Kategoriarkiv: Aktuellt i Sverige och Världen

Bokbloggare mot rasism

Publicerat den av

PrästkrageAlla som vill protestera mot rasism är välkomna till Kärrtorp. Ingen är särskilt inbjuden.

Det gör det problematiskt för SD. De har ju nu två ganska olika väljargrupper som trängs under samma blåsippeparaply:

  • De extrema, dvs rasister och islamhatare, de som egentligen gillar Svenskarnas Parti, och tycker SD var bättre förr, innan Åkesson mesade till profilen
  • De ljusbruna, som inte är rasister, utan bara tycker ”det har gått för långt det hära med invandringen” och ”vi måste ta hand om dem som är här”

Konceptet är inte unikt för just SD. Många partier har flera sorters väljare, som man måste hålla nöjda samtidigt. Och just den typen av ämnen som delar väljargruppen, som sänkta skatter i fallet M, vinster i välfärden i fallet S och kommunism i fallet V, är det bäst att undvika så långt möjligt.

SD kan alltså ta ställning mot rasism så länge som man gör det på ett ytligt plan, men att gosa alltför mycket med kulturvänstern skapar en risk att deras grundstomme av väljare väljer soffan, ND eller SP.

Så då skriver man en lång, moraliserande insändare att man visst är emot rasism, framför allt mot oss svenskar, men att man inte kan delta för att grupper man tycker alla borde ta avstånd från är välkomna. Och det är egentligen arrangörernas fel, för de skulle ha vägra dessa gruppers deltagande.

Dessutom tar inte demonstrationen ”avstånd från politiskt våld som princip”. Den tar inte heller avstånd från dödsstraff, kvinnomisshandel eller mobbing. Så då är den med samma logik ”för” dessa fenomen.

Att ingen är inbjuden och alla är välkomna betyder att man inte värderar deltagarnas rätt att delta, så SDs insändare hänger inte ihop logiskt för fem öre. Men det är ändå ett strategiskt korrekt beslut, för deras väljare fattar inte det. De är inte tillräckligt pålästa för att inse bristen på saklighet. Påstår jag. Har jag fel blir jag glad.

Men så ska Avpixlat delta. I ett långt inlägg förklarar de varför. De tänker nämligen gå dit och demonstrera mot politiskt våld, istället för rasism. Jo. Ordet ”rasism” nämns inte alls i hela inlägget. Jag hoppas innerligt att alla som är där kan avstå från att ge sig på dem. Ignorera dem, eller gå dit och tacka dem för att de ställer upp för världens förföljda. Krama dem lite, så de känner värmen och gemenskapen. De har nog inte fått så många kramar i sitt liv.

Det är jobbigt när man älskar att vara martyr att inte stå i rampljuset, och nu vill de vinna tillbaka sin terräng.

===

Jag har skrivit om rasism, nationalism och främlingsfientlighet sedan 2009, främst på en annan blogg. Det som öppnade mina ögon för vart vi var på väg är en ganska tunn bok som fortfarande är relevant, och som jag gärna lyfter fram som en av få som verkligen förändrat hela min prioritering när det gäller samhällsfrågor. När jag läst ut den satte jag kampen mot nationalismen främst på agendan, och där har den varit sedan dess. Andra viktiga ämnen, som personlig integritet, är faktiskt underordnade.

Niklas Orrenius: Jag är inte rabiat, jag käkar pizza

När jag blev inbjuden av Bokbloggare mot rasism att ge ett lästips blev valet självklart. Niklas Orrenius har följt SD sedan långt tillbaka, och det riktigt fina med boken är att den inte är ensidigt raljerande, utan han ger ett nyanserat porträtt.

Min nya roman, Cuprum, är också nyanserad. De människor som valt nationalismen har nästan undantagslöst gjort det för att de är rädda för det som kommer utifrån. Det finns en genomgående skräck att något fint och unikt är på väg att gå förlorat för alltid.

