Mammorna och KD

KD går ut och säger sig vara emot ”pappamånader”. Egentligen är det förstås öronmärkningen av dagar till respektive förälder man är emot, men i praktiken är man emot att tvinga pappor att vara hemma – därom råder ingen tvekan.

Då får man vips en bunter nya väljare – sannolikt främst från andra allianspartier.

Det är inget konstigt med det – de väljare som varit emot öronmärkningen har tidigare inte haft någonstans att ta vägen, och även om KD aldrig själva kommer att kunna driva igenom någon förändring känns det nog ändå bra för dessa väljare att partiet när frågan kommer upp.

Det som däremot är rätt anmärkningsvärt är att de manliga väljarna inte ökar alls – utan det är de kvinnliga som prioriterar denna fråga.

Vad kan man läsa ur det?

Rött ljus för Svenska Dagbladet

Jag hör till dem som strävar efter att vara objektiv och saklig även när jag har starka åsikter, och jag lyckas inte alls alltid, men ambitionen finns där. Jag uppskattar därför när tidningar anstränger sig för att vara just faktainriktade, och brukar därför läsa svenskans Faktakoll.

Flera gånger har jag dock blivit besviken – analytikernas egna agendor lyser igenom, och även om analyserna bitvis verkar mycket noggranna görs uppenbara sakfel. Ingen gång har de dock misslyckats så fatalt som i analysen om Reinfeldts uttalande idag.

Jag har redan skrivit vad jag tyckte om det – nuff said. Men den som skriver under en så högtravande benämning som ”Faktakollen” förväntas vara kapabel att lägga sina känslor åt sidan och vara saklig.

Detta inlägg handlar inte alls om huruvida Reinfeldt är bra eller dålig eller hur mycket folk jobbar i olika grupper – det handlar enbart om vilket irriterande dåligt jobb de gör som säger sig vilja försvara bland det renaste som finns: fakta.

Detta är därför min analys helt utan åsikter. Vi struntar här fullständigt i huruvida uttalandet var särskilt smart, och fokuserar istället på huruvida det var korrekt, eller snarare: huruvida det var inkorrekt, vilket Faktakollen påstår. Jag menar att för rött ljus ska de nämligen inte bara bevisa att han kanske har fel, utan att han faktiskt har fel och inte kan ha rätt.

Vad han sa var: ”Om man tittar på etniskt födda svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”

Egentligen skulle vi kunna stanna där. Han sa att arbetslösheten var ”låg”, men angav ingen procentsats – det är subjektivt, och därmed är det mycket svårt att visa att han har fel redan innan vi börjat.

Men låt oss föralldel gå vidare.

”Etniskt födda” svenskar är ett knepigt begrepp – där håller jag med, så låt oss istället se på etniska svenskar, och vad som definierar sådana. Linjerna är flytande, men ungefär så här:

Solklart med i ”etniska svenskar”:

  • Individer födda av föräldrar födda i Sverige

Inte med i ”etniska svenskar”:

  • Utrikes födda

Potentiella undantag, beroende på definition

  • Andra generationens invandrare
  • Adopterade
  • Barn som fötts utomlands av svenska mödrar

För oss som läst matematisk statistik, och som jobbar av och till med marknadsanalyser, är det inte särskilt avskräckande att vi inte omedelbart hittar ett statistiskt underlag som ger oss exakt det vi vill. Man kan mycket väl utgå från ett hyfsat rätt material och sedan göra rimlighetsuppskattningar på de felande delarna.

I detta fall finns en siffra: Inrikes födda i den aktuella åldersgruppen: 3,8%.

Så vad vi saknar är:

  1. En definition av ”låg arbetslöshet”
  2. För var och en av de tre grupper som är tveksamma:
  • En uppskattad storlek på gruppen
  • En uppfattning om huruvida det är troligt att statistiken inom gruppen skiljer sig från det större underlag de räknas in i, så att de kan påverka slutresultatet.

Definition av ”låg arbetslöshet”: För att göra det lätt för mig påstår jag att allt under fem procent är lågt.

Andra generationens invandrare: Räknas till gruppen ”inrikes födda” i statistiken, men kan kallas både etniska svenskar eller inte. Finns det anledning att tro att uppgiften 3,8% skulle ändras till det sämre om vi lyfte ut dem? Dvs är de så många i förhållande till övriga inrikes födda, och är de så markant mycket mer i arbete att förhållandet 3,8% rimligtvis kan förmodas skiftas kraftigt till det sämre?

