KD går ut och säger sig vara emot ”pappamånader”. Egentligen är det förstås öronmärkningen av dagar till respektive förälder man är emot, men i praktiken är man emot att tvinga pappor att vara hemma – därom råder ingen tvekan.

Då får man vips en bunter nya väljare – sannolikt främst från andra allianspartier.

Det är inget konstigt med det – de väljare som varit emot öronmärkningen har tidigare inte haft någonstans att ta vägen, och även om KD aldrig själva kommer att kunna driva igenom någon förändring känns det nog ändå bra för dessa väljare att partiet när frågan kommer upp.

Det som däremot är rätt anmärkningsvärt är att de manliga väljarna inte ökar alls – utan det är de kvinnliga som prioriterar denna fråga.

Vad kan man läsa ur det?

Jag vill få det sagt på en gång: Ordval är viktigt. Etnicitet är ett laddat begrepp, och det var klantigt att använda det som statsministern gjorde. Det var också taktiskt oförsvarbart – snacka om politiskt självmål.

En förklaring kan vara att han vant sig vid att använda det internt bland de sina, och sedan schabblade när han skulle formulera sig i intervjun. ”Inrikes födda” funkar betydligt bättre, men jag gissar att han även ville räkna bort andra generationens invandrare, och då finns ingen bra benämning.

Men frågan, som den var ställd, handlade om vilka åtgärder som bör sättas in mot arbetslösheten, närmare bestämt om det är läge att stimulera ekonomin. I det sammanhanget är det faktiskt relevant att påpeka att det inte finns någon direkt arbetslöshet för den gruppen svenskar som inte är ungdom, handikappad eller utrikes-född. Det betyder då inte att de grupper som saknar jobb ska stå i en virtuell skamvrå, utan att regeringen behöver fokusera på att hjälpa dem in på marknaden istället för att ägna sig åt generell ekonomistimulans. Det gör man också – genom restaurangmomssänkning, instegsjobb och sänkt arbetsgivaravgift för unga – huruvida åtgärderna är rätt går att diskutera, men det är iaf tydligt vilken avsikten är.

Det riktigt bisarra är den stora mängden twittrare, bloggare och även journalister som drar slutsatsen att uttalandet beror på att han tycker dessa grupper är oviktiga. Det finns många känslor, men ingen logik och inget kritiskt tänkande i den slutsatsen.

Det är också viktigt att minnas att även i de grupper som har hög arbetslöshet, som utrikes födda, är det långt fler som jobbar än som inte gör det. Vi behöver våra invandrare. Vi behöver också ha en arbetsmarknadspolitik som är riktad till dem som saknar jobb. Vi behöver också kunna diskutera de politiska utmaningarna genom att nämna dem vid sina rätta namn.

”Etnisk svensk” är inte det rätta namnet, men det är inte så ”otäckt” eller ”diskriminerande” som många försöker göra gällande heller, och det skulle förvåna mig enormt om Reinfeldt eller någon annan politiker någonsin använder det igen.

SvD, SvD, DN

Jag läser intervjun med Ingvar Carlsson, och förundras över superlativerna. Visserligen har bara delar läckt från S’ skuggbudget, men man kan ändå konstatera att skillnaderna mellan S och Alliansen är mikroskopiska. Nu är det fullt möjligt att det kommer mer på längre sikt, men när de redan sagt sig acceptera RUT och jobbskatteavdragen är de stora penndragen uteslutna.

IC pratar om nedmonterad välfärd. Men om välfärden är vård, skola och omsorg har den inte alls mindre medel idag än för sex år sedan. Privatiseringen började för övrigt på S’ tid, och det finns inga signaler om att det ska ändras – tvärtom.

Sedan tycker jag det är lite spännande hur han menar att minoritetsregerande är ett etablerat sätt att regera – det är förstås helt rätt, men en tanke går till Mona Sahlins ilska och framför allt Maria Wetterstrands fräsande raseriutbrott på valnatten när Reinfeldt förklarade sig vilja regera vidare i minoritet. Då var det höjden av ansvarslöshet, enligt vänstersidan.

Enligt Carlsson handlar politiken idag om en ”en ideologisk uppgörelse med marknadsliberalismen”. Nej, Ingvar, det gör det inte. Det finns inget sådant i det Löfvén säger. Antingen har Ingvar inte lyssnat eller också applicerar han sitt eget önsketänkande på dagens situation, eller också kör han det gamla knepet: ”Vi kanske driver samma politik, men vi är goda och de är onda.”

