Kategoriarkiv: Aktuellt i Sverige och Världen

Death Star-moskén i Ljungby

Publicerat den av

Inga moskéerJag plockade kommentarerna bredvid från en sida för dem som säger nej tack till moskéer, som jag följer som en del av min research för Cuprum. De ligger under en bild på Abdelhak Lahouaichri i en artikel i Smålandstidningen. Han vill hitta en lokal, som kan fungera som samlingsrum för fredagsbön för muslimer i Ljungby. Det är ingen fullskalig moské han begär i nuläget – han vill bara hitta en plats. Han ber heller ingen om hjälp med hyra. Han bara berättar om sin tanke. Det borde vara så harmlöst. Och hade det varit en buddhist som gjort likadant hade helt säkert ingen reagerat.

Men nyckelordet här är ”moské”: Muslimernas distribuerade Death Star, som de bygger enbart för att kunna förinta oss andra, och ta över världen. 

Kommentarerna är för sammanhanget ganska normala. Det är så här det ser ut i nationalistiska kretsar. Det finns i skrivande stund totalt 173 stycken. Jag kunde inte hitta en enda positiv eller ens ifrågasättande.

Av alla dessa rasande människor bor sannolikt ingen enda i Ljungby. Att Abdelhak Lahouaichri hyr en lokal att samla andra muslimer i kommer inte på något sätt att störa deras vardag. Men så känner inte de som kommenterar.

De är kränkta. De är fråntagna någonting. Och Abdelhak Lahouaichri representerar Det Onda, och kommentarerna blir en sorts hatiska, förtvivlade rop på hjälp. När han potentiellt ber sin fredagsbön ihop med andra muslimer trasas deras tillvaro sönder, och något vackert och ädelt försvinner för alltid.

Jag har lagt mycket kraft under flera år på att förstå den svenska nationalismen, som även är groplats för muslimhatet.

Två delar måste finnas på plats för att den här sortens hat och skräck ska kunna frodas.

Det ena är ett bristande intellekt. Jo. Det låter brutalt. Men det är ett faktum att den som är läser böcker och tidningar, och som har en kapacitet till logiskt tänkande som ligger på eller över genomsnittet, hade ganska snabbt följt länken till ursprungsartikeln, och konstaterat att detta handlar om en man som vill hyra ett rum till sig och några till i en liten ort i Småland. Det är inget under att SD nästan helt saknar akademiskt utbildade i alla led. Jag vill absolut inte påstå att man måste ha en universitetsutbildning för att vara intellektuell, för jag känner många icke-akademiker som är både belästa och analytiska, men det omvända gäller. Det är svårt att genomgå en universitetsutbildning utan att förstå de grundläggande principerna för kritiskt tänkande. Sverigedemokraterna har enligt valundersökningar lägre utbildning än Sveriges genomsnittlige invandrare, och de ligger ganska långt under samtliga övriga partier. Visst. Det finns undantag, som t ex lärarutbildade Jomshof, och förstås Jimmie Åkesson själv.

Men då kommer vi till den andra förutsättningen, som är att den hatande vistas i en miljö som är okritisk, där den här sortens tankegångar accepteras. Själv gör jag det inte. Jag har vänner från många olika delar av livet – genom mina olika anställningar, genom mitt skrivande, från grannskap, föreningar och skolor, egna och barnens, och jag känner ingen som, åtminstone öppet, skulle uttrycka den här sortens hat. Mina vänner och bekanta befinner sig längs hela skalan, från V till KD, men den här sortens tankefigurer finns inte på deras horisont.

För att skapa en nationalist måste föräldrarna på något sätt ha misslyckats med att lära ut det mest grundläggande: att alla människor har rätt att tro på vad de vill, så länge de inte skadar andra. De måste dessutom ha misslyckats med att begripa sig på mekanismerna bakom kristallnatten, där människor trakasserades enbart på grund av sin etnicitet och religion.

De måste ha vänner och ett sammanhang där nationalisternas bisarra argumentation fått fäste, därför att där saknas motsägare. Därför att där saknas självständigt, kritiskt tänkande.

