Efter att media idag kommit ikapp när det gäller juridiken runt diskriminering *host* kan vi i alla fall andas ut för denna gång.
Andra länders säkerhetspoliser håller på och tramsar och letar terrorhot, men vi bor i ett land där de verkligen förstår vilka de egentliga hoten mot vårt samhälle är, och som håller åklagare och andra representanter för vårt rättssystem sysselsatta helg som vardag med dessa frågor:
Nationalister som blir utslängda från innekrogar.
Om någon blir utslängd från en krog pga något den är, och inte något den gör, är det diskriminering.
Däremot är det inte nödvändigtvis olaga diskriminering. För att det ska vara det krävs diskriminering på grund av etnicitet, funktionshinder, kön, sexuell läggning, ålder, könsöverskridande identitet eller uttryck samt religion eller annan trosuppfattning.
När Kent Ekeroth ger oss alla en déjà vu-känsla genom att på nytt bli utslängd från krogen står ord mot ord. Det kan vara för att han gjorde något dumt, eller för att krogägaren inte ville ha en sverigedemokrat där. Vi får säkert veta om ett par år, när hans partikamrater läcker hela filmen till Expressen.
Men grejen är att politisk tillhörighet inte har skydd mot olaga diskriminering.
Vi säger det igen, så det blir extra tydligt.
Politisk diskriminering är inte ett brott.
Så när SÄPO anmäler krogägaren för olaga diskriminering, trots att det inte är det, uppstår några frågor och följdfrågor:
Q: Är det SÄPO som organisation eller vakterna som privatpersoner som anmäler?
A: Svenskan säger SÄPO. Inte vakten, utan organisationen.
Q: Borde inte organisationen SÄPO kunna grundläggande juridik? Den sorten som går att googla fram på några minuter?
A: Jo, typ.
Q: Varför polisanmäler de i alla fall?
A1: Vakten gillar Ekeroth, och vill hjälpa honom. Och eftersom han inte kan uttala sig officiellt gör han en tramsanmälan istället, för att SD ska kunna läcka detta till pressen och sedan har han sagt sitt utan att säga något.
Men, tänker vän av ordning, det var ju inte vakten. Det var ju organisationen.
Om det är så, får vi byta ut vakten mot SÄPO och Ekeroth mot SD:
A2: SÄPO gillar SD, och vill hjälpa SD. Och eftersom SÄPO inte kan uttala sig officiellt gör SÄPO en tramsanmälan istället, för att SD ska kunna läcka detta till pressen och sedan har SÄPO sagt sitt utan att säga något.
SÄPO gör med andra ord en tramsanmälan för att hjälpa ett främlingsfientligt parti.
Och vad säger det?
I min research för Cuprum läser jag om boken Ut ur skuggan – en kritisk granskning av Sverigedemokraterna, som varmt rekommenderas.
Den är faktiskt skriven i en mycket saklig ton. Författarna avstår nästan helt från eget tyckande, och låter rösterna och fakta berätta och läsaren dra sina egna slutsatser – mycket i den stil Expos reportage brukar vara.
Jag tänker hela tiden att det måste finnas mycket lite som faktiskt går att ifrågasätta även för den som verkligen vill, eftersom allt är grundligt och vetenskapligt belagt, med bilder och referenser.
Många ur gamla BSS och liknande organisationer som var med och byggde dagens SD får komma till tals, av allt att döma frivilligt.
Och det som slår mig, liksom så ofta när jag debatterar med främlingsfientliga, är att många av dem verkligen inte är ensidigt kalla och hatiska, utan ofta mer åt motsatsen: hyperkänsliga och engagerade, men med en för mig märkligt geografiskt lokal och tämligen exkluderande empati.
Jag skulle kalla nationalism för en sorts kollektiv narcissism. Bara de själva, och de som kan räknas som en förlängning av det egna egot omfattas av deras empati.
Och alla som inte gör det, dvs alla som står utanför den cirkeln, är antingen fullständigt ointressanta, eller också hot som måste elimineras, och det med en passion och frenesi som gränsar till besatthet.
