Syndikalismen

Morfar AttiJag var tio år när min mormors far Anders Edström dog år 1976, nittio år gammal. Jag minns ådrorna på hans hand, och att han sjöng ”Å jänta å ja” för mig.

Han var en duktig finsnickare, mellanson av tre, och född och uppvuxen i Brattfors. Genom min släktforskning på senare tid har jag insett att han ändå tillhörde någon sorts övre medelklass i den lilla orten. Hans bror satt i kommunnämnden.

Morfar Anders, eller Atti som jag kallade honom, var liksom frun Johanna fylld av den nya tidens sociala samvete och empati med alla medmäniskor. Mormor har berättat hur han tog strid för barnhusbarnens dåliga villkor. Hur han var med och startade Konsum. Hur han kämpade för arbetarnas rätt.

”Han var syndikalist”, berättade mormor. Han var engagerad och var med och agiterade överallt ”Where working men defend their rights”, som det står om Joe Hill.

Men han blev osams med sina socialistiska partikamrater ett antal år senare, när Folkets Hus skulle byggas i Karlstad. Jag vet inte varför – bara att det hade med finansieringen att göra.

Jag skulle ha frågat medan tid fanns.

Resten av livet röstade han såvitt jag förstått borgerligt.

Vad hände? Varför en så total helomvändning? Jag skulle vilja förstå vad som rörde sig i hans huvud, men det enda jag vet är att mormor berättade att han var enormt arg och besviken av någon anledning.

Att gräva i syndikalismen i Sveriges historia ligger i mina ”någon gång i framtiden”- projekt. Det kanske finns gamla protokoll kvar. Eller tidningsartiklar.

Jag känner att det finns en historia värd att berätta där någonstans.

Kanske en prequel till Ferrum.

Längs vindlande vägar

Längs vindlande vägar
Vi vandrar mot öst
Vi fryser och huttrar
Men drömmer till tröst

I drömmen vi anlänt
Till mål med vår färd
Vi vilar i skenet
Av flammande härd

Längs vindlande vägar
Vi viker mot norr
Det knastrar av frosten
Och luften är torr

Den isande vinden
Den biter och tär
Mot den hjälper intet
Vi skakar och svär

Längs vindlande vägar
Vi vänder mot väst
Men solen oss sviker
Och dalar härnäst

I isrosa skimmer
Det sista vi ser
Av gyllene strålar
De syns inte mer

Längs vindlande vägar
Vi går emot sö’r
Men mörkret förblindar
Och hoppet det dör

I skuggorna döljer
Sig okända fasor
Vem vågar väl vandra
I smutsiga trasor

Vem vågar väl vandra
När vägen oss plågar
Och målet är ovisst
Vem är det som vågar?

Musik

Breaking Bad

Har börjat kolla på gamla avsnitt av Breaking Bad med blandad behållning. Just nu har jag betat av säsong 2. Kemiläraren fick ett cancerbesked, och såg framför sig hur familjens ekonomi rasar samman, så han använder sina kunskaper för att tillsammans med en gammal elev koka metamfetamin.

Tempot blir av och till för långsamt för mig. Jag använder den makt fjärrkontrollen ger och hoppar fram. Sedan inser jag att det nog inte var för långsamt ändå, och hoppar tillbaka. Något avgörande var i själva verket precis på väg att hända, och regissören ägnade sig åt att sakta in runt ointressanta banaliteter för att sätta scenen för denna helt nya vändning.

Serien gör mig irriterad.

Det är det som är meningen.

Hjältar behöver inte vara perfekta, men de ska vara goda inuti. De får gärna fatta lite stolliga beslut mitt i den dramaturgiska kurvan, och även visa spår av bristande moral, men det får inte finnas någon tvekan om att de är på väg att växa som människor, och att det finns ett trevligt slut. Där har de fått ta ansvar för tidigare illdåd, Det Goda och Det Rätta har blommat fram inom dem, och de kan se fram emot ett liv i frid och lycka.