Slutligen finns en förutsättning till, och det är en bristande empati med den som är olik. Det är faktiskt så att många nationalister, och till och med rasister, faktiskt kan vara synnerligen empatiska och dela bilder på plågade katter och antimobbningskampanjer, och de älskar förstås sina familjer lika mycket som vi andra, men de har en förmåga att dra en linje runt sina gelikar (och vissa djur) och säga att den som finns utanför denna linje kan dö.

Gäller detta då verkligen alla nationalister? Har samtliga en empatistörning?

Nej. Självklart inte. Så därför finns det en sorts hopp. De klarar att hata genom att dehumanisera muslimer och andra hatobjekt. Många kan snabbt nämna en muslim de känner, som ”inte är som andra”. Varför då? Jo, för att de känner vederbörande. Just Achmed är schysst. Det är alla övriga det är fel på.

Vad som skulle kunna förändra är möten där de kan förstå att muslimer, flyktingar och invandrare i övrigt är som vi andra. Att det inte finns någon mästarplan att ta över väst, men att den som precis fått sin tillvaro uppryckt genom att tvingas flytta till ett land som känns extremt främmande söker en grund att stå på, innan den är trygg nog att nyfiket ta reda på mer om oss andra, som redan bor här. Så gör även vi svenskar när vi utvandrar. Så gör alla. I tider av otrygghet är vi alla religiösare än någonsin, men när vi har fotfäste kan vi välja själva vilken grad av andlighet som passar oss. Därför finns det för de flesta av oss inget hotfullt i att Abdelhak Lahouaichri vill träffa andra muslimer i en lokal. Be. Äta traditionell mat. Umgås. För vi ser honom som en människa som vill hitta ett sammanhang han känner sig trygg i. Med sina gelikar och sin gud. Vi behöver inte hindra honom från det, utan vi inser att han kan leva och trivas i Sverige med oss andra utan att sluta känna samhörighet med sina rötter.

När jag läser den nedersta kommentaren ovan, skriven av Jessica, känner jag en oförmåga att förstå och en rädsla. Vad menar hon egentligen? ”Om en fredagsbön hade hjälpt …”. Hjälpt mot vad? ”Länder i krig” – är det ”muslimska” länder? Tror hon verkligen att över en miljard muslimer världen över krigar hela tiden? Och så det där med att vi inte kan behålla vår svenska kultur, som är så typiskt: Det bor lika många katoliker som muslimer i Sverige, och buddhister är den religiösa grupp som ökar klart mest i Sverige, men dem nämner ingen. Hinduer, judar, new age-anhängare och olika andra kristna varianter är heller inte hot mot vår kultur. Det är enbart islam som är på väg att slå sönder Astrid Lindgrens Sverige.

Jag har skrivit om det förut. Antirasismen har på något bisarrt sätt copyrightats dem som står ganska långt till vänster, och alla övriga partier och väljare står tafatt vid sidan om hela diskussionen och rycker på axlarna. På många sätt är det förstås bra att någon i alla fall gör något, men ibland leder det till en polarisering som faktiskt kan vara kontraproduktiv. 

Vägen mot ökad tolerans i Sverige går inte genom att hata tillbaka, utan genom att slå in kilar av tolerans i intoleransen. Att lyssna, att förklara och att mötas. 

Anser jag.

Jag blockar

Publicerat den av

Eating monkeyJag kommenterar rätt ofta tidningsartiklar och blogginlägg. Anledningen är en sorts oförmåga att hålla tyst, skulle jag säga. Eller också en vilja att rätta till, föra fram nya argument, påverka, diskutera, lära. Det finns en rad skäl, som kan petas in lite varstans längs en skala från Mycket Ädla Motiv till irrationella eller rent av egoistiska.

