Månadsarkiv: oktober 2015

De fattiga i Danderyd

Publicerat den av

Next TeeJag diskuterade RUT ganska mycket när det kom, men nu var det ett tag sedan.

Men i samband med att S+MP ska dra ner den tillåtna användningen från 50 till 25 procent aktualiseras frågan, och de gamla argumenten ploppar upp igen, från båda sidor.

En intressant bit bakgrund är att RUT allra först var ett S-förslag från jag tror nittiotalet. Sedan blev det ett MP-förslag, och sedan ett rödgrönt förslag 2010, varpå regeringen Reinfeldt #2 gjorde det till sitt. Det är ett förslag som kommit från vänster, eftersom det borgerliga synsättet är att skattereduktioner inte ska behövas för att blåsa liv i tjänstesektorn. Låga skatter ska göra att den lever ändå.

RUT är med andra ord en kompromiss mellan vänsterns vilja att driva företagsamhet framåt medelst avdrag och bidrag och högerns vilja att skapa en blomstrande tjänstemarknad för privatpersoner. RUT är väldigt svenskt.

Är det dumt att halvera RUT till 25 procent? Jag håller helt med om argumenten. Det ”drabbar” en procent av utnyttjandet. Det är en rätt irrelevant fråga av den anledningen. Nedskärningen ger inga skatteintäkter och skapar heller inga stora problem för oss som använder RUT. Man skär för att visa att man skär. Det är ett slag i luften, men som sådant får det konsekvenser. RUT-företagarna blir nervösa. Och nervösa arbetsgivare håller igen. Därför är det enligt min mening ett dumt beslut. Inte för att det är synd om dem som inte kan spendera mer än 25000 på städning och trädgårdsarbete.

Att diskutera RUT med någon som har en annan åsikt än man själv kommer förmodligen aldrig att leda till någon sorts ömsesidig förståelse. Det finns nämligen gott om argument på båda sidor frågan. Det vanligaste påpekandet från dem som inte gillar RUT är att peka på vilka som använder det, nämligen rika knösar i förorten, och vilka som inte använder det, nämligen sjukskrivna och arbetslösa, och påpeka att det är orättvist att rika tjänar pengar. Ungefär.

Men låt oss låtsas att världens valuta inte är pengar, utan tid utanför arbetet, dvs den tid man har att lägga på städning och trädgårdsarbete och läxläsning med barnen. Och så ser vi vem som är rikast.

I den dimensionen är de arbetslösa och sjukskrivna den yppersta societeten. De har tid in abundance. Visst. Är du sjuk kan det vara så att du inte klarar en del uppgifter i hemmet, men då ska du får hjälp av din kommun genom hemtjänst.

De näst mest välbärgade är de som jobbar deltid.

Mittenkategorin jobbar heltid eller kanske heltid plus sjuttiofem procent och bor utanför storstäderna, och cyklar till jobbet på tio minuter.

Vilka är då fattigast?

Många egenföretagare som jobbar dygnet runt. Och vi som bor i storstadsförorter där båda jobbar heltid och har lång restid till jobbet. Vi som lägger femtiofem till sextio timmar var i veckan bara på att förvärvsarbeta. Jämfört med ett par där båda är arbetslösa har vi bortemot hundra timmar mindre att spendera i veckan.

RUT är till för oss som är förlorarna i fritidsligan. För det är också vi som betalar som mest i skatt, i reda pengar räknat.

Det gör oss inte till goda människor. Vi är lika egoistiska som alla andra. Men det gör oss till dem som bäst behöver få använda den tid vi har kvar till att få vara med våra familjer, till att jobba över, till att slippa gå in i väggen.

Flyktingläger åt EU

Publicerat den av

PrästkrageEU planerar att bygga läger i Turkiet för 2,2 miljoner flyktingar. Två stycken Stockholm, byggda av tält, alltså.

De tre länderna Turkiet, Bulgarien och Grekland har nu utropats till en sorts ”tri-state area”.