Men Walt White fattar inte tillfälligt felaktiga beslut. Han är istället liksom Anakin på väg via Fear och Anger längs The Path to the Dark Side, och det stör. Jag vill inte vara hans kompis. Jag vill inte hålla på honom. Men jag kan inte låta bli, för sett med hans ögon är alla hans beslut ändå logiska.

Ikväll ska jag börja med säsong 3.

Hitta Janus

Vi hade rest in till Paris från vårt tillfälliga läger utanför Disneyland särskilt för att kunna ta en bild för omslaget till Janus fjärde ansikte – romanen jag skrev 2001, och nu uppdaterar och ger ut.

Jag hade googlat och det skulle finnas en Janus på Louvren. Någonstans. Men ingenstans lyckades jag hitta någon bild på vederbörande – det fanns bara foton på en pinne. Titta själv!

Men den andra tänkbara Janusstatyn fanns i Rom, och dit är det betydligt fler mil – så planen var – lika bra att erkänna – att hittade vi inte någon Janus på Louvren fick vi ta bilder på andra statyer och shoppa ihop dem.

Så jag knatade fram till infodisken under glaspyramiden och frågade efter Janus. ”Det ska finnas”, envisades jag, när han först skakade på huvudet.

Då fick han en rynka i pannan, funderade lite och sa ”attendez!”.

Efter lite sökande i något register visade han pinnen ovan och frågade ”c’est celui-là?”.

Jag fick en karta med ett hörn inringat och så pekade han iväg oss in i Richelieu. Och där, i hörnet, stod det funerära monumentet. Precis som på bilden. Ungarna var uttråkade innan vi ens hann fram. Micke och jag vandrade ivrigt runt det. Vi granskade alla relieferna – och de var många – flera gånger. Det fanns krig och lejon och allt möjligt, men ingen två-ansiktad gudom.

Vi var ärligt talat på väg att gå, när det plötsligt uppenbarade sig för mig – i den relief i det bakre, nedre hörn jag redan studerat flera gånger – att där var han ju.  Jag sa precis så också. Ropade nästan.

Janus”Men där är han! Janus! Min Janus!”

Och jo. Boken handlar om dolda säkerhetshot. Så han är perfekt, min Janus. Många hundra år gammal, men ändå oavbildad, oupptäckt och oanvänd.

Truls och Trillas solskensvisa

Vi äter frukostgröten
Av bark i ett tjofs
Och sedan ska vi sopa alla vrårna
Vi viftar våra svansar
Och vi dammar med dess tofs
Sen ska vi sätta halmaskor på tårna

/. Solen värmer våra kroppar
Tussilagons knoppar
Och mänskornas hus
När vi blir stora blir det en fara
Därför måste vi skynda att vara
I dagens sista ljus ./

I leran ner vid bäcken
Tvättar vi vår kalufs
Sen hoppar vi en stund i mossesängen
Med ett gyllenrosa älghorn
Vi kammar vårat rufs
Sen tar vi på oss gyllne öronhängen

/. ./

Vår trollemamma sover
Så djupt i sin bädd
Hon vaknar inte än på långa stunder
Av solnedgångens skimmer
Får hon aldrig bli sedd
För stora troll av solstrålar går sönder

/. ./

Så därför ska vi dansa
Tills solen går ner
För var sekund är ljuvt för våra sinnen
När vi har blivit stora
Och mörkret allt vi ser
Finns skimret från vår dans i våra minnen

/. ./

Noter: Truls och Trillas solskensvisa

C G
C G7
F C D7 G
D7 G
D7 G7
D F C G7 C

/.
Dm A7
Dm A7
B E7 A7
Dm A7
Dm A7
B E7 A Dm
./

Övergång: B7 G7

Champagne

ChampagneI Champagne har vi aldrig bott – bara stannat under genomfart. Vi brukar välja nya vinbönder varje gång – men denna gång åker vi istället till en av de stora. Vi har fortfarande kvar en del flaskor sedan tidigare år, och i provningar hos de små vinbönderna finns ju en legitim förväntan att vi ska handla av dem.