Aft0nbladet har en Facebook-baserad lösning. Den kom enligt deras förklaring till för att om inte hindra så i alla fall krångla till det för nationalisterna som i horder under pseudonym öste ur sig sitt främlingshat under varje artikel. Och jag kan hålla med. Ibland blev det nästan fånigt. En artikel om amning, skönhet eller dåligt väder kunde generera ”detta är flyktingarnas fel”-kommentarer i en iver som hade gjort Cato avundsjuk.

Men de som kommenterar under artiklarna är till stor del samma människor. Det är lite märkligt, för det finns kanske tio miljoner svensktalande människor i världen, och bara femtio av oss skriver återkommande under ABs ledare.

Efter ett par år har jag insett att vissa av dem satt i system att trakassera. Det kunde se olika ut.

  • De känner igen mitt namn och skriver något diffust hånfullt som ”är du på riktigt” eller ”du är ju [otrevligt adjektiv]”.
  • Jag skriver en kommentar i en fråga, och ställs plötsligt till svars för åsikter jag kanske inte har, och som helt saknar relevans för frågan. ”Du tycker ju att …”. ”Men det har jag inte skrivit …” ”Men du tycker det!” ”Jag vill inte diskutera den frågan nu. Min kommentar handlar inte om det. Jag vill prata om en sak i sänder.” ”Jaså? Vågar du inte prata om detta?!”

Nästan alltid hänger påhoppen ihop med en bristande förmåga att bygga en argumentation runt fakta och logik. Ibland kan det dock handla om människor som visserligen kan argumentera, men som inte inser att när man kommer till en punkt där alla fakta är utdragna i ljuset och man ändå fortfarande tycker olika är det dags att ge upp. Agree to disagree. De måste helt enkelt vinna, och när jag vill avsluta ”diskussionen” respekteras inte det, och då kommer glåporden. Ibland är jag flumvänster. Ibland egoistisk höger. Ibland kan jag enligt meningsmotståndare inte uttrycka mig på korrekt svenska.

Detta gjorde att jag ett tag inte hade lust att kommentera alls. Det blev liksom inte värt det. Ändå var det trist, för då hade ju liksom trollen vunnit. De hade skrämt bort mig. Tystat mig. 

Jo. Jag skulle förstås kunna bara kommentera och sedan strunta i vad som skrivs under min kommentar. Egentligen. Det har hänt att jag har gjort det. Men dialogen med de sunda kommentatörerna, som kanske inte håller med, men som håller en god ton, blir förstörd.

Men så kom jag på att jag faktiskt kan använda Facebooks blockeringsfunktion mot dem som inte beter sig på ett för mig acceptabelt sätt. Jag insåg att jag helt enkelt välja bort trollen och deras destruktiva energi. Låta dem spricka och försvinna från min horisont för alltid.

Det är inte en raffinerad hämnd, för den som blir blockad inser sannolikt inte ens vad som hänt, utan tror jag tagit bort hela mitt inlägg, eller att AB haft ett tekniskt fel, vilket i sig inte är ovanligt. Men det ger en mycket trevligare miljö.

Hittills har kanske ett femtontal individer blivit svartlistade på detta sätt, och det blir en eller ett par nya varje vecka.

Det ligger en lite större moral i detta.

Vi behöver nog generellt bli bättre på att ta oss rätten att definiera våra gränser och att stänga ute dem som inte kan hantera dem.

Skål i kamomillte för det!

Att få invandrare att framstå som dåliga människor

Publicerat den av

Jon StewartJag följer troget The Daily Show. Jon Stewarts värderingar ligger i princip exakt i fas med mina, och humorn är fantastisk.

När han någon gång blir allvarlig säger han saker som ”I can’t understand this urge to make poor people look bad”, om hur nyhetsmedia drar upp historia på historia där fattiga beskrivs som snyltare som äter lyxmat för sina food stamps. Ett fall där en surfare fick welfare dras upp gång på gång på gång, och sägs representera ”literally millions of Americans”.

I Sverige kan man inte generalisera så om den som inget har. Det är bra.

Däremot går det numera att säga om invandrare.