  • Antalet utrikes födda över 25 hittar jag inte, men däremot framgår det att andelen utrikes födda år 1987, som var sista året man kunde föda någon som idag är 25 år, var 9% av dåtidens befolkning, 1960 var den 4%. Säkert fick en stor del av dessa i genomsnitt 6-7% utrikes födda barn med svenskar eller inte alls, så de barn som föddes i Sverige av två icke-svenska föräldrar är rimligtvis tillräckligt få för att inte påverka statistiken, såvida inte deras arbetssituation skiljer sig enormt.
  • Dessutom finns ingen anledning att anta att just de skulle klarat sig avsevärt bättre än övriga inrikes födda.

Adopterade: En grov uppskattning ger att det finns ca 20 000 adopterade svenskar över 25 år, som idag räknas som utrikes födda, men som borde vara med i gruppen ”etniska svenskar”. De är dock för få för att påverka statistiken åt någotdera hållet – särskilt med tanke på att de sannolikt har samma arbetslöshetssiffror som övriga inrikes födda.

Barn som fötts utomlands av svenska mödrar: Räknas också som utrikes födda, men inte heller här finns någon anledning att tro att de är värst många, eller att de om de räknats in i gruppen inrikes födda hade gjort någon som helst skillnad för statistiken.

Ett enkelt överslag ger att undergruppernas påverkan på den gruppen ”inrikes födda” såpass att den kan stiga från 3,8% till över 5% om de lyfts ur eller i gruppen är synnerligen osannolik. Grupperna är för små, och det finns ingen anledning att tro att deras arbetssituation skiljer sig från övriga svenskfödda annat än marginellt.

Dessa grova antaganden påstår jag räcker för att visa att ”rött ljus” är en mycket bisarr bedömning. Den som inte håller med får gärna gå några snäpp djupare – jag kan lova att äta upp min hatt om siffran 5% kan överstigas oavsett hur mycket man än gräver.

Slutsats: Vi måste tillåta politiker att prata utan att varje ord ska gå att härleda exakt till SCB – i synnerhet när en så subjektiv och relativ bedömning som ”låg arbetslöshet” är vad som yttrats. Annars hamnar vi snart i ett läge där politiker får rött ljus för att de säger att vädret är vackert.

Den som däremot utger sig för att vara expert på statistiska analyser, men inte klarar att kombinera ett befintligt statistiskt underlag med kompletterande antaganden, normalfördelade kring ett troligt värde, med hänsyn taget till likaledes uppskattade extremvärden, och sedan göra lite överslag och säga: ”detta är rimligt”, borde inte ha jobbet kvar. Jag vill ju inte att de ska hamna bland de 3,8 procenten, oavsett etnicitet, men det vore önskvärt att de ägnade sig åt något annat än att vilseleda.

För antingen är SvDs analytiker inkompetenta, eller också är de mycket slarviga, eller också har de allvarliga problem med att hålla sig objektiva. I vilket fall som helst är en lögn oändligt mycket större när den formuleras av den som utsetts till att vara sanningens yttersta försvarare än om en statsminister på ett bageri råkar formulera sig inexakt och inte helt hundraprocentigt vattentätt.

Etnicitet i debatten

Jag vill få det sagt på en gång: Ordval är viktigt. Etnicitet är ett laddat begrepp, och det var klantigt att använda det som statsministern gjorde. Det var också taktiskt oförsvarbart – snacka om politiskt självmål.

En förklaring kan vara att han vant sig vid att använda det internt bland de sina, och sedan schabblade när han skulle formulera sig i intervjun. ”Inrikes födda” funkar betydligt bättre, men jag gissar att han även ville räkna bort andra generationens invandrare, och då finns ingen bra benämning.

Men frågan, som den var ställd, handlade om vilka åtgärder som bör sättas in mot arbetslösheten, närmare bestämt om det är läge att stimulera ekonomin. I det sammanhanget är det faktiskt relevant att påpeka att det inte finns någon direkt arbetslöshet för den gruppen svenskar som inte är ungdom, handikappad eller utrikes-född. Det betyder då inte att de grupper som saknar jobb ska stå i en virtuell skamvrå, utan att regeringen behöver fokusera på att hjälpa dem in på marknaden istället för att ägna sig åt generell ekonomistimulans. Det gör man också – genom restaurangmomssänkning, instegsjobb och sänkt arbetsgivaravgift för unga – huruvida åtgärderna är rätt går att diskutera, men det är iaf tydligt vilken avsikten är.

