Jag gör ett inlägg av en kommentar jag fick under inlägget om Shajareh Tayyebeh primary school i Minab, eftersom jag har hört tankevurporna tidigare, och det är viktigt att ta på allvar. Den innehåller ett sammelsurium av victim blaming, muslimhat och grova fördomar mot iranier:
”Ja vissa bestämmer sig fort. Sedan glömde du en mycket viktig sak. Det folk som bygger upp skolor och liknande som sköldar är knappast oskyldiga. Att kvinnor och flickor är mindre värda än många djur är ju rakt upp och ner från deras heliga bok. Så rädda och oroliga att offra lite flickor är ju inget de är kända för.
Däremot så pojkar värderas mycket högre så ingen tillfällighet att det var just flickor som dog. Avvaktar till en oberoende utredning görs sedan vill jag även att de människor som placerat flickskolor bredvid revolutions gardets byggnader döms.”
För det första är det inte konstigt med en skola bredvid en militärbas. Familjer bor på och bredvid baserna, och deras barn behöver gå i skola. USA har ofta skolor I själva baserna, denna låg bredvid. Ingen skulle komma på tanken att anledningen till de amerikanska militärbasskolorna är att de använder barnen som ”sköldar”.
Det var inte krig den där lördagen när flickorna satt i skolbänkarna. Det fanns ingen anledning för deras föräldrar att tro att USA skulle släppa en bomb där just den dagen. Att flickorna är döda är enbart, till hundra procent, USAs fel. Hundra procent.
Sedan är det ju oerhört obehagligt att svenskar tror att islam säger att flickor inte bara är mindre värda än pojkar, utan mindre värda än djur.
I själva verket bygger islam på exakt samma direktiv som Gamla testamentet, och synen på kvinnor är identisk i alla tre abrahamitiska religionerna. Korta versionen: Vi är lika mycket värda, men vi ska underordna oss mannen, och vi har olika uppgifter i livet. Om detta kan man tycka vad man vill. Jag kan lova att jag gör det.
Men igen. Använd samma måttstock! Om du vill kritisera sånt som återfinns i alla tre abrahamitiska religionerna, men enbart nämner islam och struntar i de andra två, är du en hycklare.
I USA finns kristna stollar som vill plocka av kvinnor deras rösträtt. Kvinnor i Iran utgör 60 procent av studenterna vid universiteten.
Men det värsta, mest rasistiska, i denna kommentar är tankefiguren att iranier skulle vara beredda att offra sina döttrar.
Alla folk världen över älskar sina barn. Det är den mest basala instinkt vi har.
Vi behöver hjälpas åt att motarbeta dehumaniseringen av muslimer överlag och iranier i synnerhet.
Så Tuckers intervju med Mike Huckabee, USAs ambassadör till Israel, är nu publicerad.
Den är frustrerande att se.
#AdrenalineRush
Huckabee tillhör den grupp ”Christian Zionists” som är bokstavstroende, och deras imo avart till religion menar att alla världens judar måste flytta till ”The Holy Land” för att Jesus ska komma tillbaka, och därför samlar man in pengar till vem som helst av judisk börd som kan tänka sig att flytta dit. Detta, som jag skrev igår, resulterar i sin tur i att många som aldrig satt sin fot i området nu flyttar till Palestina och blir vad jag kallar bosättarterrorister, dvs stjäl land, hem, boskap från palestinier som levat där i årtusenden, och ofta mördar, våldtar, fängslar och torterar vuxna som barn.
Denna tankefigur grundar sig på några passager i Gamla testamentet där ”Israels”, dvs Jakobs, barn ska föras tillbaka till ”deras eget land”. Han menar alltså att det är ett påbud från Gud att troende ska fixa detta, för tydligen klarar inte den allsmäktige guden av det själv. Och om människor, inklusive kristna, mördas och fördrivs i processen är det offer man måste acceptera.
I intervjun går han längre än så, och förklarar att på grund av 1 Mosebok 12:7, ”Men HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: »Åt din säd skall jag giva detta land.»”, har egentligen alla som är judar rätt till hela området från Eufrat till Medelhavet, dvs även delar av Irak, Syrien, Libanon och Jordanien.