Såvitt jag förstår är detta en juridisk finess för att kringgå Flyktingkonventionen, som ger dig rätt att söka asyl i det land där du befinner dig. EU har redan kringgått den genom att räkna hela EU som ett land för att undgå att människor vandrar från land till land efter avslag och kostar resurser i asylprövning. Dublin-fördraget gör att oavsett hur många länder du tar dig i EU till kan du bara söka asyl i det land du först registerades i. Obarmhärtigt skickas du tillbaka dit. Det är en regel jag står bakom, men det är likväl ett loophole i flyktingkonventionen såsom den är formulerad.

Nu har man plötsligt utropat Turkiet, Grekland och Bulgarien till en sorts union genom ett ”tri-partite agreement”, och det är sannolikt av samma skäl. Man vill göra det möjligt att skicka den som påträffas i Grekland och Bulgarien att skickas till Turkiet, och det går bara om de enligt någon definition kan anses vara samma land.

Med tanke på den sega träta som levt kvar mellan Grekland och Turkiet sedan – pja – trojanska kriget, finns en absurd ironi i detta. Agamemnon skulle vända sig i sin grav, om han hade någon kvar.

Metoden är prövad förut. Australien skickar alla som söker asyl till Papua New Guinea, sedan 2013, enligt ett avtal där de får betalt av Australien. Där kan de söka asyl, vilket få vill. Det är en sån där otrevlig företeelse som osar av brun främlingsfientlighet men samtidigt räddar många från drunkningsdöden.

EUs tankefigur är dock att de som befinner sig i lägren i Turkiet under ordnade former ska beviljas asyl i Europa. Nu tror ju inte många att det kommer att hända i närtid. Europa har fullt upp att behandla dem som kommer, så de som snällt väntar på sin tur i tältläger blir nog kvar där.

För den som flytt kriget i Syrien och aspirerar på ett liv i Europa istället för att i ett obestämt antal år leva i ett tält i Turkiet finns fortfarande möjligheten att ta sig till något annat land än Grekland. Om andelen kvinnor och barn som flyr är låg idag lär den bli ännu lägre med de nya reglerna.

Jag står bakom tanken, dock. Tyvärr, måste jag tillägga, men jag ser ingen annan utväg. Döden på Medelhavet måste stoppas, smugglarna måste motarbetas, och det är mer humant och rättvist att flyktingar tar sig till Europa från lägren i flygplan än att de vandrar längs järnvägsspår i Serbien.

Jag hoppas bara att det inte innebär att Europa tycker att nu kan vi luta oss tillbaka och fortsätta med våra liv.

Betyder då detta att SD hade rätt med sitt evinnerliga ”hjälpa på plats”?

Inte alls. SD vill två saker:

  1. Skicka tillbaka alla som tagit sig till Sverige till de länder de flytt från, vilket betyder att människor som idag eller i en nära framtid befinner sig i Sverige kommer att torteras, våldtas eller dödas, oundvikligen. Inte alla, men en del.
  2. Gå ur EU. Och enligt min mening är det oerhört korkat, för det är bara EU som kan hantera krisen på ett någorlunda sammanhängande sätt.

Vi har dock över hundratusen människor som behöver tas om hand redan idag i Sverige, och det kommer att ta sin tid. De sist anlända kommer att behöva bo i tält, för vi har inte bostäder till dem.

Jag tycker det är förståeligt givet att situationen varit oväntad, men fel. Vi är ett av Europas glesast befolkade länder, och vi har massor av orter där få jobb finns. En fantastisk lösning på åtminstone en liten del av flyktingkrisen vore ju att vi permanentar alla de lokaler som nu tillfälligt tagits i bruk till asylboenden. Så kan vi, likt Turkiet och Papua New Guinea, erbjuda boenden åt asylsökande i andra EU-länder under utredningarna.

”Det blir dyrt”, fräser SD. Det kostar mycket mindre med läger ”på plats”.

Det är samma resonemang som används för att motivera tillverkning av bilar eller T-shirtar i Kina. Det är dyrt att använda arbetskraft i högskatteländer, så det blir visserligen billigare på kort sikt att flytta jobb utomlands, men pengar som investeras i Sverige stannar i Sverige. De blir till moms, inkomstskatt och arbetsgivaravgifter, som går tillbaka och blir moms, inkomstskatt och arbetsgivaravgifter igen, i ett evigt skattekretslopp.