Det riktigt bisarra är den stora mängden twittrare, bloggare och även journalister som drar slutsatsen att uttalandet beror på att han tycker dessa grupper är oviktiga. Det finns många känslor, men ingen logik och inget kritiskt tänkande i den slutsatsen.

Det är också viktigt att minnas att även i de grupper som har hög arbetslöshet, som utrikes födda, är det långt fler som jobbar än som inte gör det. Vi behöver våra invandrare. Vi behöver också ha en arbetsmarknadspolitik som är riktad till dem som saknar jobb. Vi behöver också kunna diskutera de politiska utmaningarna genom att nämna dem vid sina rätta namn.

”Etnisk svensk” är inte det rätta namnet, men det är inte så ”otäckt” eller ”diskriminerande” som många försöker göra gällande heller, och det skulle förvåna mig enormt om Reinfeldt eller någon annan politiker någonsin använder det igen.

SvD, SvD, DN

Reinfeldts översitteri

Jag har nu kollat flera gånger på söndagens partiledardebatt, och gjort följande findings:

  1. Alla hånlog ungefär lika mycket utom Göran Hägglund.
  2. Sjöstedt hade dessutom spår av fradga i sina uppdragna mungipor.
  3. Löfvén var elakare än Reinfeldt i kommentarerna.

Men den som är högst i rang får inte hånle enligt en av retorikens gyllene grundprinciper, för då blir det arrogans, och så väcks mobbingempatin hos oss andra, som Ulvskog så riktigt påpekade. Tack, Marita, för att du värnar om de kränkta känslorna hos Stefan Löfvén när Fredrik Reinfeldt kallade honom vid förnamn. Att flera andra inklusive Fridolin också gjorde det har ingen betydelse – det som spelar roll är att en statsminister tydligt tar avstånd från den destruktiva väg av respektlöshet som du-reformen lett oss in på.  

Egentligen var förstås Sjöstedt värst i sina angrepp, men ingen bryr sig, eftersom vänsterfolk ju ska vara rätt arga mest hela tiden enligt stereotypen.

Så nu är det bara för Reinfeldt att öva fram Hägglunds lätt bekymrade min framför spegeln.

Det känns dock bra att svensk debatt har rätt fokus.

SvD, SvD

Ingvars revansch

Jag läser intervjun med Ingvar Carlsson, och förundras över superlativerna. Visserligen har bara delar läckt från S’ skuggbudget, men man kan ändå konstatera att skillnaderna mellan S och Alliansen är mikroskopiska. Nu är det fullt möjligt att det kommer mer på längre sikt, men när de redan sagt sig acceptera RUT och jobbskatteavdragen är de stora penndragen uteslutna.

IC pratar om nedmonterad välfärd. Men om välfärden är vård, skola och omsorg har den inte alls mindre medel idag än för sex år sedan. Privatiseringen började för övrigt på S’ tid, och det finns inga signaler om att det ska ändras – tvärtom.

Sedan tycker jag det är lite spännande hur han menar att minoritetsregerande är ett etablerat sätt att regera – det är förstås helt rätt, men en tanke går till Mona Sahlins ilska och framför allt Maria Wetterstrands fräsande raseriutbrott på valnatten när Reinfeldt förklarade sig vilja regera vidare i minoritet. Då var det höjden av ansvarslöshet, enligt vänstersidan.

Enligt Carlsson handlar politiken idag om en ”en ideologisk uppgörelse med marknadsliberalismen”. Nej, Ingvar, det gör det inte. Det finns inget sådant i det Löfvén säger. Antingen har Ingvar inte lyssnat eller också applicerar han sitt eget önsketänkande på dagens situation, eller också kör han det gamla knepet: ”Vi kanske driver samma politik, men vi är goda och de är onda.”

Debatten om åldersbestämning

Antalet ensamkommande flyktingbarn har ökat det sista decenniet från några hundra till flera tusen om året.

Jag tycker det låter vettigt att vi försöker harmonisera åldersbestämningsreglerna med vår omvärld, av alla de skäl som Staffan Danielsson tar upp. Det är särskilt viktigt att vi som tycker invandring generellt är positivt, och som ser det som en självklarhet att vi i i-länderna hjälper asylsökande, också kan ta den andra änden av debatten: den som handlar om att ha regler som motverkar missbruk.