I romanen, som är en fortsättning på Ferrum, med vissa personer från Janus fjärde ansikte, får du följa Pelle från Karlskrona, född 1975, från 1987 och framåt. Parallellt drar jag ut linjerna från den situation idag, och visar hur den leder fram till en ny kristallnatt med muslimerna som mål år 2024.

Jag vill dela med mig av snart fem år av bloggande, kommenterande, läsande och lärande. Jag vill sänka graden av hat istället för att höja den.

Och framför allt: Jag vill öppna ögonen på de ljusbruna. De som kommer att avgöra valet 2014.

Somalier som syrier

Publicerat den av

IslandSå jag tycker det är väldigt bra att tidningarna – och då främst AB – inte bara rapporterar siffror från Syrien, utan också faktiska fall. Det ger en känsla av närhet – av att detta angår oss alla. Det bidrar till att vända den flyktingfientliga opinionen åtminstone något.

Och så tänker jag att om man hade gjort så med Somalia hade vi kanske haft en annan situation idag. Den ”insikt”, utbredd långt utanför nationalisterna, som säger att de somalier som flyr hit inte har ”riktiga” problem hade kanske inte haft sådant fäste.

Men det är också möjligt att jag har fel.

Syrier ser ut ungefär som vi. De bär i många fall inte slöja, och de visas i miljöer som vi känner igen oss i. Det gör det lätt att empatisera med dem. Dra ut linjerna och känna att det skulle kunna vara jag och min familj.

Kanske är det så att hur många historier man än hade berättat om flyende somaliska familjer hade det i alla fall inte hjälpt. Kanske har vi i så många år överösts av bilder på svältande afrikanska barn att Sveriges folk hade ryckt på axlarna och känt att det där berör inte oss egentligen, och jag kan väl skänka en liten slant, men de behöver ju inte komma hit bara för att det är lite krig och förföljelser och så.

Där har vi i så fall den verkliga rasismen – den som man inte vet om själv.

Muslimer som hatar tomtar

Publicerat den av

luciaJust Lucia är en sådan svensk tradition som nationalister håller extra kär. En ny tradition har blivit att hata alla som överhuvudtaget petar i denna gamla tradition. Och den gamla traditionen är uppenbarligen att pepparkaksgubbar och tomtar ska vandra med Lucia.

Förra året vet vi hur det blev.

Först var Sveriges Lucia svart, och det blev ramaskri. Man var ”inte rasist, men” alla vet ju att den riktiga Lucia är blond och blåögd.

Sedan fortsatte det med att en lärare deklarerade att det inte skulle vara pepparkaksgubbar i tåget i hennes klass. Varför går åsikterna isär om – enligt henne för att barnen fått välja, och enligt en mamma för att läraren var rädd att förolämpa färgade. Den rätta versionen var enligt Sveriges alla nationalistiska media den andra – de visste bestämt att läraren ljög. Det fanns ingen möjlighet att mamman missförstått läraren, utan nu skulle hela Sverige plötsligt rensas på pepparkaksgubbar av hänsyn mot dem som inte är vita. Än idag dras detta brott mot Genève-konventionen upp, trots att det gått ett år.

I år har det nu börjat i Jimmie Åkessons grannhemkommun Bromölla. Man skulle bara ha tärnor och stjärngossar i tåget för treorna. Detta är i sig inte särskilt konstigt. På dagis brukar alla barn få vara allt de vill – även Darth Vader om andan faller på – och sedan blir det mer och mer uppstyrt ju äldre barnen blir. Det vill säga tåget blir anpassat efter estetiken och publiken. Jag har varit med om åtskilliga Lucia-tåg för både mig själv och mina nu vuxna barn där det varit bestämt hur man ska klä sig.

Men nationalistmedia ”rasar”, för att använda ett populärt verb. Och i detta fall är de verkligen rasande. För de vet minsann att detta har inte med traditioner och estetik att göra, utan det är en anpassning till …

… islam.