Så låt EU outsource:a flyktingmottagandet av dem som tagit sig till andra länder än Grekland och Bulgarien till Sverige, ta rimligt betalt och se jobben växa till.

Då blir vi en humanitär stormakt på riktigt.

Allianspartiernas förslag

Publicerat den av

FruitKarin Pettersson är arg över populismen i Allianspartiernas förslag.

För mig som skrivit något hundratal artiklar och inlägg om främlingsfientliga myter känns det lite bisarrt med omvänt mytknäckeri, men det behöver göras, för hon har delvis fel.

Here’s why.

Säkra länder

”I dag har Sverige ett snabbspår för ”uppenbart ogrun­d­ade ansökningar” om asyl, som innebär en förenklad process. Bara om det finns anledning att tro att det finns verkliga asylskäl görs en riktig prövning. Dess­utom kommer endast en bråkdel av de som söker asyl i Sverige från länder som skulle kunna sättas upp på en ”säker” lista. Förslaget skulle därför vara ett slag i luften.”

Hon har helt rätt i att ett sådant snabbspår finns, men av någon anledning funkar det inte, och hon har dessutom fel i att det bara skulle gälla ett fåtal personer. Här är lite siffror:

De som hittills i år, dvs jan – sept, fått sina ärenden avgjorda och som kommer från länder varifrån max fem procent beviljas asyl/skyddsstatus är 8 597 personer av totalt 40 673. Det är ingen liten mängd. Deras genomsnittliga handläggningstid var 117 dagar, för att vaska fram totalt 146 personer som skulle beviljas asyl eller skyddsstatus. Om åttio procent av dessa hade behandlats inom något dygn hade i alla fall ett par tre tusen sängplatser kunnat räddats åt dem som verkligen behöver det.

”Säkra länder” är en relativt enkel åtgärd som löser kortsiktiga problem.

Tillfälliga uppehållstillstånd

Att byta de permanenta uppehållstillstånd som idag ges vid långvariga konflikter, vilket nästan alla bedöms vara, mot tillfälliga, är istället en långsiktig lösning. Det förändrar inte något på kort sikt. Karin har rätt i att det blir en ökad arbetsbörda för Migrationsverket, men det behöver inte vara ett jätteproblem. Dels uppträder inte den ökade arbetsbördan förrän de första tillfälliga uppehållstillstånden börjar gå ut, dvs om två år, och dels går det att effektivisera. Exempelvis kan man knyta uppehållstillstånden till ett världstillstånd, t ex ”krig i Syrien”, och automatiskt förlänga för alla vars uppehållstillstånd beror av detta tillstånd, i exemplet syrier. Först när Syrien blivit säkert behöver handläggarna titta på dem igen.

Men Karin Pettersson menar att inga konflikter tar slut inom tre år. Det gäller måhända för Palestina, men för Eritrea, Syrien och Afghanistan kan mycket hända. Och instiftar vi en lag idag kommer den ju att gälla för dem som kommer om två år också, och då kanske vi ser ett slut.

Jag var länge av uppfattningen att permanenta uppehållstillstånd var bättre än tillfälliga, men inte längre, och det är på grund av de stora antal som kommer just nu. När antalet beviljad asyl låg under tiotusen kunde vi hantera även dem som hade svårt att komma in i samhället, men nu lär det bli problematiskt.

Nästan alla problem som går att koppla till migration handlar om den grupp som söker skydd i Sverige och sedan inte kommer i arbete. De kostar pengar direkt genom att behöva bli försörjda i kanske 30-40 år, och indirekt genom att deras barn växer upp i utanförskap, som är en grogrund för kriminalitet och radikalisering. Den som växt upp med bidragsberoende föräldrar löper flera gånger större risk att själv bli bidragsberoende än en som inte gjort det.

Jag har därför, efter att ha tänkt igenom detta noga, kommit fram till att den mest effektiva åtgärd vi kan sätta in är att utvisa dem som saknar både jobb och skyddsbehov, dvs den som fått uppehållstillstånd på grund av ett läge som inte längre gäller, och som står utanför arbetsmarknaden. Jag ser problemen – särskilt när de har barn – men den del av migrationen som är en humanitär åtgärd behöver fokusera på dem som fortfarande har ett skyddsbehov och inte på dem som faktiskt kan återvända till de länder där de är medborgare.

