När judars rätt till trygghet upphör

Tove Lifvendahl, vars ledare jag brukar uppskatta, skriver idag att polisen måste ändra sig när det gäller demonstrationerna för Gaza.

Hon är förstås mer påläst än Måwe, vars tweet jag kommenterade för en vecka sedan, där denna fick det att låta som om Palestinademonstrationerna liksom med flit var förlagda så att de trakasserar synagogsbesökare i Stockholm. Tove konstaterar istället att arrangörerna inte hade något inflytande över rutten, utan att polisen helt bestämt detta.

Case closed, tycker jag. Om de inte valt vägen finns naturligtvis heller inte något antisemitiskt motiv. Ingen vilja att störa eller förstöra för judar när de utövar sin religion.

Men nej. Under rubriken ”Nu måste polisen tänka om” listar hon varför denna rutt är oacceptabel.

Dels menar hon att det kommer att störa judar på sabbaten. Men de gudstjänsterna äger rum på förmiddagen, och tågen kommer att passera vid tretiden på eftermiddagarna på Hamngatan, två kvarter, alltså trehundra meter, från synagogan. Och nu vet jag inte hur långsamt de går, men det kan inte handla om många minuter de är där. Det är alltså inte så att en eventuell eftermiddagsbesökare måste tränga sig förbi demonstranterna för att ta sig till synagogan. Men tydligen menar Tove att blotta risken att de råkar se dem när de är på väg dit är oacceptabel.

Hon fortsätter med att konstatera att ”Palestinademonstrationer i Sverige liksom i hela västvärlden regelbundet används till såväl öppna terrorhyllningar som antisemitiska uttryck”.

Är det sant?

Det beror på hur man ser på det.

Det har förekommit
– enstaka Hamasflaggor, även om arrangörerna säger nej
– ”from the river to the sea” – slagord som även Netanyahu använder sig av
– uttryck för hat mot Israel, såsom ”krossa sionismen” och ”småbarnsslaktare”

Inget av detta är förstås judehat.

Det finns vittnesmål om att judehat någon enstaka gång skanderats på arabiska, vilket förstås skulle falla i den kategorin, men såvitt jag vet är dessa obekräftade.

Och jag vill förstås inte att någon människa ska känna sig illa till mods på grund av sin religion eller sitt ursprung, men det är en sådan absurd obalans mellan vad man förväntas bli skyddad från.

Hur känner sig palestinier när de ser Israels flagga? Har de rätt att slippa se symbolen för det land som illegalt ockuperat deras i årtionden?

Hur känner sig muslimer när de blir spottade på för att de bär hijab?

Och ja, det finns en hotbild mot synagogor, och det finns också en enligt SÄPO större hotbild mot moskéer, men de nämns aldrig. Istället sitter mängder av pyshatande svenskar och hetsar mot deras existens utan någon krönika i SvD. Jag har aldrig sett någon enda individ ifrågasätta varför vi har synagogor i Sverige, men hatet mot moskéer drivs av politiker som sitter i regeringen tillsammans med det parti jag röstade på. För övrigt samma parti som vill lagstadga om förbud mot kritik mot landet Israel.

Vår palestinska och muslimska befolkning måste ha exakt samma rättigheter och skyldigheter som vår judiska. Varken mer eller mindre. Hur är det inte självklart?

Till slut vill jag påminna om Alexandra Esser, se bild. Hon och en grupp andra svenska judar demonstrerade utanför Judiskt kulturcenter där föreningen bjudit in en IDF-soldat och misstänkt krigsförbrytare, och de utsattes för massor av hat.

Flera ministrar från det parti jag röstade på anklagade dem för att vilja ”skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige vars familjer i generationer blivit förföljda”, de kallades antisemiter och ”odjur”.

Vilket visar att när du som jude står upp för det palestinska folket upphör din rätt att leva tryggt och avskärmad från hat i detta land.

Facebook

Sjal på arbetsplatsen – vad säger lagen?

Får arbetsgivaren förbjuda religiösa huvudbonader som sjal, turban, kippa? Många har hakat upp sig på att är det uniformstvång så är det.

Fel.

Jag vill därför reda ut hur reglerna egentligen ser ut, för jag ser inte att någon annan har gjort det.

Huvudregeln är nej till förbud.

I offentlig sektor gäller därför inga förbud som inte har med säkerhet eller hygien att göra, och eftersom slöja snarare förbättrar än försämrar hygienen är det svårt att hitta sådana skäl. Man kan tänka sig att förbjuda en turban som inte får plats under en hjälm, kanske. Men utöver det gäller total tolerans.

För företag finns dock den så kallade ”neutralitetsprincipen”. Här finns några prejudicerande domar från EU-domstolen, som ju överrider svensk lag.

Ett företag har rätt att förbjuda religiösa symboler om det dels gäller samtliga religioner och dels finns ett konkret behov av att personalen ifråga är neutral. Man kan alltså exvis inte bara förbjuda slöja, men tillåta kors. Och man kan inte förbjuda personal som inte ses av kunderna att bära sjal.

Det där konkreta behovet av neutralitet är where the devil’s in the details. En receptionist är lätt att förstå. En väktare mindre självklart. En lagerarbetare inte alls.

Och det måste finnas en nedtecknad policy, som förklarar behovet och målet och reglerna, och inga undantag får göras. Den är nyckeln här.

Som exempel fanns en kvinna i hijab vars kund krävde att hon skulle ta av sig den (!) och som fick sparken när hon vägrade, och hon fick rätt i Europadomstolen.

Därför handlar Securitas-fallet mindre om huruvida de hade hijab i uniformen och mer om huruvida de har en sådan neutralitetspolicy. För om de INTE har det är det min bedömning att hon utsatts för olaga diskriminering och kan få skadestånd.

Facebook