Jo ni hörde rätt.

Det är muslimerna som kommer hit och kräver att vi ska ändra våra tusenåriga luciatåg innehållande pepparkaksgubbar och tomtegubbar till att enbart omfatta det kristna helgonet Lucia och hennes vitklädda sällskap.

För så firar ju muslimer Lucia världen över. Eller hur?

Jag påstår följande: De ljusbruna inte-rasist-men-hatare som nu ”rasar” är oallmänbildade. Det är ett brutalt ord, men det är ändå korrekt. De har ingen koll på vare sig religion eller historia.

Och det räcker inte. De saknar också förmåga till kritiskt tänkande. Till reflekterande.

Och vi kan skaka på huvudet åt dem, men vi måste förstå dem för att kunna hantera det läge Sverige är på väg in i. Det handlar inte längre om bara pepparkakor och ”rasande” föräldrar.

Dessa människor är många, de är arga, de känner sig ignorerade, och de är av samma skrot och korn som förde Hitler till makten.

TV-licens på övertid

Publicerat den av

ÖgaTV-licensen för mig och min man, med stadiga heltidslöner, är en så liten del av våra totala räkningar att den bara swischar förbi som en rad i kontoutdraget en gång i kvartalet.

Men för mina nyutflyttade vuxna barn gör den ett påtagligt hål i plånboken – liksom den gjorde för mig på 80-talet.

Likaså för ensamstående föräldrar, arbetslösa, långtidssjukskrivna.

Och det är en märklig uppfinning att vi ska kunna dela en hel familj på en licens, medan den som precis börjat vuxenlivet, och som kanske inte ens har en TV, ska betala lika mycket för att ha rätt att använda en Internet-uppkoppling på svensk mark.

Dessutom går ju en del av licensen rimligtvis till Radiotjänst, bara för att de ska administrera alltihop. Jag har skrivit långa bestridanden åt både mina egna barn och åt deras vänner, när de godtyckligt blivit fakturerade för TV-innehav. Fakturan ser ut ungefär så här. ”Vi har beslutat att du förmodligen har en TV, för vi tycker det borde vara så. Om du inte har en TV måste du bevisa det. Annars betala. Och förresten. Även om du bevisar det kommer vi inte att tro dig. Bara så du vet.”

Och jo, jag har vunnit. Och där finns ytterligare en social orättvisa. Du ska ha tillgång till någon som vet hur man författar formella skrivelser för att klara dig, även när du har rätt.

Men med nya regler om Internet-uppkoppling går ingen säker.

Ingen hade kunnat lansera ett så korkat system idag. Det lever kvar bara för att det funnits så länge att ingen längre var med när det infördes.

Ska vi ha icke-kommersiell TV måste vi dela solidariskt på kostnaden, och det finns redan ett fiffigt system för dylik administration.

Statlig inkomstskatt, heter det.

Just do it.

Jagsyns – varning!

Publicerat den av
Ensidig marginal

Ensidig marginal

Jag vill starkt varna för tryckeriet Jagsyns. På grund av tidsbrist vände jag mig till dem för att trycka vinterkatalogen – det var bråttom att få fram dem. Jag brukar annars bara vända mig till sådana jag känner till.

Foldrarna blev skeva. En del av framsidan hamnade på baksidan, och även insidan var fel. De har helt enkelt skurit fel. Fem millimenter på ena sidan, en på andra. Det gör att det finns en bred marginal på vänstersidan, och ingen på högersidan.

Jag försökte reklamera den, och har nu, efter närmare tio otrevliga och nedsättande email, givit upp.

Utgångspunkten är att jag har gjort fel. Fast trots väldigt många ord och mail fram och tillbaka har jag inte fått reda på hur jag gjort fel. Jag skickade filer, de klagade på dem, och jag ändrade enligt deras anvisningar och skickade om – ett par gånger, och de godkände de sista. Jag ringde särskilt och frågade, och de svarade att allt var i sin ordning.