Karin behöver förstås inte dela min uppfattning, men det är märkligt att inte inse att detta är en enormt kostnadsbesparande åtgärd.

Hon påstår också att det skulle vara praxis att inte tillåta familjeåterförening vid tillfälliga uppehållstillstånd. Det undrar jag var hon fått ifrån, för enligt Utlänningslagens 5 kap 3 c § ska inte typen av uppehållstillstånd spela roll. Anknytningspersonen kan vara ”3. en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller förklarats vara flykting, […] 5. en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande eller har förklarats vara alternativt skyddsbehövande”. Om hon upptäckt att det är praxis att inte följa lagen borde hon anmäla Migrationsverket.

Signalpolitik

Slutligen kommer hon in på det som brukar kallas signalpolitik. Jag håller helt med om att detta är en skam att ägna sig åt. Tankefiguren är att vi ska vara lite småelaka mot dem som kommer, eller åtminstone få dem som funderar på att resa att tro att vi är det, så att vårt land får dåligt rykte och asylsökande reser till andra EU-länder istället, och enligt någon sorts svartepetterprincip tjänar då Sverige på detta. Ett exempel är när Danmark annonserade i libanesiska tidningar om att asylsökande inte hade något att hämta i deras land.

Det är bara det att enbart SD säger att de vill att Sverige ska ägna sig åt detta, mig veterligt. Jag har inte hört något representant för Alliansen öppet säga att detta borde vara svensk politik. Nu kan ju Karin förstås dra slutsatsen att detta ändå finns med bakom deras förslag, men då får hon ju leda i bevis hur hon kommit fram till det, och inte bara påstå att det är Allianspartiernas mästarplan som om det vore klart.

===

Jag anser att vi som är för en generös asylpolitik behöver förklara hur den ska gå till. Jag tycker den sittande regeringen hade tänkt till bra runt vad man kan göra kortsiktigt, som exempelvis skapa mer resultatinriktade, och därmed avsevärt billigare, boenden för ensamkommande, och att få lärare att undervisa barn från egna landet är klipskt och konstruktivt. Det är inte populistiskt att hantera skenande kostnader och brister i mottagningen.

För några månader sedan skrev jag hur jag vill förändra svensk migrationspolitik. Det gäller fortfarande. Jag tycker att vi som är ett glest befolkat land borde kunna sätta upp större asylboenden i Sveriges utflyttningsorter. Det skapar jobb och bidrar till att resurserna stannar i Sverige, vilket inte sker om vi skickar samma belopp till UNHCR. Låt oss bygga fler boenden och ta hit fler skyddsbehövande. Men låt vägen till permanent uppehållstillstånd och senare medborgarskap gå via egen försörjning.

Jag förstår att inte Karin håller med. Riktigt vad hon vill se istället är oklart för mig.

Men det är inte ok att påstå att den ”luras” som inte tycker som hon, om man inte har täckning för det.

DÖ skulle döden dö

Publicerat den av

alsace-wineyard_14904016353_oDÖ skulle döden dö. Istället för sakpolitiska frågor har detta varit en sorts politisk idée fixe för enligt min mening på tok för många alliansväljare. Går man in och läser på exempelvis Batras facebooksida sitter en eller flera Cato-kommentatorer i varje tråd, oavsett vad den handlar om, och skriver något ilsket och spydigt om DÖ.

Efter ”segern” igår står Sara Skyttedal och säger till Aftonbladet att ”från och med nu behöver man majoritet i Sveriges riksdag för att få igenom sin budget”. En av de ledande DÖ-dödarna vet alltså inte att man inte alls behöver majoritet för en budgetproposition för att få igenom den, sedan 90-talet, utan det räcker med att övriga partier inte lägger ett förslag som får fler röster.

Hon har av allt att döma drivit en stenhård linje mot något hon tydligen inte begriper eller har koll på.

Det är rätt sensationellt.

