Kategoriarkiv: Aktuellt i Sverige och Världen

Feminism – att acceptera olika

Publicerat den av

StairwayVi bråkade mest sinsemellan, säger Linda Skugge.

Det är inte unikt. Det har hänt varje storslagen idé. Man samlas runt en fråga, och så plötsligt är kampen vunnen, men sedan kommer nästa steg, och då har man inte lika mycket gemensamt längre. Religioner bryts upp i olika grenar som hatar varandra, arbetarrörelsen splittrades på alla ledder i början av nittonhundratalet och föranleder fortfarande mycket internt tjafs, och våra starka kvinnliga förebilder från förra sekelskiftet var inte särskilt överens om vad feminism egentligen var när de väl tagit sig förbi den enande striden om rösträtten.

Att det finns många definitioner och tankar om vilka som är feminismens utmaning är inte egentligen problematiskt. Det är däremot vår tendens att underkänna både varandras idéer och varandras rätt att ifrågasätta.

Jag tycker inte det är viktigt med könsneutrala omklädningsrum och toaletter, eftersom jag aldrig mött någon som sagt sig vilja prioritera denna fråga. Men jag kan ändra mig om det framkommer siffror på att frågan är värd att kämpa för. Om hundra svenskar vill se detta, och kostnaden är femhundra miljoner är det inte värt det. Om det däremot är tusen svenskar, och det finns en möjlighet att skapa en budgetvariant av förslaget säger jag ja.

Jag tycker det är bra att många dagis är ständigt uppmärksamma på genusproblematiken. Jag tycker det är dåligt när man på ett ställe valt att inte fira födelsedagar.

För mig finns några stora feministiska frågor kvar i Sverige idag.

En är praktisk: De som arbetar i vård, omsorg och skola, vilket är främst kvinnor, ska ha samma arbetsvillkor som motsvarande roller i näringslivet. För att nå dit krävs politiska beslut, och det krävs ständig debatt.

En annan handlar om arbetsplatskultur:

  • Manliga chefer och andra beslutande finns grovt generaliserat i två tappningar:
    1. De som jobbar hårt, är mycket kompetenta, bryr sig om sina medarbetare och är bra på att skapa ett trevligt arbetsklimat.
    2. De som är enbart resultatinriktade, ofta lata, som skaffar många ovänner, men som genom att ha någon sorts inbyggd pondus får saker gjorda. De har hög omsättning av medarbetare, kommer opålästa till möten och är nedlåtande mot alla de inte behöver.
  • Kvinnliga chefer och andra beslutande finns grovt generaliserat i en tappning, med få undantag:
    1. De som jobbar hårt, är mycket kompetenta, bryr sig om sina medarbetare och är bra på att skapa ett trevligt arbetsklimat.

Marianne Nivert, fd VD för Telia, sammanfattar detta fenomen med ”Den dag jag möter lika många korkade kvinnor i styrelserummen som jag möter män – då är vi jämställda”. Samma beteende hos en kvinna som en man uppfattas olika. Det är ett oerhört svåråtkomligt problem, eftersom det handlar om mekanismer vi inte är medvetna om. Det enda sättet att åstadkomma förändring är att påtala detta, om och om igen, och att inse att kvinnor absolut inte är immuna mot dessa skillnader. Vi gör dem också. Även jag.

Det finns också feministiska frågeställningar som har hög relevans, men som jag inte driver själv. Hedersvåld och kvinnomisshandel hör dit.

Men sedan finns de där frågorna jag själv inte tycker är relevanta, och som till och med kan förstöra, genom att ge ”motståndarsidan” argument. Det blir en noggerifiering av debatten:

  • ”Eftersom vi går så långt att vi förbjuder (egentligen fanns inget ‘förbud’ – det var GBs eget beslut) en glass att heta Nogger black har vi ingen rasism i Sverige.”
  • ”Eftersom vi vi har kommit fram till frågeställningen ”könsneutrala toaletter” har den svenska feminismen ingen legitimitet längre.”

Det borde vara lätt att punktera argumenten. Det är lätt att säga att en rörelse inte har en samordnad röst som driver frågor sekventiellt, och kan förväntas inte ta upp till punkt 18 på dagordningen innan punkt 15, 16 och 17 bottnats. Men det funkar inte alltid.

Här är ett eget exempel:

Jag har mycket sällan plockat fram kvinnoperspektivet i mitt arbetsliv, men det hände en gång på nittiotalet. Jag hade suttit i kundmöten ledda av en 20 år äldre kollega i en vecka, och hade blivit ignorerad hela tiden. Istället för att prata med mig OCH den andra, manliga, systemutvecklaren adresserade han enbart min kollega.