Antalet ensamkommande flyktingbarn har ökat det sista decenniet från några hundra till flera tusen om året.

Jag tycker det låter vettigt att vi försöker harmonisera åldersbestämningsreglerna med vår omvärld, av alla de skäl som Staffan Danielsson tar upp. Det är särskilt viktigt att vi som tycker invandring generellt är positivt, och som ser det som en självklarhet att vi i i-länderna hjälper asylsökande, också kan ta den andra änden av debatten: den som handlar om att ha regler som motverkar missbruk.

Det tjänar alla på.

Sanna Rayman är tillbaka, och gläds åt att sänkningen av restaurangmomsen faktiskt givit nya jobb.

Jag har alltid gillat reformförslaget – även när det var rödgrönt. Förutom de skäl Sanna nämner finns aspekten att hederliga krögare gynnas på bekostnad av ohederliga konkurrenter, och det tjänar vi alla på på längre sikt.

Jag har inte heller förstått den massiva kritiken från både höger och vänster. Många verkar kräva att varenda krona BÅDE ska gå tillbaka i prissänkningar OCH i reda jobb. Sker inte detta är det en total förlust för samhället. Dessutom är alla restaurangägare djävulens tjänare, och deras vinst är därför fel i sig.

Det blir dock spännande nu inför S-budgeten. Magdalena måste göra följande matematiska övning:

• höjda ersättningsnivåer för akassa och fkassa
• övertrumfa regeringen marginellt i deras satsning på utbildning, så att de kan fortsätta hävda att denna halva promille innebär en enorm skillnad för arbetslösas möjlighet att få kvalificera sig för dagens jobbutbud
• hålla samma budgetramar som regeringen

Detta har hon och andra förberett genom att prata ner momssänkningen och låtsas att den inte ger ett endaste jobb och därför kan tas bort utan att det märks alls. ROT, RUT och jobbskatteavdrag ska däremot inte tas bort, så denna moms är hennes enda inkomstkälla.

Så hur ska hon tackla detta nya läge?

Kan höra Reinfeldt redan nu: ”Riktiga jobb byts mot bidrag.” Och sedan ett rätt trist fäktande mellan Borg och Andersson om hur viktig momssänkningen varit för jobbskapandet. Det är absolut viktigt att siffror kan visas, men det finns en risk för överdrift.

Om utgången ovan är given är sedan frågan hur det blir fortsättningsvis.

Kommer även de kommande två årens skuggbudgetar att förutsätta en återgång till det gamla momssystemet för att finansiera försäkringssystemshöjningar? Och sedan gör S och Alliansen precis likadant i allt övrigt?

I så fall blir det rätt tråkigt.

Vet inte riktigt hur svenskans rubriksättare tänkt sig att detta skulle läsas…

Efter Juholts avgång glömde alla snabbt den för förra torsdagen stora frågan, nämligen den om Vem Strök A-kassan Ur Skuggbudgeten.

På något sätt verkar media ha rusat åstad och missat att Waidelich faktiskt någon dag tidigare tagit på sig skulden, och förnekat att det där som stod i DI om att han inte varit med på noterna skulle ha varit sant. Det hette att han offrade sig för Juholt, och så kan det vara. Det kan också vara så att det verkligen var hans idé, eller att de kom på det tillsammans.

När så Waidelich dök upp där utanför Sveavägen 68 för att ”berätta hur det gått till” tänkte jag: ”han är där för att ta på sig skulden”. Det är också enda förklaringen till att VU trots alla bevis man hade köpte Juholts förklaring.

Waidelich bondeoffrades för Juholt, eller ”tog ansvar för sina egna handlingar”, någotdera, och Juholt köpte därmed mer tid på posten, men den tiden skulle senare visa sig bli sisådär en dag.

Juholt var emot Europapakten, förmodligen för att det var torsdag och fullmåne och han råkade säga nej, för inget av hans infall hade ju normalt grund i eftertänksamhet.

Men han hade fått så mycket skäll för allt velande, så av prestigeskäl kunde han inte backa, trots att det var uppenbart fånigt att stå på sig.

Så sent som i början av veckan stod Waidelich där trots ledarlöshet och försvarade samma nej. Det förvånade mig. Han hade kunnat uttryckt sig försiktigare, som t ex ”frågan diskuteras”.

Så kom beskedet att nejet blivit ett ja. Sunt förnuft och traditionell socialdemokratisk pragmatik, så egentligen inte förvånande, men vem sa egentligen ja?

