Om det är ett generellt problem att glada skolstartare skapar överetablering av skolplatser i vissa kommuner, vilket i längden leder till resursslöseri kan det vara en bra lösning med ett kommunalt veto. Man ska inte låsa sig vid principer – jag kan låta mig övertygas, även om jag också ser problem med samma veto.

Men så som förslaget presenteras framkommer inte detta alls på någon fläck. Istället är det jubel och fröjd för man har hittat en medelväg. Det fina med förslaget är alltså inte problemet det hypotetiskt löser, utan den funktion det fyller genom att göra alla nöjda.

Öh.

Som grädde på röran vägrar också tongivande ansvariga, såsom Jämtin, att använda ordet veto. I långa krumbukter vägrar hon acceptera att möjligheten att neka utan att motivera sig är vara synonymt med detta ord.

Ett veto ska kallas ett veto.

S vill ha lägst arbetslöshet i EU, och det ska nås genom att höja sysselsättningen, så man får inte gå genvägen via praktikplatser.

En bra ambition, men det blir snabbt förvirrat. De kortare betaltiderna var ju regeringens beslut, även om S stödde det, och redan genomfört. Ökat exportstöd är väl bra, men samtidigt vill man ju höja bolagsskatten, eller har man ändrat sig där? Andra sjuklöneveckans slopande är nog också bra, men blir det verkligen märkbart fler jobb av det?

När det gäller utbildning, forskning och innovationer är det lite som med mat, brukar jag säga. Det måste finnas så det täcker behoven, men det finns ingen anledning att ösa på med mer än så. S har pratat utbildningssatsningar i många år, men är det verkligen brist på platser? Inget tyder på det. S har haft tre partiledare sedan Göran Persson och ingen har satt sin fot i någon universitetsutbildning. Det gör i sig ingenting – man kan vara partiledare på andra meriter än högre utbildning – men kanske bottnar denna enligt min mening övertro på att pengar till utbildning oundvikligen ger fler jobb även när marknaden är mättad i en överdriven respekt för det akademiska.

Själv tror jag lägstalönerna behöver falla något, men jag ser ingen mening med att de ska nå extremt låga nivåer. Det är också otvistligt så att en förbättrad akassa ger högre arbetslöshet. Nu kan man välja att höja akassan ändå av andra skäl, men det kommer att kosta.

Det jag egentligen är mest rädd för när det gäller sysselsättningsmålet är dock att man när det inte går dit man tänkt väljer den enklast tänkbara åtgärden: att låta offentliga sektorn växa. Då kan en miljard ge 2000 jobb utan att man behöver gå omvägar och trassla med besvärliga företagare som gör annat för sina skattesänkningar än att anställa. Och de som är för svåranställningsbara förtidspensionear man bort ur statistiken.

Och vips är det sjuttiotalet all over.

Om man ser på den här grafen – scrolla ner en bit – framgår att vi kontinuerligt förbättrar våra positioner mot övriga Europa. Det betyder inte att vi ska vara nöjda – men vi behöver i alla fall vara medvetna om att vi redan är på rätt väg i mångt och mycket. Och detta trots att vi slutat förtidspensionera alla som inte passar in i arbetsförhetsmallen.

KD går ut och säger sig vara emot ”pappamånader”. Egentligen är det förstås öronmärkningen av dagar till respektive förälder man är emot, men i praktiken är man emot att tvinga pappor att vara hemma – därom råder ingen tvekan.

Då får man vips en bunter nya väljare – sannolikt främst från andra allianspartier.

Det är inget konstigt med det – de väljare som varit emot öronmärkningen har tidigare inte haft någonstans att ta vägen, och även om KD aldrig själva kommer att kunna driva igenom någon förändring känns det nog ändå bra för dessa väljare att partiet när frågan kommer upp.

Det som däremot är rätt anmärkningsvärt är att de manliga väljarna inte ökar alls – utan det är de kvinnliga som prioriterar denna fråga.

Vad kan man läsa ur det?

Jag vill få det sagt på en gång: Ordval är viktigt. Etnicitet är ett laddat begrepp, och det var klantigt att använda det som statsministern gjorde. Det var också taktiskt oförsvarbart – snacka om politiskt självmål.

En förklaring kan vara att han vant sig vid att använda det internt bland de sina, och sedan schabblade när han skulle formulera sig i intervjun. ”Inrikes födda” funkar betydligt bättre, men jag gissar att han även ville räkna bort andra generationens invandrare, och då finns ingen bra benämning.

Men frågan, som den var ställd, handlade om vilka åtgärder som bör sättas in mot arbetslösheten, närmare bestämt om det är läge att stimulera ekonomin. I det sammanhanget är det faktiskt relevant att påpeka att det inte finns någon direkt arbetslöshet för den gruppen svenskar som inte är ungdom, handikappad eller utrikes-född. Det betyder då inte att de grupper som saknar jobb ska stå i en virtuell skamvrå, utan att regeringen behöver fokusera på att hjälpa dem in på marknaden istället för att ägna sig åt generell ekonomistimulans. Det gör man också – genom restaurangmomssänkning, instegsjobb och sänkt arbetsgivaravgift för unga – huruvida åtgärderna är rätt går att diskutera, men det är iaf tydligt vilken avsikten är.

Det riktigt bisarra är den stora mängden twittrare, bloggare och även journalister som drar slutsatsen att uttalandet beror på att han tycker dessa grupper är oviktiga. Det finns många känslor, men ingen logik och inget kritiskt tänkande i den slutsatsen.

Det är också viktigt att minnas att även i de grupper som har hög arbetslöshet, som utrikes födda, är det långt fler som jobbar än som inte gör det. Vi behöver våra invandrare. Vi behöver också ha en arbetsmarknadspolitik som är riktad till dem som saknar jobb. Vi behöver också kunna diskutera de politiska utmaningarna genom att nämna dem vid sina rätta namn.

”Etnisk svensk” är inte det rätta namnet, men det är inte så ”otäckt” eller ”diskriminerande” som många försöker göra gällande heller, och det skulle förvåna mig enormt om Reinfeldt eller någon annan politiker någonsin använder det igen.

SvD, SvD, DN