Rågboule Norrviking


Jag bjuder på några surdegsrecept. Nogsamt utprovade.

Det första är ett rågbröd. b1Det utmärker sig genom att vara lätt och luftigt och genom mycket lång hållbarhet, för att vara tillsatsfritt. Brödbiten till vänster är en vecka gammal, och nästan lika mjuk och god som när den först bakades. Receptet ger en boule att grädda direkt, och en att spara i kylen.

Den långa hållbarheten uppnås genom surdegen, kvargen och råget.

Jag bakar brödet under kupa, cloche, men samma effekt kan uppnås genom att använda t ex en stekgryta med ugnssäkert lock. Du kan också grädda det utan lock.

Använd helst Vetemjöl Special eller motsvarande högproteinmjöl. För att mata surdegen kan man dock använda vanligt mjöl.

Ingredienser

  • Poolish, 800 gram
  • Vatten, 400 gram
  • Mjöl, 740 gram, varav upp till 40 gram råg eller graham, om man inte vill göra rent vetebröd, och resten vetemjöl special
  • Honung, 40 gram
  • Salt, 1 msk

Första momentet

Börja gärna på kvällen. Gör 400 g poolish enligt basreceptet. Om du inte har någon surdeg går det bra att blanda lika delar vatten och mjöl och en gnutta jäst. Gör i så fall så här: Vispa ner ett tiondels paket jäst i vattnet. Vänta fem minuter. Vispa sedan i lite av mjölet. Tillsätt resten av mjölet. Låt vila över natten under lock eller plastfolie.

Andra momentet – efter 5-8 timmar

Häll poolishen, vattnet och honungen i assistentens skål. Täck med mjölet. Enklast är att ställa skålen på vågen, och sedan hälla i först råget eller grahamsmjölet, och sedan fylla upp till 740 med vetemjöl special. Då kan man lätt ta bort någon matsked om man råkar hälla för mycket.

Sätt igång assistenten så sakteliga, och när allt blandats, så kör 3-10 minuter. Degen ska helt släppa väggarna, och du ska kunna nypa i den och dra ut den någon decimeter utan att den går av.

Stjälp upp degen på bakbordet, och vik den några gånger. Den kommer att flyta ut. Efter 15-45 minuter gör du samma sak. Använd en degskrapa. Den flyter ut igen. Jag går och viker den lite nu och då med så kallade business letter turns.

En not här: Jag förutsätter rent råg i receptet. Om du istället har rågsikt, har du en blandning av råg och vetemjöl. I så fall får du öka mängden rågsikt till kanske 70-90 gram.

NorrvikingNär degen är dubblerad i storlek, eller till och med ännu lite större, formar jag hälften till en boll genom att lägga den på lite vanligt vetemjöl, alltså inte vetemjöl special, och sedan dra och vika in hörnen. Sedan lägger jag den i en jäskorg. Har man ingen sådan funkar det utmärkt med en djup tallrik eller skål. Häll ganska generöst med mjöl på degen först, så fastnar den inte, och du får den fina, mjöliga ytan efter gräddningen. Tänk på att din boll har en fin sida, dvs ovansidan, och en ful sida. När du lägger bollen i korgen eller skålen ska du alltså vända den uppochner, för den sidan som ligger i botten är den som slutligen återigen kommer överst. Täck den botten som nu är överst med plastfolie eller en handduk, och ställ den i kylen. Denna ska du grädda när du ätit upp dagens bröd.

Forma resten av degen till fyra baguetter. Låt jäsa helst på en välmjölad bakduk, i andra hand på bakplåtspapper.

Fjärde momentet – efter 1-2 timmar

Grädda baguetterna i mitten av ugnen på maxvärme i 20-25 minuter.

Dagen efter: Mjöla botten på den cloche, stekpanna eller stekgryta du ska använda. Strö även lite mjöl på degen. Stjälp försiktigt över degen på den mjölade ytan. Sedan är det dags att skåra brödet. Det kan kännas trist när den är så stor och fin, men det är nödvändigt för att du ska få ett vackert bröd, Välj mönster efter smak.

