Jimmie Åkessons tretusen asylsökande

Profilbild för Helena TrotzenfeldtMotargument

”Det kommer tretusen asylsökande varje vecka”, påstod Jimmie Åkesson i SVT;s intervju igår 3/9.

37 033 personer sökte asyl under årets första sju månader. Det betyder 1 223 personer per vecka. Under juli, som var den månad med högst antal, kom 8 069 personer, vilket innebär 1 822 personer i veckan.

Jimmie Åkesson jämför sedan bidrag till flyktingar och ”invandrare” med bidrag till UNHCR, men hoppar över två faktorer:

  1. Den som kommer till Sverige och börjar jobba efter några år är totalt sett lönsam för Sverige. De som kommer hit är därmed en stor, delvis outnyttjad resurs.
  2. Pengar som spenderas på asylmottagning, SFI, bostäder med mera i Sverige går till stor del tillbaka till samhället. Pengar som skickas till UNHCR ser vi aldrig mer.

Visa originalinlägg

En annan syn på invandring

bss”Men vad tycker du då?”

Jag får frågan ofta när jag diskuterar främlingsfientlighet och migrationspolitik. Och jag håller med om att den är viktig att besvara. Vi som är för en generös invandringspolitik bör kunna berätta HUR den ska genomföras. Annars är vi inte trovärdiga.

Efter åratal av debatterande och nosande i statistik och regelverk har jag bildat mig en uppfattning. Detta är inte första gången jag redogör för den, så jag vet att den är kontroversiell och attackeras både från dem som vill göra mer och dem som vill göra mindre.

Jag vill inte påstå att min lösning är problemfri, men jag menar att problemen, som jag också redogör för nedan, är underordnade fördelarna.

”Vad kostar invandringen?”

Den frågan är omöjlig att besvara, eftersom parametrarna är så många. Ska vi diskutera de som invandrar nu eller på 90-talet? Ska vi ta med hela nittonhundratalet? Ska vi räkna med skatteintäkter och pensioner? Siffror från minus 250 miljarder, som är SDS favvosiffra, till stora plus cirkulerar. Egentligen har alla både rätt och fel, för som sagt: det beror på hur man väljer att räkna.

Ta t ex en finne som flyttade till Sverige på 70-talet. Först jobbade han. Det var bra. Skatteintäkter, utan att han kostat Sverige i 20 år. Men en svensk gick kanske arbetslös för att han jobbade. Då blir det ju ett minus, eller? Sedan blev han sjukskriven. Minus. Hans barn läste på universitetet. Stot minus. Blev läkare och började jobba. Stort plus. Han gick i pension. Minus. Men jobbade gratis åt lokala fotbollsklubben och stöttar killar som annars hade hamnat på glid. Plus. Hans lönsamma dotter fick en handikappad son. Minus. Men är det hans minus? Var slutar vi räkna? Hur långt ska vi gå? Utan de invandrare som kommit hit sedan femtiotalet hade vi varit ett helt annat land. De utrikes födda är över 18 procent. De som har minst en utrikes född förälder är 25 %. Hur hade Sverige varit utan en fjärdedel av sin befolkning?

Men även om det inte går att komma fram till en faktisk siffra går det att bena i frågeställningen.

Först behöver vi titta på typerna av invandring, för de har helt olika förutsättningar att bidra till landet.

Men grovt räknat kan man säga att arbetskraftsinvandring är ett plus för Sverige. Inte all arbetskraftsinvandring hela tiden, men i stort är det så. Det har dock funnits problem med människor som arbetskraftsinvandrat till ett jobb där de inte behöver svenska, blivit svenska medborgare och senare blivit uppsagda eller slutat på sina jobb, och då haft svårt att hitta nästa jobb, eftersom svenskspråkighet är en så viktig förutsättning vid anställning. Därför är jag för språktest vid medborgarskap. I övrigt vill jag lämna arbetskraftsinvandringen därhän. Den fungerar bra idag, och det gäller oavsett om det handlar om RUT-städare från fattigare delar av Europa, om spjutspetskompetens, om läkare eller om släktingar och vänner till tidigare invandrade företagare. Så länge den som invandrar får en avtalsenlig lön den kan leva på ska vi vara glada att folk vill flytta hit.

