Asyl är inte ett tack

SverigeAsyl för tolkar från Afghanistan är egentligen ganska lätt att gå med på.

Utan att vara insatt alls kan jag direkt köpa att de löper en uppenbar fara för sina liv när Sverige lämnar Afghanistan.

Men ändå håller jag inte med denna insändare. Anledningen ligger i definitionen av asyl som skydd åt den som flyr undan en rad definierade förtryck och faror.

Det Billström säger är att vi ska ge skydd åt den som behöver, och vi ska inte ge skydd åt den som inte behöver. Vad den som söker asyl har jobbat med eller gjort för Sverige har ingen relevans. Men han säger också att den som varit tolk rimligtvis kan visa ett sådant skyddsbehov, och då löser det sig liksom av sig självt. Och jag håller med.

För om vi plötsligt definierar om asylbegreppet så att man kan få en gräddfil för att man hjälpt Sverige skapar vi ett märkligt prejudikat för framtiden. Våra lagar och regler måste stå över sådant.

Däremot kan man förstås säga att hela gruppen tolkar har ett skyddsbehov, på samma sätt som vi gjort med syrierna. Men då är det inte för att de hjälpt just Sverige, utan för att det går att visa att hela gruppen undantagslöst riskerar förföljelse. För det är just denna ”de har ställt upp för oss, så nu måste vi betala tillbaka”-inställning som är fel. Det ska inte spela någon roll vilket land de hjälpt. Asyl får inte vara en kärleksförklaring eller ett tack för trogen tjänst.

Så jag tycker egentligen det är ganska lätt. Jag hoppas tolkarna flyttar hit med sina familjer, och jag hoppas de blir lyckliga här, och kan skapa bra liv för sig själva och sina barn.

Och jag tycker det kan uppnås med de regler vi har.

Konsten att inte nämna barnen

PysselEn hel artikel om vårdnadsbidrag lyckas docenten Andreas Bergh författa utan att ens nämna fenomenet ”barn” och vad som är bäst för dem. Det i sig är en prestation. Kanske är det medvetet – kanske tycker han bara det är irrelevant.

Jag hör till dem som fick vårdnadsbidrag på nittiotalet, under den korta tid det fanns, efter en tuff politisk kamp från Alf Svensson. Jag var hemma i hela sex år med mina äldsta barn. Föräldrapenningen drygades ut med extrainkomster som lärare/kursledare medan mormor passade barnen. Och med några tusenlappar i vårdnadsbidrag. För det kommer jag att betala i form av lägre pension så småningom.

Det var det värt.

De yngre har däremot gått på dagis sedan ”normal” ålder, dvs dryga året.

Jag förstår drivkraften hos KD och alla andra som vill ha vårdnadsbidrag. Det handlar inte om att ”passa barn”, som Bergh lite föraktfullt uttrycker det. Det handlar om att vilja vara med dem under deras första år. Att vara den som visar dem världen, att få uppleva deras stora bedrifter när de klättrar, pratar, funderar, upptäcker och drar slutsatser. Det handlar om att knyta band för livet. Band som många av oss som jobbar heltid faktiskt helt missar, därför att barnen istället utvecklas i en artificiell miljö. För det är vad dagis är. Det är ett låtsashem. Jag gillar dagis. Jag har massor av bra erfarenheter. Men det betyder inte att jag inte ser att det inte är the real thing.

Jag har en nyanserad bild av vad som är bra för barn. Och jag blir förbannad när jag läser det förakt för föräldrar som vill vara hemma som skymtar i ordvalen hos docent Bergh.

När detta är sagt har han förstås rätt i sak. I övrigt, vill säga.

Det är ett problem med vårdnadsbidrag att det cementerar strukturer. Den som redan har låg eller ingen inkomst, eller som står långt från arbetsmarknaden riskerar att fastna ännu mer. Och det finns ytterligare ett problem han inte nämner – och det är att barn till utrikes födda i vissa fall verkligen kan behöva den introduktion till Sverige och svenska språket en förskola kan ge.