Avpixlat, tidigare Politiskt Inkorrekt, och Fria Tider har fungerat som ett sorts äckligt groträsk för åsikter som till mycket stor del handlar om hur invandrare X stal, förstörde, våldtog, uttryckte otacksamhet och på det hela taget var en dålig människa.

Och i kommentarsfälten dras linjerna ut.

Sådana är ju alla. Det vet man ju.

Alla vi som antingen i skolan eller av livet eller helt enkelt genom att vara självständiga, tänkande varelser, lärt oss att en rad undantag staplade på varandra skapar ett falskt intryck av att undantaget är regel – alla vi går inte på det här. Och jag vill gärna tro att vi är i klar majoritet.

Om vart tionde äpple i min skörd är ruttet, och jag sätter i system att plocka ut dessa tionde och visar upp dem och endast dem, kommer det att framstå som om hela skörden är förstörd. Det är så enkelt. Särskilt om jag mosar till dem lite extra för egen hand innan de demonstreras.

Men beklagansvärt många människor är inte tillräckligt tänkande för att inse detta.

Nationalisterna har lyckats skramla fram dessa enkelspåriga själar, som bara kan hålla en tanke i huvudet åt gången, ur den svenska befolkningen.

Och om jag travesterar Stewart till ”I can’t understand this urge to make immigrants look bad”, blir det egentligen enkelt. För jag kan förstå.

Det finns så många fördelar med att odla hatet mot invandrare. Man får känna så här:

  • Jag och mina gelikar är bättre än andra människor.
  • Jag och alla jag bryr mig om är offer.
  • Jag kämpar för det goda, eftersom jag och mina kompisar är de enda som förstår. De andra är förvirrade av förnekelse.
  • Det finns ett sätt att lösa alla Sveriges problem och ändå kunna sänka skatter och höja välfärden.

Så egentligen är det förståeligt.

Viljan att hata det okända och slänga ut den som inte är som jag själv är en del av mänsklighetens fundament.

Den öppna dörren, omtanken om den jag inte känner och vidsyntheten kräver mer.

Vår nya brevlåda

Publicerat den av

BrevDär vi bor funkar posten helt undermåligt, sedan många år. Helt korrekt adresserade brev till grannar – ibland många kvarter bort – hamnar hos oss, och vår post hos dem. En del försvinner.

Och det är problematiskt, för den som skickar posten, vilket för det mesta är någon som vill ha någon sorts betalning av mig, tror ju att den kommer fram. Om jag senare förklarar att ”jag fick aldrig …” blir jag inte trodd.

Jag har förstås ringt posten, och mailat dem av och till under åren. Och svaren brukar bli att det är egentligen inte de. Förmodligen. Det är nog någon annan postutdelare. De har ju konkurrens numera och det måste vi ju fatta att då blir det så här dumt.

På tisdagar kommer sophämtarna. När de tömt soptunnan ställer de den lite hursomhelst mitt i gatan. Det är lite samma sorts nonchalans. Vi grannar brukar försöka hjälpa varandra och flytta in soptunnor som hamnat väldigt långt ut, men det är inte alltid man hinner med.

Igår hamnade vår tunna efter hämtning så långt ut att brevbäraren tydligen inte tog sig fram till brevlådan.

Lösningen blev att placera posten i soptunnan.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra.

Kan man avsätta Posten?

Det underkända ställningstagandet

Publicerat den av

BridgeAtt föda barn naturligt betyder att i princip varje gång en barnmorska tittar in i förlossningsrummet får man också en hand uppstoppad i Det Allra Privataste.

”Jepp. Du är öppen för sex fingrar.” säger handens ägare. ”Förut var det bara fem. Det går framåt!” Och så kämpar man på lite till.

Fingrarna betyder centimetrar, och de ska upp till tio innan barnets huvud, som är tio cm * pi i omkrets, kan ta sig ut.

En gång berättade en barnmorska för mig att hon haft en kursare som hade så liten hand att fingrarna inte nådde ända in till livmoderstappen, och därmed inte kunde mäta. Detta hade ju säkert reducerat handens innehavares möjlighet att jobba på en förlossning avsevärt. Hon hade dock insett detta i tid, och hoppat av studierna.