Anhöriginvandring delas in i två delar som är ungefär lika stora. Dels anhöriga till dem som beviljats asyl de senaste sex åren. De registreras separat i statistiken, och det handlar om barn och partners till dem som flytt hit. Dels nyetablerade relationer, så kallad kärleksinvandring, där svenskar eller övriga invandrare hittar en partner utomlands och vill att den ska leva i Sverige.

I Sverige finns försörjningskrav vid anhöriginvandring, som dock tillämpas i bara några procent av fallen. En vanlig missuppfattning är att det beror på att regelverket inte följs, men så är det inte. Utlänningslagen, se 5 kap 3 b §, säger att den som anhöriginvandrar ska kunna försörja sig själv, men sedan kommer 3 c § och undantar nästan alla från denna regel utom den som arbetskraftsinvandrat för mindre än fyra år sedan från ett utomeuropeiskt land (ungefär). Det är alltså inte så att reglerna inte följs, utan så att reglerna är extremt begränsade.

Jag trodde länge att detta inte var något att bry sig om, men Hanif Bali menar att en tredjedel av de kvinnor som anhöriginvandrar gör det till ett liv i utanförskap (han berättar inte om motsvarande siffra för män), eftersom partnern lever av försörjningsstöd. Jag har inte hittat någon källa till detta påstående, men om det stämmer håller jag med om att lagen behöver ändras. Jag tycker därför nyetablerad anhöriginvandring ska begränsas med försörjningskrav. Visst ska Sverige bjuda på SFI och annan utbildning. Men mat och uppehälle behöver den som tar hit en fru eller man stå för, anser jag. Det handlar inte bara om att vi inte ska behöva betala försörjningsstöd. Det handlar också om det sammanhang personen flyttar till, och om att vi inte ska snickra vidare på utanförskapet. Jag vill betona att detta enbart gäller nyetablerade relationer. Om en svensk medborgare t ex bott utomlands och skaffat familj och vill flytta hem till Sverige ska den förstås få göra det oavsett inkomst.

Så till asylsökande, som är den mest utskällda gruppen när nationalisterna spinner loss och ska påpeka hur dyrt det är med människor. Och det är både sant och inte sant. Det finns en kostnad när någon söker asyl i Sverige. Den ska bo på ett asylboende i några månader, för ungefär 300 kr per dag, den ska utredas vilket är en kostnad. Den har rätt till ombud, sjukvård, tolk osv. Sedan har den rätt till etableringsstöd och bostad och SFI och praktik. Det är inte gratis, men det är heller inte en astronomisk utgift, så länge som den begränsas till några år och personen sedan börjar jobba och betala skatt. Den stora kostnaden uppstår för den ungefär tredjedel som aldrig får ett jobb i Sverige, men som ändå lever ut sitt liv här. Kostnaden kommer i flera sjok. Den kostar i uppehälle och vård. Den kostar genom att även barnen med klart förhöjd sannolikhet hamnar i utanförskap. Det är den tredjedelen vi bör fokusera på när vi pratar om kostnader för invandring, för det är den och endast den som skapar hela det minus som faktiskt förtjänar att motarbetas, enligt min uppfattning.

En annan syn på asyl

Det finns ett generalfel i hur nästan alla tänker runt invandring, och det är att den som en gång bosatt sig i Sverige oavsett skäl ska få leva ut sitt liv här. Det uppfattas som oförskämt och elakt att utvisa någon för att den inte tjänar pengar, och jag tror det beror på att vi är så vana från det socialistiska 60-80-talet vid att se förvärvsinkomst som något samhället ska fixa. Den som inte har ett jobb är ett offer, enligt många.