Så Tucker inledde en lång diskussion kring vem som var jude. Netanyahu är enligt honom ateist med östeuropeiska föräldrar. Och det är här det blir frustrerande.
Dels på grund av hur Huckabee hoppar mellan religion, ”ras” och tradition för att förklara vilka som har och inte har rätt att leva i området, och till slut verkar han landa i att om ens familj kallar sig judar räknas man. Jag säger ”verkar”, för trots en väldigt lång diskussion fram och tillbaka är det ändå inte helt solklart.
Dels på grund av att inte Tucker ställer dessa frågor:
Om en palestinier, vilket oftast är fallet, har mer DNA från de bibliska judarna än en random bosättare från Chicago, har då inte hen större rätt att leva där enligt Huckabees logik även om hens förfäder någon gång konverterat till kristendom/islam? Däremot föreslår han DNA-testning av alla i Israel och Palestina för att se vem som har rätt att leva där, men si det vill inte ambassadören, och han vägrar svara på frågan varför.
Men framförallt: Om man nu verkligen vill läsa bibeln som Fan, så sa ju faktiskt Gud ”din säd” till Abraham (Abram), och inte ”Isaks/Jakobs säd”. Ismael, dvs arabernas anfader, hör ju också Abrahams söner.
Det är omöjligt att se intervjun och inte känna djupt obehag över att USA satt en sådan extrem religiös fundamentalist i en så central roll.
På den direkta frågan hur han anser att USA ska agera om Israel anfaller Syrien, Libanon, Jordanien och Irak i syfte att lägga under sig länderna, rensa dem på deras nuvarande befolkning och flytta dit sin egen befolkning svarar alltså USAs främsta representant i regionen:
“It would be fine if they took it all.”
USAs ansvarige för relationer med Israel anser alltså att Gud beordrat honom att, för att säkra en plats i himlen, stötta Israel i alla deras krig mot kringliggande länder och göra allt för att kristna och muslimska invånare försvinner för att ge plats till dem han enligt en snårig definition väljer att kalla ”judar”, även om det innebär mord på och fördrivning av kristna och muslimer som inget ont gjort.
Det började med att Gud gav Abram namnet Abraham. De hade sedan rätt långa konversationer, och så fortsatte det genom generationerna. Gud var ibland god, ibland trångsynt, ibland sur, glad, hämndgirig och till och med kinkig. Gud hade framförallt ett konstant behov av bekräftelse och dyrkan.
Bilden av den gamle mannen med skägget är fullt förklarlig, när man läser gamla testamentet, som beskriver en farbror, som är så besatt av andras dyrkan att hans första två budord är:
Du skall inga andra gudar hava jämte mig
Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.
Det är först i nya testamentet ”han” blir mer människoinriktad, och mindre besatt av sig själv. Men det beror i sin tur delvis på att det inte längre var han själv som krävde dyrkan, utan andra, främst Jesus, gjorde det åt honom. Den tredje parten mellan gud och människa gjorde Gud mer svåråtkomlig och mindre kritiserbar – lite som att installera en mellanchef.
Som en konsekvens av detta har alla tre abrahamitiska religioner satt hädelse högt upp på listan över brott. Om man tror att Gud är både självupptagen, allsmäktig och ser allt, finns ju ett visst intresse i att försvara honom mot förolämpningar, på samma sätt som du fjäskar för din narcissistiske chef på jobbet.
I de diskussioner som rörts upp efter 7 januari är det rätt förvirrat. Man blandar hädelse, religionskritik och hets mot folkgrupp. Så låt oss bena ut begreppen.
Om vi börjar med grunden till terrordåden, så är den hädelse – detta numera i västvärlden ofta utrangerade brott, som dock fortfarande ses med mycket oblida ögon även av många kristna, och Leviticus 24:16 lämnar inget åt slumpen: hädare ska dödas. Det var också länge dödsstraff för detta i de flesta kristna länder, och det är fortfarande ett brott även i delar av västvärlden. På Irland kan man exempelvis få dryga böter för att håna gud.