Och filerna var symmetriska med tre mm bleed och en tydlig mitt, som sedan hamnade helt snett i falsningen.

Nästa utgångspunkt från deras sida är att det är OK att det är fel. För så säger direktivet. Två millimeter ”får” det vara fel. Men den ser verkligen hemmagjord ut. Jag kan inte acceptera att detta ska vara tillåtet.

Nej. Jag kommer inte att ge mig. Det är en principsak – man ska inte nöja sig med så dålig kvalitet.

Så jag suckar och kavlar upp ärmarna, och hoppas i alla fall att denna varning gör att färre blir drabbade.

De som går att rädda

Publicerat den av

Ljusbrun”Hur kunde det hända” är frågan alla vi som lärt om judeutrotningen i skolan ställt oss. Att nazismen var fel och att rasism, med apartheid som i Sydafrika, också är förkastligt är djupt rotat i det svenska medvetandet. Vi sätter likhetstecken mellan nazism, rasism och ondska. 

Jag har ju vandrat runt i olika grupperingar ett tag under min research för Cuprum, och jag är, som jag tidigare skrivit, uppriktigt rädd. Historien upprepar sig, medan den högre debatten fokuserar på märkliga sidofrågor, såsom vem som kan kallas ”rasist”, huruvida det är rätt eller fel av Timbuktu att rappa om våld, om FP ”fiskar i grumliga vatten” när de föreslår språkprov för invandrare, huruvida SD bör avgöra brytpunktsproblematiken och huruvida sverigedemokratiska kommunalråd i Sveriges utmarker har begått diverse brott. Det har de ju alltsomoftast. Men vad hjälper det när stora delar av det svenska folket i övrigt samtidigt ägnar sig åt den största åsiktsförflyttning jag varit med om i mitt 47-åriga liv. 

Jag kallar sällan eller aldrig sverigedemokrater som grupp för nazister eller för rasister. Dels för att det inte är sant annat än i en del av fallen, och dels för att det är extremt kontraproduktivt. Det skapar bara ett hysteriskt och anklagande tonläge. 

Jag tycker istället diskussionen om nationalismen måste föras utan att oavbrutet prata om det politiska partiet SD. Och jag tycker vi delvis ska sluta skuldbelägga SD för nationalismen. Nationalismen kom först. SD är en produkt. Jag vill gå längre än så och säga att SD och deras procentsats faktiskt är långt mycket mer ointressanta än den nationalistiska åsiktsförflyttning jag nämnde.

Och det är än mindre meningsfullt att bunta ihop SDs åsikter med övriga partier. SD har åsiktsöverlapp med de flesta falanger. Man har konservatismen ”det ska vara som det var” gemensamt med KD och många gråsossar och gammelmoderater. Den ekonomiska politiken med främst S. Och EU-motståndet med V och MP. Alla former av guilt by association blir därför ”ovärda”, som generation Y säger.

Den svenska nationalismen bestod för femton år sedan av en liten grupp nazister och rasister som hatade judar och färgade, och som marscherade på Karl XIIs dödsdag och i största allmänhet var rätt löjeväckande. I övrigt fanns ett utbrett gnäll mot invandrare ”som får allt de pekar på” i svenska gårdar och stuvor, men den var ofarlig för den var ledarlös, och de som verkligen ville göra något åt saken hade ingen röst. De var hänvisade till att skräna, marschera och dela ut flygblad.

Men så kom Internet.

Hitler behövde vinna ett demokratiskt val för att komma åt medierna och kunna använda dem för propaganda. Internet ger alla en röst. Och svenska nationalister har använt den väl. I kommentarsfält, i facebookgrupper, på webbplatser och annorstädes pumpas samma budskap ut hela tiden. Vi vet vilka de är. ”De kostar pengar, de är inte flyktingar egentligen, de begår brott, de får aldrig jobb, och får de jobb tar de det från en svensk, de kommer hit och kräver”, yadayada.