Jag menar att vi missförstått begreppet asyl. Det vi är skyldiga är skydd undan förföljelse eller fara. Det vi inte är skyldiga är att adoptera den vi givit skydd. Asylstatus brukar ändra sig med tiden. Konflikter upphör, och det går att återvända. Men i Sverige låter vi enligt utlänningslagen alla dem som haft uppehållstillstånd i fem år i Sverige stanna resten av livet, nästan oavsett vad som händer. Och eftersom uppehållstillstånd ofta ges för först tre år och sedan två år betyder det i praktiken att du, om du bott i Sverige i tre år och fortfarande bedöms ha asylskäl, faktiskt kan leva ut ditt liv i Sverige, oavsett vad som händer i hemlandet.

Den som flyr till Sverige gör det förmodligen illegalt. Resan är farlig och dyr, och göder smugglare. En del, bland annat MP, vill öppna för möjligheten att söka asyl på ambassaderna i kanske framförallt Libanon och Libyen, men eftersom det skulle resultera i en extremt mycket högre asylinvandring säger de flesta partierna nej. Det finns en absurd cynism i att vi behöver det filter döden på Medelhavet utgör för dem som flyr hit för att inte systemet ska braka ihop.

Om vi sätter ihop stycke 1 och 2 med stycke 3 hamnar vi i följande slutsats: Det är viktigare att fortsätta försörja dem som inte längre har asylskäl än att de som faktiskt flyr får möjlighet till skydd. 

Meningen smakar illa. Men den är sann.

Hjälpa på plats

Att hjälpa på plats har blivit nationalisternas slogan och främsta ursäkt för att vi inte ska hjälpa dem som flyr hit. Egentligen handlar det förstås inte om pengar. SD har sedan alltid haft en ambition att minska biståndet från 1 till 0,7 procent av BNP. Men det har blivit en fiffig utväg. Man vänder helt enkelt på ekvationen och gapar ilsket om att det är vi som vill bevilja asyl till dem som flyr hit som är de verkliga egoisterna eftersom en flykting ”på plats” bara kostar några kronor om dagen medan de här kostar hundra gånger mer. Många går så långt att de påstår att människor dör i stora antal i flyktingläger för att vi egoistiska asylälskare skulle ha dragit in biståndet. ”Hundra dör för att en ska leva i lyx och överflöd i Sverige” skrev en rasande nationalist häromdagen till mig.

  1. Det finns inget ”på plats” för den som är skyddsbehövande. Det finns däremot andra platser, dvs flyktingläger. Jimmie Åkesson och Söder besökte i valrörelsen läger i Libanon och formulerade svulstiga formuleringar om hur SD räddar liv genom att vilja neka skyddsbehövande asyl.
  2. Det är riktigt att Sverige för att ha råd med de asylsökandes kostnader sänkt biståndet. Och det är självklart så att sänkt bistånd innebär svårigheter för dem som annars skulle fått hjälp, men det är inte så att flyktingar inte längre får mat i lägren och därmed svälter ihjäl, eftersom denna kostnad har företräde. Istället är det andra, långsiktiga projekt som blir lidande. Det är förstås inte bra. Men det är inte lika med omedelbar död.
  3. SD vill egentligen inte ha någon invandring alls, eftersom varje invandrare förstör den grundgemenskap som bygger på att vi alla har samma bakgrund och som är roten till hela SDS världsbild. Att hindra invandrare från att bosätta sig i Sverige är deras drivkraft till att vilja hjälpa ”på plats”. UNHCR har, mycket motvilligt, blivit deras älsklingsursäkt för begränsad asylinvandring. Men murkna motiv betyder förstås inte automatiskt att de har fel i sak.
  4. Om vi kastar alla mänskliga hänsyn överbord för ett ögonblick och bara tittar på den faktiska utgiften för Sverige: investera hundra kronor i ett flyktingläger i Libanon mot samma belopp i Sverige är det förstås sant att fler får ”hjälp”, dvs mat och filtar, där än här. MEN. Pengarna har lämnat Sverige och kommer aldrig mer igen. En hundralapp investerad i Sverige återvinns i Sverige. Den blir till arbetstillfällen, lön, inkomstskatt, moms, och mer än hälften kan investeras igen. Det som inte går tillbaka till samhället i form av skatt, arbetsgivaravgift och moms bidrar till ökad konsumtion. Ett land är ett ekosystem på det sättet. Ska vi räkna pengar måste detta tas med i ekvationen.
  5. Det är förstås en oändlig skillnad för en människa på flykt att få leva i Sverige, gå i skola, praktisera och ha möjlighet till arbete och egen försörjning jämfört med att bo i ett tält med inget annat än hopplöshet framför sig.
  6. Människor är tillgångar för ett land. Om vi behandlar asylbeviljade rätt kommer de att vara med och bygga Sverige med oss. Det gäller inte alla, men det gäller de flesta.