Täck över med kupan eller locket. Sätt in i en kall ugn.

RågbouleHär får man laborera lite. Min stektid ser ut så här: Först sätter jag ugnen på 230°, och klockan på 40 min. Sedan tar jag av locket, sprayar in i ugnen med en vattenflaska, sätter på ångan och fortsätter grädda i ytterligare 30 min. Men alla ugnar är olika, så det gäller att prova sig fram. Degigt bröd => längre tid. Bränt bröd => lägre värme, eller placering längre ner. Eller behåll kupan på längre.

Ta ut och låt kallna innan du skär.

Bon ap’!

Skjuts in i ugnen

Jag hade en gång en mängd surdegar, av den bokstavliga sorten. Men så reste vi på semester, och hjälpsamma små tomtenissar städade min kyl, och slängde ”det där äckliga”. Och surdegarna var no more.

Jag fattade för någon månad sedan ett beslut att det var dags att återbörda dem till mitt liv. Då hade jag redan byggt min egen surdeg, som jag kallar Norrviking, eftersom vi bor i Norrviken. Jag beställde fyra varianter från sourdo.com, men denna gång gjorde jag inte som anvisningen säger, utan jag sparade en del av jästpulvret förutifallatt. Så i min kyl bor nu två italienare: Camaldoli och Ischia, en San Francisco, en parisare och så min Norrviking.

surdegar

Surdegarna har en egen hylla i kylen. Etiketterna är lite suddiga, men jag vet vem som är vem.

Jag bakar varje dag, så det är ingen konst att dribbla med så många degar, eftersom de behöver pysslas om var tionde dag ungefär. Med tiden har jag utvecklat en rutin som funkar mycket bättre än att stå och blaska med mjöl och vatten med en sked i en burk.

Istället gör jag så att alla mina recept utgår från en poolish, dvs en förkultur.

Jag har skapat en Excelfil där jag snabbt och enkelt kan räkna ut baker’s percentage av vätska, dvs kvoten vätska genom mjölmängd. Den gör det lätt att bygga om recept man vill testa. Ladda gärna ner här.

På kvällen

Jag väger minutiöst lika delar mjöl och vatten. Om poolishen ska vara 400 g brukar jag blanda 225 g vatten och 225 g vetemjöl, eftersom det alltid försvinner lite längs kanterna. Skulle det se ut att vara lite lite i surdegsburken ökar jag mängden ännu mer.

Så mjölet, vattnet och HELA surdegsburkens innehåll åker ner i assistenten, och rörs om en stund, så inga klumpar finns. Därefter tar jag fram min jästbunke, som egentligen är en av två vanliga genomskinliga plastburkar med lock jag köpt på ICA, och väger upp ca 415 g poolish i den. Resten åker tillbaka ner i surdegsburken. På så sätt använder jag surdegen och matar den samtidigt. Två moment blir ett.

Poolishen får nu ett lock, och ställs på bänken. Surdegsburken får stå framme någon halvtimme. Jag vill se genom glasväggarna att det bildas små bubblor i den innan den åker in i kylen – annars finns en risk att den inte hinner ta sig ordentligt innan jag ska ha den nästa gång.

På morgonen

Nu ska poolishen vara ordentligt bubblig, och det är dags att göra resten av receptet.

Jag har gått från att vara surdegsfundamentalist till att ha i en gnutta jäst i de flesta recept. Jag började med det efter att ha läst att degar utan jäst tenderar att bli för syrliga. Undantag är degar med råg i, för de vinner på att vara lite sura. Dem gör jag för övrigt oftast på min egen Norrviking.

Men i övriga recept har jag kanske ett tiondels paket jäst. Jag tänker ibland på hur jag bakade på nittiotalet. 500 g vatten, 50 g jäst var standard i alla recept, och sedan jäsning en halvtimme, utbak och jäsning en halvtimme till. Och nu står jag och skär tunna flisor av jästen och planerar baket över i genomsnitt ett dygn, ibland längre.