Mercier har vi redan besökt en gång – de har ett litet tåg man åker runt i, och allt är välplanerat. Så denna gång valde vi det vi tror är det mest svensk-älskade märket: Mojjen – Moët & Chandon. Deras Cave ligger mitt i Champagnes centrum, dvs i Épernay.

Men de hade lunchstängt, och den artiga, men lite högdragna receptionisten i den eleganta, men trånga entrén kändes inte inbjudande. Därför bestämde vi oss för att åka till Ab-Fab-brudarnas favoritmärke: Bolly, eller Bolinger. Det var ett dumt beslut. Efter en 15-minuterstur till en angränsande by visade det sig att de inte tar emot besök. Så vi bestämde oss för att åka till turistcentrat, som låg … på andra sidan gatan från Moët.

Där gick det bättre. De skänkte en bok, en karta och två namn på champagnetillverkare med spännande besöksrutiner.

Så hamnade vi hos de Castellane, i utkanten av Épernay. De ingår i Dom Pérignon-koncernen numera, och tillverkar ungefär 2,5 miljoner flaskor om året. En tredjedel går på export – men i princip enbart till övriga Europa. De säljer inte alls till de annars Champagnesugna asiaterna.

Besöket är trevligt och personligt – och guiden påläst. Man får egentligen inte ta kort alls, men det beror på att deras utrustning är hemlig. Om vi bara håller oss till att plåta i cave:n går det bra. Det är i sig förståeligt.

Vi går verkligen bokstavligt igenom deras fabrik. Det finns till och med folk som jobbar där. Tyvärr är inte själva buteljeringsprocessen igång för tillfället. Vi har sett champagnetillverkningsapparatur tidigare, men den här utrustningen känns verkligen avancerad.

Druvorna är till ungefär lika delar Chardonnay, Pinot Meunier och Pinot Noir.

Vi går in i gångarna, som håller 85% humidité, och 11°C. De byggdes från 1860, och totalt under Épernay finns 150 km, varav 6 km tillhör de Castellane. Till skillnad från gångarna under Saumur som ju var medeltida stenbrott skapades dessa inte för något annat syfte än att lagra champagnen. Och det räcker väl iofs.

De har ansträngt sig för besökarna, och skapat små minimuseihörn, med dockor som föreställer gamla tiders arbetare i naturlig storlek, och olika tiders tillverkningsapparatur.

Man lär sig alltid något nytt också. Vissa av de gamla flaskorna vi fick se hade hål i botten som kunde användas som dricksglas – skapade för det syftet av glasblåsarna.

Vi får dégustera också, förstås – i ett helt fullt glas. Det är riktigt gott, med lite toner av bär.

Guiden berättar att inte bara hon, utan alla guiderna där älskar svenskar som besökare. Alltid trevliga och sympatiska. Hon vill verkligen poängtera att vi är väl ansedda. Det värmer.

Jag minns när jag som 16-åring läste franska i Genève. I gruppen fanns en österrikiska från någon turistort. Hon blängde på mig när jag presenterade mig och sa att de verkligen inte gillade skandinaver där hon kom ifrån. Hon hade målande beskrivningar av varför, och jag fick skämmas lite å mina landsmäns vägnar.

Så antingen har vi skärpt till oss under de senaste trettio åren, eller också är det andra svenskar som åker på vinköparresor till Frankrike än som festar i alperna. Eller båda.

Vallée de la Loire

GrenelleLouis de Grenelle är ett familjeföretag. Det är den minsta av de sex största crémant-tillverkarna i Saumur. Vi har köpt deras mousserande viner i nästan tio år – sedan vi råkade ramla in där en julidag 2004. Och vi har serverat det som välkomstdrink vid många fester och högtider.