Så vad ska vi då göra?

Idag tar vi emot runt 40 000 fler asylsökande (och beviljar runt 20 000 fler personer asyl) om året än innan ISIS drog igång. Det är dyrt för att det är oplanerat. Kommuner och Migrationsverket går på knäna och dammsuger Sverige på tomma lokaler. Paniken driver upp kostnaderna, och skapar problem och dålig stämning.

Jag vill att vi tänker om helt, och permanentar ett högt intag av asylsökande. När det kommer hundratusen om året, varav grovt räknat hälften sedan får asyl, betyder det att 20-25 000 hela tiden bor i flyktingförläggningar. Så låt oss då skapa de platserna under ordnade förhållanden. Sverige har ingen platsbrist. Sverige har inte heller brist på lokaler. Flyktingförläggningar kan med fördel byggas i utflyttningskommuner och skapa arbetstillfällen där det råder hög arbetslöshet.

När flyktingströmmarna så småningom minskar, vilket vi innerligt får hoppas att de gör, kan man fylla på från UNHCRs läger runtom i världen, med fokus på de mest behövande, så att vi har ett ständigt högt flyktingintag. På så sätt bidrar vi en smula till att motverka döden på Medelhavet och smugglingen.

Den som beviljats asyl ska förstås få en väg in i Sverige precis som idag. Den rutin vi har, med etableringsreformen, SFI och praktik, är faktiskt mycket bättre än många vet. Det har hänt en hel del sedan 1900-talet, då flyktingar dirigerades direkt till Soc, förvägrades rätt att jobba, utreddes i åratal och sedan lämnades därhän.

Men för att kunna ta emot många fler behöver vi också våga utvisa dem som inte längre har asylskäl trots fler än fem år i Sverige. Jag menar att vi inte ska ge permanent uppehållstillstånd till den som inte försörjer sig själv, att uppehållstillstånden omprövas kanske vartannat år, och att den vars asylskäl upphört – i regel pga fred i hemlandet – och som inte har egen försörjning utvisas.

Jag vet att detta ställningstagande får kritik. Men för mig är detta enormt centralt. Den som inte kan arbeta i Sverige skapar en ackumulerad kostnad för oss andra som inte är motiverad av humanitära skäl, om den inte har ett skyddsbehov. Det är inte alls nödvändigtvis personens fel att den inte är anställningsbar. Men det spelar ingen roll. Vi måste försörja våra medborgare, oavsett ursprung, och det ska vi göra, men ska vi kunna öka flyktingintaget behöver vi också våga säga adjö när de inte längre behöver oss. Och den som bott här och återvänt hem kan förstås arbetskraftsinvandra senare.

Vi är enligt FN och EU skyldiga en fristad undan krig och förföljelse. Varken mer eller mindre.

Så sammanfattningsvis vill jag se ett permanent högt flyktingmottagande, ett fortsatt fokus på att få vuxna flyktingar i arbete så fort som möjligt, men också konsekvent utvisning av dem som inte behöver skydd och saknar försörjning. Det gör att vi hjälper fler, och det ger oss en faktisk vinst. Mot några års utgifter för mottagning får vi en strid ström av nya skattebetalare, och vi skapar jobb i glesbygd.

