Jag fick frågan igår hur jag tänker om krigen mellan Israel och Palestina på 60- och 70-talet, och mitt svar är ”inte alls”. Jag undviker medvetet alla diskussioner om vem som började och vem som erbjöds vad och sedan tackade nej, för det saknar relevans för de poänger jag försöker göra och leder bara vilse.
Det enda som spelar roll är hur det började och var vi är nu.
Och det började med att hundratusentals palestinier mördades och fördrevs från sina hem i en välplanerad etnisk rensning. När man väl dragit den slutsatsen blir allt annat irrelevant. Jag anser självklart att alla attacker på civila är förkastliga, och det gäller både på Västbanken och sjunde oktober och allt annat som skett. Men palestinierna som folk är inte ansvariga för vad andra palestinier gör. Det gäller massakern i Hebron och det gäller 7 oktober. Och det är märkligt att det är så lätt för många att anse att bosättarvåld inte är terrorism och att bara individerna är skyldiga, trots att Israel sanktionerar detta direkt och indirekt, men alla dåd på judar i Israel är varenda palestinier skyldig till. Inklusive Hebron för hundra år sedan.
I grund och botten har vi att göra med en ockupationsmakt och ett illegalt ockuperat folk. Allt börjar och slutar där. Det är därför jag så sällan diskuterar Hamas. De är inte problemet. De är ett symptom.
Jag känner att de som ivrigt försvarar Israels ”rätt” till Palestina egentligen saknar förmåga att överhuvudtaget se vad palestinierna gått igenom. Så jag vill att vi istället tänker oss Sverige under liknande förhållanden. Jag har gjort denna övning förut, men det var länge sedan och jag har fått många nya läsare.
Vi antar att Sverige är ockuperat av ett främmande land, precis som Palestina var under mandattiden mellan krigen. Vi vill bli fria. I Sverige i min analogi lever många muslimer, och de har flyttat hit för att ta över vårt land. Det vet några av oss, för de har skrivit ett avtal med vår ockupationsmakt där de krävt det. Men det finns inget Internet och ingen TV så många känner inte till det. Istället sprids rykten, en del korrekta, andra felaktiga.
Ibland blir det bråk mellan oss och ockupationsmakten, och då står muslimerna på deras sida mot oss. Folk dör i upplopp på båda sidor.
Några gånger genomför svenskar attacker mot muslimer för att försöka få dem att lämna landet. Attackerna är inte organiserade av den ledning vår ockupationsmakt tillåter oss att ha, men vi får alla skulden ändå. Särskilt när civila dör. Det heter att vi är terrorister som inte kan litas på. Det heter att vi hatar muslimer, trots att vi egentligen inte alls har något emot dem som personer – vi vill bara inte att de ska ta över vårt land eller sabotera vår frihetskamp.
Så kommer en dag när vår ockupationsmakt har insett att det är fel att ockupera andra länder, och lovar att dra sig tillbaka, och vi är lyckliga, för äntligen ska vi få vår efterlängtade frihet.
Då kräver muslimerna att få hela vårt land, och menar att vi kan flytta till Tyskland eller Finland istället, men de måste bo i just vårt land, för en del av deras förfäder var vikingar. Det var ju våra också, föralldel, men det har alla glömt.
Inte alla muslimer, men en majoritet. De som levat här länge blir många gånger förtvivlade, men de är i underläge.
I det här läget ställer jag mig inte frågan varför det skedde så många pogromer, utan varför de inte var fler. Återigen – detta är inget försvar, bara en reflektion.
Jag antar att palestinierna helt enkelt litade på att ockupationsmakten skulle ge dem deras land. För engelsmännen hade ju lovat dem landet också. De var rätt fula på det viset. Och palestinierna naiva.
Åter till analogin: FN gav mer än halva vårt land till muslimerna, trots att de bara var en tredjedel av befolkningen och nästan alla kommit de senaste årtiondena. Många bara de senaste åren. Och trots att de bara ägde sju procent av marken.