Det är goda viner till mycket trevliga priser, och vi har många gånger fått frågan ”var får man tag på detta?”. Och svaret är förstås: Åk till Loire.

Den som verkligen tycker champagne ska vara champagne vill kanske inte ha Louis de Grenelles champagne-metodsvarianter, men för övriga är det verkligen värt både tid och pengar.

Vi möts av Sarah, som på en perfekt engelska – det visar sig senare att hon bott i Skottland – hanterar hela besöket.

De har ett planerat besök i grottorna någon halvtimme senare – men när vi säger att vi redan varit där, och att vi mest är intresserade av att fotografera till en bok tar hon med oss i ett eget besök, där vi får gott om tid att ta alla de bilder vi behöver.

I princip hela Loiredalen är full av långa, djupa grottor från gamla brott – de många slotten krävde sten. Länge odlade man sedan champinjoner där, och på vissa ställen fortfarande, men deras främsta användningsområde har blivit att tillhandahålla en perfekt förvaringsplats för vid. Det är alltid 15° där, och fuktigheten är klockren.

Under hela staden Saumur finns gångar från 1400-talet och framåt på totalt 1200 kilometer. Familjen Grenelle äger tre av dessa kilometer, och de fyller dem med flaskor. Trots att vi varit där och i liknande grottor många gånger förut tröttnar man inte på den mäktiga vyn. Det är närmare tre miljoner flaskor lagrade där vi ensamma vandrar runt. En miljon om året tillverkar de.

Vi provar oss igenom en rad sorter – flera av vilka vi haft förut. Nytt för i år är ”Louis”, som är lite exklusivare. Ny är också deras Blanc de noir. Vi glömmer bort att köpa det – men Sarah är uppmärksam. När vi vandrar ut med våra tre kartonger andra sorter ger hon oss en flaska BdN i present.

Efter en trevlig lunch inne i Saumur – där det  för övrigt var marknad – åker vi vidare till Sébastien & Darcy du Petit Thoars. Sébastien tillhör den nya generationens vitikultörer, som vårdar gamla traditioner, men hittar nya vägar att utveckla och sälja.

ThouarsDet har odlats vin sedan minst 1700-talet vid slottet, som funnits där sedan hans förfader var en av Richelieus män, och byggde slottet åt sig själv. Richelieu – idag mest känd som the vilain i de tre musketörerna, men en gång en av Loires stora söner – kom från en by med samma namn precis i närheten.

Sébastien och hans kanadensiska fru satsar på kvalitet och nya idéer. Han och några kollegor tillhör idag kartmässigt en liten ö av appelationen Touraine, bredvid Chinon. Det är ologiskt när man ser på kartan, och det är framför allt inte bra för deras vintillverkning, som har mycket mer av Chinonkaraktär än Touraine (området runt Tours).

”Vi kommer att ändra appelation till Chinon”, berättar han därför. Jag har aldrig hört om något liknande, så jag svarar ”kan man göra så?”.

”That is a very valid question”, skrattar han och berättar:

Det största problemet med att tillhöra Touraine har blivit att resten av appelationen, pga sin övriga terroir, väljer att alltmer gå över till alternativa druvor. De fattade så ett beslut genom omröstning att från och med 2016 får inga endruvevin finnas.

Detta passade inte alls Sébastien och hans övriga kamrater i de tourainska utmarkerna, så de skrev en petition till appelationernas huvudorganisation om att de ville bli en sub-appelation och därmed få visst självstyre. De fick till svar att det fanns förståelse för deras synpunkter, men att regionen Vallée de la Loire redan hade för många sub-appelationer, och att det vore bättre om de tillhörde Chinon. Så skulle de välja att byta till Chinon skulle de få stöd från organisationen.

