Kategoriarkiv: Aktuellt i Sverige och Världen

Inte oklart, bara fel

Publicerat den av

CykelJag läser ofta Sanna Rayman, och håller för det mesta med. Hon har skrivit ett långt inlägg om den friande våldtäktsdomen.

Det är välskrivet och i stora delar ganska överensstämmande med min och många andras uppfattning.

Men slutsatsen är smått bisarr: Att principen hellre fria än fälla är anledningen till att det ibland måste bli ”fel”.

Den principen gäller enligt min mening för de fall då det finns svag bevisning. Där t ex två versioner står emot varandra. Principen säger att om exempelvis en kvinna påstår att det var våldtäkt och en man att det inte var det, och hennes version är till 75% trovärdig ska han ändå frias, för att han med 25% sannolikhet är oskyldig, och vi kan inte ha ett fängelse där en fjärdedel av alla dömda inte hör hemma bakom lås och bom.

I det aktuella fallet vet vi ju dock vad som hände i allt väsentligt. Versionerna går bara isär i detaljer. I detta fall är det lagen som inte räcker för dom. Eller räckte före 1 juli.

Om lagen inte ger det utfall folkviljan anser att den ska ge är det för att lagen inte överensstämmer med folkviljan – inte för att man hellre friat än fällt.

Nu finns en ny lag sedan 1 juli, och förhoppningsvis hade den givit en annan dom.

Om så inte är fallet måste vi justera igen.

Kvinnor och skuld

Publicerat den av

skuggaJag läser Martins polisblogg, och känner med analysen.

Jag brukar inte ropa på lagändringar i första taget, men det är mycket viktigt att försöka ta reda på om den omformulering från ”hjälplöst tillstånd” till ”särskilt utsatt situation” som gäller från 1 juli hade räckt till fällande dom. Om inte måste något göras.

Är dock tveksam till en samtyckesparagraf. Två vuxna människor på samma nivå, dvs ingen är ung, berusad, rädd eller liknande, ska inte behöva skriva kontrakt på väg till sängkammaren.

Att unga tjejer som drabbas främst har sig själva att skylla verkar vara djupt rotat i det mänskliga medvetandet, och de hårdaste domarna kommer ofta från andra kvinnor. Jag läser uttalandena från de andra tjejerna i slutet av artikeln nedan, och känner på något sätt igen dem från min egen tonårstid. Så pratar vi om varandra, vi tjejer. Så etiketterar vi varandra.

”Den där, hon är ett jävla luder. Vet vad hon gjorde i fredags?”

Jag skriver mycket om den sortens skuld i Ferrum. Jag är inte riktigt säker på varför. Det var inte en del av min synopsis – inte planerat. Det bara kom, när jag målade porträttet av Kajsa-Stina.

Det behövde vara med.

Stopp för bäbisar!

Publicerat den av

Ätande barnSverigedemokraterna har berättat att vi kan spara 118 miljarder kronor på att inte låta människor leva i Sverige. Det är ju en föredömlig besparing.

Människor är dyra och onödiga. Ju färre vi är desto bättre har vi det. Tänk bara hur bra det var på medeltiden.

Jag har ett förslag till: Förbjud allt barnafödande. Nyfödda är riktigt odugliga till det mesta. De kostar enorma summor pengar, och är inte ens tacksamma över att finnas till. Inte kan de prata svenska heller, och de har svårt att förstå vår kultur.

Riktiga parasiter.

Har någon egentligen räknat på allt detta?

  • Barnbidrag
  • Föräldrapenning
  • Dagis
  • Skolor
  • Fritids
  • Gymnasier
  • Inkomstbortfall hos föräldrar
  • MVC, BVC

En flykting kostar samhället i i genomsnitt 3-4 år, men ungar är oanvändbara i tjugo år.

Valet måste vara självklart!

Förbjud bäbisar! Våga säga nej till Sveriges främsta bidragstagare!

Romer, Mijailović och rätten att få vara ifred

Publicerat den av

LettresJag hamnade för några veckor sedan i en lite knepig diskussion i en Facebook-grupp för författare. Någon ställde frågan huruvida det var OK att allt vi skriver där är läsbart för alla – inte bara medlemmar i gruppen, utan hela jordens befolkning. Och alla utom jag var av den uppfattningen att det var jättebra att det går att läsa även utåt, eftersom ”Jag står för vad jag säger”.