Att ha ett handikapp betyder dock inte normalt att man inte kan få jobb. Det finns en förväntan från oss alla i samhället att en arbetsgivare gör vad den kan för att omplacera eller underlätta för den som av någon anledning inte klarar att utföra det arbetet normalt kräver. Först när alla möjligheter är uttömda sägs den handikappade upp.

Men av den förståelse för fysiska handikapp som genomsyrar hela vårt arbetsklimat spiller inte en enda droppe över när det gäller religiösa ställningstaganden.

Den barnmorska som inte vill utföra abort och den muslim som inte vill ta någon av andra könet i hand möter ingen förståelse överhuvudtaget.

Jag vill vara tydlig med att jag ser problemen. En barnmorska på en mödravårdscentral ska kunna vägleda den som är gravid men tveksam till ett bra beslut som utgår från den gravidas egen önskan. En barnmorska på en mindre förlossningsklinik kan vara den enda tillgängliga när en abort ska utföras, och att hon inte kan delta blir då ett problem för den som är ansvarig för arbetsfördelningen.

Den som har ett kundnära arbete ska kunna agera på ett sätt som är förenligt med västerländsk tradition, och då ingår att kunna ta sina medmänniskor i hand.

Jag tycker därför inte att vare sig barnmorskan eller den kvinna som vägrades jobb på ett äldreboende är diskriminerade och ska ha skadestånd för att de inte fick sina anställningar.

Men detta sagt är det ändå märkligt vilket hat dessa människors ställningstagande piskar upp.

Jag kan bara dra den slutsatsen att det är det sekulariserade samhällets förakt mot religion det handlar om. Vi har börjat likna religiösa ställningstaganden med vidskepelse. Den som rättar in sin tillvaro efter vad en gud kan tänkas vilja har samtidigt visat sig lämna hela sitt sunda förnuft hemma, och förtjänar därför att stötas ut. Skulle vi börja acceptera den sortens val finns en risk till en återgång till det samhälle vi precis lämnat bakom oss, verkar man resonera.

Mitt eget etiska ställningstagande sedan 21 år är vegetarianism. Och även om det absolut finns många som mer eller mindre rakt ut påpekar att det är urbota fånigt att inte äta kött finns en helt annan respekt för det valet – för det är inte religiöst, utan har en någorlunda saklig grund: hälsa i vissa fall, djurens rätt i mitt fall. 

Jag begriper att jag inte kan jobba som kock, om jag nu hade velat det. Men jag har ganska svårt att tro att någon skulle neka mig jobb som exempelvis servitris bara för att kocken kanske någon dag är täppt i näsan och kan komma att behöva låna någon annans smaklökar. Jag har svårt att tro att mina kunder skulle vägra låta mig hålla en vinprovning för att jag inte kan/vill provsmaka bourgognen till biffen. När det finns förståelse för ett ställningstagande finns också samma vilja att acceptera en smula eget krångel som den handikappade möter. 

Nej, jag vill inte ändra några lagar. Jag vill inte att etiska eller religiösa ställningstaganden ska jämställas med handikapp, så att man ska kunna kräva särbehandlig. Ett religiöst ställningstagande är ett val, och ett handikapp är inte ett val. Det finns absolut en skillnad.

Däremot skulle jag önska någon sorts vilja att mötas halvvägs. Den kvinna som inte tar chefen för äldreboendet i hand, men som ändå kan byta blöjor på äldre män, borde kunna få jobbet. Den som inte vill utföra aborter ska inte jobba på en mödravårdscentral, men borde kunna få anställning på någon av de större förlossningsklinikerna, som idag är underbemannade. Låt vara med lägre lön än de mer flexibla kollegorna, för att kompensera för det schemaläggningsproblem hon skapar.

När det finns en förståelse för ett val, som t ex vegetarianism, uppträder samtidigt en vilja att hitta lösningar. När det finns ett förakt för valet blir även långsökta problem en giltig ursäkt att stöta bort.