Jag kan tycka att vårdnadsbidrag ska finnas för barnens och familjernas skull. För de där föräldrarna som kämpar för att ge sina barn en Bullerbyuppväxt, i en stark familj. Jag tycker det är bra att inte tvinga alla in i samma form. Förskolor kostar faktiskt samhället enorma summor pengar, som sparas in när barnen är hemma.

Å andra sidan tycker jag vi kanske borde tänka om – av de där andra skälen jag nämner där ovan.

En ”omtanke” skulle kunna vara den modell där föräldrarna kan vara dagpappor eller dagmammor åt sina egna barn. Då måste man uppfylla vissa krav, och det finns en kommunal tillsyn med i bilden. Jag tror det är den bästa lösningen.

Men jag är öppen för fler förslag.

Så länge de har barnens bästa som utgångspunkt.

Somalier som syrier

IslandSå jag tycker det är väldigt bra att tidningarna – och då främst AB – inte bara rapporterar siffror från Syrien, utan också faktiska fall. Det ger en känsla av närhet – av att detta angår oss alla. Det bidrar till att vända den flyktingfientliga opinionen åtminstone något.

Och så tänker jag att om man hade gjort så med Somalia hade vi kanske haft en annan situation idag. Den ”insikt”, utbredd långt utanför nationalisterna, som säger att de somalier som flyr hit inte har ”riktiga” problem hade kanske inte haft sådant fäste.

Men det är också möjligt att jag har fel.

Syrier ser ut ungefär som vi. De bär i många fall inte slöja, och de visas i miljöer som vi känner igen oss i. Det gör det lätt att empatisera med dem. Dra ut linjerna och känna att det skulle kunna vara jag och min familj.

Kanske är det så att hur många historier man än hade berättat om flyende somaliska familjer hade det i alla fall inte hjälpt. Kanske har vi i så många år överösts av bilder på svältande afrikanska barn att Sveriges folk hade ryckt på axlarna och känt att det där berör inte oss egentligen, och jag kan väl skänka en liten slant, men de behöver ju inte komma hit bara för att det är lite krig och förföljelser och så.

Där har vi i så fall den verkliga rasismen – den som man inte vet om själv.

De som går att rädda

Ljusbrun”Hur kunde det hända” är frågan alla vi som lärt om judeutrotningen i skolan ställt oss. Att nazismen var fel och att rasism, med apartheid som i Sydafrika, också är förkastligt är djupt rotat i det svenska medvetandet. Vi sätter likhetstecken mellan nazism, rasism och ondska. 

Jag har ju vandrat runt i olika grupperingar ett tag under min research för Cuprum, och jag är, som jag tidigare skrivit, uppriktigt rädd. Historien upprepar sig, medan den högre debatten fokuserar på märkliga sidofrågor, såsom vem som kan kallas ”rasist”, huruvida det är rätt eller fel av Timbuktu att rappa om våld, om FP ”fiskar i grumliga vatten” när de föreslår språkprov för invandrare, huruvida SD bör avgöra brytpunktsproblematiken och huruvida sverigedemokratiska kommunalråd i Sveriges utmarker har begått diverse brott. Det har de ju alltsomoftast. Men vad hjälper det när stora delar av det svenska folket i övrigt samtidigt ägnar sig åt den största åsiktsförflyttning jag varit med om i mitt 47-åriga liv. 

Jag kallar sällan eller aldrig sverigedemokrater som grupp för nazister eller för rasister. Dels för att det inte är sant annat än i en del av fallen, och dels för att det är extremt kontraproduktivt. Det skapar bara ett hysteriskt och anklagande tonläge. 

Jag tycker istället diskussionen om nationalismen måste föras utan att oavbrutet prata om det politiska partiet SD. Och jag tycker vi delvis ska sluta skuldbelägga SD för nationalismen. Nationalismen kom först. SD är en produkt. Jag vill gå längre än så och säga att SD och deras procentsats faktiskt är långt mycket mer ointressanta än den nationalistiska åsiktsförflyttning jag nämnde.

Och det är än mindre meningsfullt att bunta ihop SDs åsikter med övriga partier. SD har åsiktsöverlapp med de flesta falanger. Man har konservatismen ”det ska vara som det var” gemensamt med KD och många gråsossar och gammelmoderater. Den ekonomiska politiken med främst S. Och EU-motståndet med V och MP. Alla former av guilt by association blir därför ”ovärda”, som generation Y säger.