Detta var alltså huvudargumentet: Om jag bara skriver sådant jag kan stå för kan det jag skriver aldrig missbrukas. Några gick dessutom ett steg längre och skrev att eftersom allt som skrivs på Facebook ändå kan läsas av både NSA och kommande medlemmar kan man invaggas i falsk trygghet om man skriver för begränsad publik, och att det därmed finns en fara i att inte publicera allt. Folk är så korkade att de tror att de är trygga då, och vips kommer en elak framtida gruppmedlem och lägger ut deras ogenomtänkta kommentarer på sina bloggar. Eller också gör Obama det.

Jag är fortfarande förundrad över denna tvådimensionella och parameterbefriade riskanalys.

Det riktigt bisarra är att detta forum ibland huserar ganska hetsiga debatter, där folk går till personangrepp mot varandra, och hänger ut varandras namn opåkallat även i andra inlägg än dem de skrivit i, med sammandragningar av åsikter på formen: ”Anna Andersson skrev tidigare att …”.

Det finns också medmänniskor som är av rakt motsatt uppfattning. De vill inte överhuvudtaget existera på Facebook, eftersom de värnar så om sitt privatliv.

Jag gömmer mig inte, men jag tillämpar listor på Facebook, där jag styr vem som kan läsa vad, och jag skriver bara sådant offentligt som jag verkligen känner att jag kan förknippa mitt namn med. Mina tidigare bloggar har varit pseudonymiserade.

Mitt system är inte vattentätt, men det är för mig bättre än att skriva allt offentligt eller att helt sticka huvudet i sanden.

I Ferrum skapades ett hemligt, sökbart register över allas DNA ur PKU-registret redan på 90-talet, och det höll på att gå illa när systemet missbrukades många år senare.

I Janus fjärde ansikte samlas all information vi petar in i våra telefoner i en jättedatabas, som fångas upp av terrorister – och av säkerhetspoliser.

Registret över romer – om det nu stämmer att det finns – innehåller ingen okänd information. Födelseuppgifter och föräldraskap finns även i folkbokföringen. Det är bara en liten parameter som tillförts, nämligen det romska ursprunget.

En del av problemet med hantering av personuppgifter är just att det verkar så oskyldigt. Jag sparar ju dessa uppgifter bara för mig själv. Det är bara jag och två till som ska läsa detta. Tre kanske. Eller kanske åtta. Men det är bara utifallatt. Vi vill kunna slå i det om vi måste. Men de som vi sparat uppgifter om lider ju inte. För de vet ju inte om det. Och det man inte vet …

Man sparar blodet från PKU-proverna för att det är synd att förstöra det.  Det kan ju användas till forskning. Och så kan det vara bra om något barn rapporteras saknat. Eller någon vuxen, eftersom 70-talisterna inte längre är barn. Och varför inte kolla om den där Mijailović verkligen är Anna Lindhs mördare innan vi tar in honom för förhör? Vi kan ju bara plocka fram hans papperslapp, med blodet som egentligen sparades för att ta reda på om han som nyfödd var svårt sjuk … Så vet vi. Behöver inte störa honom om vi har fel.

Under mitt förra efternamn publicerade vi år 2002, strax efter att jag skrivit Janus fjärde ansikte, postern Taking Charge of Profile Information Conveyance. Det var en kortversion av en längre publikation. Frågan om hur vi skyddar våra ganska ointressanta persondata från att sättas ihop på ett nytt sätt och sedan skada oss är fortfarande mer aktuell än någonsin.

I Cuprum, som är en uppföljare till både Ferrum och Janus fjärde ansikte, förstår vi vad som verkligen kan hända när till synes oskyldig information missbrukas. Hoten blir verklighet, för både enskilda människor och samhället. Jag inser att det aldrig fullt ut går att bottna dessa frågor, men vi får aldrig sluta prata om dem.

Var drar vi gränsen för vad som är acceptabelt?

Vilka murar är rimliga att sätta upp för att skydda oss?