De visste att de skulle behöva ge medborgarskap till dem av oss som fortfarande bodde i ”deras” del, och de ville ha den mark vi ägde, och de hade en plan för det. Under det halvår som gick tills ockupationsmakten formellt dragit sig tillbaka och de kunde utropa sin islamistiska stat tågade de genom Värmland, Dalsland, Småland osv, från by till by och från gård till gård och mördade och fördrev alla invånare. När de kom till Vimmerby förgiftade de hela byn. I andra byar radade de upp alla och sköt dem. Ibland roade de sig med att våldta kvinnorna. En del körde de till Norge, och sa ”gå över gränsen eller dö”. Andra körde de till Blekinge. Hela Blekinge var till slut fullt av människor som levat i många generationer i Småland och vars hus de nu stulit.
”Det finns inget som heter svenskar!” sa de. ”Ni har ingen historia. Ni är bara ett folk som råkar vara här. Landet är vårt. Hela landet. Men vi tar denna del först.”
När deras nya land väl bildas har de blivit av med mer än hälften av alla svenskar i området, genom mord eller fördrivning.
Sedan gick årtiondena. En del svenskar begick terrordåd. Ibland startades krig, och efter varje krig slutade det med att muslimerna la under sig mer och mer mark, tills vi inte hade någon frihet kvar alls. Den lilla yta som var vår fyllde de med soldater, och sedan började de tillåta nya muslimer från världens alla hörn att flytta dit. Ty för att få rätt att leva i Sverige krävdes att du hade den religionen. Du kunde bo varsomhelst i världen, och bara du var muslim hade du rätt att flytta till det som fortfarande var kvar av Sverige och ringa på dörren till en familj och säga ”jag är muslim och härmed kräver jag ditt hus och dina saker, gå härifrån annars skjuter vi dig”, och peka på de muslimska soldaterna som står bredvid och flinar.
Hela omvärlden tittade på och suckade och skakade på huvudet, för det kunde ju alla se att svenskar var hemska människor som inte bara kunde acceptera att Sverige inte var vårt. Hur svårt ska det vara att acceptera att andra bor i ditt familjehem? Att din familjs mark och äppelträden din mormor planterade och den röda stuga du växte upp i i Katthult, Småland inte längre tillhör dig. Den tillhör nu en muslimsk familj. Deras barn gungar i gungan du älskade när du var liten.
Varje gång en svensk dödar en muslim straffas alla svenskar direkt eller indirekt. Varje gång en muslim dödar en svensk rycker alla på axlarna, och inget händer. Svenska barn fängslas och torteras. Muslimerna hånskrattar åt detta. Vi får skylla oss själva, för vi har uppfostrat våra barn att hata muslimer. Vi är rasister. Muslimhatare. Det är det som är problemet. Och omvärlden håller med. Muslimhatet bland svenskarna är verkligen fruktansvärt.
Inte alla utomlands. Inte ens alla muslimer. Många muslimer i andra länder är på vår sida. De tycker det som händer är hemskt. De får höra att de är självhatande muslimer, och deras vänner tar avstånd.
Så kommer till slut den dag när en grupp bestämmer sig för att attackera de muslimska baser som används för att göra räder in i Blekinge och mörda oss, ofta barn och gamla, och dessutom vill de ta så många muslimer tillfånga som möjligt för att kunna byta mot de svenskar som sitter i muslimska fängelser utan dom och torteras, och efter det har vi inga rättigheter kvar alls. Dag efter dag i två år bombas alla våra blekingska hem. Stora familjer dör ut. Och i Småland firar muslimerna. De dansar medan våra barn svälter ihjäl. De riggar kikare så att de kan se hur bomberna faller över oss.
Och världen är i princip överens. Svenskarna måste nu bort. ”Vi kan inte ha sådana grannar”, säger muslimerna, och sluter avtal med Sudan om att skicka dit oss. Bill Effing Clinton berättar att han hade minsann fixat en kanonbra fred en gång i tiden och den ville inte svenskarna ha så där ser ju alla att de får skylla sig själva. Case closed.
Men då händer något. Världens unga generation, som aldrig lärt sig hata svenskar och som ännu inte hunnit avtrubba sin empati inser vad som håller på att hända.
Och de reser sig och ropar NEJ.
Det tog mig femtionio av mina snart sextio år att inse ovanstånde.
Men världens 20-åringar är bättre än jag. Bättre än vi.
De är mitt hopp.
Trotz allt 