Den svenska nationalismen bestod för femton år sedan av en liten grupp nazister och rasister som hatade judar och färgade, och som marscherade på Karl XIIs dödsdag och i största allmänhet var rätt löjeväckande. I övrigt fanns ett utbrett gnäll mot invandrare ”som får allt de pekar på” i svenska gårdar och stuvor, men den var ofarlig för den var ledarlös, och de som verkligen ville göra något åt saken hade ingen röst. De var hänvisade till att skräna, marschera och dela ut flygblad.

Men så kom Internet.

Hitler behövde vinna ett demokratiskt val för att komma åt medierna och kunna använda dem för propaganda. Internet ger alla en röst. Och svenska nationalister har använt den väl. I kommentarsfält, i facebookgrupper, på webbplatser och annorstädes pumpas samma budskap ut hela tiden. Vi vet vilka de är. ”De kostar pengar, de är inte flyktingar egentligen, de begår brott, de får aldrig jobb, och får de jobb tar de det från en svensk, de kommer hit och kräver”, yadayada.

Bakom denna propagandamaskin finns olika grupper av nationalister som oftast inte känns vid varandra.

  • Det är de verkligt mörkbruna rasisterna, som menar att färgade är på väg att utrota alla vita genom att komma hit och blanda sig med oss. ”Genocide”, dvs folkmord, är ordet som används.
  • Det är en sidogrupp av ovanstående med de som hatar muslimer bortom allt annat, och som är övertygade om att de kommit hit för jihad, och för att tvinga alla svenska kvinnor bära slöja. Ungefär som morerna gjorde i Spanien.
  • Sedan finns de normalbruna, som inte nödvändigtvis är rasister och definitivt inte nazister, men som tycker att alla flyktingar urholkar den svenska ekonomin, och att det daltas för mycket med människor från andra kulturer. De ska vara som vi, eller flytta härifrån.
  • Och så finns de ljusbruna som tycker att ”det ligger något i det där”, och som är i början av sin åsiktsförflyttning. De känner invandrare. De är inte rasister. De kan fortfarande räddas med fakta. Det värsta man kan göra mot dem är att sätta nedsättande stämplar på deras åsikter. När vi hånar dem föser vi bort dem.

Alla dessa grupper har det gemensamt att de anser att Sverige skulle må avsevärt bättre om vi var fler pursvenskar här. De har också det gemensamt att de hatar att bli kallade rasister. De som verkligen är det säger ”rasist är ett annat ord för anti-vit”. Övriga slår ifrån sig. De har inget emot adopterade svenskar. Alltså är de inte rasister. Det är kulturskillnaderna de inte vill vara med om.

”Nationalist” är ett bättre ord för all of the above. Det är dessutom ett ord de själva använder, och därför slipper man semantiskt tjafs när man använder det. Visst är det roligare att sätta nedlåtande epitet på en meningsmotståndare, men det har ett högt pris.

Vi behöver börja ta de riktiga diskussionerna. Den om varför vi hjälper flyktingar, när övriga Europa vägrar. Varför arbetskraftsinvandring är en plus-affär. Vem som egentligen begår brott. Och att det inte bara är att ”skicka pengar till närområdet istället för att ta hit dem”. Jag tycker här att Aftonbladets nya serie om flyktingar från Syrien är väldigt bra. De visar människorna bakom siffrorna.

All den tid vi politiskt korrekta och intellektuella spenderar åt att låtsas att vi har rätt att sätta agendan och föraktfullt rasiststämplar allt vi tycker är fel är faktiskt förlorad, och det blir allt svårare att vända samhällsdebatten rätt för varje dag som går. Sverige utanför storstäderna blir gradvis brunare, och när nästa kristallnatt kommer, fast denna gång med muslimer som fiende, finns det inte många kvar som inser att det faktiskt kunde hända igen.

Vi har alla ett ansvar att se till att vi inte hamnar där.

