Det blir också mycket fånigt när man försöker väga huruvida denna insats för kvinnlig omskärelse är meningsfull eller inte – för den som driver en verksamhet för att rädda dessa kvinnor ska självklart alla åtgärder evalueras och enbart de som ger effekt sättas in, men så ser inte konstnärens uppgift ut. Han ska påverka dem som upplever hans konst, dvs de som var i rummet.

Så innan vi bedömer LALs ansvar behöver vi ha bildat oss en uppfattning om konstnärens. Hade han rätt till sitt konstverk eller inte?

LAL är inbjuden hedersgäst, och ställs oförberedd inför den skrikande tårtan – att hon skrattade när tårtan började låta är inte konstigt – det är en normal mänsklig reaktion när man hoppar till. Hon har varit i politiken hela sitt vuxna liv och vet också att detta kommer att väcka rabalder, och tyckte nog egentligen detta var allt annat än kul egentligen.

Men hon har bara två alternativ.

1. Vägra skära i tårtan och lämna rummet.
2. Spela med.

Själv tycker jag det hade varit fegt att sätta sig på tvären och säga ”nej, det här kan jag inte gå med på, för det kan hamna på youtube”, men det är förstås en subjektiv bedömning. Men den som tycker konstnären har rätt till sitt verk måste rimligtvis förklara varför man ändå tycker en minister ska bojkotta konsten när den blir för provokativ.

Politiska Landskapet

Det är intressant att blånader uppträder just runt Sälen och Åre.

Men jag är än mer nyfiken på grånaderna runt treriksröset. Vad i hela friden är det för stackars flyktingar som letat sig ända dit och retat upp lokalbefolkningen så till den milda grad att de flyr till Sölvesborgske Jimmie?

Både S och KD läcker som såll, med forna väljare som är besvikna och letar andra hemvister.

Ändå lyckas inte SD locka en enda promilleenhet över valresultatet.

Vågar man tro att de nått sitt tak? Att det blev inte värre än så här?

Fortsätt läsa →

Tonårsmorsan Fatou kommenterar SDs kategorisering av individer, och inspirerar mig att göra likadant.

Vi är nämligen en av tre saker:

• Infödda svenskar
• De invandrare som är assimilerade
• De invandrare som inte är assimilerade

För den som försöker gå en smal balansgång på gränsen till rasism och nedläggande av all religionsfrihet är det nog nödvändigt med denna indelning, som för oss övriga svenskar bara känns bisarr.

Det SD liksom inte ser utifrån sitt grodperspektiv är att flyttandet till andra länder är en helt normal företeelse. Massor av svenskar har lämnat landet, och en del kommer tillbaka.

När vi flyttar till Dubai, Shanghai eller Rio de Janeiro väljer vi själva hur länge vi ska umgås med andra svenskar och fira helsvensk jul. Vi väljer hur vi ska klä oss och vad vi äter till lunch. Vi bestämmer hur snabbt vi ska lära oss arabiska, kinesiska eller portugisiska.

Ingen tycker det är konstigt. Expats är expats så länge de vill.

Men i Sverige ska man inte kunna bo utan att klippa alla band med sitt hemland.

SvD, SvD, SvD

Jag har aldrig egentligen förstått varför privata donationer har lyckats bli en sådan politisk surdeg.

1. Det är viktigt ur korruptionshänseende att inte partierna hamnar i tacksamhetsskuld
2. Det är nödvändigt att den privatperson som vill skänka pengar till ett parti inte ska behöva hängas ut offentligt

Så lösningen borde vara enkel: Ett anonymiseringssystem som gör hemligheten total, dvs varken det mottagande partiet eller någon annan vet vem som står bakom gåvan. Det skulle kunna administreras av någon opartisk myndighet.

Jag har aldrig sett detta förslag någonstans. Istället hamnar man i ilskna, bisarra, fördummande ställningskrig, där motståndarens synpunkt fullständigt åsidosätts.

Det heter att Carema kanske skänker pengar till M, vem vet? Det gör de ju uppenbarligen inte, eftersom M inte tar emot bidrag från företag och juridiska personer. Enda möjligheten är om VD eller annan höjdare skulle ge av sina privata pengar.

SD anklagas vidare för att vara huligangossar när de inte vill ”röja” identiteten på sina givare. Ingen som läst denna blogg kan tro annat än att jag verkligen tar avstånd från all nationalism, men det är inget orimligt krav att vilja vara anonym om man skänker pengar till en organisation som är så hatad. Även vi som anser hatet vara hyfsat befogat måste inse det.