Hursomhelst åker alla ingredienser i assistentbyttan. Det finns de som tycker man ska ha i mjölet först eller vätskan först eller vätskan i poolishen för att lossa den, men jag märker ingen större skillnad. Det enda jag är noga med är att saltet inte ska ligga direkt på jästen, för då kan jästen dö, har jag läst.

Jag kör runt en stund på låg fart tills allt blandats, för annars skvätter mjölet omkring, och sedan på mediumfart en god stund – minst tio minuter, och för vissa recept tjugo. Barnen protesterar mot oljudet, men jag slår bokstavligt talat dövörat till.

Jag stjälper upp degen på bakbordet, viker den några gånger, skapar en boll, om det inte är en blöt deg som ciabatta eller focaccia, och lägger den sedan tillbaka i jäsbunken, eller också får den bo på bänken, under plastfolie. Om jag ska iväg åker degen nu in i kylen tills jag kommer hem och kan ta hand om den, men jobbar jag hemifrån blir den dagens pausprojekt.

Någon gång i halvtimmen eller timmen går jag och vänder den, med en sk business letter turn, oftast samtidigt som jag hämtar mer kaffe. Jag verkligen älskar att hålla på med degen. Svårt att förklara varför, men jag vet att det finns fler som vet.

På eftermiddagen

När den har dubblerats i omfång shape:ar jag den, och så får den jäsa ytterligare någon timme innan gräddning.

Jag har investerat i en baksten. Jag kan inte ärligt talat påstå att det blir bättre än med en plåt, men det känns väldigt bageriproffsigt att skjutsa in mina verk på en brödspade på samma sätt som våra förfäder gjorde.

Baka baka liten kaka
Rulla rulla liten bulla
Mjöla den och picka den
Och skjuuuuuts in i ugnen

Åsnan och folkgruppen

Dramatic sunsetJag känner att jag vill säga vad jag tycker om det aktuella hets mot folkgrupp-målet, där en man i Nyköping åtalas för att ha skrivit och spridit ”Det är inte normalt att vakna till en åsna som har ont i magen”. Om du inte känner till det, så läs här.

Jag har haft klara problem med detta fall, på olika plan.

Min första, spontana tanke var: I ett samhälle där ett stort antal människor öppet och med enorm spridning oavbrutet beskriver samtliga muslimer som våldtäktsmän, pedofiler och mördare är det DETTA som leder till åtal! Snacka om att sila mygg! Var är åklagarna när det gäller de verkligt grova, fruktansvärda kränkningar och kollektiva dödshot muslimer som grupp utsätts för dagligen i bloggar och sociala medier?

Åklagaren försvarar sig ungefär med att det var värre än det verkar, och anger att det faktum att polisen fick rycka ut och försvara den nu åtalade för att en mobb var ute efter honom är en sorts bevis på det. Vilket är än märkligare. Att folk är beredda att begå brott gör rimligtvis inte förövaren till en brottsling.

Så ja. Min första invändning är att det är märkligt att när det finns så mycket verkligt läbbigt därute väljer man något så här tveksamt att statuera exempel av.

De journalister som är emot HMF-lagstiftningen är nu upprörda, och de som inte är det skriver ingenting, på grund av fånigheten i fallet. Därför framstår det som om hela Sverige plötsligt inser att vår lag är kokobäng.

Någon spinner loss och blandar in hädelse, blasphemy, vilket förstås är fullständigt osakligt. Den part som kränks är de muslimer som ber på ett enligt den åtalade magontsliknande sätt. Det är inte guden Allah eller profeten Muhammed som beskrivs nedsättande. Ergo är det inte hädelse som är grund för åtalet.

Min andra och starkaste invändning är således den can of worms detta har öppnat. Jag tror inte han blir fälld. Men om han blir det kommer det att ses som ytterligare ett bevis för att samhället älskar muslimer och hatar svenskar. Tusentals gråtinlägg om att man får inte säga nånting i det här jävla landet kommer att skrivas, och när åtalet rullas upp, parallellt med bilder och filmer från ISIS’ framfart kommer det att stå tydligt och klart för alla som bara kan ha en tanke i huvudet åt gången att det är gulle-Jimmie som är den enda som kan skydda dem från samhällets otäcka PKister.