Det gäller svartskallar och muslimer. Och så sådana som jag då, dvs landsförrädare.
”Hur kunde det hända” är frågan alla vi som lärt om judeutrotningen i skolan ställt oss. Att nazismen var fel och att rasism, med apartheid som i Sydafrika, också är förkastligt är djupt rotat i det svenska medvetandet. Vi sätter likhetstecken mellan nazism, rasism och ondska.
Jag har ju vandrat runt i olika grupperingar ett tag under min research för Cuprum, och jag är, som jag tidigare skrivit, uppriktigt rädd. Historien upprepar sig, medan den högre debatten fokuserar på märkliga sidofrågor, såsom vem som kan kallas ”rasist”, huruvida det är rätt eller fel av Timbuktu att rappa om våld, om FP ”fiskar i grumliga vatten” när de föreslår språkprov för invandrare, huruvida SD bör avgöra brytpunktsproblematiken och huruvida sverigedemokratiska kommunalråd i Sveriges utmarker har begått diverse brott. Det har de ju alltsomoftast. Men vad hjälper det när stora delar av det svenska folket i övrigt samtidigt ägnar sig åt den största åsiktsförflyttning jag varit med om i mitt 47-åriga liv.
Jag kallar sällan eller aldrig sverigedemokrater som grupp för nazister eller för rasister. Dels för att det inte är sant annat än i en del av fallen, och dels för att det är extremt kontraproduktivt. Det skapar bara ett hysteriskt och anklagande tonläge.
Jag tycker istället diskussionen om nationalismen måste föras utan att oavbrutet prata om det politiska partiet SD. Och jag tycker vi delvis ska sluta skuldbelägga SD för nationalismen. Nationalismen kom först. SD är en produkt. Jag vill gå längre än så och säga att SD och deras procentsats faktiskt är långt mycket mer ointressanta än den nationalistiska åsiktsförflyttning jag nämnde.
Och det är än mindre meningsfullt att bunta ihop SDs åsikter med övriga partier. SD har åsiktsöverlapp med de flesta falanger. Man har konservatismen ”det ska vara som det var” gemensamt med KD och många gråsossar och gammelmoderater. Den ekonomiska politiken med främst S. Och EU-motståndet med V och MP. Alla former av guilt by association blir därför ”ovärda”, som generation Y säger.
Den svenska nationalismen bestod för femton år sedan av en liten grupp nazister och rasister som hatade judar och färgade, och som marscherade på Karl XIIs dödsdag och i största allmänhet var rätt löjeväckande. I övrigt fanns ett utbrett gnäll mot invandrare ”som får allt de pekar på” i svenska gårdar och stuvor, men den var ofarlig för den var ledarlös, och de som verkligen ville göra något åt saken hade ingen röst. De var hänvisade till att skräna, marschera och dela ut flygblad.
Men så kom Internet.
Hitler behövde vinna ett demokratiskt val för att komma åt medierna och kunna använda dem för propaganda. Internet ger alla en röst. Och svenska nationalister har använt den väl. I kommentarsfält, i facebookgrupper, på webbplatser och annorstädes pumpas samma budskap ut hela tiden. Vi vet vilka de är. ”De kostar pengar, de är inte flyktingar egentligen, de begår brott, de får aldrig jobb, och får de jobb tar de det från en svensk, de kommer hit och kräver”, yadayada.
Bakom denna propagandamaskin finns olika grupper av nationalister som oftast inte känns vid varandra.
Alla dessa grupper har det gemensamt att de anser att Sverige skulle må avsevärt bättre om vi var fler pursvenskar här. De har också det gemensamt att de hatar att bli kallade rasister. De som verkligen är det säger ”rasist är ett annat ord för anti-vit”. Övriga slår ifrån sig. De har inget emot adopterade svenskar. Alltså är de inte rasister. Det är kulturskillnaderna de inte vill vara med om.
”Nationalist” är ett bättre ord för all of the above. Det är dessutom ett ord de själva använder, och därför slipper man semantiskt tjafs när man använder det. Visst är det roligare att sätta nedlåtande epitet på en meningsmotståndare, men det har ett högt pris.