Det tjänar alla på.

Matmoms som budgetinkomst

Sanna Rayman är tillbaka, och gläds åt att sänkningen av restaurangmomsen faktiskt givit nya jobb.

Jag har alltid gillat reformförslaget – även när det var rödgrönt. Förutom de skäl Sanna nämner finns aspekten att hederliga krögare gynnas på bekostnad av ohederliga konkurrenter, och det tjänar vi alla på på längre sikt.

Jag har inte heller förstått den massiva kritiken från både höger och vänster. Många verkar kräva att varenda krona BÅDE ska gå tillbaka i prissänkningar OCH i reda jobb. Sker inte detta är det en total förlust för samhället. Dessutom är alla restaurangägare djävulens tjänare, och deras vinst är därför fel i sig.

Det blir dock spännande nu inför S-budgeten. Magdalena måste göra följande matematiska övning:

  • höjda ersättningsnivåer för akassa och fkassa
  • övertrumfa regeringen marginellt i deras satsning på utbildning, så att de kan fortsätta hävda att denna halva promille innebär en enorm skillnad för arbetslösas möjlighet att få kvalificera sig för dagens jobbutbud
  • hålla samma budgetramar som regeringen

Detta har hon och andra förberett genom att prata ner momssänkningen och låtsas att den inte ger ett endaste jobb och därför kan tas bort utan att det märks alls. ROT, RUT och jobbskatteavdrag ska däremot inte tas bort, så denna moms är hennes enda inkomstkälla.

Så hur ska hon tackla detta nya läge?

Kan höra Reinfeldt redan nu: ”Riktiga jobb byts mot bidrag.” Och sedan ett rätt trist fäktande mellan Borg och Andersson om hur viktig momssänkningen varit för jobbskapandet. Det är absolut viktigt att siffror kan visas, men det finns en risk för överdrift.

Om utgången ovan är given är sedan frågan hur det blir fortsättningsvis.

Kommer även de kommande två årens skuggbudgetar att förutsätta en återgång till det gamla momssystemet för att finansiera försäkringssystemshöjningar? Och sedan gör S och Alliansen precis likadant i allt övrigt?

I så fall blir det rätt tråkigt.

Rasistisk konst

Jag är fascinerad över debatten kring Lena Adelsohn Liljeroths tårtätande, och då både den som står i artiklar, och den som förs i kommentarsfält. Inte att den förs, utan hur den förs.

  • Nationalisterna gnuggar händerna och tycker att det är självklart att bilden inte är rasistisk och hade det varit en blond kvinna hade ingen sagt något och här har vi nu ett typexempel på hur allt blir rasism även fast det inte är det …
  • Afrosvenskarnas riksförbund tycker ministern ska avgå, men vill inte alls kommentera den afrikanske konstnärens rätt till sitt konstverk, av skäl som jag inte kan greppa. Dessutom verkar de ha tagit tillfälligt i akt att ställa helt andra krav på ministern för att dra tillbaka avgångskravet, och det liknar utpressning om det stämmer. Hoppas det inte gör det.
  • De som kämpar mot könsstympning tycker att detta minsann inte alls bidrar i den kampen.
  • Den normalt ivriga ”kulturvänstern” är måttligt intresserade av att rycka ut till den moderata ministerns försvar, och säger knappt flaska.

Låt oss gå logiskt fram och ta ett helhetsperspektiv.

Figuren är rasistisk – därom råden för mig ingen tvekan. Det är en pre-50-tals-nidbild av den sort som användes när afrikaner var närmast okända i Skandinavien, och något man kunde driva med. Om en tårta gjord av en sådan figur hade serverats på en ”normal” tillställning – privat eller offentlig – hade den varit helt förkastlig. Därför förstår jag den som upprörs vid första anblicken. Det gjorde jag också.

Men en konstnärs bästa verktyg är sådant som provocerar, och detta var inte skapat av ett lokalt bageri till en fest vilkensomhelst, utan skulle vara höjdpunkten på konstnärernas riksorganisations firande. Det är det kontextet som gör hela skillnaden. En konstnär ska väcka känslor och tankar hos den som upplever konstverket, och då är faktiskt allt tillåtet. Blod, äckel, hotfullhet, rasistiska symboler, könsorgan, … I det här fallet sattes flera delar ihop: Nidbilden av afrikanskan med rasistiska undertoner, den skrikande kroppen som ingen visste fanns där förrän de skar, det blodliknande innanmätet och sedan det faktum att det var en tårta – som symboliserar fest och lättsamt umgänge. Jag kan inte säga annat än att det var oerhört provokativt och smart.