Rasister spelar ingen roll

lussekattSå Aftonbladet lyckades gräva fram en rasist till i SD-toppen. Och det bra att det kommer fram. Vi har en vice partiordförande i vår riksdag, som, i sin ungdom vid 53 års ålder, ansett att den som har en farmor eller morfar som inte var född i Sverige ska kunna utvisas till ett chilenskt fängelse om den begår brott. Och inte nog med det. Alla hens släktingar ska också utvisas. Riktigt vad gränsen går för tredje generationens släktingar vet inte jag.

Själv har jag svenskfödda mor- och farföräldrar, men vem vet – något av mina barn kanske gifter sig med ett barnbarn till en utlänning. Blir jag statslös om den maken begår ett brott?

Dessutom kan vi få slut på all mobbing i skolan genom att föräldrar och släktingar till de invandrarbarn som knäcker revben på svenska barn utvisas. Alla Olweusprogram och dialoger med barn om hur man är en bra kompis och annat trams blir då helt onödigt. För precis alla svenska barn är av naturen goda och omtänksamma. Godhetsgenen sitter förmodligen ihop med den som ger blont hår och blå ögon.

Jag brukar akta mig för att kalla sådant rasism som inte är rasism. Vi ska inte överanvända ordet tills det blir urvattnat. Detta är inte ett sådant fall. Sverigedemokraterna har en vice ordförande som är rasist. I ordets hela, fullständiga bemärkelse.

Jo, man kan säga att han menade det ju inte så och det var länge sedan och inte kan man väl märka ord så där? Men detta var inte ett förfluget ord i fyllan inför kompisar. Det var uttalat i radio. Och därmed genomtänkt och avvägt. Planerat. Och förmodligen betydligt närmare Jonas Åkerlunds egentliga uppfattning än det han tränats uttrycka idag.

Han kommer att få gå. Tror jag. Men jag är inte säker. Men han är så nära pensionen, så jag tror inte någon orkar bry sig om att låta honom sitta kvar.

Men det är inte viktigt.

Faktiskt.

För precis som Soran Ismail sa: Efter järnrörskalabaliken växte SD i popularitet.

Det är enkelt. Det som för de flesta svenskar – för jo, vi är ändå i klar majoritet – är djupt oetiskt biter helt enkelt inte på SDs väljare. Och jag tror att oavsett om Åkerlund får gå eller ej kommer det inträffade inte att ha någon negativ effekt på SDs väljare alls. Många kommer tvärtom att hylla honom för att han ”säger som det är”.

Det enda långsiktigt fungerande sättet att möta SD på är med fakta.

Så jag börjar med ett exempel.

Från SDs webbplats

”Det är djupt orättvist att en pensionär som arbetat och betalat skatt knappt har råd med vård samtidigt som den som uppehåller sig illegalt ska få samma service avgiftsfritt.”

Jimmie Åkesson, Almedalen -13

Fakta

En papperslös har inte rätt till samma service som den som ”arbetat och betalat skatt”. En vuxen papperslös har rätt till vård som inte kan anstå, mödrahälsovård och preventivmedelsrådgivning. Inget annat. Och vården är inte avgiftsfri.

Att möta den här typen av rena lögner är det enda som har någon liten möjlighet att få effekt.

Men inte ens det är jag säker på.

Lag (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd

7 § Ett landsting ska erbjuda sådana utlänningar som avses i 5 § och som har fyllt 18 år
1. vård som inte kan anstå,
2. mödrahälsovård,
3. vård vid abort, och
4. preventivmedelsrådgivning.

Allas kompis

NormandieDetta är en testballong. Löfvén skriver ”vi vill slippa bestämma vem vi ska regera med i förväg”, för att se om det går hem.

Han spekulerar i huruvida Reinfeldt kommer att genomföra Lööfs förslag om hon åker ur regeringen. Jo, men ingen kan väl på allvar tro att en treparti-alliansregering kan skrapa ihop någonting som ens är i närheten av den majoritet som behövs för att regera.

Man måste nämligen inte alltid bilda regering. Har man så kasst riksdagsunderlag att man inte kan få igenom sina förslag är det bättre att avstå. Har man åsikter som står långt från det största regerande partiet är det bättre att avstå. Sverige behöver en kompetent opposition.