Nu har detta ärende tickat så långt att vinbönderna i Chinon, efter att ha besökt Sébastiens och övrigas gårdar och provsmakat och tittat på rankorna, har genom omröstning bestämt sig för att välkomna Sébastien och den övriga handfull utbrytare som ville tillhöra dem. Det som återstår är att moderorganisationen ska rita om kartor och annat.

Vi tar en lång promenad med Sébastien, Darcy och lilla dottern runt ägorna, tillsammans med ett annat par – också med en liten dotter. Därefter provar vi oss igenom gamme:et.

Vi börjar med en crémant. Det är en blanc de noir – dvs den är gjort på den röda druvan cabernet franc, men i år kommer han att kunna använda sina nyplanterade chenin.

Det känns mycket fräsch, och är verkligen prisvärd.

Vi fortsätter med Sélection och sedan Réserve. Slutligen provar vi flaggskeppet Amiral – samtliga 2009:or, och samtliga rena cabernet franc.

Sélection är helt oekad, och fruktig. Jag hittar vinbär och peppar. Cabernet franc ger ju alltid struktur, och det finns en strävhet som inte stör.

Réserve är ekad i arton månader, och har förstås tydlig vanilj. Men inga fat är nya, och eken tar aldrig över, utan håller sig till att vara ett komplement till vinet.

Amiral görs bara goda år, och har en rejäl fruktighet och även om den är ekad hela 24 månader känns vaniljen än mindre. Sébastien tror det beror på att den buteljerats en månad tidigare än reserven.

Han vill inte att vintillverkare ger efter för trenden att bara göra lättdruckna viner. Cabernet Franc och terroiren runt Chinon och Bourgeuil ger viner med karaktär, och det är viktigt att ta striden med dem som vill förenkla vinerna tills ingen struktur finns kvar, menar han.

Cognac: Borderies

BurieSå vi hade bestämt att idag skulle vi inte besöka någon vingård. Vi skulle bara resa från Cognac till Chinon. Men så dök den där skylten upp där jag kände att ”där måste vi in”, och vi svängde in till gården Domaine du Puits Faucon.

Madame Baillard är 50-årsåldern, och glad över besöket. Den lilla butiken ligger på deras gård, bredvid hemmet. Det påminner om en skånsk bondgård, med tre sidor hus och en sida med en port i. Våra barn gungar i deras gungor.

Vi pratar en längre stund. De tillhör det cru, eller område, i Cognac som heter Borderies. De tillverkar förstås cognac – till bland annat Martel och Courvoisier – och de säljer sitt eget märke. De har vunnit flera priser. De tillverkar också Pineau – den likör som cognacstillverkare nästan alltid också säljer. Vi köper inte det, för vi har kvar sedan tidigare resor. Pineau är absolut gott, men vi är inga stora likördrickare.

De tillverkar också ett vin de pays. Det är mycket billigt – en låda kostar drygt €22. Det är endruvevin: Röd merlot, rosé av jag minns inte vilken druva, och så två vita. Hon garanterar att det vita är gott till musslor. Vi köper en blandad, eller panacher:ad, låda gris i säck, för jag är nyfiken.

Men det är ju cognac:en vi är där för. Vi provar hennes VSOP och XO, och de är goda. ”Fruité”, säger jag prövande, och hon blir glad. ”Oui! C’est la spécialité de notre cru!

Hon tycker att alla cognacssorter är bra, och att vilket man tycker om är en smaksak snarare än en fråga om kvalitet. Det kan säkert debatteras, men på någon fläck håller jag med. Jag kan inte säga att hennes cognac är bättre eller sämre än de båda jag skrev om igår – bara lite annorlunda. Det är dock lätt att säga att cognac:ens ålder gör den godare.

Hon pratar lite om processen, och sedan om relationen till andra vintillverkare.

Hon menar att de inte konkurrerar, utan att de behöver varandra för att lyfta traktens rykte. En trevlig tanke.