Jag förstår hur det blev så här. När polisen fick i uppdrag att skydda mannen blev det samtidigt uppdagat att det fanns en kränkning i botten, och kränkningen faller trots allt delvis inom ramen för lagen. Åklagare jobbar inte praktiskt i bemärkelsen ”listar alla brott och hanterar de värsta först”, för gjorde de det hade detta aldrig kommit till ytan. Istället sitter varje kammaråklagare på sin kammare och hanterar det som ligger på skrivbordet.

Så istället för att störa mig på att man tillämpar lagen i tveksamma fall istället för uppenbara fall behöver jag nog landa i att HMF-lagstiftningen måste ses över. Den är för trubbig. Den är skriven i en tid där information inte spreds av andra än press och media utan en uppenbar avsikt och mycket möda, såsom när någon höll ett tal med många åhörare eller delade ut flygblad. Den är inte tänkt att appliceras på Facebook.

Så hur ska den då ändras?

Jag tycker vi ska återgå till kärnan: Det ska finnas ”hets” med. Dvs en kränkning bör inte vara nog, utan det bör finnas någon sorts uppmaning att trakassera för att det ska vara ett brott.

Antingen det, eller också bör poliser och åklagare verkligen börja följa den lag vi har i alla lägen, och inte bara när de inte längre kan blunda.

Det är lite som med barnuppfostran.

Man ska inte skapa regler man i princip aldrig följer.

Feta-omelett

Mycket enkel, och mycket god, LCHF-omelett:

  • Fetaost i olja – gärna Apetina
  • Ägg

För en person:

Lägg 5-10 bitar fetaost i en skål eller djup tallrik. Mosa dem med en gaffel.

Knäck 2-3 ägg över fetamoset. Vispa runt med gaffeln ordentligt. Lite olja har följt med. Det gör inget.

Hetta upp en stekpanna. Häll i lite av oljan ur fetaostburken. Stek omeletten i några minuter. Vik den efter halva tiden. Lägg upp på tallrik. Badda med hushållspapper om den är för oljig.

Funkar förstås med svamp, paprika, lök, what not. I omeletten eller bredvid.

Men den är också god som den är.

Luddig vän

Ensam, tyst och ganska rädd
Bortslängd i ett dunkelt hörn
Oro att bli upptäckt, sedd
Övergiven nallebjörn

Nävarna är mjuka tassar
Inte skapta för att slåss
Vet ju att de inte passar
Skadar inte alls, förstås

Skulle gärna vilja hjälpa
Skydda dig så gott jag kan
Men jag kan nog bara stjälpa
Jag är ingen lieman

Jag vill ge min mjuka kropp
Fast vad ska du med den till?
Men jag ger dig detta hopp
Kom tillbaka när du vill

Jag ska trösta, krama, lindra
Du ska alltid veta det
Kärleken kan ingen hindra
Jag är din i evighet

Kaplans avgång

whySå jag har varit kritisk mot Mehmet Kaplan länge. Skälen är många.

Sedan läste jag Nalin Pekguls debattinlägg. Jag delar inte många av hennes övriga åsikter, men jag ser henne som en modig politiker på de sekulära muslimernas sida.

Men så blev jag inbjuden att gilla en sida som kräver hans avgång, och det tvingade mig att tänka till.

Vill jag gå så långt?

Jag blir alltid som mest skeptisk när ovanligt många tycker precis som jag. Då känns det som om jag missat något.

Så låt oss fundera lite över ordet ”islamist”. Associationerna går blixtsnabbt till halshuggningar, stening av kvinnor, avhuggna händer, månggifte, kalifat, slöjtvång, förbud mot utbildning av kvinnor och annat sexhundratalsgods.

Men bryter vi upp definitionen betyder det ”någon som vill att religionen islam ska vara grunden till statsskick och lag”.

Nåja. Vi vet hur det går. Iran. Saudi. Talibaner. Aldrig bra.

Men låt oss vandra bort lite från Kaplan och ISIS, och bara vrida lite på grundtanken:

Att vilja att samhällets lagar ska ha sin grund i ens religion.