Det börjar mer och mer kännas som om Löfvén är nervös och mest vill slippa sätta ner en fot. Han vill kunna vara allas kompis. Han vet att De rödgröna kastade Mona Sahlin ner i opinionsavgrunden, och därför vill han stanna kvar uppe i det trygga ”vi väntar och ser”-molnet.

Ännu mer spännande är det när Löfvén blir sur på Reinfeldt för att Lööf et al inte vill samarbete med Löfvén istället. Ungefär som ”det är ditt fel att din fru inte vill lämna dig och ha ett förhållande med mig istället”.

Påståendet ”politik blir bättre om man samarbetar brett” går som en röd tråd genom hela artikeln, men det leds aldrig i bevis – vare sig med logik eller exempel. Löfvén verkar räkna med att ivrig överanvändning av det positivt laddade ordet ”samarbete” ska göra att väljarna inte frågar ”på vilket sätt blir allt bättre?”.

För i själva verket är samarbete demokratins antites. Demokratin frodas i konflikten – dvs när man inte är överens. Demokratin kräver ifrågasättande. När politiska beslut fattas utan offentlig debatt bakom stängda dörrar förlorar medborgarna, och de enda som vinner är de som står utanför samarbete, dvs SD.

Vad han säger i artikeln är: ”Snälla väljare, låt mig slippa välja förrän valet är över, så lovar jag att blir en kanonbra förhandlare efter valet, och då fixar sig allt!”

Vad jag vill svara är: ”Sverige behöver en opposition, och inte sju partier som pratar tills de vill samma sak.”

TILLÄGG 15:10

Löfvén fortsätter blanda ihop korten. Fp och C har inte sagt nej till samarbete. De har sagt nej till att regera ihop. Självklart säger ingen nej till att samarbeta i specifika frågor, om det behövs.

Sedan är frågeställningen om vad som händer om ett eller två partier åker ur riksdagen helt irrelevant, för självklart får inte Alliansen regeringsmakten då. Så det finns ingen anledning alls att spekulera i vad en borgerlig tvåpartiregering ska ta sig till.

Och ja, oavsett regering blir det en förhandling efter valet, men det är en oändlig skillnad mellan att vara överens i 75% av frågorna och att vara det i 5%.

En femma i månaden till Krösus Sork

StudentJag har gjort en liten matematisk övning. Den är inte komplett, och det är möjligt att jag tänkt fel någonstans, i vilket fall jag gärna blir upplyst om detta, men jag tror den stämmer.

Det finns 1,4 miljoner skolbarn i Sverige. Då räknas grundskolor, gymnasier och särskolor.

Enligt denna artikel var vinstuttaget från samtliga aktiebolag som driver friskolor förra året 84 miljoner.

Men då ska sägas att även annat än skolor fanns med, eftersom några av aktiebolagen även bedrev annan verksamhet. Och dessutom vet vi inte hur mycket kapital som tillskjutits, eftersom bara uttag räknas. Många gånger följer vinstuttag investeringar. Dessa 84 miljoner är alltså mycket högt räknat. En sorts max-siffra.

Det betyder att vinstuttaget som allra mest kan tänkas uppgå till 60 kronor per elev och år. Dvs fem kronor per månad.

Nästa gång någon säger att ”vinstuttagen i skolan urholkar kvaliteten” kanske du ska fundera på att skicka med din unge en femma i månaden. För då får vi plötsligt råd med ökad lärartäthet, barn slipper mobbas och alla barns skolresultat kommer att skjuta i höjden.

Nej. Jag är inte på vinstivrarnas sida. Eller motståndarnas. Jag ser både för- och nackdelar med friskolor, och hoppas på en mer nyaserad diskussion.

Däremot är jag på det faktabaserade analyserandets sida. Och därmed för stävjandet av offerjournalistik och medvetet snedvriden propaganda, även kallad blåljugande.

För det är faktiskt just kritiskt tänkande som skolgång handlar om.

Kaxigt till vänster

KaxigDet är ganska kaxigt bland vänsterkrönikörer och politiker. Man har vinden i ryggen och är på väg mot en nästan säker valseger. ”När jag blir statsminister”, säger Löfvén.

