Under en lång tid har jag glatts med Thomas Beatie – mannen som bytt kön men behållit sin livmoder – för varje barn han fått. Människor som kämpar för att få barn förtjänar allt stöd.

Det är också oerhört modigt att först byta kön, och sedan våga vara ännu mer annorlunda genom att mot alla normer genomgå tre graviditeter.

Jag beundrar människor som vågar gå sin egen väg – särskilt när det är en väg av kärlek och liv.

Därför är det med ytterlig förundran jag läser alla de bittra kommentarer andra svenskar, som sägs vara det frimodigaste folket, vräker ur sig. Jag har verkligen försökt förstå – försökt hitta ett enda riktigt argument emot, men aldrig lyckats. Det enda som ens liknar ett verkligt skäl är lätt att peta hål på:

Argument: Det är synd om barnen.
Motargument: Det finns idag en hel del forskning kring hur det går för barn som växer upp i homosexuella familjer, och de är precis lika lyckliga/olyckliga som barn som växer upp i heterosexuella familjer. Så såvida inte någon kan påvisa att just det faktum att livmodern en gång suttit i fadern skulle bidra extra mycket till att förstöra för barnen är detta argument inte hållbart.

Istället cirkulerar en massa icke-argument av den sort som gamla bittra kärringar och gubbar brukade hålla sig med förr i tiden. Ni vet – de som börjar med ”man” eller någon synonym eller omskrivning, och som speglar gammal hävd istället för rationella tankegångar.

”Så gör man inte.”
”Varför då?”
”Tjafsa inte! Det är så. För så har det alltid varit.”

Här ett axplock:

• ”Biologiska män har inte livmoder. Vill du bli man, så tar man bort livmodern.”
• ”Man kan inte både äta och ha kakan. Löjligt att man gör om sej till man och ändå vil att man skall kunna föda ett barn…”
• ”Bytar man kön så bytar man det.Könsorganet är det som gör att man antingen kan kalla sig man eller kvinna. Så är det, inte lönt att försöka argumentera emot.”
• ”Du vill alltså byta kön på pappret men behålla ditt kön i verkligheten? I mina öron låter det ganska orimligt. Personligen tycker jag dock att beteendet att vilja byta kön borde klassas som en psykisk störning och att folk med någon typ av sexuell störning inte bör eller bör få skaffa barn.”
• ”Jag är ledsen men jag måste nog säga att det är en ganska bra ”regel”. Det blir FÖR konstigt annars, nån måtta får det väl nästan vara tror jag.”
• ”Vi kan inte ha androgyner som går omkring.”
• ”Ska staten betala får man finna sig i att sterilisera sig.”
• ”Om man ger upp/lämnar sitt forna kön så ger man också upp de reproducerande färdigheter man tidigare besatt. Jag tycker därför inte att det är konstigt att det kravet finns heller. Om IVF var helt privat finansierat skulle frågan kanske komma i ett annat ljus. Nu handlar det dock om vad man får hjälp av det offentliga med. Och vill man byta kön så innebär det rimligtvis också uppoffringar. Det tror jag att de flesta är införstådda med.” [Not: IVF behövs egentligen inte, eftersom det går att inseminera hemma.]

Detta blogginlägg är en utmaning.

Hitta ett enda verkligt argument emot varför en mycket liten grupp människor ska nekas den lycka det innebär att kunna bilda familj!

Jag bryr mig inte om ifall det är ett i mina öron dåligt argument, bara det är uppbyggt så här: ”om män tillåts behålla sin livmoder kommer […] att inträffa, vilket är dåligt därför att […]”.

Ty så argumenterar man.

Om man inte är en gammal bitterkärring eller -gubbe.

SvD, AB

Många har redan kommenterat Reinfeldts resa till Turkiet, så man skulle kunna känna att allt redan var sagt. Ändå är det inte det.

Vi föräldrar planerar våra semestrar långt, långt i förväg, för att det ska passa med ungarnas egna aktiviteter, med våra jobb, med alla familjemedlemmars drömmar och önskemål. Vi pratar om dem hela våren, alla längtar, alla ser fram emot att få vara tillsammans.

Det gäller särskilt i familjer där jobbet hela tiden smetar ut sig över vardagen.

Ändå tycker en lång radda människor att FR borde ha lämnat sin familj och sina tonåringar i sticket under vad som sannolikt var deras enda efterlängtade vecka tillsammans för att delta i en minnesstund där han inte ens hade en uppgift, eftersom Guteland bestämt att partiledarna inte skulle hålla några tal. Fem andra statsråd var närvarande. Han hade dessutom bett att få närvara vid minnesgudstjänsten i Oslo, men de hade inte velat ha internationella gäster.

Jag påstår att hans fru och barn behövde honom mer än Sverige, och att sveket mot dem om han låtit dem åka utan honom bara för att ”visa upp sig” och vinna några populistiska poäng hade varit oändligt större.

Det borde vara så självklart, men tydligen är vår journalist- och ledarkår inte alls av den sorten som skulle drömma om att sätta familjen före jobbet.

Det är nog det mest upprörande av allt.

SvD, SvD, DN, SvD

Jag tror Aftonbladet fått helt fnatt, när man antyder att regeringen borde gå in och betala löner åt Saabs anställda.

Jag hoppas verkligen att det löser sig för Saab, men dessa ständiga upprop för extra-special-behandling börjar bli ofantligt tröttsamma.

Tänk för ett ögonblick att man verkligen hade använt våra skatter till dessa utgifter. Nästa vecka är det Ohlssons Däckfirma, Kalles Sillfabrik och Saras Smedja som inte kan fixa sina utbetalningar. Vad händer då? Ska våra gemensamma medel gå till dessa företag också? De kanske också behöver tid att hitta sponsorer? Vem säger att inte Sara kan hitta kineser som vill ha hennes eldgafflar?

Kommer Collin att i artikel efter artikel förklara hur viktig just sillen är för Sverige, och hur alla andra länders regeringar gör mer för sin fisk än Sveriges?

Ska Maud agera som Evita Perón och dela ut skattemedel som välgörenhet till den som skriker högst?

SvD, DN

Det som förundrar mig mest när det gäller Juholt är att han får så mycket beröm för sin retoriska förmåga. Det enda jag hör är hur han med mässande, mästrande pastorröst tjatar om samma intetsägande slogans hela tiden.

Han har nu uppenbarligen inte läst Bodströms bok. Det har föralldel inte jag heller.

Däremot har han, liksom förmodligen större delen av svenska folket, läst tidningarnas referat. Pressen fokuserar förstås på kritiken, för den är roligast och ger vinnande rubriker.

Juholt reagerar då lika sofistikerat som en åttaåring, och svarar Bodström att ”du är faktiskt också dum!”.

Eller ja.

”Medioker deckarförfattare.” ”Det finns de som kan analysera politik och dem har jag respekt för.” ”Har spelat fotboll mer än han varit politiker.” Den sista är särskilt intressant, med tanke på att Bodströms rikspolitiska erfarenhet vida överstiger Juholts, som ju inte ens suttit i en regering.

Så till alla dessa hyllare av Juholts retoriska förmåga: Hur smart är det att som en riktigt förorättad räv skrika ut att rönnbären är sura efter att ha läst några tillspetsade rubriker?

Jag påstår att en verkligt skicklig retoriker antingen helt avstått från att kommentera, eller också varit betydligt subtilare än så i sin kritik.

Retorik är inte klatchiga klyschor. Retorik är att övertyga.

Don Juholte verkar ha som målsättning att övertyga väderkvarnar.

SvD, SvD, SvD, DN, DN, SvD