Lagar stiftas utifrån religiös övertygelse hos befolkningen. Så har det alltid varit i i princip alla länder, och så är det i någon mån i Sverige än idag.

De flesta lagar som skrevs fram till mitten av förra århundratalet hade sin grund i den kristna tron.

Och vi har fortfarande kvar många bitar från den tiden. Dels i vår grundlag: ”Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen”, men framförallt genom att hela vår syn på hur vi ska relatera till varandra grundar sig i tusen år av kristendom i Svea Rike.

Det finns många religiösa kristna i Sverige, som vill se guds lag i vår lagbok. De har propagerat för att bibelns definition av äktenskap ska gälla och mot aborter.

Mycket gott har också kommit ur religionen. Vi tog hand om varandra för att Jesus sa till oss att göra det. Katekesen var den outbildades enda rättesnöre. På gott och ont, bokstavligt talat.

Vad jag säger är att bara för att man är religiös, och låter sig inspireras av religionen i sin syn på hur samhället ska ledas och drivas, är man inte oundvikligen diskvalificerad som minister.

Men det är förstås en skala. Det är en milsvid skillnad mellan att vara inspirerad av en religiös skrift och att vara bokstavstroende och vilja se sin guds ord som lagstiftning. Vi som följer amerikansk politik hittar med svenska mått mätt många extrema åsikter bland förtroendevalda. Det blir besvärligt när skrifter som författades för tusentals år sedan ges precedens framför sunt förnuft.

Att någon är religiös behöver inte vara diskvalificerande i sig, utan det behövs en grundligare analys. KD, och faktiskt även SD, är öppet inspirerade av kristendomen, och vill ha en särställning för svenska kyrkan och ett tydligt kristet anslag i skolan, bland annat. SDs Julia Kronlid vill till och med att kreationism ska läras ut som alternativ till evolutionen. Gör det dem till olämpliga? En del tycker nog det, men det är en skillnad mellan att inte vilja rösta på någon och att olämpligförklara någon som redan är vald.

Om vi nu med det resonemanget återgår till Kaplan blir det lätt att konstatera att han på precis samma sätt kan vara ”islamist” utan att fördenskull vara olämplig i regeringen.

När jag ser till hela hans politiska gärning står jag fast vid att jag inte har något större förtroende för honom. Jag ser en slippery slope och dubbelmoral som inte ligger i linje med mina åsikter alls. Men det gäller inte bara honom, utan även många andra.

Dock.

Jag börjar också känna ett drev som har sitt ursprung i något annat än fakta och logik – nämligen allmänt muslimhat.

Jag kräver därför inte Kaplans avgång idag. Det måste behövas mer konkreta bevis på olämplighet innan man avsätter ministrar.

Hur mycket mer är jag osäker på.

Jag kommer tillbaka om jag bestämmer mig för att gilla sidan.

Då vet ni att skäppan är full.

EDIT 27 oktober: Jag har fått en mer nyanserad uppfattning, till fördel för Kaplan, av att läsa Niklas Orrenius’ nyhetskrönika.

När sanningen skaver

Ljus

Ur Rasmus på luffen: ”Det här märket, förstår du. Det är ifall det skulle komma nån annan luffare förbi här. ‘Här finns inget att hämta’, betyder det.” Så förklarar Oskar vad ett luffarmärke är för Rasmus, medan han karvar in en ring i en grind. Märket beskriver vad den som knackar på och ber om hjälp kan förvänta sig. Tre ringar har däremot fru Hedberg, ”för snällare kärring finns inte”. Rasmus luffar runt i Sverige för att han rymt från barnhemmet. Hans högsta önskan är att bli adopterad och få en familj. Men alla familjer som kommit dit vill ha ljuslockiga flickor.

Vi som driver en kamp mot nationalismen och främlingsfientligheten genom att vaska fram fakta och påpeka lögner, överdrifter, vandringssägner och andra dumheter drabbas ibland av fakta. Plötsligt händer det. De hade rätt om något.