Bakom denna propagandamaskin finns olika grupper av nationalister som oftast inte känns vid varandra.

  • Det är de verkligt mörkbruna rasisterna, som menar att färgade är på väg att utrota alla vita genom att komma hit och blanda sig med oss. ”Genocide”, dvs folkmord, är ordet som används.
  • Det är en sidogrupp av ovanstående med de som hatar muslimer bortom allt annat, och som är övertygade om att de kommit hit för jihad, och för att tvinga alla svenska kvinnor bära slöja. Ungefär som morerna gjorde i Spanien.
  • Sedan finns de normalbruna, som inte nödvändigtvis är rasister och definitivt inte nazister, men som tycker att alla flyktingar urholkar den svenska ekonomin, och att det daltas för mycket med människor från andra kulturer. De ska vara som vi, eller flytta härifrån.
  • Och så finns de ljusbruna som tycker att ”det ligger något i det där”, och som är i början av sin åsiktsförflyttning. De känner invandrare. De är inte rasister. De kan fortfarande räddas med fakta. Det värsta man kan göra mot dem är att sätta nedsättande stämplar på deras åsikter. När vi hånar dem föser vi bort dem.

Alla dessa grupper har det gemensamt att de anser att Sverige skulle må avsevärt bättre om vi var fler pursvenskar här. De har också det gemensamt att de hatar att bli kallade rasister. De som verkligen är det säger ”rasist är ett annat ord för anti-vit”. Övriga slår ifrån sig. De har inget emot adopterade svenskar. Alltså är de inte rasister. Det är kulturskillnaderna de inte vill vara med om.

”Nationalist” är ett bättre ord för all of the above. Det är dessutom ett ord de själva använder, och därför slipper man semantiskt tjafs när man använder det. Visst är det roligare att sätta nedlåtande epitet på en meningsmotståndare, men det har ett högt pris.

Vi behöver börja ta de riktiga diskussionerna. Den om varför vi hjälper flyktingar, när övriga Europa vägrar. Varför arbetskraftsinvandring är en plus-affär. Vem som egentligen begår brott. Och att det inte bara är att ”skicka pengar till närområdet istället för att ta hit dem”. Jag tycker här att Aftonbladets nya serie om flyktingar från Syrien är väldigt bra. De visar människorna bakom siffrorna.

All den tid vi politiskt korrekta och intellektuella spenderar åt att låtsas att vi har rätt att sätta agendan och föraktfullt rasiststämplar allt vi tycker är fel är faktiskt förlorad, och det blir allt svårare att vända samhällsdebatten rätt för varje dag som går. Sverige utanför storstäderna blir gradvis brunare, och när nästa kristallnatt kommer, fast denna gång med muslimer som fiende, finns det inte många kvar som inser att det faktiskt kunde hända igen.

Vi har alla ett ansvar att se till att vi inte hamnar där.

Kristallnatten idag

Publicerat den av

DavidsstjärnaUr ett forum, som har tretusen medlemmar. Ingen av dessa säger emot.

Inlägget är inte alls unikt. Det är bara ett i mängden.

Och plötsligt känns kristallnatten inte så långt borta, även om det är andra än judarna som står i fokus nu. Det enda som saknas är en ledare.

Vi måste få plats i våra liv att stå emot. Hela tiden.

”fyfan jag önskade jag fick tag på dom här äckliga svinen så ska jag visa dom hur man flår äckliga svartskallar gudar vad jag vill skada dom finns inte ut tryck om ur mycket jag avskyr dom här jävla invandrarna..fick jag bestämma så skulle jag samla ihop varenda jävel lasta dom på en stor jävla båt o sänka dom i atlanten..”