Jag vet inte om det var pga mitt kön, eller om det fanns något annat skäl, men för första och enda gången i mitt idag 25-åriga yrkesverksamma liv lyfte jag frågan om diskriminering till vår gemensamma chef. Jag gjorde det tveksamt. Jag förklarade att jag inte var säker, men att jag ville flagga för att detta kändes inte bra.

Reaktionen blev stark, och för mig helt oväntad. Min vanligtvis sävlige chef brusade upp, och förklarade med emfas hur innerligt trött han var på alla feminister. Han exemplifierade med en kvinnlig assistent som brukade säga ”dessa män!” när hon inte gillade något, och han förklarade länge och väl för mig hur irriterande det var att hon inte förstod att när man lyfter fram kvinno- och mansfrågor så skapar man problem. Och så kom det där, som jag hela tiden hör, både om rasism och feminism:

”Det har gått för långt!”

Har ”det” det? Visst. Ibland. Men att ”det” gått för långt på ett eller annat håll är inget bevis för att inga problem kvarstår.

Att assistenten drog alla män över en kam betyder inte att inte jag hade rätt att kräva att företaget tog min oro om diskriminering på allvar.

Ska vi då belägga hen-debattörerna med munkavle? Ska vi besluta kollektivt att debatter om könsneutrala toaletter lägger ett löjets skimmer över feminismen och förstör för ”legitima frågor”?

Det är frestande.

Men jag har ändå kommit fram till att det bästa är om vi generellt blir bättre på att reflektera. Den som verkligen har ett problem med att kunna gå på toaletten på stan ska inte behöva hålla tyst om det av rädsla för att förstöra feminismens rykte för den som vill debattera mot kvinnomisshandel.

Vi behöver helt enkelt kunna begära av varandra att vi lyfter oss lite högre, tänker lite längre, och håller fler än en tanke i huvudet samtidigt.

Det är en kamp i sig.

Låt oss kalla den för suntförnuftismen.

 

 

 

För vinster

Publicerat den av

RussinJag brukar inte skriva om politik här, annat än främlingsfientlighet, men jag gör nu ett undantag.

Jag kommer härmed ut ur välfärdsgarderoben med ett erkännande: Jag är för vinster i välfärden.

Jo jag vet. Jag är ute. Man ska vara emot idag – det är det som gäller. Sociala medier flödar över av upprörda röster, som kräver ett stopp.

Och anledningarna att vara emot är så enkla och rationella att alla kan förstå dem. Om jag ger min granne hundra kronor att köpa mat till sin familj för, och hen använder tio kronor till annat än mat blir det nittio kronor över till familjen. Självklart blir det så att när något försvinner blir det mindre kvar till det pengarna faktiskt ska gå till.

Och jag tycker också det är riktigt illa med pengar som försvinner till exotiska Söderhavsöar.

Sedan har vi fenomenet riskkapitalist, som redan i själva benämningens konstruktion, sammansatt av orden risk + kapitalist, tydligt uppvisar ondskefulla drag. Man ser då framför sig en medelålders man som sitter med en paraplydrink i handen någonstans i Karibien, medan gamla svälter i Sverige.

Är jag då för detta?

Nej.

Men.

För det första är inte riskkapitalister en folkgrupp. Riskkapital är tvärtom något nödvändigt och bra, och som svensk företagsamhet behöver. Däremot behövs inte riskkapital i välfärdsföretag normalt. Det håller jag med om. Så jag tycker det är rätt att se över formerna för ägande av välfärdsföretag. Nej, jag tycker inte heller att det var bra med JB-koncernens konkurs, och det är rätt att stärka insynen. Jag tycker också det är rätt att Borg bromsat räntesnurrorna. Det gäller inte bara välfärdsföretag, utan alla företag som flyttar oskattade pengar från Sverige.

Det är också nödvändigt att kommuner blir bättre på upphandlingar, och att all verksamhet granskas och nagelfars. Det är riktigt bra att det kommer fram att skolor nekar obekväma barn, så att detta kan stoppas, och det är oerhört viktigt att få stopp på betygsinflationen.

Det var riktigt korkat att sälja ut vårdcentraler i Stockholm till personalen för bara materialkostnaden, så att de sedan kunde göra stora vinster vid en försäljning några år senare. Nu har man slutat med det, och det var hög tid.

Det behövs mycket lappande och lagande. Så vore det då inte bättre att konstatera att välfärdsföretagen är fel i grunden, och att sätta stopp för dem en gång för alla?

Nej.

Därför att välfärden har aldrig fungerat perfekt och klanderfritt. Kommuner och landsting är inte optimala ägare på någon fläck. Det är ett faktum att brukare i privata företag är nöjdare än brukare i kommunala företag. Det är också ett faktum att vård, skola och omsorg mår bra av den granskning som nu ständigt sker. Jag minns hur det var fram till början av nittiotalet – då dök det visserligen upp enstaka historier om fel och brister, men de uppfattades alltid som isolerade händelser, och ingen chef utkrävdes normalt ansvar i någon högre utsträckning.