Sammanfattning av föreslagna lagändringar

  1. Inför språktest för medborgarskap.
  2. Ta bort undantagen för försörjningsplikt för nyetablerade relationer vid anhöriginvandring.
  3. Vik permanenta uppehållstillstånd och medborgarskap till den som förvärvsarbetar. Det ska inte gå att stanna i Sverige för evigt om man kommit hit som vuxen men aldrig arbetat här.
  4. Den som försörjer sig själv genom eget kapital eller genom annan (t ex genom att mannen arbetar) får fortsätta leva i Sverige, men får inte PUT eller medborgarskap.
  5. Den som fyller 18 år och bott i Sverige i minst tre sammanhängande år ska alltid kunna bli svensk medborgare om den inte begått brott.
  6. Utvisa alla som inte är svenska medborgare när de döms till minst två års fängelse. Utan undantag.
  7. Öka asylinvandringen till fyrtiotusen beviljade uppehållstillstånd om året (dvs ungefär dagens nivå), och behåll den där.

SD: Upp som en sol

Imorse berättade AB hur SD exploderat och nu är Sveriges tredje största parti, men när solen dalade gjorde även siffrorna det, ty då kom SCBs stora undersökning och visade att de istället ligger en halv procentenhet under valresultatet.

Glädjeskålen måste ha fastnat i halsen på De Stolta Svenskarna, och alla experter som höll på att berätta om varför det går så bra för SD just nu måste ha tappat sina pennor.

Jag har en tes om varför det blir så här, och den är enkel:

Sveriges opinionsinstitut har med åren optimerat sina undersökningar så att de får ett underlag som från vänster till höger stämmer så bra överens med hela Sverige som möjligt. Lagom mycket land, stad, rik, fattig, lågutbildad, högutbildad. Lagom mycket norr, lagom mycket söder, balans mellan kust och inland.

Och SDs anhängare följer visserligen också strukturer, men inte de klassiska och inte tillräckligt väl för att de annars så finjusterade siffrorna ska funka. Därför blir det så mycket större fel åt båda hållen på deras siffror.

Rött ljus för Svenska Dagbladet

Jag hör till dem som strävar efter att vara objektiv och saklig även när jag har starka åsikter, och jag lyckas inte alls alltid, men ambitionen finns där. Jag uppskattar därför när tidningar anstränger sig för att vara just faktainriktade, och brukar därför läsa svenskans Faktakoll.

Flera gånger har jag dock blivit besviken – analytikernas egna agendor lyser igenom, och även om analyserna bitvis verkar mycket noggranna görs uppenbara sakfel. Ingen gång har de dock misslyckats så fatalt som i analysen om Reinfeldts uttalande idag.

Jag har redan skrivit vad jag tyckte om det – nuff said. Men den som skriver under en så högtravande benämning som ”Faktakollen” förväntas vara kapabel att lägga sina känslor åt sidan och vara saklig.

Detta inlägg handlar inte alls om huruvida Reinfeldt är bra eller dålig eller hur mycket folk jobbar i olika grupper – det handlar enbart om vilket irriterande dåligt jobb de gör som säger sig vilja försvara bland det renaste som finns: fakta.

Detta är därför min analys helt utan åsikter. Vi struntar här fullständigt i huruvida uttalandet var särskilt smart, och fokuserar istället på huruvida det var korrekt, eller snarare: huruvida det var inkorrekt, vilket Faktakollen påstår. Jag menar att för rött ljus ska de nämligen inte bara bevisa att han kanske har fel, utan att han faktiskt har fel och inte kan ha rätt.

Vad han sa var: ”Om man tittar på etniskt födda svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”

Egentligen skulle vi kunna stanna där. Han sa att arbetslösheten var ”låg”, men angav ingen procentsats – det är subjektivt, och därmed är det mycket svårt att visa att han har fel redan innan vi börjat.