Hon påpekar också att det ofta är fruarna som står för försäljningen. Jag håller med. Hon fortsätter och säger att många av dem jobbar, och då kommer de hem med nya intryck, som de kan använda i försäljningen. Deras män jobbar oftast med vinet och vinframtagningen och blir då knappast specialister på försäljning och marknadsföring. Det lite bekräftar det jag också tyckt mig se.

”Sen kanske mannen kommer direkt från fältet”, säger jag.

”Ja, och då ska man inte gå rakt in och sälja!”, svarar hon, och jag svarar att sånt visserligen händer, men hon har förstås rätt.

Jag har redan betalat för en låda blandade lantviner och en flaska vardera XO och VSOP, när hon visar mig en receptbok på apéritifer. Jag minns gårdagskvällens goda cognacsbaseras apéritif, och köper en flaska VS – den billigaste sorten – som min bartender-son ska få använda till att blanda drinkar av.

Hon ger mig en flaska druvjuice som present, innan vi far vidare mot Chinon.

Cognac

Cognac är förstås inte ett vin i ordets rätta bemärkelse. Det följer inte heller samma lagar som övrig vintillverkning. Men för vingårdsresenären är det ungefär samma process att resa runt bland distillerier som bland vingårdar. Man hittar en skylt med ”Visite” eller ”Dégustation”, och tittar in.

Vi har redan besökt flera av de stora tillverkarna, så denna gång hoppar vi över det. Besöken hos de stora är värda tiden och priset, men när man gjort det räcker det liksom.

De små cognacstillverkarna är intressantare. Vi åker mot staden Segonzac, och tittar in hos två tillverkare vi besökt tidigare. Först Madame Sauvent – en relativt ung kvinna med tillverkarrötter sedan 1610. Hon har tagit över sina föräldrars företag, Guillon-Painturaud. Hon har en kombination av intelligens, service-inriktan och passion för sina viner. Hennes engelska är också mycket bra. Den är det hos de yngre generationerna. Jag brukar säga att fransmännens engelska är som svenskar, fast 20 år senare. Vi pratar engelska från och med 40-talisterna, och de gör det från och med 60-talisterna. Men bilden av att fransmän alltid vägrar engelska är lite gammal och onyanserad.

Vi smakar oss igenom hennes ”gamme” av fem sorter. Det blir tydligt hur nötterna framträder alltmer hos de äldre, och doften blir också starkare. Vi köper hennes prisvärda VSOP – bara €22 för 70 cl – och vi köper också några XO.

På väggen finns kartor med nålar i, som visar vart hon exporterar. Bara Danmark är med från Skandinavien. ”C’est difficile en Suède, avec la monopole”, säger hon. Och det är sant. Systembolaget är bra på många sätt, men det sätter också ribbor för småtillverkarna – även om de har kvalitet. Jag påpekar att hon kan sälja till svenska restauranger.

Vi fortsätter till Michel Forgeron, som vi upptäckte redan första gången vi kom till Cognac. Den här gången väntar Madame Forgeron besök, så det blir sonen Christophe som tar hand om oss. Även han tillhör gissningsvis samma 70-talistgeneration som Madame Sauvent. Även han vill mycket med arvet från sina föräldrar.

Deras cognac är förstås också mycket god – vi kommer ju inte bara tillbaka för det trevliga välkomnandet. Den är lite blommig, faktiskt. M och Mme Forgeron började sin cognacstillverkning 1965. Jag minns från ett tidigare besök hur Madame skrattade och sa att ”de första åren visste vi ju inte riktigt vad vi gjorde, men vi kämpade på”. Michel Forgeron själv är avliden sedan många år.

I Cognac säljer nästan alla småtillverkare till de sex stora märkena: Hennessy, Rémy Martin, Martell, Courvoisier, Camus och Otard. De skapar senare sina egna blandningar, med sina typiska smaker. Men det är värt att minnas att det i princip är samma kvalitet i de små märkena som i de stora – även om de inte har de typiska aromerna.