Idag finns en helt annan förväntan på den som, oavsett om det är kommun, landsting eller privat näringsidkare, tillhandahåller en samhällsservice. Vi ställer dem mot väggen. Vi, som i media. Bloggare. Artikelkommentatörer. Och vi har möjlighet att bojkotta, lämna, byta, att vända ryggen åt de som inte sköter sig. Det hade vi aldrig uppnått utan den nervositet som konkurrens alltid skapar. Jag vill ha dem sådana, de ansvariga: på tå, och ivriga att rätta till.

Vad gäller vinsterna som går förlorade är det förstås ett problem. Men det är faktiskt i alla fall i skrivande stund ynka lite pengar det handlar om. Här är en uträkning vad gäller skolan:

Det finns 1,4 miljoner skolbarn i Sverige. Då räknas grundskolor, gymnasier och särskolor. Enligt denna artikel var vinstuttaget från samtliga aktiebolag som driver friskolor förra året 84 miljoner. Men då ska sägas att även annat än skolor fanns med, eftersom några av aktiebolagen även bedrev annan verksamhet. Och dessutom vet vi inte hur mycket kapital som tillskjutits, eftersom bara uttag räknas. Många gånger följer vinstuttag efter investeringar. Dessa 84 miljoner är alltså mycket högt räknat. En sorts max-siffra. Det betyder att vinstuttaget som allra mest kan tänkas uppgå till 60 kronor per elev och år. Dvs fem kronor per månad. Och även i kommunal eller landstingsdriven verksamhet försvinner pengar – genom ineffektivitet ibland, och genom att chefer som inte vill bli av med sin budget använder dem till sådant som egentligen inte behövs.

Men den främsta anledningen till att jag är för vinster i välfärden är inte vare sig brukarnas perspektiv eller någon effektivitetsiver.

Det handlar istället om de anställda.

Jag valde en mansdominerad bransch. Jag har därför haft en god löneutveckling och riktigt bra anställningsvillkor i hela mitt liv. Det känns inte alltid så. Det finns alltid något att klaga på, och alltid någon som har det bättre, men känslan av att vara förfördelad försvinner snabbt när jag pratar med mina medsystrar i vård, skola och omsorg.

De som hade samma förutsättningar som jag en gång i tiden, men som valde att omhänderta istället för att bli ingenjörer. De tackas med låga löner, kassa anställningsvillkor och urusel personalpolitik. De har så små möjligheter att påverka sin arbetssituation att de många gånger ger upp någonstans före fyrtio, och sedan bara räknar åren till pension.

Det är en ödets ironi att den verksamhet som styrs av vinstintresse är den där personalen trivs bäst, eftersom hanteringen av personalen blir nyckel till framgången. Och för den som är anställd spelar det ju ingen större roll att det inte är altruism som styr den fungerande personalpolitiken, utan Mammon. Konkurrens tvingar fram bra arbetsplatser. Den som inte kan ta hand om sin personal förlorar.

Så för alla frustrerade kvinnor i välfärdsyrken vill jag att vi fortsätter snickra på det bygge vi har idag. Media ska fortsätta granska, dra fram, ifrågasätta. Rektorer och sjukhusägare ska ställas mot väggen. Pengaflöden ska ifrågasättas. Gamlas matbrickor ska fotograferas och publiceras. Och betygsinflationen ska stävjas. Jag har många reservationer.

Men någonstans längs denna väg finns något bra, hållbart och fungerande, och när vi når dit har alla gjort en vinst.

Nationalism som kollektiv narcissism

Publicerat den av

BunkerI min research för Cuprum läser jag om boken Ut ur skuggan – en kritisk granskning av Sverigedemokraterna, som varmt rekommenderas.

Den är faktiskt skriven i en mycket saklig ton. Författarna avstår nästan helt från eget tyckande, och låter rösterna och fakta berätta och läsaren dra sina egna slutsatser – mycket i den stil Expos reportage brukar vara.

Jag tänker hela tiden att det måste finnas mycket lite som faktiskt går att ifrågasätta även för den som verkligen vill, eftersom allt är grundligt och vetenskapligt belagt, med bilder och referenser.

Många ur gamla BSS och liknande organisationer som var med och byggde dagens SD får komma till tals, av allt att döma frivilligt.

Och det som slår mig, liksom så ofta när jag debatterar med främlingsfientliga, är att många av dem verkligen inte är ensidigt kalla och hatiska, utan ofta mer åt motsatsen: hyperkänsliga och engagerade, men med en för mig märkligt geografiskt lokal och tämligen exkluderande empati.

