Carl Bildt hamnar väldigt nära mig i värderingar, har jag insett på senare tid. I fråga efter fråga drar vi ungefär samma slutsats. Det visar lite att det inte egentligen är jag som ändrat mig, utan resten av svensk höger. Och det är intressant, för även om jag röstade på honom när han blev statsminister tyckte jag då att han var en stropp.
Satan i gatan vad förbannade folk till höger är när de svarar på hans tweets. Han är en islamist med TDS och en vänsterförrädare, typ. Känns igen.
Jag känner dock inte igen den här splittringen från nittiotalet, men å andra sidan hade vi ju inte sociala medier då, så vem vet vad folk tänkte i stugorna. Men sociala medier kom medan han var Reinfeldts utrikesminister, och han mer eller mindre drev UD som ett enmansprojekt, frikopplat från regeringen. Jag hade dock ingen direkt känsla av någon superkluven höger då – minns bara att alla inte var nöjda.
Så.
När i tiden halkade moderater som han och jag iväg från övriga? Jag skulle säga gradvis efter regeringarna Reinfeldt. Håller ni med?
Jag gjorde förra veckan en djupdykning i situationen i Iran, läste artiklar, såg en massa intervjuer både med journalister inifrån Iran, med exiliranier som Christiane Amanpour, med diplomater och … Carl Bildt, se klippen sist i inlägget. Totalt något tjugotal klipp och artiklar.
Och jag sammanfattade häromdan varför jag är orolig att det blodbad vi ser idag inte kommer att leda någonvart. Det känns väldigt likt Tian An Men. Ett upplopp utan framtid.
Nästan alla bortemot hundra, många svenskiranier, som kommenterade var intressanta att läsa. Oavsett om ni höll med eller ej framträder tydligt hur komplex situationen är.
Några tog illa vid sig av att jag skrev att sanktionerna som återinfördes när Trump drog sig ur ”The Iran Deal” har påverkat, eftersom de lett till extrem inflation och svält, och det har jag lite svårt att förstå. Det är ju ett faktum att ekonomin klappade ihop då, och självklart har det i sin tur påverkat viljan till förändring. Borde inte vara kontroversiellt.
Anledningen till att jag inte tror på regimbyte idag, och jag hoppas förstås att jag har fel, kokar egentligen ner till att det inte verkar finnas en sammanhängande organisation under ytan. Och här får ni som är eller känner svenskiranier gärna opponera er om ni vill. De som vill se shahens son Pahlavi som interimistisk ledare är bara en grupp bland flera andra och grupperna är inte överens sinsemellan. Och ja, som någon skrev, det gäller att hålla ihop mot alternativet, och jag kan hålla med – han har ju sagt att han vill se en demokrati. Men det hjälper ju inte vad jag tycker. Ni som inte vill se honom i den rollen får gärna berätta vad ni vill istället.
När upploppen pågick som mest lyssnade jag på en rapport inifrån där någon sa något i stil med att ”men du sa att du skulle hjälpa oss, Trump, varför kommer du inte?”.
Och ja, han sa så. Fast hans båtar fanns vid Venezuela.
Så här är vad det kokar ner till: Jag tror inte folket har egen kraft att resa sig och störta regimen. Och jag kan absolut ha fel, men regimen fick IRGC att mörda demonstranter. Och det är det som är skillnaden mellan lyckade och misslyckade revolutioner – i de lyckade står även armén på folkets sida.
Så då är frågan om Trump istället kan fixa till ett regimbyte åt Iran, på ett eller annat sätt. En väg är ju att bomba ledarna ungefär som när han bombade deras nukes.
Så jag är absolut ingen expert på Iran, och kan ha fel om situationen under ytan där, men jag har följt Trump intensivt i många år, så jag vet hur han funkar:
Han vill å ena sidan väldigt gärna bli den som ”fixar” ett regimbyte, och är dessutom mer arrogant och övertygad om sin gudom än någonsin efter bombningarna av Iran och Venezuela.
Men han vill också få till en ”deal”. Och han har inget emot att hänga med världens tyranner – Putin, Kim med flera. Så nu när ”talks” har börjat är risken/sannolikheten stor att han skapar en ny ”deal” som är the best deal ever och långt bättre än den hans nemesis Obama skapade, och så lyfter han sanktionerna och där ryker motivationen hos de delar av befolkningen som drevs av den havererade ekonomin.
Jag hoppas självklart på ett snabbt och oblodigt regimbyte. Jag ser dock inte det hända i min kristallkula. Har väldigt gärna fel.
