Jag efterlyste att Alliansen skulle prata mer om att de faktiskt byggt ut välfärden, eftersom många verkar ha helt missat detta, och tror att sjukhus och skolor plundrats för att dela ut skattelättnader.  Som tur är läser Alliansen Svavas blogg. *host*

Det har nu äntligen framkommit att 67 miljarder mer än 2006 satsas på vården. Jag gissar att den siffran innehåller inflation och kanske även ökade skatteintäkter som inte direkt kommer från statskassan, men det är inte det viktiga. Att fler jobbar i vården, och jag hoppas man räknar procentuellt så att man tagit hänsyn till befolkningsökningen, innebär kanske inte ett stopp för alla anklagelser om skattelättnader på välfärdens bekostnad, för det går alltid att ropa på mer, men det blir ändå inte samma promenadseger för oppositionen.

De rödgröna blev i alla fall tagna på sängen av denna siffra. Jag gissar att partiekonomiernas Excel-böcker kommer att växa åtskilligt när den ska kontrolleras framöver.

Men jag skulle vilja flytta hela debattens fokus.

På nittiotalet, under och efter Den Stora Krisen, var det ett budskap som hamrades in gång på gång: Jobben måste komma i den Privata Sektorn. Den Offentliga Sektorn måste krympas. Eller Ofantliga Sektorn.

Jag tror inte jag i svensk debatt hört ”offentliga sektorn” som begrepp på åratal. Kanske inte på hela tvåtusentalet. En förklaring kan förstås vara att offentliga sektorn numera inte bara består av offentliganställda, utan till stor del av människor som jobbar i privata vårdföretag och i friskolor. Därför skulle det bli trubbigt att återuppliva detta begrepp.

Men även om begreppet är utdaterat är inte principen det.

Vi behöver ha en balans mellan de som arbetar för det gemensamma och de som arbetar i näringslivet. Vi har en sektor där vi tar hand om varandra, och en sektor där vi tjänar pengar genom tjänster, handel och export. Detta är de allra flesta överens om ska fortsätta. Det som skiljer är inte hur många miljarder vi vill öronmärka till vad vid respektive budgetproposition, utan hur vi tycker denna balans ska se ut.

Det är svårt att förklara pedagogiskt varför det är bättre att arbetslösa lagar restaurangmat och städar våra hem än att de sköter gamla. Men det går genom att ta ett helhetsgrepp.

Vid varje halvårsbudget diskuteras enbart det budgetutrymme som finns för tillfället, och det är lätt att få intrycket att inga andra pengar spenderas någonstans. ”Regeringen lägger en miljard på ditt, men inget på datt”, kan det heta, fast ditt kanske har en budget på totalt tjugo miljarder och datt på tvåhundra miljarder. Pengar som inte ändras räknas inte.

Diskussionen om vad vi lägger skattepengar på är oerhört viktig, och den behöver lyftas till att prata faktiska siffror – och det gäller i synnerhet nu, när valårets främsta tema verkar vara skattesänkningar versus mer pengar till vården och skola.

Hur mycket får skolan kosta? Hur mycket får vården kosta? Om vi ökar deras respektive budgetar med ett visst antal procent – blir då verksamheten lika många procent bättre? Eller är det annat som behövs än pengar? Effektivitet kanske? Bättre styrmedel?

Jag tror alla vi som någonsin haft ett ekonomiskt ansvar för ett företag eller en organisation skulle reagera om ledningen sa att ”du ska lägga mer pengar på marknadsföring / IT / städning av lokaler” istället för ”jag vill att du åstadkommer detta – kom tillbaka och tala om vad det kostar”.

Det borde vara samma sak med välfärden.

”Vi vill ha en extra lärare i varje skolsal och det kostar X miljarder, som vi tycker statskassan ska betala” är betydligt tydligare än ”skolan ska ha mer pengar”.

”Idag jobbar var åttonde / tionde / tolfte / fjortonde person i vården, och vi tycker det istället ska vara så här stor andel.”

Jag är faktiskt lite nyfiken på både V och S. Hur tycker de samhället ska se ut? När det funnits budgetutrymme har Alliansen sänkt skatten – vilket gjort att vi klättrat några pinnhål ner från världens högsta skattetryck. Man har resonerat så att våra inkomster främst tillhör oss som arbetat ihop dem, och att när det blir ”pengar över” ska man ta ut mindre. På så sätt blir näringslivet, som ju är den bubbla som försörjer det gemensamma, starkare, och klarar att leverera mer.