Välsignade barn vs. kycklingar

Publicerat den av

Sollentuna KyrkaI socknarna på landet fanns bara en lokal som rymde alla, och det var kyrkan. Den användes därför inte enbart till predikan, utan även som möteslokal och för andra, större händelser, såsom skolavslutningar. Men Sverige sekulariserades gradvis, och i takt med att nya möteslokaler byggdes, folk flyttade till städerna, och religionen fick allt mindre betydelse förlades också skolavslutningarna till andra platser. Mina avslutningar på 70-talet ägde rum på skolan. Aldrig i någon kyrka.

Vi har sedan länge gemensamt beslutat att skolan ska vara ickekonfessionell. Därför väljer de flesta rektorer idag att antingen ha skolavslutningar på skolan, eller också ha dem i kyrkan, men utan välsignelse av någon präst. För mig spelar det ingen större roll, men jag känner ateistiska föräldrar som absolut inte vill att barnen blir välsignade, och det är en ståndpunkt jag verkligen respekterar.

Men för nationalister är skolavslutningar utanför kyrkan ett bevis på att muslimer kommer hit, kräver att vi ska ändra våra traditioner, och att vi svenskar viker oss. Det fanns knappt en muslim i Karlstad eller övriga Sverige på 70-talet, och de muslimer som bor här idag är sällan tillräckligt röststarka för att författa skrivelser till rektorer och ordna upprop på skolor, men det spelar ingen roll. Det är deras fel i alla fall.

Ett helt annat upprop i dagarna handlar om de sydsvenska skolor som serverat halalslaktad kyckling som skolmat. Halalslakt av kyckling är enligt uppgift identisk med standardslakt, med den skillnaden att kycklingen är vänd mot Mecka, och en välsignelse läses upp när den slaktas.

Jag är medveten om att halalslakt i sin rena form är bestialisk. Jag är vegetarian sedan över 20 år enbart på grund av att jag inte vill att djur ska dö för att jag ska äta, och jag vill verkligen inte se sådant i Sverige. Men för kycklingar är bönen den enda skillnaden. Nötdjurs slaktmetod är annorlunda, men de bedövas helt i Sverige och Danmark, och enbart sådant kött har använts i Sverige. Enligt lantbruksverket är metoden tillräckligt smärtfri. Huruvida detta stämmer kan jag inte vara helt säker på, men det kan inte de arga föräldrarna heller.

Det skrivs protestlistor, görs anmälan till skolverket, diskrimineringsombudsmannen och jordbruksverket, och föräldrar skickar nu med brev till skolan där det står att barnen inte ska äta halalslaktat kött, utan hellre vegetariskt.

Det riktigt ironiska är det är samma föräldrar som kräver konfessionella skolavslutningar i kyrkan och ickekonfessionella skolmåltider.

Ergo:

  • De som vill ha ickekonfessionella skolavslutningar har inte rätt att kräva att deras barn inte ska bli välsignade
  • De som vill ha ickekonfessionell skolmat har rätt att kräva att kycklingen inte ska bli välsignad

Ur detta följer att det är OK att välsigna barn, men det är inte OK att barn äter kycklingar som är välsignade.

Det hade varit komiskt, men skrattet fastnar i halsen.

För det finns inte en enda facebookgrupp, inte en enda namninsamling, inte en enda uppvaktad lokalpolitiker, där muslimer kräver att hela skolor ska avstå från griskött eller skolavslutningar i kyrkan. Det finns bara ensamma föräldrar med åsikter om sina egna barns skolgång. Ingen muslim i Sverige har någonsin begärt att svenska barn ska sluta äta griskött eller avstå från att sjunga nationalsånger eller psalmer eller från kyrkobesök.

Vad som däremot finns är svenska föräldrar – många, förenade föräldrar – som av allt att döma hetsar sina barn mot sina klasskamrater.

Som säger:

”Det är Fatimas föräldrars fel att du inte får ha skolavslutning i kyrkan. Hade inte de kommit hit till Sverige och krävt hade du fått ha det.”