Jag skulle kalla nationalism för en sorts kollektiv narcissism. Bara de själva, och de som kan räknas som en förlängning av det egna egot omfattas av deras empati.

Och alla som inte gör det, dvs alla som står utanför den cirkeln, är antingen fullständigt ointressanta, eller också hot som måste elimineras, och det med en passion och frenesi som gränsar till besatthet.

Det gäller svartskallar och muslimer. Och så sådana som jag då, dvs landsförrädare.

Riksinternat i brist på revolution

Publicerat den av

Unlikely KissVi har aldrig haft revolution i Sverige. Vi har aldrig kastat ut hela vårt statsskick och börjat om med ett vitt papper.

Hela vårt samhälle med lagar, regler och funktioner, bygger på en tradition, nedärvd sedan tusentals år, som varje generation förbättrat och förfinat.

Det gör mig lite stolt. Som släktforskare har jag läst många gamla domböcker och ibland imponerats av hur mycket av det tänk som är typiskt skandinaviskt idag faktiskt går att skönja redan i lagstiftningen för flera hundra år sedan. Så var det till exempel lika straffbart att en man var otrogen som att en kvinna var det. Inte så att jag på något sätt är för straff för otrohet, men ska man nu ha det ska det åtminstone vara jämlikt, och det var det ingen annanstans i världen, har jag hört.

Men liksom med ett gammalt hus som renoverats många gånger finns det bitar kvar som, på grund av att arbetet aldrig gjorts om i grunden, lever kvar mot allt bättre vetande.

Dit hör det faktum att vi i Sverige har tre sorters skolor:

  1. Samhällsägda, dvs kommunala
  2. Friskolor i olika varianter
  3. Riksinternat

Riksinternaten är tre till antalet, och skillnaden mellan dem och friskolorna är att de och endast de har rätt att ta betalt för undervisningen.

Ingen hade byggt Sverige så om vi börjat med ett vitt papper. Ingen hade kommit på tanken att just tre är ett optimalt antal. Att det ser ut så här beror på att dessa tre är de som lyckats med att aldrig lägga ner, och att det krävts en politisk vilja att stänga dem, men ingenting för att låta dem fortsätta.

Jag har följt ”skandalerna” kring Lundsberg, och det är min uppfattning att det är mycket överdrifter som florerar. Eleverna på Lundsberg trivs och älskar sin skola till allra största delen – det vet jag. Kärleken till skolan bland riksinternatselever är avsevärt större än den på någon annan skola, enligt min erfarenhet.

Sedan finns det alltid de som inte känner så. Och de har fått komma till tals, med varierande saklighetsgrad. Det berömda kvastskaftet, som ofta refereras till som sanning, är ett anonymt, inringt samtal, och kan komma från precis vemsomhelst med vilja att skada skolan, eller få egen uppmärksamhet. Detta framgår sällan, utan gängse uppfattning verkar vara att detta är dagsens sanning och att det oundvikligen har hänt.

Det vilar något osunt över hela debatten kring Lundsberg, som inte bara handlar om den skeva rapporteringen. Det finns en skadeglädje över att bratsen berövas sitt förädlingscenter som blandas upp med låtsad empati mot demsamma. Denna påminner mycket om nationalisternas upprördhet över hedersvåld, samtidigt som man gärna vill porta de kvinnor som utsätts för hedersvåld från landet. Offren blir förövare, och logiken havererar.

Men detta sagt finns en kärna av substans i kritiken. Det finns absolut pennalism, och den måste stävjas. Även dessa gamla skolor har nedärvda regler, precis som vårt land, och de har heller aldrig byggts bort, utan lever kvar i väggarna. En storstädning måste till. Och det känns som om det finns förutsättningar för det nu.

Men detta är inte egentligen något som behöver debatteras eller diskuteras. Just do it!

Istället tycker jag vi ska ställa oss frågan varför Sverige ska ha just tre skolor som har rätt att ta betalt för undervisningen. Att diplomatbarn går där är ingen anledning. Dels är de få till antalet, och dels finns många friskolor som är internat. De tar betalt för boendet enbart.

I botten ligger frågan: ska det generellt gå att köpa bättre undervisning än den samhället tillhandahåller.

Svaret är inte självklart. Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker än.

Det som talar för är att det inte blir sämre för den som inte har råd bara för att den som har råd kan använda sina pengar. Dessutom är skolan ändå inte jämlik. Högutbildade föräldrar, eller föräldrar som har mycket tid, kan ge barnen en bättre start än andra. Sveriges PISA-resultat skulle också garanterat gå upp, eftersom den totala mängd pengar som läggs på skolgång i Sverige skulle öka när föräldrar får möjlighet att skjuta till. Dessutom skulle ett stipendieförfarande som i USA kunna hjälpa duktiga, men sämre bemedlade.