Vilket syfte är tillräckligt gott för att bryta mot principer vi ställt upp tillsammans?

Hur mycket reagerar vi när de vi normalt inte bryr oss om blir kränkta?

Nedmontering av svensk välfärd

Publicerat den av

ÖvergivetJag läser ofta kommentarer i kommentarsfält, och där finns ett tema som kommer igen hela tiden:

”Alliansen har nedmonterat den svenska välfärden.”

”De har också raserat allt våra föräldrar byggt upp.”

Bilden är tydlig: Förr fanns ett vackert, rödmålat hus av trygghet, och nu är det förstört. Att bygga upp det igen kommer att ta ett nytt sekel.

Det märkliga är att ingen liksom säger emot. Ingen säger att det inte är sant.

Välfärden består av fyra ben, och tre av dem får pengamässigt mer idag än för sju år sedan:

  1. Vård – mer pengar idag än 2006
  2. Skola – mer pengar idag än 2006
  3. Omsorg – mer pengar idag än 2006
  4. Försäkringssystemen, dvs sjuklön, förtidspension, akassa – där har man dragit ner – men det är inte med särskilt många miljarder, trots allt

Varje år får vi det bättre. Det betyder att om Löfvén vinner valet är det inga större problem att höja nivåerna i försäkringssystemen så att klockan vrids tillbaka till 2006.

Ett eller max två års budgetutrymme behöver satsas.

Detta säger jag utan tyckande. Detta är fakta.

Det märkliga är inte att Vänstersidan ivrigt framför metaforen om det söndertrasade folkhemmet.

Det märkliga är att Högersidan inte säger emot. Inte berättar att välfärdens första tre ben är rikare idag än när man började.

Att personaltätheten på våra skolor och dagis är större än någonsin. När jag gick i skolan var vi dryga 20 barn med en lärare. Idag är det lite större grupper, men de tas hand om av fyra-fem personal.

Att även om det finns problem i sjukvården handlar det inte om att de får mindre pengar, utan snarare om att vi lever så mycket längre, och att stora kullar 30- och 40-talister blir alltmer vårdkrävande och äter upp vårdens resurser.

Är det för att man inte vill berätta hur den offentliga sektorn faktiskt växer fortsätter växa även under en alliansregering?

Eller är det för att man inte läser Aftonbladet?

Att stödja sig mot Jimmie

Publicerat den av

9260006973_edb9e359c3_n-1”I nio fall av tio stöttar sig regeringen på SD.” Det hör vi hela tiden, och det tas som en intäkt för att SD och regeringen egentligen tycker ungefär samma sak.

Men så här har jag förstått det – och har jag fel vill jag gärna höra det.

För det första är det en gammal siffra. Den räknades fram 2011. Det är möjligt, kanske till och med troligt, att den fortfarande gäller, men det vet ingen. Dessutom har ingen kollat på hur ofta de röstar med regeringen totalt sett, utan bara i de fall då de har utslagsröst.

Regeringens propositioner förbereds. Då står det klart huruvida samtliga oppositionspartier är emot eller inte. Och det är bara i de fall alla är som emot man behöver bekymra sig. Om ett parti är för eller lägger ner rösterna räcker det för att förslaget ska gå igenom. Regeringen, som redan har slagits internt – man är ju ändå fyra partier som kommit överens – lägger då fram förslaget, och struntar i att de rödgröna är överens och att SD blir tungan på vågen.

Enbart i det läge då alla fyra partierna är emot bryr man sig om att förhandla med något annat parti – som MP eller S (förmodligen inte V). Det är därför det motsatta fallet – det där SD röstar emot regeringen när de har utslagsröst händer så sällan. När regeringen vet att de kommer att förlora förhandlar de eller drar tillbaka förslaget.

Och detta är lite småviktigt, för OM det blir regeringsskifte kommer S med allra största sannolikhet att göra likadant. Varför i hela friden ska en regering söka stöd hos ett parti på oppositionssidan om de inte riskerar nederlag?

Det stör mig att det inte resoneras mer kring detta. Vi har ett politiskt klimat där ingen förhandlar med SD. Det är bra. Vi har sju partier som alla säger att de inte ställer upp på SDs värderingar vad gäller invandringspolitik, och som visar det. Det gör oss unika, och det är också bra.