Det jag önskar är att religiösa val möts av lite mer förståelse och respekt. 

Så blir det lättare att leva tillsammans.

Publika domar och dubbelmoral

Publicerat den av

VåldHäradens alla domslut listades i domböcker. För oss släktforskare är de nyckeln till många gåtor – inte minst för att vi på så sätt ofta kan hitta fäder till oäktingar.

I en dombok i Burträsk den 28/10 1673 framgår att min anfader Anders Åssvedsson i Bodbyn några år tidigare ryckt några skäggstrån från sin svärfar Sven Nilsson i Gammelbyn, men att han slapp böter, för att detta var ”en sak av våda tillkommen”.

Att jag vet ovanstående beror dock enbart på att en flitig kvinna läst och skrivit rent alla domsluten. Jag har sedan köpt hennes arbete, och sluppit sitta själv och läsa från pärm till pärm. All min släktforskning bygger på att människor digitaliserat uppgifter och gjort dem sökbara hemifrån. Jag har bara besökt ett enda arkiv någonsin, och den gången fann jag inte ens vad jag sökte.

Det är viktigt att minnas att det är detta debatten om LexBase handlar om.

Domslut i brottmål och tvister har alltid varit mer eller mindre offentliga i Sverige. Det som är nytt är att de nu går att hitta.

”Security by obscurity” är den term som används inom IT-säkerhet. Något saknar säkerhet, men eftersom det inte går att hitta på ett enkelt sätt blir det ändå indirekt skyddat av vår ignorans. Det är den princip som funkat som skydd för oss medborgare tidigare. Informationen har funnits, men få har orkat leta rätt på den.

Det är naivt att tro att det kommer att hjälpa att vara jättejättearga på dem som skapat LexBase och skriva i tidningar hur dumma de är, och så ska problemet försvinna.

Folk vill uppenbarligen ha informationen, och är beredda att betala för den. Därför kommer det att komma nya likadana tjänster, även om denna tjänst mot förmodan upphör.

Det som behöver ändras är offentligheten kring domslut. Det är dock problematiskt på ett annat plan. Vår rättssäkerhet vilar på att allmänheten kan granska domstolarnas arbete.

Men det kan uppnås utan att namnen på de dömda offentliggörs. Redan idag finns möjlighet till sekretess för exempelvis våldtäktsoffer. En enkel väg framåt är att konsekvent sekretessbelägga identitet på alla vittnen, brottsoffer och dem som dömts till straff under t ex ett års fängelse. Jag tror inte det behövs en grundlagsändring för att uppnå detta.

För övrigt anser jag att om man anser att publicering av domar är fel, men samtidigt menar att det i sin ordning att Wikileaks lämnar ut namnen på tusentals informatörer i Afghanistan så att de och deras familjer kan bli förföljda, har man någon sorts fullständigt messed up moral enligt principen:

”Information wants to be free as long as it’s about someone else.”

Antingen är all information allas egendom, eller också har vi rätt att förvänta oss skydd från att bli uthängda, oavsett vilka vi är och var vi bor.

Våldtäkt utan våld

Publicerat den av

WarJag har varit skeptisk till en samtyckeslag när det gäller våldtäkt, men har funderat och kommit fram till att det nog är nödvändigt.

Det finns två huvudfall:

1. Mannen inser att hon inte samtycker, men struntar i det.

  • Sömn: Julian Assange, som enligt målsägaren väntade tills hon somnat för att kunna ha sex utan kondom. Solklar våldtäkt, om det stämmer.
  • Rädsla: Fallet i Tensta. Där är de flesta överens om att de hade blivit dömda om det hade inträffat efter ändringen i lagen 1 juli 2012. Alla som var där förstod att hon inte ville egentligen.
  • Utslagenhet.