Men låt oss föralldel gå vidare.

”Etniskt födda” svenskar är ett knepigt begrepp – där håller jag med, så låt oss istället se på etniska svenskar, och vad som definierar sådana. Linjerna är flytande, men ungefär så här:

Solklart med i ”etniska svenskar”:

  • Individer födda av föräldrar födda i Sverige

Inte med i ”etniska svenskar”:

  • Utrikes födda

Potentiella undantag, beroende på definition

  • Andra generationens invandrare
  • Adopterade
  • Barn som fötts utomlands av svenska mödrar

För oss som läst matematisk statistik, och som jobbar av och till med marknadsanalyser, är det inte särskilt avskräckande att vi inte omedelbart hittar ett statistiskt underlag som ger oss exakt det vi vill. Man kan mycket väl utgå från ett hyfsat rätt material och sedan göra rimlighetsuppskattningar på de felande delarna.

I detta fall finns en siffra: Inrikes födda i den aktuella åldersgruppen: 3,8%.

Så vad vi saknar är:

  1. En definition av ”låg arbetslöshet”
  2. För var och en av de tre grupper som är tveksamma:
  • En uppskattad storlek på gruppen
  • En uppfattning om huruvida det är troligt att statistiken inom gruppen skiljer sig från det större underlag de räknas in i, så att de kan påverka slutresultatet.

Definition av ”låg arbetslöshet”: För att göra det lätt för mig påstår jag att allt under fem procent är lågt.

Andra generationens invandrare: Räknas till gruppen ”inrikes födda” i statistiken, men kan kallas både etniska svenskar eller inte. Finns det anledning att tro att uppgiften 3,8% skulle ändras till det sämre om vi lyfte ut dem? Dvs är de så många i förhållande till övriga inrikes födda, och är de så markant mycket mer i arbete att förhållandet 3,8% rimligtvis kan förmodas skiftas kraftigt till det sämre?

  • Antalet utrikes födda över 25 hittar jag inte, men däremot framgår det att andelen utrikes födda år 1987, som var sista året man kunde föda någon som idag är 25 år, var 9% av dåtidens befolkning, 1960 var den 4%. Säkert fick en stor del av dessa i genomsnitt 6-7% utrikes födda barn med svenskar eller inte alls, så de barn som föddes i Sverige av två icke-svenska föräldrar är rimligtvis tillräckligt få för att inte påverka statistiken, såvida inte deras arbetssituation skiljer sig enormt.
  • Dessutom finns ingen anledning att anta att just de skulle klarat sig avsevärt bättre än övriga inrikes födda.

Adopterade: En grov uppskattning ger att det finns ca 20 000 adopterade svenskar över 25 år, som idag räknas som utrikes födda, men som borde vara med i gruppen ”etniska svenskar”. De är dock för få för att påverka statistiken åt någotdera hållet – särskilt med tanke på att de sannolikt har samma arbetslöshetssiffror som övriga inrikes födda.

Barn som fötts utomlands av svenska mödrar: Räknas också som utrikes födda, men inte heller här finns någon anledning att tro att de är värst många, eller att de om de räknats in i gruppen inrikes födda hade gjort någon som helst skillnad för statistiken.

Ett enkelt överslag ger att undergruppernas påverkan på den gruppen ”inrikes födda” såpass att den kan stiga från 3,8% till över 5% om de lyfts ur eller i gruppen är synnerligen osannolik. Grupperna är för små, och det finns ingen anledning att tro att deras arbetssituation skiljer sig från övriga svenskfödda annat än marginellt.

Dessa grova antaganden påstår jag räcker för att visa att ”rött ljus” är en mycket bisarr bedömning. Den som inte håller med får gärna gå några snäpp djupare – jag kan lova att äta upp min hatt om siffran 5% kan överstigas oavsett hur mycket man än gräver.