Jag känner igen tongångarna som igår. Eller ja. Som för fyra år sedan.

Ända in i januari 2010 var skillnaden mellan blocken runt tio procentenheter. Och det lät likadant då.

Men det finns trots allt mycket som talar emot vänstersidan, och som de måste komma förbi för att vinna:

  1. Man är oense sinsemellan i stora frågor, och väljare gillar inte att inte veta vad man får för sin valsedel. V är för många mittenväljare ett osäkert kort, och så länge det inte är tydligt vilken inverkan de kan ha på en regering är risken att dessa väljare drar öronen åt sig.
  2. Löfvén är oprövad. Han har visat sig rätt svag i debatter – den retoriska förmågan är inte stor. Kommer han att hålla?
  3. Magdalena verkade bra i början, men känns alltmer osympatisk. Jag såg Lena Mellins intervju med henne, där hon upprepade samma svar om och om igen, trots att det inte besvarade det Lena frågade.
  4. S tog in SD i värmen genom att lägga en utskottsproposition som var skräddarsydd för att få SD att gå med på den. Den stora massan kanske inte bryr sig, men de tappar mycket i trovärdighet i de läger som verkligen avskyr SD när de gör så.
  5. Inför varje val (läste jag någonstans – har inte kollat upp det) tappar S under sommaren fram till september. Det gäller oavsett om man regerar eller inte.

Trots allt finns osäkerheten enbart på vänstersidan. På högersidan vet väljarna precis allt. Vad man har och vad man får.

Det är lite omvänt vad som brukade gälla på nittonhundratalet. Inför varje val hade då högersidan massor av väljarstöd för att de ville något annat, men det försvann som smör i solsken så fort vårsolen tittade fram under valåret, och på valdagen kände väljarna att nej – vi röstar på dem som vet hur man regerar hellre än dem som tjafsar sinsemellan.

 

Vart tog Offentliga Sektorn vägen?

SolrosJag efterlyste att Alliansen skulle prata mer om att de faktiskt byggt ut välfärden, eftersom många verkar ha helt missat detta, och tror att sjukhus och skolor plundrats för att dela ut skattelättnader.  Som tur är läser Alliansen Svavas blogg. *host*

Det har nu äntligen framkommit att 67 miljarder mer än 2006 satsas på vården. Jag gissar att den siffran innehåller inflation och kanske även ökade skatteintäkter som inte direkt kommer från statskassan, men det är inte det viktiga. Att fler jobbar i vården, och jag hoppas man räknar procentuellt så att man tagit hänsyn till befolkningsökningen, innebär kanske inte ett stopp för alla anklagelser om skattelättnader på välfärdens bekostnad, för det går alltid att ropa på mer, men det blir ändå inte samma promenadseger för oppositionen.

De rödgröna blev i alla fall tagna på sängen av denna siffra. Jag gissar att partiekonomiernas Excel-böcker kommer att växa åtskilligt när den ska kontrolleras framöver.

Men jag skulle vilja flytta hela debattens fokus.

På nittiotalet, under och efter Den Stora Krisen, var det ett budskap som hamrades in gång på gång: Jobben måste komma i den Privata Sektorn. Den Offentliga Sektorn måste krympas. Eller Ofantliga Sektorn.

Jag tror inte jag i svensk debatt hört ”offentliga sektorn” som begrepp på åratal. Kanske inte på hela tvåtusentalet. En förklaring kan förstås vara att offentliga sektorn numera inte bara består av offentliganställda, utan till stor del av människor som jobbar i privata vårdföretag och i friskolor. Därför skulle det bli trubbigt att återuppliva detta begrepp.

Men även om begreppet är utdaterat är inte principen det.

Vi behöver ha en balans mellan de som arbetar för det gemensamma och de som arbetar i näringslivet. Vi har en sektor där vi tar hand om varandra, och en sektor där vi tjänar pengar genom tjänster, handel och export. Detta är de allra flesta överens om ska fortsätta. Det som skiljer är inte hur många miljarder vi vill öronmärka till vad vid respektive budgetproposition, utan hur vi tycker denna balans ska se ut.