Det tycker uppenbarligen inte V och S. Hur skulle de istället vilja ha det? Ska vi ha ett Sovjet där alla jobbar åt Staten? Var går gränsen för hur många som kan få sin lön ur statskassan?

För det är ett faktum att hade man inte sänkt skatterna med långt över hundra miljarder sedan 2006 hade vi kunnat utrota all arbetslöshet. Vi hade kunnat gjort som i Kina och gamla Sovjet, och haft rulltrappsväktare och bussvärdinnor, och vips hade hela Sverige haft jobb.

Sakta men säkert hade var fjärde, var tredje, varannan eller nästan alla svenskar arbetat i det som en gång var Den Offentliga Sektorn.

Är det det samhället vi ska ha?

Det behöver vi prata om, för det är där de verkliga skillnaderna mellan partierna finns.

Om det är ett generellt problem att glada skolstartare skapar överetablering av skolplatser i vissa kommuner, vilket i längden leder till resursslöseri kan det vara en bra lösning med ett kommunalt veto. Man ska inte låsa sig vid principer – jag kan låta mig övertygas, även om jag också ser problem med samma veto.

Men så som förslaget presenteras framkommer inte detta alls på någon fläck. Istället är det jubel och fröjd för man har hittat en medelväg. Det fina med förslaget är alltså inte problemet det hypotetiskt löser, utan den funktion det fyller genom att göra alla nöjda.

Öh.

Som grädde på röran vägrar också tongivande ansvariga, såsom Jämtin, att använda ordet veto. I långa krumbukter vägrar hon acceptera att möjligheten att neka utan att motivera sig är vara synonymt med detta ord.

Ett veto ska kallas ett veto.

S vill ha lägst arbetslöshet i EU, och det ska nås genom att höja sysselsättningen, så man får inte gå genvägen via praktikplatser.

En bra ambition, men det blir snabbt förvirrat. De kortare betaltiderna var ju regeringens beslut, även om S stödde det, och redan genomfört. Ökat exportstöd är väl bra, men samtidigt vill man ju höja bolagsskatten, eller har man ändrat sig där? Andra sjuklöneveckans slopande är nog också bra, men blir det verkligen märkbart fler jobb av det?

När det gäller utbildning, forskning och innovationer är det lite som med mat, brukar jag säga. Det måste finnas så det täcker behoven, men det finns ingen anledning att ösa på med mer än så. S har pratat utbildningssatsningar i många år, men är det verkligen brist på platser? Inget tyder på det. S har haft tre partiledare sedan Göran Persson och ingen har satt sin fot i någon universitetsutbildning. Det gör i sig ingenting – man kan vara partiledare på andra meriter än högre utbildning – men kanske bottnar denna enligt min mening övertro på att pengar till utbildning oundvikligen ger fler jobb även när marknaden är mättad i en överdriven respekt för det akademiska.

Själv tror jag lägstalönerna behöver falla något, men jag ser ingen mening med att de ska nå extremt låga nivåer. Det är också otvistligt så att en förbättrad akassa ger högre arbetslöshet. Nu kan man välja att höja akassan ändå av andra skäl, men det kommer att kosta.

Det jag egentligen är mest rädd för när det gäller sysselsättningsmålet är dock att man när det inte går dit man tänkt väljer den enklast tänkbara åtgärden: att låta offentliga sektorn växa. Då kan en miljard ge 2000 jobb utan att man behöver gå omvägar och trassla med besvärliga företagare som gör annat för sina skattesänkningar än att anställa. Och de som är för svåranställningsbara förtidspensionear man bort ur statistiken.

Och vips är det sjuttiotalet all over.

Om man ser på den här grafen – scrolla ner en bit – framgår att vi kontinuerligt förbättrar våra positioner mot övriga Europa. Det betyder inte att vi ska vara nöjda – men vi behöver i alla fall vara medvetna om att vi redan är på rätt väg i mångt och mycket. Och detta trots att vi slutat förtidspensionera alla som inte passar in i arbetsförhetsmallen.