Vi behöver börja ta de riktiga diskussionerna. Den om varför vi hjälper flyktingar, när övriga Europa vägrar. Varför arbetskraftsinvandring är en plus-affär. Vem som egentligen begår brott. Och att det inte bara är att ”skicka pengar till närområdet istället för att ta hit dem”. Jag tycker här att Aftonbladets nya serie om flyktingar från Syrien är väldigt bra. De visar människorna bakom siffrorna.
All den tid vi politiskt korrekta och intellektuella spenderar åt att låtsas att vi har rätt att sätta agendan och föraktfullt rasiststämplar allt vi tycker är fel är faktiskt förlorad, och det blir allt svårare att vända samhällsdebatten rätt för varje dag som går. Sverige utanför storstäderna blir gradvis brunare, och när nästa kristallnatt kommer, fast denna gång med muslimer som fiende, finns det inte många kvar som inser att det faktiskt kunde hända igen.
Vi har alla ett ansvar att se till att vi inte hamnar där.
Jag brukar ju diskutera främlingsfientlighet där jag kommer åt. Har blivit bannad från flera nationalistiska fora.
Men för att skriva Cuprum, där flera personer väljer nationalismen för att de står utanför samhället, går jag mycket längre i min research.
Och det är plågsamt med allt raseri, från ”vanliga” människor. Föräldrar. Svenssons, med jobb och bra liv. Samma felaktiga eller grovt förvrängda fakta upprepas gång på gång. De hejar på varandra och klappar varandra virtuellt på axeln. De där politiskt korrekta kulturmänniskorna fattar inte. Men Jimmie. Han vet. Han ska fixa.
Att vistas i hatet är som att stå längst bak i ett Ku Klux Klan-möte och inte kunna säga något. Bara observera. Orden tränger under skinnet som fula maskar, och jag kan inte ens riva tillbaka.
Vi pratar om SD som ska hållas utanför politiken och om procent hit och dit, och missar den verkliga tragedin och faran. Det finns ett gräsrotsuppror som bubblar under ytan, långt från Stockholmsförorterna där de säger sig veta hur det är. Det handlar om hundratusentals människor, som precis som i Tyskland på 30-talet drivs av sådant hat att de är beredda att följa den ledare som ställer upp för dem, mot muslimer, flyktingar, utlänningar, färgade. Mot ”dom”.
Skillnaden är att i Tyskland var det nöd, folk var lågutbildade och antisemitismen och rasismen ännu inte ifrågasatt. I Sverige är vi rika. Vi har det hur bra som helst. Och vi är skolade i tolerans. Men det hjälper inte.
Hatet sprider sig som ett vinterkräksjukevirus. De hatande organiserar sig. De är på marsch framåt, och i deras förvridna medvetande slåss de för Sverige. För vår frihet, som en ädel motståndsrörelse.
Och medan vi kulturhäxor i Stockholm funderar över huruvida det är rätt eller fel att samarbeta med SD för att hindra brytpunktshöjningen organiserar de sig. De rustar sig.
Människor som uppfattar att de slåss för sin frihet mot ett korrupt samhälle där demokratin inte fungerar är farliga.
Det handlar inte om valet 2014. Det är större än så.
Jag är rädd.
Så Aftonbladet lyckades gräva fram en rasist till i SD-toppen. Och det bra att det kommer fram. Vi har en vice partiordförande i vår riksdag, som, i sin ungdom vid 53 års ålder, ansett att den som har en farmor eller morfar som inte var född i Sverige ska kunna utvisas till ett chilenskt fängelse om den begår brott. Och inte nog med det. Alla hens släktingar ska också utvisas. Riktigt vad gränsen går för tredje generationens släktingar vet inte jag.
Själv har jag svenskfödda mor- och farföräldrar, men vem vet – något av mina barn kanske gifter sig med ett barnbarn till en utlänning. Blir jag statslös om den maken begår ett brott?