Det stör och skaver. Och jag känner att jag vore en kass sanningssökerska om jag bara presenterar det som passar mig, och mörkar resten.

Men sanningen är ju sällan svartvit och okomplicerad, när det gäller stora frågor. och det är därför extra viktigt att hålla isär vad man vet, vad man tror, och vad man tycker.

Så jag börjar med att berätta vad jag vet.

Det har förekommit att tiggare motar bort dem som samlar in pengar. I ett fall var det en Röda korset-insamlare som råkade ut för att tiggaren ringde på några biffar som bar bort henne – extra tragiskt eftersom det rörde sig om en äldre kvinna. Jag kontaktade Röda korset och fick detta verifierat. Det har också förekommit flera rätt trovärdiga förstahandsberättelser om Situation-försäljare som blivit bortmotade på samma sätt. Tiggaren ringer efter back-up, som agerar hotfullt.

Det är rätt svårt att inte bli förbannad på sånt. Jag kan inte säga annat.

Jag vet också att det inte är en myt att det finns tiggare som slutar halta och byter kläder när de lämnat sin plats. Jag har hört direkta vittnesberättelser. Soran Ismail skrev för övrigt en krönika om kvinnan som hade en kudde under tröjan för att se gravid ut. Är det ohederligt? Både ja och nej. Om en verksamhet består i att få pengar genom se behövande ut vore det ju korkat att inte se behövande ut. Om din dagsinkomst ökade med hundra procent genom att du bytte kläder – skulle du då avstå?

Ordet ”organiserade” ploppar upp hela tiden i debatten, som om det var någon sorts antingen eller. Är de organiserade? Är de inte organiserade? Och varje gång tänker jag ”vilken korkad fråga!”. Självklart beror det på hur man definierar ordet ”organiserad”. Många har enligt säkra vittnesmål kommit hit helt själva. Andra har bevisligen kommit i grupp, och delar ut platser mellan sig så att inte alla sitter på samma ställe. Det är en sorts organisation förstås, men det finns inget omoraliskt i det.

Men det börjar bli murket och obehagligt om det finns någon sorts maffia som säljer platser. Är det så? Jag vet inte. Det finns en annan tänkbar förklaring till biffbeteendet, och det är att vänner och bekanta hjälps åt att hålla ordning på utplaceringen. Det bildas på så sätt informella nätverk där man hjälper varandra. Jag säger inte att det är så – bara att det är en tänkbar förklaring.

Jag hoppas någon försöker ta reda på hur det egentligen ligger till. För om det finns en underliggande maffiastruktur gör det inte tiggarna mindre utslagna och hjälplösa, utan snarare mer. Men vi får inte vara så godtrogna att vi missar att se det större sammanhanget.

Vad ska man göra då?

Ta reda på helheten måste ju vara först. Fakta måste alltid vara grunden i vägen framåt. Polisen, socialtjänsten och hjälporganisationer såsom Svenska kyrkan, Stadsmissionen och Röda korset behöver samarbeta.

Om det sedan visar sig finnas människor som tjänar pengar på att utnyttja tiggare behöver de spåras upp och straffas. Saknas lagstiftning får Riksdagen lösa det. De måste obönhörligen stoppas.

Sedan behöver vi förstå att detta med tiggare är inget nytt. Jag har skrivit det förut, och det tål att upprepas.

Förr kallade vi dem dagdrivare, och det var olagligt att leva utan laga förvar, men de fanns ändå. De drog omkring mellan socknarna och levde på tillfälliga jobb och välvilja. En del var goda människor som hamnat snett. En del var lata, och ville inte jobba. Ytterligare andra var ohederliga tjuvar som kombinerade tiggeriet med att stjäla där de kom åt. Somliga var fysiskt eller psykiskt sjuka. Men alla hade det gemensamt att de sågs som ett problem och en börda för samhället.

Vi lyckades få bukt med fattigdomen i början av nittonhundratalet. Vi införlivade nästan alla i folkhemmet.

Nu är vi tillbaka där vi var.