Min nye favoritledare Widar Andersson har beskrivit överdriften i situationen alldeles utmärkt.

Det måste gå att komma upp ur skyttegravarna och hitta en praktisk lösning. Jag vill verkligen veta varför anonymisering inte skulle vara den lösningen.

SvD, SvD, DN, SvD

Denna blogg är till stor del vikt åt kampen mot främlingsfientlighet. Jag hör till dem som ser stor fördelar med att människor kommer hit för att leva och arbeta. Jag tycker också att det är viktigt att vi i I-länderna känner ett ansvar för människor som har det svårt genom att ha ett hyfsat högt bistånd och genom att öppna portarna för dem som flyr undan förföljelse.

Därur skulle man kunna dra slutsatsen att jag utan minsta tvekan hoppat på låt-alla-gamla-anhöriga-flytta-till-Sverige-tåget. Men så är icke fallet – trots att till och med den djupt främlingsfientliga Politiskt Inkorrekt är upprörda. Undrar om de reagerat likadant om det handlat om en somalisk mormor med slöja. Många gånger har jag faktiskt argumenterat med SD-anhängare som envist hävdat att anhöriginvandring även gäller mormödrar, och när jag sagt att den bara gäller partners och mindreåriga barn har jag blivit kallad för diverse hånfulla epitet på temat naiv och okunnig.

Därmed inte sagt att jag inte till fullo förstår och sympatiserar med Gannas familj, och jag tyckte det kändes riktigt bra att hon fick stanna ett tag till. Jag hade kämpat på precis samma sätt om det varit min mormor, var så säker. Heder åt familjen!

Det jag inte går med på är alla rop om att detta inte är en ekonomisk fråga. Aftonbladet har vänt ut och in på sig själva och kommit fram till följande sifferexercis:

Lena Mellin:

Förra året ansökte 63 personer över 80 år om uppehållstillstånd.

Pär Karlsson tycker dock att den siffran är onödigt hög, och använder årets:

Hittills i år har 42 personer över 80 år med anhöriga i Sverige ansökt om uppehållstillstånd.

Hm. Det är en bit kvar till nyår, men 42 får ändå gälla som helsårssiffra för Pär.

Han fortsätter:

Enligt Sveriges Kommuner och Landsting kostar det cirka 600 000 kronor per år att placera en människa inom äldrevården.

Femtiotusen i månaden. Det verkar rimligt.

Sedan kommer multiplikationen.

42 * 600,000 = 25 miljoner

Jo. För Aftonbladet är det uppenbarligen så att samma antal människor kommer att fortsätta ansöka om uppehållstillstånd om det faktiskt ges uppehållstillstånd som nu när det är i princip omöjligt att få det. Inga nya ansökningar tillkommer.

Vad sägs om att räkna så här istället:

• 15% av svenskarna har utländsk härkomst, dvs 1,35 miljoner.
• Om en fjärdedel av dessa tar hit en åldring var blir det ~340 000 personer.
• 340 000 * 600 000 = 204 miljarder per år

Visst. Det kanske inte blir en fjärdedel. Det kanske blir en åttondel, i vilket fall det handlar om hundra miljarder. Även hundra miljarder betyder 25 000 per förvärvsarbetande och år.

Eller också blir det många fler.

Det fanns ju en lag fram till 1997 som medgav äldreanhöriginvandring, så det borde gå att få statistik från den tiden, och sedan applicera dagens siffror där vi blivit många fler utomeuropéer i Sverige på den modellen. Det känns lite mer seriöst än ABs multiplikation.

Våra trygghetssystem är till för dem som levat och verkat i Sverige – det måste vara utgångspunkten.

Däremot är jag helt med på att den som har råd att betala själv ska vara välkommen att bo här – precis som vi svenskar kan välja att leva i andra länder när vi blir gamla – om vi har pengar så det räcker.

Likaså bör den som själv vill ta hand om sina gamla kunna göra det om den garanterar försörjning. Är man till exempel flera syskon som bor i Sverige och har en åldring kvar i sitt hemland kan det inte vara omöjligt.

Jag vill inte stänga Sverige för äldreanhöriginvandring, utan hoppas man utreder detta vidare.

Det jag dock efterlyser är en balanserad debatt, även om journalister och unga, pigga politiker ur olika partier nu tävlar om att säga att vi ska strunta i ekonomin.

Vi behöver få till stånd en utlänningslag som både medger att alla de invandrare som har äldre släktingar i länder som inte tillhandahåller åldringsvård känner sig trygga i att de gamla tas om hand, men som samtidigt inte urholkar vår gemensamma ekonomi.

Vägen dit går genom en balanserad debatt.