Dessutom kan vi få slut på all mobbing i skolan genom att föräldrar och släktingar till de invandrarbarn som knäcker revben på svenska barn utvisas. Alla Olweusprogram och dialoger med barn om hur man är en bra kompis och annat trams blir då helt onödigt. För precis alla svenska barn är av naturen goda och omtänksamma. Godhetsgenen sitter förmodligen ihop med den som ger blont hår och blå ögon.
Jag brukar akta mig för att kalla sådant rasism som inte är rasism. Vi ska inte överanvända ordet tills det blir urvattnat. Detta är inte ett sådant fall. Sverigedemokraterna har en vice ordförande som är rasist. I ordets hela, fullständiga bemärkelse.
Jo, man kan säga att han menade det ju inte så och det var länge sedan och inte kan man väl märka ord så där? Men detta var inte ett förfluget ord i fyllan inför kompisar. Det var uttalat i radio. Och därmed genomtänkt och avvägt. Planerat. Och förmodligen betydligt närmare Jonas Åkerlunds egentliga uppfattning än det han tränats uttrycka idag.
Han kommer att få gå. Tror jag. Men jag är inte säker. Men han är så nära pensionen, så jag tror inte någon orkar bry sig om att låta honom sitta kvar.
Men det är inte viktigt.
Faktiskt.
För precis som Soran Ismail sa: Efter järnrörskalabaliken växte SD i popularitet.
Det är enkelt. Det som för de flesta svenskar – för jo, vi är ändå i klar majoritet – är djupt oetiskt biter helt enkelt inte på SDs väljare. Och jag tror att oavsett om Åkerlund får gå eller ej kommer det inträffade inte att ha någon negativ effekt på SDs väljare alls. Många kommer tvärtom att hylla honom för att han ”säger som det är”.
Det enda långsiktigt fungerande sättet att möta SD på är med fakta.
Så jag börjar med ett exempel.
”Det är djupt orättvist att en pensionär som arbetat och betalat skatt knappt har råd med vård samtidigt som den som uppehåller sig illegalt ska få samma service avgiftsfritt.”Jimmie Åkesson, Almedalen -13
En papperslös har inte rätt till samma service som den som ”arbetat och betalat skatt”. En vuxen papperslös har rätt till vård som inte kan anstå, mödrahälsovård och preventivmedelsrådgivning. Inget annat. Och vården är inte avgiftsfri.
Att möta den här typen av rena lögner är det enda som har någon liten möjlighet att få effekt.
Men inte ens det är jag säker på.
7 § Ett landsting ska erbjuda sådana utlänningar som avses i 5 § och som har fyllt 18 år
1. vård som inte kan anstå,
2. mödrahälsovård,
3. vård vid abort, och
4. preventivmedelsrådgivning.
Sverigedemokraterna har berättat att vi kan spara 118 miljarder kronor på att inte låta människor leva i Sverige. Det är ju en föredömlig besparing.
Människor är dyra och onödiga. Ju färre vi är desto bättre har vi det. Tänk bara hur bra det var på medeltiden.
Jag har ett förslag till: Förbjud allt barnafödande. Nyfödda är riktigt odugliga till det mesta. De kostar enorma summor pengar, och är inte ens tacksamma över att finnas till. Inte kan de prata svenska heller, och de har svårt att förstå vår kultur.
Riktiga parasiter.
Har någon egentligen räknat på allt detta?
En flykting kostar samhället i i genomsnitt 3-4 år, men ungar är oanvändbara i tjugo år.
Valet måste vara självklart!
Förbjud bäbisar! Våga säga nej till Sveriges främsta bidragstagare!
”I nio fall av tio stöttar sig regeringen på SD.” Det hör vi hela tiden, och det tas som en intäkt för att SD och regeringen egentligen tycker ungefär samma sak.
Men så här har jag förstått det – och har jag fel vill jag gärna höra det.
För det första är det en gammal siffra. Den räknades fram 2011. Det är möjligt, kanske till och med troligt, att den fortfarande gäller, men det vet ingen. Dessutom har ingen kollat på hur ofta de röstar med regeringen totalt sett, utan bara i de fall då de har utslagsröst.