DÖ löste ett problem för båda blocken, ett för de rödgröna och ett för Alliansen. Och DÖ hjälpte Sverige att undvika extraval i en tid när tre partier stod inför partiledarbyte, som en sorts bonus för Alliansen.

  1. För båda blocken löste det problemet med det otyg i form av utbrytande av poster i budgeten som Löfvén initierat i och med de föreslagna brytpunktshöjningen.
  2. För Löfvén löste det problemet att Alliansen gemensamt kunde sänka hans budgetproposition. För Alliansen lär detta aldrig bli en issue. Ingen chans att de tre rödgröna partierna orkar med att komma överens om en budgetmotion om de är i opposition – de tycker för olika för att klara det. De hade hela förra mandatperioden på sig, och kom aldrig ens på tanken.
  3. För Alliansen löste DÖ dock ytterligare ett problem. Alliansen lovade att släppa fram Löfvén som statsminister om han ”vann”. Han lovade faktiskt aldrig samma sak tillbaka. Nu glömdes detta liksom bort eftersom det aldrig blev en fråga, men det lär aktualiseras inför nästa val. Och ingen vet hur han tänker göra. Vi kan bara anta att han kommer att återgälda den tjänst Alliansen gjorde honom i oktober förra året.

Efter folkomröstningen i Grekland dansade folk på gatorna. ”Grekland har beslutat att inte betala sina skulder! Hurra!”

En journalist frågade någon ”and what happens now?”, och den överlyckliga kvinnan svarade med övertygad röst ”I don’t know – something better!”.

Lite så känner jag över alla som jublar över DÖs död.

Själv tyckte jag som bekant att DÖ var det minst dåliga alternativet, men visst kan jag, givet vilket evinnerligt tjat det varit från mina borgerliga kamrater, delvis känna att det kanske var lika bra, för tydligen kan väldigt många inte komma förbi uppgörelsen utan ska älta den hela tiden istället för sakpolitik.

stenMånga av de alliansväljare som tjafsar om DÖ vet inte egentligen vad vi borde göra istället. De har inga alternativa lösningar på problemen, förutom

  • den grupp som vill samarbeta med SD, och som jag tar starkt avstånd från
  • de som tycker M och S och kanske någon mer borde regera i en gosig mittklump, vilket jag visserligen inte tar avstånd från, men tycker är ostrategiskt på sikt
  • de som gillar hoppande majoriteter

Men övriga har enligt min erfarenhet ingen alternativ lösning. De är bara emot.

”Something better” kommer nu. Tydligen.

It’s going to be a bumpy ride.

Att teleporta sig in i Utopia

Publicerat den av

veniceJag tycker vi ska ha en värld utan cancer, mobbing, plågsamma djurförsök, krig och världssvält. Visst är jag bra? Röstar du på mig om jag ställer upp i val till Riksdagen? Det måste du ju, när jag lovar en sån lysande framtid!

Att politiker och övriga som har åsikter om vad svenska politiker borde genomföra har som förslag att världen borde se annorlunda ut utan att precisera hur Sverige ska ta sig dit blir enligt min uppfattning alltmer vanligt. Man börjar sitt resonemang med att ”så här tycker jag att det borde vara”, och sedan argumenterar man som om inga politiska beslut på Sverigenivå behöver fattas för att komma dit.

Jag har stört mig på detta ett tag, och ägnar därför detta inlägg åt att diskutera runt några vanliga exempel ur dagens politiska frågeflora.

Först har vi alla som bygger sina resonemang runt vad andra länder borde göra. ”Grekland borde.” ”Ungern borde.”

Jo, det är gott och väl, men är du svensk behöver du ha en plan för svensk politik, och som det ser ut idag gör dessa länder inte vad du tycker att de borde. Du kan exempelvis inte fatta ett beslut att nu ska alla länder sydost om oss tillämpa Dublinförordningen om de inte är med på det. Och du kan inte sätta människor som saknar rättighet att vistas i EU på ett flyg om inte mottagarlandet säger ja. Det är inte praktiskt genomförbart.