Det kan kännas som en skillnad att då var det fråga om en ändlig mängd människor som behövde lyftas in i samhället. Nu finns hur många som helst. Tar vi god hand om dem som är här nu öppnar vi upp för att fler kommer hit. Att inte ta hand om människor som lider och svälter är å andra sidan inhumant och ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är nu dags för våra folkvalda att ta tag i situationen och börja planera för någon sorts långsiktig lösning. Jag vet inte vad jag ser framför mig, men det handlar om att ge mat och tak över huvudet, och även individuell coachning för varje enskild person. Varje situation är unik. Då måste även lösningen för den personen vara skräddarsydd.

Det är trist och jobbigt och irriterande, men det är inte vi som är de verkliga offren här, utan de som lever i den tilltagande kylan utan bostad, mat och trygghet.

Vad som än uppdagas får vi inte glömma det.

”Vi är inte rasister …”

”… vi är bara helt besatta av att få säga n*gerboll. Hela tiden. Oavbrutet.”

n-boll 1

N-boll 2

Jo. Svensk lag, fastslagen i domstol, säger att man får säga så, för det står i SAOL.

Vi som har barn känner igen besattheten vid ”förbjudna” ord, eller hur?

Lyssna på oss istället, Svenskan!

För några dagar sedan länkade Per Gudmundson på Facebook till en artikel av ELIN ØRJASÆTER, en norsk ”förstelektor”, som påstod att vi svenskar inte har någon koll på vår egen invandringsstatistik. Hon skrev ”vi måste hjälpa svenskarna”, vilket av flera skäl fick det att vända sig i magen på mig. Dels pga den för mig rätt äckliga översittartonen, dels pga att målet igen blivit att misstänkliggöra samtliga invandrare – denna gång ska de ansvara för att de är oekonomiska, men framför allt för att jag visste att hon hade åt helvete fel.

Och det skrev jag också, i kommentarsfältet under: ”Sicket dravvel. SCB och forskningsvärlden publicerar rapporter om invandring på löpande band. Det saknas inte fakta. Det där med ‘mörkläggning’ börjar bli en tjatig skröna. Alla som vill hitta information gör det.

Några timmar senare var dock den norska artikeln översatt till svenska, och återfanns på SvD Brännpunkt.

Nu har det gått några vändor, och slutrepliken är skriven. Och tänk. Hon HADE fel. Det finns statistik.

För detta ber hon inte om ursäkt. Hon kunde ju inte veta att statistiken fanns, eftersom den var så undangömd, på en superhemlig webbplats som heter scb.se. Hennes beskrivning av svårigheterna att hitta till scb.se påminner om Arthur Dents vedermödor:

”It was on display in the bottom of a locked filing cabinet stuck in a disused lavatory with a sign on the door saying ‘Beware of the Leopard.”

Hon är alltså universitetsanknuten, hon anser sig ha så stor kunskap runt svensk statistik att hon skriver två debattartiklar – en i norsk press och en i svensk – och allt detta baserat på ett ”antagande”. ”Assume” makes an ass out of U and ME.

Sedan går hon raskt vidare och demonstrerar sin påtagliga brist på logisk förmåga, genom att hävda att eftersom vuxna invandrare förvärvsarbetar i lägre grad än vuxna svenskar är de oundvikligen en minusaffär.

Ja, utrikes födda jobbar mindre än svenskar, men å andra sidan kostar svenskar mycket mer i början av livet. Och framför allt: Även om de skulle bringa in mindre pengar än en infödd svensk totalt sett, och det är en svår ekvation att visa huruvida det överhuvudtaget är så, betyder inte det att invandrare automatiskt är en minusaffär. Även ett lägre plus är ett plus.

Det som gör mig mest besviken är nog ändå att svenska journalister och ledare behöver putta fram en denna oinsatta amatör för att säga det uppenbara: Vi behöver förstås kunna prata om statistik. Då menar jag statistik som spelar roll, och som kan föra oss framåt – inte statistik på formen ”en japan bidrar med X och en peruan bidrar med Y”, som bara har till avsikt att peka finger. Det måste finnas gränser. Annars kan man lika gärna börja kräva statistik runt vad en norrlänning kostar mot en stockholmare. Men visst. Huruvida arbetskraftsinvandring är lönsant, och under vilka omständigheter, är till exempel relevant.