Regeringens propositioner förbereds. Då står det klart huruvida samtliga oppositionspartier är emot eller inte. Och det är bara i de fall alla är som emot man behöver bekymra sig. Om ett parti är för eller lägger ner rösterna räcker det för att förslaget ska gå igenom. Regeringen, som redan har slagits internt – man är ju ändå fyra partier som kommit överens – lägger då fram förslaget, och struntar i att de rödgröna är överens och att SD blir tungan på vågen.
Enbart i det läge då alla fyra partierna är emot bryr man sig om att förhandla med något annat parti – som MP eller S (förmodligen inte V). Det är därför det motsatta fallet – det där SD röstar emot regeringen när de har utslagsröst händer så sällan. När regeringen vet att de kommer att förlora förhandlar de eller drar tillbaka förslaget.
Och detta är lite småviktigt, för OM det blir regeringsskifte kommer S med allra största sannolikhet att göra likadant. Varför i hela friden ska en regering söka stöd hos ett parti på oppositionssidan om de inte riskerar nederlag?
Det stör mig att det inte resoneras mer kring detta. Vi har ett politiskt klimat där ingen förhandlar med SD. Det är bra. Vi har sju partier som alla säger att de inte ställer upp på SDs värderingar vad gäller invandringspolitik, och som visar det. Det gör oss unika, och det är också bra.
Jag tycker det räcker så. Och den åsikten kommer jag att ha även om en S-regering inte orkar förhandla med ett alliansparti för att få igenom ett förslag SD stödjer.
Jag älskar hundar. Det gjorde Hitler också. Att vi har ett åsiktsöverlapp gör inte mig till nazist.
SvD
I Lukas-evangeliet berättar Jesus om mannen som blivit överfallen av rövare.
En präst gick förbi, men lät honom ligga.
Då kom en samarier, som egentligen inte alls var av samma folk som den skadade, men han hade ett gott hjärta. Han vårdade den skadade, och såg till att han blev frisk. Samariern älskade sin nästa som sig själv.
Sverigedemokraterna samlar sina styrkor inför kyrkovalet – tydligen med viss framgång. Jag har läst deras manifest.
Där står bland annat att kyrkan ska prioritera om sina hjälpinsatser. Det är inte längre behovet av mat, medicin skola eller vård som ska styra. Det är istället ursprunget och religionen.
Först ska vi nämligen hjälpa svenskar. Om vi prompt ska göra något för utlänningar ska de vara kristna. Ur SDs synvinkel får man ju säga att det är strategiskt smart, för om svältande av fel ras eller religion vägras hjälp blir de ju färre som kan komma hit och förstöra vårt fina land.
Om du är medlem i kyrkan, så rösta imorgon!
Med tack till min kloka svägerska Lori.
Jag såg debatten om näthat hos publicistklubben. Här är min uppfattning:
1. De lyckades inte få in någon ordentlig träff på Dagerlind. Det beror på att de inte var tillräckligt pålästa. De var dessutom illa förberedda även i övrigt, och kom med exempel som gick lätt att peta hål på, trots att det finns så mycket bra de hade kunnat använda istället.
2. Sakine var i särklass bäst. Hon brukar vara det. Men det räckte inte.
3. Dagerlind var dock inte särskilt bra, utan snarast medioker. Hade de gjort sitt jobb rätt och grävt fram relevanta fakta, och sedan serverat dem med en dos kontruktiv logik hade han varit chanslös. Det är nämligen min bestämda erfarenhet att avpixlat svämmar över av rasistiska tillmälen och hot, och det är rent bullshit att man inte har ”råd” att ta bort dem. Man hade råd att banna mig från Politiskt Inkorrekt för att jag var ifrågasättande.
4. Även om skribenter och moderatorer försöker vifta med en “här ska vi vara snälla”-flagga är det helt i linje med deras strategi och syfte med siten att göda hatet mot överklassen och etablissemanget. Det finns inga ord som är för vidriga för att få skrivas och stå kvar där. Ingen bortre gräns där anständigheten tar vid.
Ingen humanism.
Trotz allt 