Det som talar emot är den ökade segregation som skulle bli konsekvensen, och att vissa elever skulle få längre resor om närmsta skolan görs om till betalskola. Och det är tunga argument. Dessutom kan det bli ett stressmoment för föräldrar att veta att de KAN köpa bättre skola till sina barn om de prioriterar annorlunda. Ibland är det bättre för ens sinnesro att inte ha något val, för riksinternatens terminsavgifter på hundratusentals kronor anses av de flesta av oss inte utgöra ett realistiskt alternativ.

Men ingenstans finns det någon rim och reson i att i just i tre fall får man ta betalt, annars inte. Det borde vara antingen noll fall, eller också många fall.

Istället för att diskutera strykjärn borde vi ha en större samhällsdiskussion kring vad som ska gå att köpa för pengar.

Vad skulle hända om vi hade fler betalskolor, med mer nyanserade prislappar?

Hur skulle du som förälder prioritera om du hade möjlighet att köpa lugn och ro i dina barns klassum till ett pris som kostar sommarsemestern?

Asyl är inte ett tack

Publicerat den av

SverigeAsyl för tolkar från Afghanistan är egentligen ganska lätt att gå med på.

Utan att vara insatt alls kan jag direkt köpa att de löper en uppenbar fara för sina liv när Sverige lämnar Afghanistan.

Men ändå håller jag inte med denna insändare. Anledningen ligger i definitionen av asyl som skydd åt den som flyr undan en rad definierade förtryck och faror.

Det Billström säger är att vi ska ge skydd åt den som behöver, och vi ska inte ge skydd åt den som inte behöver. Vad den som söker asyl har jobbat med eller gjort för Sverige har ingen relevans. Men han säger också att den som varit tolk rimligtvis kan visa ett sådant skyddsbehov, och då löser det sig liksom av sig självt. Och jag håller med.

För om vi plötsligt definierar om asylbegreppet så att man kan få en gräddfil för att man hjälpt Sverige skapar vi ett märkligt prejudikat för framtiden. Våra lagar och regler måste stå över sådant.

Däremot kan man förstås säga att hela gruppen tolkar har ett skyddsbehov, på samma sätt som vi gjort med syrierna. Men då är det inte för att de hjälpt just Sverige, utan för att det går att visa att hela gruppen undantagslöst riskerar förföljelse. För det är just denna ”de har ställt upp för oss, så nu måste vi betala tillbaka”-inställning som är fel. Det ska inte spela någon roll vilket land de hjälpt. Asyl får inte vara en kärleksförklaring eller ett tack för trogen tjänst.

Så jag tycker egentligen det är ganska lätt. Jag hoppas tolkarna flyttar hit med sina familjer, och jag hoppas de blir lyckliga här, och kan skapa bra liv för sig själva och sina barn.

Och jag tycker det kan uppnås med de regler vi har.

Gott Nytt Valår!

Publicerat den av

Ljus

De hade ingen röst.

Det är det som är hela skillnaden.

För viljan att låsa portarna och stänga ute, att hålla sig till det hemvanda, att misstro den som är olik – den har vi inbyggd, vi människor.

Viljan att skylla på det eller dem som kommer utifrån, och därmed står utanför vår kontroll, finns också medfödd. Likaså viljan att tro att det finns enkla lösningar på alla stora frågor.

Så detta med att invandrare = problem => inga invandrare = universallösning är egentligen inte nytt.

Det nya är rösten. Det nya är möjligheten att kommunicera, utbyta och sprida. Den fanns inte på tidiga nittiotalet.

Det nya är också att det finns en ledare som är tillräckligt sympatisk för att kunna vinna även dem som inte är rasister, men.

För den som läst matematisk statistik, vetenskapsteori och forskningsmetodik är det inga större problem att peta hål på de ”fakta” som florerar. Jag har hållit på i fem år, och kommenterat tidningsartiklar, skrivit blogginlägg (annorstädes), och kommenterat i nationalistiska fora. Jag hittar i migrationsstatistiken lika bra som i familjebudgeten, och jag har en lång rad andra argument jag kan plocka fram vid behov: Ibland är siffrorna fel. Ibland används de fel. Ibland har man använt exempel som visserligen stämmer, men som är unika och därmed irrelevanta för helheten.

Ibland är det inte fel. Ibland har de rätt, nationalisterna.

Situationen blir gradvis både bättre och sämre.