Det är svårt att förklara pedagogiskt varför det är bättre att arbetslösa lagar restaurangmat och städar våra hem än att de sköter gamla. Men det går genom att ta ett helhetsgrepp.

Vid varje halvårsbudget diskuteras enbart det budgetutrymme som finns för tillfället, och det är lätt att få intrycket att inga andra pengar spenderas någonstans. ”Regeringen lägger en miljard på ditt, men inget på datt”, kan det heta, fast ditt kanske har en budget på totalt tjugo miljarder och datt på tvåhundra miljarder. Pengar som inte ändras räknas inte.

Diskussionen om vad vi lägger skattepengar på är oerhört viktig, och den behöver lyftas till att prata faktiska siffror – och det gäller i synnerhet nu, när valårets främsta tema verkar vara skattesänkningar versus mer pengar till vården och skola.

Hur mycket får skolan kosta? Hur mycket får vården kosta? Om vi ökar deras respektive budgetar med ett visst antal procent – blir då verksamheten lika många procent bättre? Eller är det annat som behövs än pengar? Effektivitet kanske? Bättre styrmedel?

Jag tror alla vi som någonsin haft ett ekonomiskt ansvar för ett företag eller en organisation skulle reagera om ledningen sa att ”du ska lägga mer pengar på marknadsföring / IT / städning av lokaler” istället för ”jag vill att du åstadkommer detta – kom tillbaka och tala om vad det kostar”.

Det borde vara samma sak med välfärden.

”Vi vill ha en extra lärare i varje skolsal och det kostar X miljarder, som vi tycker statskassan ska betala” är betydligt tydligare än ”skolan ska ha mer pengar”.

”Idag jobbar var åttonde / tionde / tolfte / fjortonde person i vården, och vi tycker det istället ska vara så här stor andel.”

Jag är faktiskt lite nyfiken på både V och S. Hur tycker de samhället ska se ut? När det funnits budgetutrymme har Alliansen sänkt skatten – vilket gjort att vi klättrat några pinnhål ner från världens högsta skattetryck. Man har resonerat så att våra inkomster främst tillhör oss som arbetat ihop dem, och att när det blir ”pengar över” ska man ta ut mindre. På så sätt blir näringslivet, som ju är den bubbla som försörjer det gemensamma, starkare, och klarar att leverera mer.

Det tycker uppenbarligen inte V och S. Hur skulle de istället vilja ha det? Ska vi ha ett Sovjet där alla jobbar åt Staten? Var går gränsen för hur många som kan få sin lön ur statskassan?

För det är ett faktum att hade man inte sänkt skatterna med långt över hundra miljarder sedan 2006 hade vi kunnat utrota all arbetslöshet. Vi hade kunnat gjort som i Kina och gamla Sovjet, och haft rulltrappsväktare och bussvärdinnor, och vips hade hela Sverige haft jobb.

Sakta men säkert hade var fjärde, var tredje, varannan eller nästan alla svenskar arbetat i det som en gång var Den Offentliga Sektorn.

Är det det samhället vi ska ha?

Det behöver vi prata om, för det är där de verkliga skillnaderna mellan partierna finns.

Stopp för bäbisar!

Ätande barnSverigedemokraterna har berättat att vi kan spara 118 miljarder kronor på att inte låta människor leva i Sverige. Det är ju en föredömlig besparing.

Människor är dyra och onödiga. Ju färre vi är desto bättre har vi det. Tänk bara hur bra det var på medeltiden.

Jag har ett förslag till: Förbjud allt barnafödande. Nyfödda är riktigt odugliga till det mesta. De kostar enorma summor pengar, och är inte ens tacksamma över att finnas till. Inte kan de prata svenska heller, och de har svårt att förstå vår kultur.

Riktiga parasiter.

Har någon egentligen räknat på allt detta?

  • Barnbidrag
  • Föräldrapenning
  • Dagis
  • Skolor
  • Fritids
  • Gymnasier
  • Inkomstbortfall hos föräldrar
  • MVC, BVC

En flykting kostar samhället i i genomsnitt 3-4 år, men ungar är oanvändbara i tjugo år.

Valet måste vara självklart!

Förbjud bäbisar! Våga säga nej till Sveriges främsta bidragstagare!