Det är alltså inte så att dåden i botten handlar om att vinna i denna värld, utan att vinna i nästa. De som begår den här typen av brott är ute efter att vinna sin guds kärlek, och struntar ofta i resten. Det betyder inte att inte dåden även har en politisk udd – för de verkar inte ha agerat på egen hand, utan fick förmodligen stöd av Al Qaida, ISIS eller möjligen båda – men den största drivkraften är att gud på något sätt suktar efter hämnd, och kommer att belöna dem för deras dåd.
Och det är i synen på denna hämndgirighet hos gud som olika trosinriktningar skiljer sig åt. Många muslimer blir förbannade när deras gud hädas, precis om kristna blir det. Där finns ingen större skillnad. Tro inte att denna bild inte orsakar samma upprördhet som muhammedkarikatyrer hos stora delar av den kristna befolkningen.
Nej, skillnaden är att de som är beredda att döda för att stoppa hädelsen numera är rätt få inom den kristna världsbefolkningen.
Varför? Jag vet ju inte. Men här är några tänkbara förklaringar:
Kristna fundamentalister tror sällan att gud begär det, utan utgår från att han klarar att hantera sitt känsloliv. Trots allt begärde aldrig Jesus att de som hädar skulle dö.
Kristna fundamentalister är inte längre så våldsbenägna, och nöjer sig med att vandalisera exempelvis Ecce Homo.
Kristna fundamentalister har givit upp.
Men faktum är att det är bra mycket vanligare även med hädelse mot islam idag än det varit, och samma ”jag orkar inte tjafsa om detta”-trötthet som präglar de religiösa kristna börjar nu också genomsyra de muslimska grupperna. Laissez-faire-attityden sprider sig genom alla sekulära samhällen. Gud får väl klara sig själv då.
Religionskritik är inte hädelse, även om det kan finnas överlapp. Nyttan med religionskritik kan diskuteras, eftersom varje människa bär på sin egen variant av sin religion. Det går förstås att ifrågasätta textpassager i bibeln, helgondyrkan, hijabbärande och annat smått och stort, men samtidigt är det rätt verkningslöst, för varje troende bär ju på sin egen tolkning. Bättre då att ifrågasätta beteenden hos utövare. Det är ju det som spiller över på oss andra.
Kritik av religiösa är något helt annat, och det som dominerar debatten.
Sverigedemokraternas Björn Söder menar indirekt att samtliga muslimer är ansvariga för terrordåden, och avkräver dem ett större avståndstagande. Varje muslim måste tydligt säga att den är emot, annars har den fallerat och förtjänar kritik, verkar han mena. Muslimer har tydligen inte rätt att vara sekulära och förutsätta att omvärlden begriper att de inte vill att folk ska mördas.
Veronica Palm polisanmälde Söder för att han hånar islam för att vara ”fredens religion”. Nu är det ju uppenbarligen inte hets mot folkgrupp, eftersom islam inte är en folkgrupp. Jag begriper därför inte varför hon förstör den legitima kritik mot Söder såsom talman när han gör ett sådant uttalande med att vara extrem åt andra hållet – särskilt inte nu när yttrandefrihet är frågan som diskuteras.
Men å andra sidan ligger förstås ett massivt hat mot muslimer – samtliga muslimer – bakom allt SDs företrädare och fotfolk framför. Så där håller jag med henne. Det kommer nog en dag när de pratar ur skägget. För närvarande får vi nöja oss med att kämpa emot deras tankegods, och samtidigt stå upp för det fria ordet.
Hädar jag själv då? Nej. Bilden på treenigheten ovan är ett klart undantag. Jag undviker hädelse av hänsyn till de religiösa. Jag gör det för att jag inte vill såra.
Det är skillnad på vad man får göra och vad man bör göra.
Hädelse och religionskritik måste alltid vara tillåtet. Det är också tillåtet att kritisera de religiösa som förtjänar kritik.
Däremot behöver vi alla sätta ner en tydlig fot mot vår tredjetalman och säga att vi ställer inte upp på hans kollektiva skuldbeläggning av våra muslimska vänner och kollegor.
Trotz allt 