Sedan har vi Sverigedemokraternas tankefigur om att om vi hjälper riktigt mycket i närområdet och dessutom stänger gränserna kommer ingen hit. Men så är det förstås inte. För att uppnå en sådan effekt att ingen kommer att försöka ta sig till Europa behövs långt mer än pengar till extra filtar. Och Sverige har en av Europas längsta gränser. Det är inte praktiskt möjligt att stänga den annat än möjligen vid Öresundsbron.

Det går därför inte att säga ”vi ska inte ta emot” utan att samtidigt besvara följdfrågan ”vad ska vi då göra med dem som ändå kommer?”.

Och till dem kommer de som redan befinner sig här.

”Vad ska vi göra med dem som tagit sig hit” besvaras i debatten mellan Åkesson och Lööf med det finns ”en princip om första säkra land och det är där man ska söka asyl och det är så det måste fungera”. Men det gör ju inte det bara för att vi vill riktigt mycket. Det Sverige kan göra är att vädja, hota, betala, förhandla, lobba. Men vi kan inte bestämma. Och Åkesson, som vill avveckla Sveriges EU-medlemskap, är ju absolut inte rätt person att påpeka att nu ska EU kliva upp och ta större ansvar.

Nu senast skrev Hanif Bali en lång artikel där han ganska korrekt listar problemen med asylinvandringen. Artikeln är välskriven och ganska insiktsfull. Det är ju svårt att inte hålla med om att ett minskat söktryck vore bra för Sverige givet hur det ser ut idag, men den politiska frågan är ju hur det ska uppnås. När han plötsligt stannar upp precis när han når fram till själva genomförandet blir det en märklig debattartikel. Jag skulle hellre kalla den för vision utan åtgärdsplan. Lite som ett företag som säger ”vi ska bli störst” utan att samtidigt producera en strategi för hur.

Samma resonemang återfinns i hela DÖ-debatten. Massor av framförallt borgerliga och nationalistiska väljare är emot. Och de har bra skäl, för DÖ är helt klart problematiskt. Men frågan om vad vi borde ha istället får ofta ett svävande svar.

Visst kan vi ha nyval. Inte mig emot. Men det är osannolikt att något block skulle få egen majoritet, och då har vi samma situation igen efter valet. Verkligheten försvinner inte för att vi tycker den borde göra det.

Visst vore det ultimata om alla som flyr tog sig till närmsta flyktingläger och sedan stannade där och väntade på sin tur, så att UNHCR sedan i godan ro kunde välja ut de mest behövande och skicka dem som kvotflyktingar till länder som har tid och råd att ta hand om dem och integrera dem, men det kommer aldrig att bli så fullt ut. Vi ska absolut hjälpa i närområdena – det är ingen idé Åkesson har patent på och som ingen annan tänkt på tidigare, utan något Sverige gjort i många år – men det är inte ett alternativ till att bevilja asyl eller skyddsstatus till dem som flyr till Sverige.

Visst vore det förträffligt för den bågnande svenska asylmottagningen om Grekland och Italien verkligen registrerade dem som passerar deras länder, så att vi kunde skicka tillbaka dem dit när de når Sverige, men de kommer inte att göra det för att vi säger till dem.

Varje politiker eller debattör som försöker beskriva en vision av hur det borde vara utan att besvara hur vi ska ta oss dit, genom beslut fattade i svensk riksdag och inte av andra länder, måste ifrågasättas.

Den som vill minska det antal som söker asyl i Sverige behöver berätta hur på ett trovärdigt sätt.

Den som vill minska eller, som SD, helt eliminera antalet beviljade uppehållstillstånd behöver ställas till svars för att den avser skicka syrier tillbaka till Syrien, för det är det enda land som tar emot de asylsökande som inte Dublin kan appliceras på. Och skickar vi syrier tillbaka till Syrien kommer en del av dem att dö, lemlästas, våldtas eller torteras. Det är ett faktum.

Den som vill att DÖ ska dö behöver förklara hur svensk politik, givet ett valresultat som ligger nära det vi har idag, ska kunna bedrivas. Hur ska en regering få igenom en budget? Ska vi låta SD få en verklig vågmästarroll?

Låt ingen komma undan med att låtsas att det går att teleporta sig rakt in i en vacker framtidsvision genom att hoppa över de svåra besluten.