Den blir sämre för att de blir fler, starkare och mer enade. Och för att de som inte är kapabla till kritisk granskning, till källkontroll eller till att kunna läsa och tolka siffror är så många, och de vill så gärna att det ska vara sådär enkelt som nationalisterna lovar. Vi säger bara stopp till invandring, och vips har vi världens bästa skola och sjukvård, alla pensionärer och sjuka badar i pengar OCH vi kan sänka skatterna, samtidigt som inga brott någonsin kommer att begås igen. Luciatågen kommer återigen att prydas av de tomtar och pepparkaksgubbar som muslimerna och PK-häxorna bannlyst, och allt blir åter som på 80-talet.

Det blir bättre för att vi på andra sidan staketet blir fler. Vi som vaknat sent, men inser att vi har ett ansvar.

Smolken är att det är förvirrat i motleden. Sedan många år har vi haft mer eller mindre militanta antirasister i Sverige. De hatar inte bara SD, utan även hela Alliansen, och förmodligen även högersossar, och de kan inte skilja på höger i ekonomiskpolitisk mening och höger i främlingsfientlig mening – vilket för övrigt är anledningen till att jag aldrig använder det ordet i politiska sammanhang. Vänster är vänster, men höger kan betyda tre helt olika saker:

  1. ekonomiskpolitiskt liberal
  2. konservativ, dvs vill tillbaka till det som var
  3. nationalist och främlingsfientlig

Och även om 2 och 3 delvis hänger ihop gör inte 1 det. SD bevisar det genom att ekonomiskpolitiskt lyckas klämma in sig i det mycket smala åsiktsgap som idag skiljer S från M.

Det finns ett fåtal på vänsterkanten som inte ser att antinationalismen ligger på en egen axel. De klarar inte att ha ett åsiktsöverlapp med dem som gillar jobbskatteavdrag. Deras värld måste vara svartvit, där det goda är rent och osolkat och det onda är allt annat. Några klarar dessutom inte att inte ropa på våld. De klarar inte att avstå från att kalla det rasism när fullt legitima frågor diskuteras. De är inte många, tror jag, men de är röststarka.

På Allianssidan finns en motsvarande laissez-faire-attityd. Man vill helst inte stå tillsammans med ”kommunisterna”, och då blir det enklare att låta vänstersidan fortsätta driva antinationalismen som sin egen fråga, eftersom de ändå så gärna vill. Det räcker ju med att sätta ner foten lite ibland.

När man blir tillfrågad.

Så detta är min önskelista för 2014:

  • Jag vill ha rättning i leden. Vi måste sluta kämpa emot varandra, vi som ser invandrare som en tillgång för Sverige. Det spelar ingen roll varför vi gör det. Det viktiga är att vi vill samma sak. Vi måste kunna sitta i samma båt utan att bråka så den välter.
  • Jag vill ha en faktabaserad debatt. ”Jag vill ha minskad invandring.” ”Då är du rasist!” … är inte sakligt.
  • Jag vill ha en helt våldsfri valrörelse.
  • Jag vill ha många röster därute på nätet, så att moderatorerna på avpixlat knappt hinner med att sudda (för suddar gör de).
  • Jag vill att alla med sunda åsikter förstår att det är allvar nu. Det går inte att ignorera den svenska nationalismen genom att blunda riktigt hårt och hoppas att de arga männen, och i ökande grad kvinnorna, glömmer bort att SD finns när det blir september.

Gott Nytt Valår!

Konsten att inte nämna barnen

Publicerat den av

PysselEn hel artikel om vårdnadsbidrag lyckas docenten Andreas Bergh författa utan att ens nämna fenomenet ”barn” och vad som är bäst för dem. Det i sig är en prestation. Kanske är det medvetet – kanske tycker han bara det är irrelevant.

Jag hör till dem som fick vårdnadsbidrag på nittiotalet, under den korta tid det fanns, efter en tuff politisk kamp från Alf Svensson. Jag var hemma i hela sex år med mina äldsta barn. Föräldrapenningen drygades ut med extrainkomster som lärare/kursledare medan mormor passade barnen. Och med några tusenlappar i vårdnadsbidrag. För det kommer jag att betala i form av lägre pension så småningom.

Det var det värt.

De yngre har däremot gått på dagis sedan ”normal” ålder, dvs dryga året.

Jag förstår drivkraften hos KD och alla andra som vill ha vårdnadsbidrag. Det handlar inte om att ”passa barn”, som Bergh lite föraktfullt uttrycker det. Det handlar om att vilja vara med dem under deras första år. Att vara den som visar dem världen, att få uppleva deras stora bedrifter när de klättrar, pratar, funderar, upptäcker och drar slutsatser. Det handlar om att knyta band för livet. Band som många av oss som jobbar heltid faktiskt helt missar, därför att barnen istället utvecklas i en artificiell miljö. För det är vad dagis är. Det är ett låtsashem. Jag gillar dagis. Jag har massor av bra erfarenheter. Men det betyder inte att jag inte ser att det inte är the real thing.