Dessa fall är redan idag våldtäkt, men ganska ofta kommer mannen undan genom att säga att ”jag fattade inte att hon inte ville”. Går det inte att bevisa att han fattat men struntat i det går det inte att döma. Detta med att hans insikt är huvudfrågan ger en skev ansvarsfördelning, som skulle ändras av att han måste förklara hur han stämt av med henne. Det måste inte vara ett ”ja” från henne, men om hon inte tagit något enda initiativ blir det tydligt att han varit vårdslös med att stämma av hennes vilja.

2. Mannen förstår inte att hon inte samtycker.

  • Fallet i Göteborg. Hon var full, men det går inte att bevisa att han fattat det.
  • Fallet i Lund. Hon sa nej. Men jag har läst domen, och det stämmer att hon sa visserligen nej av och till, men hon blandade det med att ta egna initiativ. Han uppfattade att han vid fem-sex gånger backade när hon sa nej tydligt, men att hon då tog nya initiativ. Till slut slutade han ta hennes svaga nej på allvar, men fortsatte lyssna när hon sa nej på skarpen. Och framför allt: hon sa själv till polisen dagen efter att hon trodde mannen hade missförstått henne. I det läget är det svårt att bevisa uppsåt. 

Det som förenar 1 och 2 är att männen inte är värst noga med att stämma av vad hon vill. Nonchalans, eller vårdslöshet, med andra ord. Men i 1 har han begripit att hon inte ville, i 2 går det inte att bevisa att han gjort det.

Jag vill inte ha ett samhälle där man måste skriva kontrakt innan man går till sängs. Men det kan vara en bra väg framåt att en man behöver beskriva vilka steg hon tagit för att han skulle uppfatta att hon var med på det som hände. En extra fördel är att om en sådan lag fanns skulle alla de som klarar sig för att de inte ”uppfattat att hon var så full som hon var” kunna dömas. ”Hur samtyckte hon?” måste då kunna besvaras.

Dock skulle jag vilja göra bristande samtycke till ett annat brott än våldtäkt. Anledningen är att det måste finnas en skillnad mellan att strunta i att någon skriker nej och försöker ta sig loss och att inte vara tillräckligt lyhörd för att uppfatta att ett tydligt ja saknas.

Två års fängelse (även om man blir villkorligt frigiven efter 2/3) och en tillvaro slagen i spillror är ett för hårt straff för att inte ha varit lyhörd.

Idag finns våldtäkt eller icke våldtäkt. Men det är oftast inte fullt så enkelt. Därför behövs helt enkelt en skala för sexualbrott.

Okänd dom integritetshot

Publicerat den av

PortDet är en sorts dubbelmoral att använda det man inte tycker borde få finnas. Och jag är skyldig.

Jag tycker det är fel att birthday.se lägger ut födelseuppgifter för alla svenskar. Men jag använder siten rätt ofta. Den är mycket lättare att manövrera i än eniro.se.

Jag tycker också det är helt fel att lexbase.se lägger ut dömda på nätet, men jag satt ändå nyss och petade in uppgifter på mer eller mindre måfå, för att se hur den fungerade.

Och då slog det mig. Det värsta är inte det som är gratis, utan det som kostar.

Priset är nämligen 59 kr för att kunna läsa domslutet. Det kostar alltså pengar att ta reda på om grannen eller kollegan som dyker upp som dömd har kört för fort eller begått ett grövre brott, medan det är gratis att se vem som är dömd utan att veta för vad.

På något sätt hade det varit snällare mot alla dem som begått ett mindre brott om det stått i klartext, gratis, även vad de gjort. 

Så blir bristen på information ironiskt nog ett integritetshot.

Stå även upp för Assanges potentiella våldtäktsoffer

Publicerat den av

assange-poster2Jag har en ganska bred samling vänner från olika delar av livet. Många har ett starkt samhällsengagemang.

Bland dem märker jag två återkommande trådar som lever parallella liv, trots att de egentligen i botten handlar om samma sak.

Den ena är den samtyckesdebatt som nu pågår, och som med rätta engagerar många.

Den andra är temat ”släpp Julian Assange fri”, som sipprat sedan han lämnade Sverige 2010.