Att vi inte pratar om detta beror inte på att statistiken saknas, utan på att svensk press inte bryr sig om att redovisa den, eller att möta alla stolligheter som nationalistiska webbtidningar hävdar.

Själv plockar jag data ur bland annat SCB i princip varje vecka, och jag möter dumheter i kommentarsfält överallt där jag kommer åt. Jag sammanställer och skriver här på min egen blogg, på min tidigare Svavas blogg, på Wikipedia, på Thegambia och kommer att skriva mer på Motargument.

Det finns många mycket bra siter som har koll på statistiken, som t ex migrationsinfo.se. Där hämtar jag data när jag inte har tid eller lust att gräva själv.

Vi är många som tycker statistik ska med statistik bemötas, och som kämpar på. Vi är engagerade och sakliga, och klarar att hålla flera tankar i huvudet samtidigt, påstår jag.

Lyssa på oss istället, SvD!

Eller rota själva.

Det är inte så svårt.

Tro mig, jag vet.

Pippi och badvattnet

FlaggaJag hade inte tänkt kommentera Pippi, eftersom alla andra gör det. Men jag börjar nu inse att det behövs i alla fall. Nåja. Ni andra kanske inte behöver mina kommentarer, men jag behöver få dem ur mig.

För mig är klippandet inte en principfråga. Vi är redan överens om principerna i detta land. Rasstereotyper hör inte hemma i vårt samhälle.

För mig, som sexbarnsförälder och mångårig Pippifilmsinnehavare, är det främst en rent praktisk fråga:

Jag står i köket. Ungarna kollar på Pippi i vardagsrummet. Plötsligt kommer sekvensen där Pippi gör sneda ögon och säger ”tjing tjong” för att driva med kineser. Jag går in i vardagsrummet och säger ”man får inte …” och barnen avbryter och säger ”vi vet! Man gör inte så. Det är elakt och fel”. Likadant med sekvensen där Pippis pappa är n*gerkung. ”Man får inte …” ”Vi vet!”

Klart att de vet. Jag har påpekat detta så många gånger.

Och varje gång har jag ställt mig frågorna:

Varför kan inte någon en gång för alla fixa till filmerna så jag slipper förklara att Pippi gör fel hela tiden?

Vad händer med de barn vars föräldrar INTE förklarar för dem?

Sjuttiotalets regissörer var överförtjusta i nakna barn. Små snippor och snoppar visades från alla möjliga håll. Sedan kom nittiotalets pedofilihysteri, och idag har pendeln svängt till en mer balanserad nivå. Detta har resulterat i att Barnens ö inte alls visas längre, och i att det klippts rätt friskt i gamla Astrid-filmer. Ingen har ifrågasatt detta, såvitt jag vet. Ingen har skrikit ”censur!”.

Det vilar något bisarrt och absurt över detta tjafsande om självklarheter. Nej, Astrid Lindgren var inte rasist, men ett barn av sin tid när det knappt fanns ickevita i Sverige, och människor från andra länder var spännande och exotiska.

Jag är ju barnboksförfattare, om än i liten skala. Jag ville, som de flesta andra författare, få fram ett budskap med min text. Påverka barn i en bra riktning. Få dem att ifrågasätta. Vidga deras vyer istället för inskränka dem.

Det vi läser för våra barn är viktigt. Och Astrid Lindgrens böcker och filmer är fenomenala i vissa avseenden, men problematiska i långt fler än rasstereotyperna. Det förekommer supande, sexuella anspelningar, och en del våld.

Censur i bemärkelsen ”förbjuda” är förstås inte aktuellt, men däremot har vi ett ansvar för hur vi visar världen för barn i en mycket känslig och påverkbar ålder. Man behöver förstås spara originalen någonstans som ett minne av en svunnen tid, men det får inte vara så heligt att våra barn ska få en i minsta detalj identisk upplevelse av filmerna och böckerna som vi själva fick, att vi bokstavligt slänger ut barnet med barnvattnet.