Vi pratar en god stund om verksamheten. Christophe berättar att bulkpriserna på cognac aldrig varit så höga som nu. Jag gissar att det är asiaterna – främst kineser – som nu börjat köpa på sig, och han skrattar och säger att det är symptomatiskt när cognacstillverkare numera är mer intresserade av att läsa om kinesiska marknaden än den franska.

Det är ju uppebarligen så att de cognacsintresserade blir alltfler, men marken i Cognac och uttagsmöjligheten växer ju aldrig.

Han säger att det är ett svårt val – när det ger samma marginaler att utan marknadsföring och insäljning sälja på bulk som att stå och sälja flaska för flaska till … ja, typ oss. Men samtidigt vill han inte lägga ner sitt eget märke. Det är ju ingen som vet vart trenden tar vägen. Om bulkpriserna faller om tio år behöver han ha ett alternativ, säger han.

Det finns ett Cognacs-sällskap i Sundsvall som köper från dem. De kommer också ibland och handlar. I övrigt är Sverige svårt.

”Vi ska ändra på det med vår bok”, förklarar jag.

Bordeaux: Pauillac och Médoc

PontetTuristbyrån i Pauillac hade reserverat en visning på Château Pontet-Canet under förmiddagen. Där fick vi en rundtur med ett litet tåg på exceptionellt god engelska. Det är en synnerligen intressant ekologisk vingård – med odlingar som gränsar till Mouton-Rotschild och de andra stora. Tyvärr för dem klassades marken som femte cru av Napoléon den tredje, och sedan har i princip inga nya klassningar gjorts. Slottet har 81 hektar odlingar, av Pauillacs fyra druvsorter: 62% cab sauv, 32% merlot, 4% cab franc och 2% petit verdot.

De har nästan slutat med fertilisation, och därmed slipper de också den gröna skörden under sommaren, som annars normalt tar bort de druvor som är ”för många”. De stärker druvornas motståndskraft med the gjort på bland annat salvia och björk- och pilträdsbark. Men det kanske mest fascinerande är att de har hästar.

Jodå.

För närvarande fem, men på några års sikt ska de ersätta alla maskiner med totalt tolv hästar.

Anledningen är främst att maskinerna kör sönder rötterna på plantorna. De har märkt att betydligt färre rankor dör sedan övergången.

Jag påpekade att då får de ju också liksom gratis fertilisation.

Vi såg en gubbe med häst och vagn, men han lyckades undkomma kameran.

Allt extrajobb med theer och hästar har dock medfört att de har 40 åretruntanställda istället för 20.

Efter rundvandring bland tankar i betong (!) varav vissa har småsten från trakten ingjutna för att ge bättre smak, och mer traditionella ekfat – där vi bland annat får se var hästarna kör in och tippar ur druvorna. Måste vara en häftig syn. 150 personer är med och skördar under ett par, tre veckor.

Vi smakar deras billigaste vin, som kostar €60 flaskan, men vi har ju betalat för besöket och ingen verkar förvänta sig att vi ska köpa. Vinet är förstås mycket elegant och Bordeaux-typiskt, men ska vi köpa en flaska i den prisklassen blir det via Systembolaget. Ingen annan handlar heller, och guiden frågar inte ens.

Efter detta åker vi mot Soulac-sur-Mer. Hela den lilla staden är en enda lång Atlant-strand, med höga vågor.

GalliusPå väg dit trillar vi in i en liten vingård, Le Grand Gallius, som tillverkar ”feminina” viner. De har ett par små rum där Madame säljer bland annat rosé till icke-Bordeaux-typiska priser. På väggen finns en liten monter med gamla romerska småföremål – som mynt och amforabitar, och som påminner om Akvitaniens långa historia.

Efter lunch och bad på stranden blev det färja över till Royan – den tar ungefär 20 minuter – och sedan en timmes resa till Cognac.

Soulac