”Det är Achmeds fel att du måste äta vegetarisk mat. Hade inte han krävt halalslaktad kyckling hade du fått riktig kyckling istället. Nu får du inte det – tänk på det när han sitter och tuggar på sin lunch och du käkar din äckliga kikärtsbiff.”

”Det är deras fel. Muslimernas. De kommer hit och tar över vårt land med sina krav.”

Hur mår Fatima och Muhammed i Svedala? Hur mår alla andra muslimska barn som får bära skulden för att våra stackars svenska barn tvingas äta grönt och går miste om kyrkbänkarnas magiska julefrid? Som anklagas för att komma hit och kräva. När de egentligen borde vara tacksamma över att få vara födda i ett land som inte var deras föräldrars hemland. Över att få stanna här istället för att bli ”hemskickade”.

Så i alla hatiska upprop: Vem tar hand om dem?

Vem bär ansvaret när de går hem med en klump i magen?

Striden för Sverige

Publicerat den av

KanonJag brukar ju diskutera främlingsfientlighet där jag kommer åt. Har blivit bannad från flera nationalistiska fora.

Men för att skriva Cuprum, där flera personer väljer nationalismen för att de står utanför samhället, går jag mycket längre i min research.

Och det är plågsamt med allt raseri, från ”vanliga” människor. Föräldrar. Svenssons, med jobb och bra liv. Samma felaktiga eller grovt förvrängda fakta upprepas gång på gång. De hejar på varandra och klappar varandra virtuellt på axeln. De där politiskt korrekta kulturmänniskorna fattar inte. Men Jimmie. Han vet. Han ska fixa.

Att vistas i hatet är som att stå längst bak i ett Ku Klux Klan-möte och inte kunna säga något. Bara observera. Orden tränger under skinnet som fula maskar, och jag kan inte ens riva tillbaka.

Vi pratar om SD som ska hållas utanför politiken och om procent hit och dit, och missar den verkliga tragedin och faran. Det finns ett gräsrotsuppror som bubblar under ytan, långt från Stockholmsförorterna där de säger sig veta hur det är. Det handlar om hundratusentals människor, som precis som i Tyskland på 30-talet drivs av sådant hat att de är beredda att följa den ledare som ställer upp för dem, mot muslimer, flyktingar, utlänningar, färgade. Mot ”dom”.

Skillnaden är att i Tyskland var det nöd, folk var lågutbildade och antisemitismen och rasismen ännu inte ifrågasatt. I Sverige är vi rika. Vi har det hur bra som helst. Och vi är skolade i tolerans. Men det hjälper inte.

Hatet sprider sig som ett vinterkräksjukevirus. De hatande organiserar sig. De är på marsch framåt, och i deras förvridna medvetande slåss de för Sverige. För vår frihet, som en ädel motståndsrörelse.

Och medan vi kulturhäxor i Stockholm funderar över huruvida det är rätt eller fel att samarbeta med SD för att hindra brytpunktshöjningen organiserar de sig. De rustar sig.

Människor som uppfattar att de slåss för sin frihet mot ett korrupt samhälle där demokratin inte fungerar är farliga.

Det handlar inte om valet 2014. Det är större än så.

Jag är rädd.

Slaget om de ljusbruna

Publicerat den av

LjusbrunVi väljer inte politik när vi röstar. Vi väljer politiker. Undantaget är folkomröstningar i sakfrågor. I alla allmänna val till stat, kommun och landsting röstar vi på de människor vi tror bäst företräder oss.

Men en politiker som vill göra det du inte vill kommer du aldrig att rösta på, hur trevlig hen än är. Och omvänt gäller: Den som vill det du vill, men som i övrigt är en otrevlig knöl, kan mycket väl få din röst bara för att det för dig är enda sättet att få din vilja igenom.

Vi ändrar faktiskt ganska sällan åsikt i ett slag. Det tar tid att nöta in nya tankemönster. Det gör att det vi lyssnar efter i den politiska debatten inte är den där rösten som plötsligt får oss att ändra uppfattning, utan den som säger ungefär vad vi redan tycker. Politiker, bloggare och ledarskribenter med en agenda kan bara förändra åsikter över tid.