Jag tycker det räcker så. Och den åsikten kommer jag att ha även om en S-regering inte orkar förhandla med ett alliansparti för att få igenom ett förslag SD stödjer.

Jag älskar hundar. Det gjorde Hitler också. Att vi har ett åsiktsöverlapp gör inte mig till nazist.

SvD

Den obarmhärtige nationalisten

Publicerat den av

I Lukas-evangeliet berättar Jesus om mannen som blivit överfallen av rövare.

En präst gick förbi, men lät honom ligga.

Då kom en samarier, som egentligen inte alls var av samma folk som den skadade, men han hade ett gott hjärta. Han vårdade den skadade, och såg till att han blev frisk. Samariern älskade sin nästa som sig själv.

Sverigedemokraterna samlar sina styrkor inför kyrkovalet – tydligen med viss framgång. Jag har läst deras manifest.

Där står bland annat att kyrkan ska prioritera om sina hjälpinsatser. Det är inte längre behovet av mat, medicin skola eller vård som ska styra. Det är istället ursprunget och religionen.

Först ska vi nämligen hjälpa svenskar. Om vi prompt ska göra något för utlänningar ska de vara kristna. Ur SDs synvinkel får man ju säga att det är strategiskt smart, för om svältande av fel ras eller religion vägras hjälp blir de ju färre som kan komma hit och förstöra vårt fina land.

Om du är medlem i kyrkan, så rösta imorgon!

Med tack till min kloka svägerska Lori.

Den förbjudna våldsfrågan

Publicerat den av

Kvinnors våld mot män har jag ibland kommenterat. Jag känner igen reaktionerna i denna artikel i DN.

Det är provocerande att överhuvudtaget nämna detta fenomen, därför att: ”Om man tar upp kvinnors våld mot män som ett problem förringar man samtidigt kvinnomisshandeln.”

Jo det är så logiken ser ut. Kvinnomisshandelproblematiken är så viktig att inget rampljus får stjälas därifrån genom att antyda att även andra har rätt att inte bli slagna.

Det är viktigt att män tydligt framställs som Annorlunda Än Kvinnor. Aggressiva, ivriga att upprätthålla maktstrukturer, kontrollerande och svartsjuka. Detta är egenskaper ingen kvinna någonsin får beläggas med, för då havererar hela mästartesen – den som säger att vi kvinnor är De Goda och samtidigt De Utsatta, och att män är talibaner som endast går att ha i möblerade rum för att de i vissa fall lärt sig kontrollera sina grottmansinstinkter.

En gång i ett kommentarsfält blev en kvinna så arg på mig att hon frågade: ”Vem vill du behaga?”

Jag är feminist. Jag anser att vi är stort skyldiga alla de starka och modiga kvinnor som banat väg för den frihet vi har idag. Jag sätter ner en ilsken fot när jag möter alla de fördomar gamla ingrodda tankesätt för med sig, och som sätter hinder för oss kvinnor. Men jag är samtidigt högst medveten om att vi själva i minst lika hög grad som män bidrar till kvinnoföraktet. Vi är inte generellt offer, utan medansvariga – till såväl problem som lösning.

Att kvinnor misshandlas, våldtas, låses in och kontrolleras över hela världen är helt obestridligt.

Det kommer det att fortsätta vara även om vi tar kvinnors våld mot män på allvar. Frågorna klarar att samexistera, utan att förringa varandra.

Men män som inte själva blir slagna driver inte denna fråga.

Män som blir slagna orkar inte, vill inte, vågar inte.

Kvinnor, som anser sig stå för empati och medmänsklighet, blir rasande och skuldbelägger den som ens nämner fenomenet.

Vem finns kvar?

Vem bryr sig?

Syndikalismen

Publicerat den av

Morfar AttiJag var tio år när min mormors far Anders Edström dog år 1976, nittio år gammal. Jag minns ådrorna på hans hand, och att han sjöng ”Å jänta å ja” för mig.

Han var en duktig finsnickare, mellanson av tre, och född och uppvuxen i Brattfors. Genom min släktforskning på senare tid har jag insett att han ändå tillhörde någon sorts övre medelklass i den lilla orten. Hans bror satt i kommunnämnden.