Den absolut värsta konsekvensen är en blodig revolution som misslyckas. Historien är full av sådana.
”I don’t want to hear any EU statement that the US has the right to defend itself. This is a clearcut violation of international law.”
Och det är ju sant. Article 51 of the UN Charter ger att USA begått en oprovocerad krigshandling. Det är fullt möjligt att konstatera detta och samtidigt tycka att regimen är a-holes.
Här är ett axplock av raseriet:
”Vems ärenden går du egentligen? Det är ju inte västs iallafall.”
”Bildt har i många år haft åsikter som passat Iran. Han är lika konsekvent som den gamle sovjetspionen Guillou, som ännu är på dåvarande sovjetiska klienters sida.
Men alla antisemiter är inte obildade, så det kanske inte är pengar. 🤷♂️”
”Men för jösse namn! Vem lyssnar på detta stycke numera?”
”Jag håller på Israel å NATO å Donald”
”Bildt är en riktig jävla typ, en linslus som inte tål att få fel . Trots att han ständigt har fel .”
Det är nyhetstorka. Journalisterna drog ut på bröllopsskriverierna i flera dagar, men nu finns det snart inte rimligtvis mer att skriva om det.
Dock finns ett par godbitar att gräva i. Åtalet mot fd Länspolismästaren (notera fd) och utredningen om eventuella kopplingar till Sverige kring folkmorden i Sudan. Döm om frustrationen när åklagare och Bildt, uppenbarligen av helt olika skäl, men ändå helt i enlighet med svensk lag, lägger locket på.
Aftonbladet börjar med att konstatera att ”Om människor som utsatts för sexbrott vill vara anonyma så ska förundersökningarna inte bli offentliga i samband med att åtal väcks. Lagen är tydlig på den punkten och åklagare Håkan Roswall begick således inget fel då han beslöt att utredningen kring Lindbergs misstänkta brottslighet ska fortsätta vara hemlig.” Nej just det. Där har vi situationen i ett nötskal. Det är de förmodade brottsoffren som ska skyddas, de har begärt sekretess, minst en är minderårig, och därmed är saken utagerad. Vore det jag eller min dotter som varit utsatt för något liknande hade jag agerat precis likadant.
Men Aftonbladet ger sig inte så lätt. Det är hotad rättssäkerhet hit och misstankar om korruption dit. Självklart är det möjligt att Aftonbladet verkligen främst drivs av en vilja att värna Sverige mot korruption på hög nivå, men det finns också en viss möjlighet att Aftonbladet sörjer möjligheten att mitt i nyhetstorkan sälja astronomiska mängder lösnummer på smaskiga detaljer kring ful gammal polischef som rumlar runt med tonårstjej. Det man dock bestämt kan konstatera är att tjejernas vilja att inget kommer ut inte är värd ett ruttet lingon i sammanhanget.
Expressen gör en liknande manöver, fast i ett helt annat ämne. De kräver att Bildt förklarar sig. Bildt har ingen rätt att uttala sig om vad han har för tankar kring utredningen kring Lundin Petroleums eventuella inblandning i folkmord. Då blir det ministerstyre. Det vet Expressen. Man kan också tycka att Expressen och övrig press alldeles själva kan räkna ut att just Bildt som la ett antal år på att medla fred på Balkan sannolikt inte accepterat en order som säger ”Visst, döda tiotusen, det låter som en bra idé”. Men Expressen vill också sälja lösnummer, och visst vore det bingo om Bildt först gick ut med en kommentar man kunde publicera och man sedan fick chansen att ondgöra sig över att han gått ut med en kommentar, eftersom han ju då lagt sig i förundersökningen. Min gissning om vad som hänt är att Bildt presenterats med en bild av situationen som var synnerligen polerad och som han trott på. En styrelseledamot är ju inte operativ, och måste i viss mån lita till de svar han får. Huruvida han ändå borde förstått att något var fel eller inte är omöjligt att stå utifrån och orda om. Man är inte ansvarsfri för att man inte vet. Men först måste utredningen visa att Lundin Oil överhuvudtaget hade något med något att göra, sedan kan man spekulera i vad Bildt borde ha insett. Men uttala sig kan han inte idag.
Det är trist när journalister ägnar sig åt att skälla på varandra, eller åt att kräva information folk inte kan lämna.
Det är ännu tristare när de gör det i skenet av att vara moralens sista väktarutposter i ett annars helt havererat samhälle.
Trotz allt 