Slutsats: Vi måste tillåta politiker att prata utan att varje ord ska gå att härleda exakt till SCB – i synnerhet när en så subjektiv och relativ bedömning som ”låg arbetslöshet” är vad som yttrats. Annars hamnar vi snart i ett läge där politiker får rött ljus för att de säger att vädret är vackert.

Den som däremot utger sig för att vara expert på statistiska analyser, men inte klarar att kombinera ett befintligt statistiskt underlag med kompletterande antaganden, normalfördelade kring ett troligt värde, med hänsyn taget till likaledes uppskattade extremvärden, och sedan göra lite överslag och säga: ”detta är rimligt”, borde inte ha jobbet kvar. Jag vill ju inte att de ska hamna bland de 3,8 procenten, oavsett etnicitet, men det vore önskvärt att de ägnade sig åt något annat än att vilseleda.

För antingen är SvDs analytiker inkompetenta, eller också är de mycket slarviga, eller också har de allvarliga problem med att hålla sig objektiva. I vilket fall som helst är en lögn oändligt mycket större när den formuleras av den som utsetts till att vara sanningens yttersta försvarare än om en statsminister på ett bageri råkar formulera sig inexakt och inte helt hundraprocentigt vattentätt.

Reinfeldts översitteri

Jag har nu kollat flera gånger på söndagens partiledardebatt, och gjort följande findings:

  1. Alla hånlog ungefär lika mycket utom Göran Hägglund.
  2. Sjöstedt hade dessutom spår av fradga i sina uppdragna mungipor.
  3. Löfvén var elakare än Reinfeldt i kommentarerna.

Men den som är högst i rang får inte hånle enligt en av retorikens gyllene grundprinciper, för då blir det arrogans, och så väcks mobbingempatin hos oss andra, som Ulvskog så riktigt påpekade. Tack, Marita, för att du värnar om de kränkta känslorna hos Stefan Löfvén när Fredrik Reinfeldt kallade honom vid förnamn. Att flera andra inklusive Fridolin också gjorde det har ingen betydelse – det som spelar roll är att en statsminister tydligt tar avstånd från den destruktiva väg av respektlöshet som du-reformen lett oss in på.  

Egentligen var förstås Sjöstedt värst i sina angrepp, men ingen bryr sig, eftersom vänsterfolk ju ska vara rätt arga mest hela tiden enligt stereotypen.

Så nu är det bara för Reinfeldt att öva fram Hägglunds lätt bekymrade min framför spegeln.

Det känns dock bra att svensk debatt har rätt fokus.

SvD, SvD

Ensamma mammor

Har läst och hört mycket om ensamma mammor som blivit inseminerade i Danmark. Jag unnar dem absolut att få barn, men tycker det är synd på alla män som på motsvarande sätt vill bli föräldrar men inte har någon mamma till barnet.

Kan man inte ordna en förmedling där de kan hitta varandra?

Ett sådant ”par” kan ju komma överens om allt – som umgänge, underhåll mm – innan graviditeten, och har bra förutsättningar att fortsätta vara goda vänner resten av livet.

Och då får barnet också rötter och ett större nätverk, i form av farföräldrar, fastrar, farbröder, kusiner.

AB, SvD

Jimmie Å: The truth is out there

Jimmie Åkesson fortsätter snurra till det.

I en debattartikel skriver han:

”Sedan 2006 har migrationsverket tvingats överlämna 40 209 ärenden till polisen för verkställande. Av dessa har endast 11 831 verkställts. Det betyder att polisen misslyckas i över 70 procent av fallen. Sett till de senaste tio åren är siffran 75 procent.

Det handlar totalt om nästan 60 000 personer som fått avslag på sina ansökningar men som ändå inte lämnat landet. Sammanfattningsvis kan man säga att det är ungefär varannan av dem som fått avslag på sina ansökningar som fortsätter att vistas i Sverige illegalt.

Han länkar inte till utredningen, så det finns inga möjligheter att kontrollera hur denna statistik egentligen formulerats och presenterats av utredarna. Varifrån kom siffran 60,000, till exempel?