Den våldtäkt Assange främst är häktad i sin frånvaro för handlar om att han, efter att ha fått ett tydligt nej till sex utan kondom, ändå hoppat på kvinnan ifråga medan hon sov. Om detta går att bevisa är det våldtäkt, och så inte bara i Sverige, vilket många felaktigt tror, utan i större delen av västvärlden. Ett nej upphör inte att vara ett nej för att man sover. 

För att förekomma vilda protester: Nej, det är inte bevisat. Det är det vi har rättegångar till. Detta inlägg handlar inte om att han är skyldig till brottet, utan om att det brott han är misstänkt för är allvarligt.

Att världen inklusive Sverige är full av foliehattsbeklädda integritetsentusiaster med teorier om att kvinnorna är CIA-agenter och att Sverige styrs av Manshatande Feminister är en sak, men nu har de fått sällskap av medelålders manliga jurister som tycker ”det är dags att lägga ner” och att ”det har gått prestige i fallet”, och som med pragmatism som ursäkt gör gällande att detta med en våldtäkt egentligen inte är en sån väldigt big deal, och att det är dags att sluta tjafsa. 

Svenskan håller till och med en tyck-till-session om fallet. Så egentligen kan man ju fråga sig vad vi behöver lagstiftning till när vi kan ha direktverkande domslut via media. Och domen var rätt tydlig. Det spelar ingen roll hur många gånger man sagt nej. Har man somnat får man skylla sig själv, anser merparten den representativa grupp votörer som också kan kallas ”de svensktalande läsare av Svenskan som anser en länk om Assange vara tillräckligt intressant för att klicka på”. 

Det behövs en motkraft till dem som nu ropar efter nedläggning av fallet, och den behöver vara minst lika tydlig och klar som den röst som vill ha en samtyckeslag. 

Sveriges rättssystem får aldrig ge sig i denna fråga.

Kvinnorna har rätt till en rättegång.

Konsekvenser i skolan

Publicerat den av

StudentNär någon inte lydde lärarna när jag växte upp fick den kvarsittning. Det hände inte mig, för jag var en Snäll Flicka, men det hände De Bråkiga.

När min unge inte lyder lärarna kontaktar skolan oss, och så ska vi säga till henne, och utdela disciplinära åtgärder hemma.

Det gör vi förstås, men det blir ganska konstigt.

”Du har Internetförbud, eftersom X.”

Alternativ 1:

  • ”Ja men det var ju tre dagar sedan.”
  • ”Ja, men jag visste inte om det förrän nu.”
  • ”Ja men vi har ju pratat om det på skolan och jag trodde det var löst.”
  • ”Ja jag vet inte. Men jag lovade din fröken att du skulle få en konsekvens hemma.”

Alternativ 2:

  • ”Ja men det var faktiskt också så här och så här.”
  • ”Ja, men det sa inte din lärare till mig, och jag kan inte tro på dig, för det innebär att jag måste dra detta ett varv till med skolan, och det har varken jag eller de tid med, så då måste jag utgå från att du ljuger.” Det där sista säger jag inte, men hon fattar ju ändå att det är så det funkar.

Att skapa konsekvenser är en del av föräldraansvaret. Det blir dock väldigt märkligt när man blir någon sorts straffutdelningsinstans för en dom som utdelats någon annanstans.

Jag vill att skolan ger kvarsittning. Då blir konsekvensen omedelbar och kopplad till det begångna brottet. Har hon något att anföra till sitt försvar kan hon framföra det till sin domare.

Om hon sedan smiter ifrån och inte stannar vid kvarsittningen – då kan jag köra tillbaka henne dit, för att visa att även vi i hemmet ställer upp.

Men det händer inte. För i Sverige måste läraren vara snäll och juste och en bra kompis, och om barn inte lyder en direkt order är det förmodligen synd om dem, och då är lösningen att putta ansvaret till föräldrarna.

Skolan får inte kränka, och att dela ut ett straff är ju elakt.

Jag läste om kvarsittning på Wikipedia. Åtgärden var på väg att tas bort, men återinfördes.

Den finns alltså.

Den bara används inte.