Jag har en nyanserad bild av vad som är bra för barn. Och jag blir förbannad när jag läser det förakt för föräldrar som vill vara hemma som skymtar i ordvalen hos docent Bergh.

När detta är sagt har han förstås rätt i sak. I övrigt, vill säga.

Det är ett problem med vårdnadsbidrag att det cementerar strukturer. Den som redan har låg eller ingen inkomst, eller som står långt från arbetsmarknaden riskerar att fastna ännu mer. Och det finns ytterligare ett problem han inte nämner – och det är att barn till utrikes födda i vissa fall verkligen kan behöva den introduktion till Sverige och svenska språket en förskola kan ge.

Jag kan tycka att vårdnadsbidrag ska finnas för barnens och familjernas skull. För de där föräldrarna som kämpar för att ge sina barn en Bullerbyuppväxt, i en stark familj. Jag tycker det är bra att inte tvinga alla in i samma form. Förskolor kostar faktiskt samhället enorma summor pengar, som sparas in när barnen är hemma.

Å andra sidan tycker jag vi kanske borde tänka om – av de där andra skälen jag nämner där ovan.

En ”omtanke” skulle kunna vara den modell där föräldrarna kan vara dagpappor eller dagmammor åt sina egna barn. Då måste man uppfylla vissa krav, och det finns en kommunal tillsyn med i bilden. Jag tror det är den bästa lösningen.

Men jag är öppen för fler förslag.

Så länge de har barnens bästa som utgångspunkt.

Vi vet bättre än så

Publicerat den av

VinterI freden vid Brömsebro 1645 övergick Jämtland till Sverige.

Tänk om några av oss övriga svenskar plötsligt skulle få för sig att det var ett dåligt beslut.

De skulle då sätta upp webbplatser där de rapporterade om brott som begås i Jämtland. De skulle ifrågasätta alla brott där gärningsmannen inte var känd, och säga att ”det är nog en jämte, men gammelmedia mörkar”.

De skulle berätta hur skrämmande hög arbetslösheten är i Jämtland. De skulle ifrågasätta varför vi ska försörja så många jämtar när vi egentligen har nog med oss själva. De skulle berätta hur många gamla och barn i övriga Sverige som inte får vård och skola bara för att vi håller på och skänker alla våra pengar till jämtarna. De skulle producera siffror som visar hur en jämtländsk familj får 30 000 skattefritt i månaden från svenska staten, utan att lyfta ett finger.

De skulle dra fram exempel på jämtar som klagar på olika fenomen i samhället, och påpeka hur otacksamma de är mot Sverige.

De skulle påpeka hur jämtar som inte äter allt som bjuds har klara svårigheter att anpassa sig till det svenska samhället. Hur jämtar som väljer att bosätta sig i närheten av andra jämtar inte egentligen vill tillhöra Sverige. Hur jämtar som pratar med dialekt inte ens försöker lära sig riktig svenska.

Men så gör vi förstås inte.

För vi förstår att om arbetslösheten är hög i Jämtland har det strukturella skäl, och då är det något vi får tackla gemensamt. Det är något vi kan göra något åt utan att peka finger.

Och vi förstår att även om vissa jämtar begår brott är det inte övriga jämtars fel.

Vi förstår att människor inte är sitt ursprung, utan att vi är de vi väljer att vara, och att vi alla har rätt att mötas utan fördomar.

Vi förstår att även de vi inte har så många gener gemensamt med egentligen är som vi.

Vi vet bättre än att fördöma hela etniska grupper.

Vi är bättre än så.

God Jul alla jämtar och övriga världsmedborgare!

Bokbloggare mot rasism

Publicerat den av

PrästkrageAlla som vill protestera mot rasism är välkomna till Kärrtorp. Ingen är särskilt inbjuden.

Det gör det problematiskt för SD. De har ju nu två ganska olika väljargrupper som trängs under samma blåsippeparaply:

  • De extrema, dvs rasister och islamhatare, de som egentligen gillar Svenskarnas Parti, och tycker SD var bättre förr, innan Åkesson mesade till profilen
  • De ljusbruna, som inte är rasister, utan bara tycker ”det har gått för långt det hära med invandringen” och ”vi måste ta hand om dem som är här”

Konceptet är inte unikt för just SD. Många partier har flera sorters väljare, som man måste hålla nöjda samtidigt. Och just den typen av ämnen som delar väljargruppen, som sänkta skatter i fallet M, vinster i välfärden i fallet S och kommunism i fallet V, är det bäst att undvika så långt möjligt.

SD kan alltså ta ställning mot rasism så länge som man gör det på ett ytligt plan, men att gosa alltför mycket med kulturvänstern skapar en risk att deras grundstomme av väljare väljer soffan, ND eller SP.