Morfar Anders, eller Atti som jag kallade honom, var liksom frun Johanna fylld av den nya tidens sociala samvete och empati med alla medmäniskor. Mormor har berättat hur han tog strid för barnhusbarnens dåliga villkor. Hur han var med och startade Konsum. Hur han kämpade för arbetarnas rätt.

”Han var syndikalist”, berättade mormor. Han var engagerad och var med och agiterade överallt ”Where working men defend their rights”, som det står om Joe Hill.

Men han blev osams med sina socialistiska partikamrater ett antal år senare, när Folkets Hus skulle byggas i Karlstad. Jag vet inte varför – bara att det hade med finansieringen att göra.

Jag skulle ha frågat medan tid fanns.

Resten av livet röstade han såvitt jag förstått borgerligt.

Vad hände? Varför en så total helomvändning? Jag skulle vilja förstå vad som rörde sig i hans huvud, men det enda jag vet är att mormor berättade att han var enormt arg och besviken av någon anledning.

Att gräva i syndikalismen i Sveriges historia ligger i mina ”någon gång i framtiden”- projekt. Det kanske finns gamla protokoll kvar. Eller tidningsartiklar.

Jag känner att det finns en historia värd att berätta där någonstans.

Kanske en prequel till Ferrum.

Nollningsförbud

Publicerat den av

MirrorSom så ofta när något förkastligt hänt blir det en skev debatt.

Jag vill vara tydlig med att det som hänt på Lundsberg är förkastligt och oacceptabelt. Jag har läst skolinspektionens beslut, och tycker det verkar genomarbetat och korrekt. Jag tycker också det är bra att politikerna hållit fingrarna borta. Stängning av skolor ska inte bero på vilken regering som sitter vid makten, utan alla ska mätas med samma måttstock, varken mer eller mindre. Det har sagts att många skolor är värre än Lundsberg, och det är självklart sant, men det är också så att internat gör elever mer utsatta, vilket måste vägas in.

Detta inlägg handlar inte om beslutet, utan om debatten runt nollning, och de röster som kallar det mobbing.

Jag liksom många andra akademiker med styrelseuppdrag i studentföreningar har varit med och planerat en nollning, år 1986. Vi hade som förutsättning att alla skulle känna sig välkomna, ha kul men också att alla skulle kunna säga nej till alla moment. Vi drog runt på stan, och slutade förstås med stor fest på kårhuset. Det funkade och var enormt uppskattat. Finns det något jag ångrar så här tjugosju år efteråt är det det fokus vi hade på alkoholkonsumtion. Nu var ju detta vuxna människor, och alla fick tacka nej, men det var ändå onödigt.

Varje år rapporteras ändå om nollningar som går överstyr. Tjejer hetsas klä av sig och allmän egendom vandaliseras. Det är tragiskt, men inte konstigt. Där spriten går in går vettet ur. När jag senare var anställd på samma universitet jobbade vi aktivt med att stötta studenterna till större insikt.

Att fördöma alla nollningar är dock att slänga ut barnet med barnvattnet. Det som behövs är bättre styrning runt vad som är välkomnande och vad som är oacceptabelt.

Det jag reagerat mest på i Lundsbergshändelserna är inte strykjärnet, för det är så uppenbart oacceptabelt, och det var dessutom förbjudet även av lärarna. Jag reagerade istället på den andra gränsen. Den de vuxna dragit.

Den där ubåtsleken som var tillåten. Den orsakade ingen smärta, om jag fattade den rätt, men min starka invändning – förutom att den verkade utomordentligt fånig och meningslös – är att den inbegrep ett tvång. Eleven hade inte rätt till sin kropp. Inte rätt att säga nej. Inte rätt att inte bli fysiskt vidrörd. Och de ansvariga vuxna hade bestämt det skulle vara så.

Vi måste ha rätt till vår ”aura”.

Ett utrymme på några decimeter runt våra kroppar där ingen har rätt att oinbjuden komma in. Ett utrymme de som har makt över vår tillvaro respekterar och aldrig kränker.

Vi måste också ha rätt att välja bort även ett aldrig så välment välkomnande.

Där tycker jag diskussionen ska ligga.