Man kan därför inte, som afrosvenskarna, hoppa över konstnärens rätt och ansvar här, bara för att det är mer spännande att ge sig på ministern. Antingen har han rätt att göra detta konstverk eller också har han det inte. För mig är det helt självklart så att har rätt.

Det blir också mycket fånigt när man försöker väga huruvida denna insats för kvinnlig omskärelse är meningsfull eller inte – för den som driver en verksamhet för att rädda dessa kvinnor ska självklart alla åtgärder evalueras och enbart de som ger effekt sättas in, men så ser inte konstnärens uppgift ut. Han ska påverka dem som upplever hans konst, dvs de som var i rummet.

Så innan vi bedömer LALs ansvar behöver vi ha bildat oss en uppfattning om konstnärens. Hade han rätt till sitt konstverk eller inte?

LAL är inbjuden hedersgäst, och ställs oförberedd inför den skrikande tårtan – att hon skrattade när tårtan började låta är inte konstigt – det är en normal mänsklig reaktion när man hoppar till. Hon har varit i politiken hela sitt vuxna liv och vet också att detta kommer att väcka rabalder, och tyckte nog egentligen detta var allt annat än kul egentligen.

Men hon har bara två alternativ.

  1. Vägra skära i tårtan och lämna rummet.
  2. Spela med.

Själv tycker jag det hade varit fegt att sätta sig på tvären och säga ”nej, det här kan jag inte gå med på, för det kan hamna på youtube”, men det är förstås en subjektiv bedömning. Men den som tycker konstnären har rätt till sitt verk måste rimligtvis förklara varför man ändå tycker en minister ska bojkotta konsten när den blir för provokativ.

Framtidsretorik

Vet inte riktigt hur svenskans rubriksättare tänkt sig att detta skulle läsas…

Waidelich och det glömda akassekriget

Efter Juholts avgång glömde alla snabbt den för förra torsdagen stora frågan, nämligen den om Vem Strök A-kassan Ur Skuggbudgeten.

På något sätt verkar media ha rusat åstad och missat att Waidelich faktiskt någon dag tidigare tagit på sig skulden, och förnekat att det där som stod i DI om att han inte varit med på noterna skulle ha varit sant. Det hette att han offrade sig för Juholt, och så kan det vara. Det kan också vara så att det verkligen var hans idé, eller att de kom på det tillsammans.

När så Waidelich dök upp där utanför Sveavägen 68 för att ”berätta hur det gått till” tänkte jag: ”han är där för att ta på sig skulden”. Det är också enda förklaringen till att VU trots alla bevis man hade köpte Juholts förklaring.

Waidelich bondeoffrades för Juholt, eller ”tog ansvar för sina egna handlingar”, någotdera, och Juholt köpte därmed mer tid på posten, men den tiden skulle senare visa sig bli sisådär en dag.

Juholt var emot Europapakten, förmodligen för att det var torsdag och fullmåne och han råkade säga nej, för inget av hans infall hade ju normalt grund i eftertänksamhet.

Men han hade fått så mycket skäll för allt velande, så av prestigeskäl kunde han inte backa, trots att det var uppenbart fånigt att stå på sig.

Så sent som i början av veckan stod Waidelich där trots ledarlöshet och försvarade samma nej. Det förvånade mig. Han hade kunnat uttryckt sig försiktigare, som t ex ”frågan diskuteras”.

Så kom beskedet att nejet blivit ett ja. Sunt förnuft och traditionell socialdemokratisk pragmatik, så egentligen inte förvånande, men vem sa egentligen ja?

Förmodligen behandlade VU frågan när man ändå satt där och diskuterade dag ut och dag in. Förmodligen fick Löfvén sista ordet. Alla visste ju att det var bråttom.

Det vi vet är att det iaf inte var Waidelich, eftersom pressmeddelandet inte kom från honom.

Jag sätter inte många Eurocent på att han är finansministerkandidat när februari är slut.

Vad gäller Löfvén är jag glad att han fick jobbet. Han verkar hederlig och pragmatisk, och det är precis vad Sverige behöver för att klara de kommande 2½ åren av minoritetsregering. Någon som sätter Sveriges bästa före sin egen prestige att försvara Veckans Infall.

SvD, SvD, DN