När det gäller slutsatsen att dessa fortfarande vistas här illegalt blir det ännu snurrigare. Vad man rimligtvis vet är vilka som inte avvisats av myndigheter trots beslut. Huruvida de lämnat landet eller ej är en helt annan fråga. De kan vara kvar, de kan ha rest hem av egen kraft eller de kan befinna sig i helt andra länder.

Jag har förstått att det finns asylsökande som fått avslag och arbetskraftsinvandrare som gömmer sig i Sverige, och jag vill mycket gärna veta vilka de är, hur många de är och varför de är här. Jag vill veta hur de lever och hur tillvaron ser ut för de barn som i vissa fall får gå i skola, i andra fall inte. Men ingenting i Åkessons debattartikel får mig att tro att han vet ett skvatt mer än någon annan om dessa viktiga frågor – om så varit hade han väl vågat visa var han fått sin statistik?

För den som missat det: Här en intervju med BBC där han vränger sig med illa underbyggda siffror och osammanhängande logik blandat med påståenden tagna ur luften och slutligen, när journalisten smulat sönder hans uppgifter, säger ”I usually tell the truth”.

Sure. We trust you.

Tillägg 30/3 18:47 : Billström verkar ha dragit samma slutsats.

SD: Våga fråga & Fact is king

Det är bra att AB granskar SD. Det går åt. Kommentarerna till artiklarna vittnar om djup upprördhet i deras led, som om inte alla andra partiers historia såväl som medlemmar granskas kontinuerligt. Det har gnällts mycket på medias ointresse, men nu när det skrivs är det inte heller bra, anser många.

Tyngdpunkten på vad partiets representanter sagt är helt rätt. Historiegranskningen är visst också relevant, men jag skulle vilja se mer av intervjuer, och då inte bara av JÅ utan även av partiets andra representanter.

Det finns nämligen ganska många frågor där partiets representanter velar runt, och det kommer de undan med tack vare medias utfrysning.

Ett sådant är HBT-rättigheter, där bland andra partisekreterare Björn Söder givit uttryck för åsikter som betydligt ligger närmare amerikansk ultrahöger än 98% av svenska folkets.

Jag är också synnerligen förundrad över att ingen seriös skribent vad jag sett kommenterat SDs krav på minskad anhöriginvandring. Idag får enbart minderåriga barn och äkta makar komma till Sverige på detta sätt, och den största delen, 71%, av anhöriginvandrarna består av svenskar som skaffar sig icke-svenska partners. Flyktingars anhöriginvandring är bara 27%, se Migrationsinfo.

Detta enorma hot som SD målar upp handlar alltså om ca 10,000 personer om året, dvs en promille av vår befolkning.

Ändå florerar en vitt spridd uppfattning om för varje flykting som kommit hit får hela dennes släkt bestående av fastrar, kusiner och mormödrar komma hit, och våra skattepengar ska betala deras pension. På egna siter sprids dessa påståenden vilt, och enligt principen höna-av-fjäder förstoras siffrorna varje gång, eftersom SDs sympatisörer ganska sällan hört talas om begrepp som ”kritisk källgranskning”.

Ingen säger emot.

Varför?

Det går inte att tiga ihjäl dem, som jag skrivit många gånger förut. Det går heller inte att mobba ut dem genom att till exempel skriva ”rösta inte på SD” på löpsedlar med stora bokstäver på valdagen.

Vägen mot ett icke främlingsfientligt Sverige går genom att peta hål på hatbubblorna och fylla dem med fakta.

AB, SvD, SvD

Om det varit min dotter…

…som inte funnits mer hade jag säkert velat se Mattias Flink ruttna och dö i fängelset. Men det var det inte.

Jag känner bara empati för en man vars medvetna svartnat under en kort stund, och som då utförde det ofattbara och sedan fått leva med skulden och anhörigas hat i alla år.

Det måste finnas en väg ut för alla.

En framtid, om än oglamorös. För Annika Östberg såväl som för Mattias Flink.

En väg till förlåtelse.

SvD