I vårt land finns många engagerade som lägger ner tid och kraft på att hitta brister hos SDs representanter. Och det är lätt. Partiet består av en bunt arga vita män och enstaka kvinnor som till stor del är rasister, men som slängt kängorna och spacklat över den bruna färgen med en mer svenssonvänlig nyans. De gör bort sig regelbundet, och det kommer de förmodligen att fortsätta med.

Men när det gäller att bemöta den andra delen, nämligen politiken, lämnar samtliga i princip walk-over.

SD kommer garanterat att få varenda nationalistisk röst, så länge inte ND har chans på riksdagsplats. De rösterna är redan hemma, och det går inte att göra något åt.

Men sedan kommer nästa skikt, och där finns inte längre rasister och extremkonservativa, utan människor som är lite som folk är mest, bara lite mer missnöjda, och som tycker det ”ligger en del” i det SD säger. De som inte är bruna, utan några nyanser därifrån.

Under ett halvdussin år har SD-entusiaster med en beundransvärd, faktiskt, envishet pumpat ut en rad faktafel i kommentarsfält och bloggar. Jag har läst dem. Jag har mött dem. Men det går inte att som nästan ensam bloggare eller kommentatör stoppa hela den massiva propagandamaskin som oavbrutet pumpar ut felaktiga siffror och förvrängda fakta, och till slut får tankarna fäste, hos det skikt som SD nu adresserar. Idéerna ser ut så här:

”Allt är dåligt i Sverige. Det går bara utför. Man har skurit ner vård, skola och omsorg till nästan ingenting. Barnen blir mobbade i skolan, cancersjuka får ingen vård och gamla svälter ihjäl. Och det beror på att vi tar emot hundratusen flyktingar varje år. Kanske tvåhundratusen. Nästan en miljon muslimer bor här och planerar jihad. De gruppvåldtar oavbrutet, och ingen av dem jobbar. Istället sitter de och lyfter trettiotusen skattefritt i månaden, medan våra stackars gamla inte har mat för dagen. Och de hånskrattar elakt åt oss korkade svenskar. För de hatar oss egentligen. Och media och politikerna vet detta, men mörkar medvetet.”

Och medan starka antirasistiska röster som Expo, Jan Helin, IRM med flera använder det utrymme de lyckats skapa sig i media åt att – ibland fullt legitimt, ibland inte – anklaga den ena sverigedemokraten efter den andra för att vara rasist, får de här idéerna sakta men säkert fäste i det där skiktet som röstade på S eller M i förra valet. Det där skiktet som inte är rasister, men som till slut tröttnar på påhoppen på trevliga Jimmie och säger att ”det går åt helvete med Sverige, och han är den enda som fattar det, så nu röstar jag på SD!”. De är många. Fem-tio procentenheter av väljarna. De kommer till stor del att avgöra valet.

Det var bingo för alla antirasister när järnrörshistorien kom ut. Men i de ljusbrunas värld är händelsen överspelad, och det funkar inte att vifta med den längre.

Att säga att Jonas Åkerlund är rasist är något de flesta av oss håller med om, men är det verkligen meningsfullt att diskutera semantik?

Istället skulle vi kunna ta fram tabeller, och möta påståendet om en halv miljon parasiter med verkliga siffror på arbetslöshet och socialbidragstagande. Det är tråkigt. Det är lättare att säga ”rasist” och sedan vara nöjd med att man minsann satt ner foten. Medan de ljusbruna tänker att ”ja det var visserligen dumt sagt, men han har ju faktiskt rätt i det – varför ska de vara här om de inte jobbar”.

Slaget om de väljarna står här och nu. De kan fortfarande i alla fall delvis räddas åt förnuftet. Men då måste vi alla ner från våra hästar och möta dem där de är:

Besvikna, arga och faktamässigt vilseledda.