Förmodligen behandlade VU frågan när man ändå satt där och diskuterade dag ut och dag in. Förmodligen fick Löfvén sista ordet. Alla visste ju att det var bråttom.

Det vi vet är att det iaf inte var Waidelich, eftersom pressmeddelandet inte kom från honom.

Jag sätter inte många Eurocent på att han är finansministerkandidat när februari är slut.

Vad gäller Löfvén är jag glad att han fick jobbet. Han verkar hederlig och pragmatisk, och det är precis vad Sverige behöver för att klara de kommande 2½ åren av minoritetsregering. Någon som sätter Sveriges bästa före sin egen prestige att försvara Veckans Infall.

SvD, SvD, DN

När vi sextiotalister växte upp fanns, grovt uttryckt, skattehöjarvänstern som såg fiender i varje företagare, samt elitistiska direktörs- och finansvalpskramarhögern. Vidare fanns bondecentern och ett folkparti som ingen visste vad de ville. KD var personen Alf Svensson och en bunter livetsordare, och vänstern var arga kommunister i vinröda plyschbyxor.

Sedan kom miljöpartiet och pratade vindkraft och ville att vi i det närmaste skulle återgå till att åka häst och vagn. I övriga frågor hade man i princip inga åsikter.

Svensk politik var helt polariserad. Det fanns faktiskt inget parti för ”vanligt folk”.

Reinfeldt insåg det, och tog några rejäla kliv åt vänster. Det viktigaste vägvalet tror jag var när han slutade prata om sänkta marginalskatter och istället betonade att skattesänkningarna skulle gälla den som tjänar minst, och när fokus lades på medelklassens vardag.

Därmed lyckades han plötsligt omfamna hela det åsidosatta svenska mittfältet, och en ny era i svensk politik inleddes. Helt säkert stretade många högerstofiler och ville dra partiet tillbaka, och en del knorrande hörs än, men det finns inget parti till höger om Allianspartierna som kan fånga upp dessa röster, så de kan tjura bäst de vill. De lägger i alla fall blåa röster i lådorna.

Jag har läst mycket av det som skrivits om Juholt under de senaste dagarna, och på något märkligt sätt lyckas i princip alla analyser missa det uppenbara:

Juholt avgick inte pga media, interna stridigheter eller felsägningar, utan pga det låga väljarstödet. Det sa han själv, rakt ut.

Det urkassa väljarstödet beror uppenbarligen på att väljare inte tycker S representerar deras åsikter. Var är då lösningen? Ja, förbryllande många tycker det är:

1. att hitta en partiledare som kan ”ena partiet”
2. att formulera en tydlig vänsterpolitik

Jag är liksom stum av förundran. Det är ju inte de egna som utgör det förlorade väljarstödet, utan alla andra, som inte är medlemmar i partiet, och som inte gillar vad de hör. Och de ligger inte till vänster åsiktsmässigt, de ligger i mitten.

Att hitta en partiledare som sätter fokus internt, och som sedan formulerar en politik för redan frälsta är som att driva en konsumbutik som bara har öppet när personalen vill jobba och som bara säljer de varor personalen vill köpa, där kunderna får stå utanför och trampa medan personalen tar två timmars fikarast.

Juholt pratade visioner, men dessa bubblade upp lite spontant i hans ganska vimsiga huvud och ut till media helt utan att passera hans organisation. Ta bara barnfattigdomen, som Jämtin nämnde som hans stora bidrag till framtidens socialdemokrati. Inte en enda djupanalys, än mindre konkreta förslag, har blivit resultatet av allt skroderande förra sensommaren.

I den handfasta politiken var de svarslösa.

1. RUT: ”Vi ska ha ett halvt RUT-avdrag”
2. Libyen: Prästens lilla kråka.
3. Äldrevården: ”Vinster får inte gå till Skatteparadis.” Nehej, men hur ska det vara istället då? Inget svar.
4. Saab: ”Regeringen har gjort fel.” Hur skulle de gjort då? ”Vet inte, för Reinfeldt har inte svarat på ett brev jag skrev en gång.”

Det är inte media, inte felsägningarna i sig, inte dessa omtalade knivhugg, inte hyresbidraget utan bristen på konkreta lösningar på dagens problem.

När vi går till val säger vi: ”Jag litar på att du driver Sverige åt det håll jag vill.” Då måste vi veta vad den vi röstar på verkligen tänker göra med vår röst. Den som har fullt upp med internt navelskåderi lär aldrig komma på fråga.

DN, SvD, AB, Exp, SvD