Så då skriver man en lång, moraliserande insändare att man visst är emot rasism, framför allt mot oss svenskar, men att man inte kan delta för att grupper man tycker alla borde ta avstånd från är välkomna. Och det är egentligen arrangörernas fel, för de skulle ha vägra dessa gruppers deltagande.

Dessutom tar inte demonstrationen ”avstånd från politiskt våld som princip”. Den tar inte heller avstånd från dödsstraff, kvinnomisshandel eller mobbing. Så då är den med samma logik ”för” dessa fenomen.

Att ingen är inbjuden och alla är välkomna betyder att man inte värderar deltagarnas rätt att delta, så SDs insändare hänger inte ihop logiskt för fem öre. Men det är ändå ett strategiskt korrekt beslut, för deras väljare fattar inte det. De är inte tillräckligt pålästa för att inse bristen på saklighet. Påstår jag. Har jag fel blir jag glad.

Men så ska Avpixlat delta. I ett långt inlägg förklarar de varför. De tänker nämligen gå dit och demonstrera mot politiskt våld, istället för rasism. Jo. Ordet ”rasism” nämns inte alls i hela inlägget. Jag hoppas innerligt att alla som är där kan avstå från att ge sig på dem. Ignorera dem, eller gå dit och tacka dem för att de ställer upp för världens förföljda. Krama dem lite, så de känner värmen och gemenskapen. De har nog inte fått så många kramar i sitt liv.

Det är jobbigt när man älskar att vara martyr att inte stå i rampljuset, och nu vill de vinna tillbaka sin terräng.

===

Jag har skrivit om rasism, nationalism och främlingsfientlighet sedan 2009, främst på en annan blogg. Det som öppnade mina ögon för vart vi var på väg är en ganska tunn bok som fortfarande är relevant, och som jag gärna lyfter fram som en av få som verkligen förändrat hela min prioritering när det gäller samhällsfrågor. När jag läst ut den satte jag kampen mot nationalismen främst på agendan, och där har den varit sedan dess. Andra viktiga ämnen, som personlig integritet, är faktiskt underordnade.

Niklas Orrenius: Jag är inte rabiat, jag käkar pizza

När jag blev inbjuden av Bokbloggare mot rasism att ge ett lästips blev valet självklart. Niklas Orrenius har följt SD sedan långt tillbaka, och det riktigt fina med boken är att den inte är ensidigt raljerande, utan han ger ett nyanserat porträtt.

Min nya roman, Cuprum, är också nyanserad. De människor som valt nationalismen har nästan undantagslöst gjort det för att de är rädda för det som kommer utifrån. Det finns en genomgående skräck att något fint och unikt är på väg att gå förlorat för alltid.

I romanen, som är en fortsättning på Ferrum, med vissa personer från Janus fjärde ansikte, får du följa Pelle från Karlskrona, född 1975, från 1987 och framåt. Parallellt drar jag ut linjerna från den situation idag, och visar hur den leder fram till en ny kristallnatt med muslimerna som mål år 2024.

Jag vill dela med mig av snart fem år av bloggande, kommenterande, läsande och lärande. Jag vill sänka graden av hat istället för att höja den.

Och framför allt: Jag vill öppna ögonen på de ljusbruna. De som kommer att avgöra valet 2014.

Somalier som syrier

Publicerat den av

IslandSå jag tycker det är väldigt bra att tidningarna – och då främst AB – inte bara rapporterar siffror från Syrien, utan också faktiska fall. Det ger en känsla av närhet – av att detta angår oss alla. Det bidrar till att vända den flyktingfientliga opinionen åtminstone något.

Och så tänker jag att om man hade gjort så med Somalia hade vi kanske haft en annan situation idag. Den ”insikt”, utbredd långt utanför nationalisterna, som säger att de somalier som flyr hit inte har ”riktiga” problem hade kanske inte haft sådant fäste.

Men det är också möjligt att jag har fel.

Syrier ser ut ungefär som vi. De bär i många fall inte slöja, och de visas i miljöer som vi känner igen oss i. Det gör det lätt att empatisera med dem. Dra ut linjerna och känna att det skulle kunna vara jag och min familj.

Kanske är det så att hur många historier man än hade berättat om flyende somaliska familjer hade det i alla fall inte hjälpt. Kanske har vi i så många år överösts av bilder på svältande afrikanska barn att Sveriges folk hade ryckt på axlarna och känt att det där berör inte oss egentligen, och jag kan väl skänka en liten slant, men de behöver ju inte komma hit bara för att det är lite krig och förföljelser och så.

Där har vi i så fall den verkliga rasismen – den som man inte vet om själv.